De första offentliga mötena i Eskilstuna

hemma tills det öppnades en möjlighet för familjen att bosätta sig på en plats där de tillsammans kunde arbeta för Sprängbataljonen.29 Fredagen den 18 maj döptes i Mesta »i ett närbeläget rinnande vatten« de (av de tolv) som inte redan var troendedöpta. Efter dopet »afskildes de första tolf medlemmarna« i hemmet i Mesta och Anders Andersson skriver att »bland [de utvalde] var min hustru« (Andeutgjutelsen). 30 Avskiljningen torde ha gällt tjänsterna som sändebud.

Några dagar efter dopförrättningen publicerades den första notisen i Eskilstuna-Kuriren om Sprängbataljonen: »Sprängbataljonen« är namnet på en ny religiös förening, som kommit till stånd här i staden. Ledare för denna rörelse är andedöparen K. G. Dufberg, förut kapten i frälsningsarmén och senast befälhafvare för dess härvarande kår, från vilken han, som bekant, nyligen skildes på grund af sina andedopstillställningar. (EK 21/5 1894)

Söndagen den 27 maj 1894, höll Sprängbataljonen sitt första offentliga möte. Daniel Hallberg skriver:

En av de tolv, som var med om att grunda den nya verksamheten, har berättat för mig om den minnesvärda dagen i [maj] 1894, då man satte i gång. Efter att ha iklätt sig den nya uniformen, gjorde man en liten rundmarsch i staden för att så att säga presentera sig, och därefter reste man med ett par hästskjutsar ut till Mesta, några kilometer utanför. Där samlades man i folkskollärarbostället för att fira Herrens nattvard. Det var en gripande stund, berättar min sagesman, och just det att man var tolv till antalet förde naturligtvis tankarna till nattvardens instiftelsestund. Efter denna enskilda sammankomst hölls det första offentliga mötet. *<+ Trots att det [var] ganska kallt, hade omkring 600 personer från Eskilstuna och

29 Beträffande Viktor och Anna Åkerlind samt Elisabeth Jonsson, kan vi nämna följande: Elisabeth hindrades av sin far att lämna hemmet. Det var först när hon blev myndig våren 1895 som hon fick lämna hemmet (s. 218). Anna födde en son den 26 maj 1894 (s. 241). Hon var således höggravid under den tid medlemsintagningen pågick och det kan ha gjort att hon och Viktor inte var villiga att ställa upp bland de första tolv. Viktor och Anna döptes 16/6 1894. Vi kan nämna att sonen avled i början av juli. 30 Enligt Robert Fur ska det första dopet ha ägt rum redan under Dufbergs tid i Frälsningsarmén. Han skriver att tolv av medlemmarna i en bönegrupp döptes i Eskilstunaån och att denna händelse gjorde att Dufberg kallades till förhör och sedan uteslöts (Svenska Posten 1977). Dopplatsen torde ha varit Eskilstunaån, men avståndet dit var ca 2 km

grannskapet samlats till detta friluftsmöte, där »sprängsoldaterna« den ene efter den andre avlade sina vittnesbörd. Ett djupt allvar vilade över den stora folksamlingen, och ingen kom sig för att driva gäck med vad som förekom. Hån och gäck blev det tillräckligt mycket av ändå vid senare

tillfällen. 31 (EH 15/4 1954)

Platsen var hos Anders Andersson »i en löfdunge« (Andeutgjutelsen). Det var en mycket blåsig dag. En av dem som var med på mötet var James Toft. Han skriver:

Dufberg var klädd i en lång livrock med uppstående krage och på kragen bar han U och ett kors. På mössan hade han två röda ränder och ett blått band med inskription: »Herren är nära.« Han bar även röd tröja med blått skärp. Hans medlemmar (manliga) bära röda tröjor med blått skärp och blått band på mössan samt U på rockkragen, och de kvinnliga blått band på hatten och U på kragen. Han har blott tolv medlemmar ännu, men ämnar visst inviga tolv till rätt snart. Meningen är att Dufberg skall resa från plats till plats och öppna nya kårer, då han nämligen anser sig kunna utnämna någon av sina soldater till platsledare. Något av vidare intresse händer ej på mötet, Dufbergarna säga sig hava »sett« tre änglar som beskyddade dem (att så skulle ske var förut profeterat), men dessa voro ej synliga för åhörarna. Ungefär åtta av våra medlemmar stodo ibland folket (det var på sin höjd fyra hundra personer närvarande) och dessa blott av pur nyfikenhet. Kårens möten voro bra besökta. Soldaterna voro vid friskt mod och på kvällen hade vi fem präktiga själar. (Kjäll s. 850–851) 32

Eskilstuna-Kuriren refererade också mötet: »Sprängbataljon«, förre frälsningskaptenen Dufbergs nya religiösa organisation, höll i går e. m. sitt första offentliga möte vid Mesta, halvannan fjärdedels mil från Eskilstuna. Nyfikenheten att få veta, hvad den nya armén närmare bär i sitt sköte, hade till platsen lockat en ansenlig folkskara, som torde ha uppgått till öfver 600 personer, hvaraf flertalet var från staden. Jämte kapten och dennes syster [!], hvilka skola föra den nya uppfinningen ut i marknaden, märktes å platsen ett dussin »sprängsoldater«, som under mötet vittnade om andens kraft och de allena saliggörande »andedopen«. Sprängsoldaternas uniform är snarlik frälsningssoldaternas. Å mössan är anbrakt ett bredt blått band med en smal röd kant, och i stället för »Frälsningsarmén« fick man läsa inskriptionen »Herren är nära«. Uniformsrocken skiljer sig från frälsningssoldaternas endast i det afseendet, att i

31 Sannolikt är det Arvid Berglund som har berättat om dessa händelser för Daniel

Hallberg. – I artikeln står det »mars«, vilket inte kan stämma. Eftersom det första offentliga mötet hölls den 27 maj, har vi här skrivit »maj«. 32 Kjäll har korrigerat originalets ålderdomliga stavning. »U« ska vara »H«.

stället för märket F. är å rockkragens båda olika sidor anbrakt bokstafven H., som ditsydts i rödt. Märket H. har kommit till heders därigenom, att »Sprängbataljon« äfven kallas »Herrens här«. Man saknar ej häller hos sprängsoldaterna de röda tröjorna.

Sedan hr Dufberg förklarat 16:de kapitlet i Uppenbarelseboken, uppträdde hans syster med ett meddelande om anledningen till den nya religiösa föreningens bildande. För ungefär tre år sedan hade ett fruntimmer i Stockholm i tal:s närvaro profeterat, att en »sprängbataljon« skulle komma till stånd för att utföra Kristi värk på jorden. Hvar denna sprängbataljon skulle börja eller hvem som skulle bli upphofsmannen till eller ledare af densamma, därom hade emellertid ej profetissan lämnat besked. Huru besynnerligt fann talarinnan det icke, då hon i julas kom hit till staden och fick höra, att en del frälsningssoldater fått den »uppenbarelsen af Gud«, att just hennes bror »blifvit af Gud utsedd att bilda en sprängbataljon«!

Under mötets lopp förklarade bataljonsledaren, att de kristna, som ej tro på hans andedop, endast äro »halfkristna«. Endast den, som blifvit benådad med andedop, kunde, enligt sprängbataljonens åsikt, komma Herren riktigt nära.

Som man torde erinra sig, falla andedopsoffren i en sömnlik dvala, som ibland kan räcka flera timmar, därunder de skrika eller prata ytterst osammanhängande saker, och likväl påstå de sig se in i himmelen!

Vid mötet utfördes äfven sång, som leddes af sprängkaptenen, hvars uniform var densamma som soldaternas med undantag af att å rocken jämväl hade anbringats ett kors ock en krona. (EK 28/5 1894)

Sprängbataljonen satte in sin första mötesannons den 7 juni 1894:

Sprängbataljon. Stora möten i E. & V:s stora sal Söndagen 10 Juni kl. half 11 f. m. Ämne: »Hvad är Sprängbataljon«. Kl. 4 e. m. Frälsningsmöte.

Välkomna! Ingen inträdesafgift. K. G. Dufberg. Vid detta möte var en reporter från Sörmlandsposten med. Han skriver:

Religiösa representationer gåfvos i går på både för- och eftermiddagen af »kapten« Dufberg och hans rekryter. Lokalen, E. & V:s stora sal, var under förmiddagsmötet alldeles fullsatt, och vid dörren rådde trängsel. I fonden befann sig å en upphöjning kaptenen, omgifven af sin bataljon, som nu lär utgöras af 24 personer. Kaptenen stod lång och reslig i midten och spelade handklaver och sjöng, och bataljonen deltog i sången. »Alltings slut är nära, Det är Jesu Kristi lära. Alltings slut är nära, Det är sanning, det är sanning.«33

33 Sången är skriven av Karl Dufberg och återfinns i Sprängbataljonens sångbok från 1894 (s. 186).

Sången, som gick på någon halelujamelodi ackompagnerades, förutom med kaptenens handklaver, äfven med armuppsträckningar och andra yttringar af rörlighet hos manskap och befäl.

Kom så kaptenens tal, som skulle gifva det för visso nyfikna auditoriet besked om, hvad »Sprängbataljon« är. – Först lät kaptenen det kunnigt varda, att »Sprängbataljon« är ett mycket betydelsefullt namn, emedan Gud velat att kaptenens här skulle bära det namnet. Och så upplyste han den förvånade allmänheten därom, att Guds ande hade uppenbarat sig för honom och sagt, att han (Guds ande) skulle göra honom (kaptenen) – till ett under här på jorden. – Så att om någon är afundsvärd, nog är kapten Dufberg det.

Den egentliga andliga kraften har ej blifvit uppdagad förut, fortsatte han. Men det skola nu kaptenen och hans bataljon göra. – Talaren ansåg sig ha skäl misstänka, att han förefölle en och annan litet besynnerlig, och att man trodde, att han nu vore längre från himlen än någonsin. Han utropade emellertid därefter med stor patos: Och dock har jag aldrig förr varit så högt öfver jordagruset! Alltings slut är nära, och det är sant!

Kapten Dufbergs verk här på jorden är, enligt hans mening, profeteradt sedan tusental af år tillbaka. Han anser sig nämligen vara af Gud utsedd att fullborda en profetia af Joel. Joels profetia skall i dessa dagar gå i fullbordan, säger han. Ännu fins det blott denna skara (kaptenens bataljon) att taga sig verket an, men det skall snart blifva flere.

Sprängbataljonen kontrolleras mycket omsorgsfullt af Gud. Någon ouppriktig kan icke finnas inom densamma, ty Gud skulle genast uppdaga det genom uppenbarelsens ande.

Kaptenen förklarade sig här ånyo ha sig bekant, att många nog funnes, som så här strax i början ej precis trodde på honom.

Sprängbataljonens verk här i världen är Guds sista ansträngning för att få människorna till sig. Vilja människorna emellertid ej vid detta sista försök bli frälsta, så slippa de. Intet tvång. Gud har sagt, att sprängbataljon inte skall truga frälsningen på folk, utan sprängbataljonen skall iakttaga ett bestämdt uppträdande.

Alla de apostoliska krafterna skola uppenbaras genom oss, fortsatte kaptenen. Tror ni det, kamrater? – Rop och mummel från den förtjusta bataljonen: Herren är nära, ja, amen, Herren är nära.

Kapten Dufbergs märkliga tal var nu afslutadt, och åtskilliga soldater skulle »vittna«. En sade sig ha kommit till sprängbataljonen genom gudomlig uppenbarelse, en annan var glad öfver att vara frälst denna förmiddag, och en annan hade kommit underfund med, huru mycket – slarf det fins i kristenheten.

För öfrigt voro alla glada denna stunden. Unga fru kaptenskan själf var så innerligt förnöjd, så hon riktigt storskrattade, när hon afgaf sitt »vittnesmål«.

Det hela afslöts med suckar och rop af »Herren är nära« och »Amen« samt handklaversmusik och »Alltings slut är nära, Det är Jesu Kristi lära. Alltings slut är nära, Det är sanning, det är sanning«. (Sörmlandsposten 11/6 1894) Av referatet framgår att man hade haft sin andra medlemsintagning och att medlemsantalet i Eskilstuna var 24. Det förefaller som att man under den första tiden tog in tolv medlemmar i taget. I september räknade man »omkring 60 medlemmar« (Sörmlandsposten 12/9 1894) vilket kan ha varit efter fem medlemsintagningar.

Nästa mötesannons gäller möten utanför Eskilstuna:

Religiösa möten anordnas af Herrens här vid Fagervik i Ärila Söndagen 8 juli kl. half 11 f. m. och 4 e. m. K. G. Dufberg. Ledare. (EK 5/7 1894)34 Det var nödvändigt för bataljonen att få in pengar till verksamheten. Kontanter var det säkert ont om och i stället offrade medlemmarna värdeföremål. I mitten av juli var det dags att dra vidare till Stockholm och det var därför angeläget att omsätta dessa gåvor i kontanter.

Den 12 juli finner vi följande annons i Eskilstuna-Kuriren:

Sprängbataljon har försäljning Fredagen 13 Juli kl. 7 e. m. i gården n:r 366, Storgatan å Norr, på åtskilliga offrade gåfvor, som äro gifna åt Herren.

En större Väggspegel och några större Väggtaflor finnas. K. G. Dufberg.

34 Fagervik, som är en gård, ligger 2 km sydsydväst om Ärla (Ärila) kyrka. Fagervik ligger ett par hundra meter från sjön Bårsten. Ärla kyrka ligger i sin tur ca 14 km söder om Eskilstuna längs vägen mot Malmköping.