Kommendör Ridsdel om Sprängbataljonen

serades i Stridsropet att det sista mötet, onsdagskvällen den 25 juli, skulle hållas i Templet. Oskar Baer skriver om detta tillfälle:

Jag var då med för första gången, iklädd denna drägt, som Herren gifvit oss att bära. Nog kändes det för oss lite hvar som ett korsfästande för köttet, och nog framkallade det hos mången bitterhet och lades oss till last som trots, men vi handlade i tro och öfvertygelse att det var Herrens vilja.

(Andeutgjutelsen)

Så var då Sprängbataljonen etablerad i Stockholm. En »avdelning« hade bildats, en benämning som snart ersattes med »församling«. Som ledare tillsattes äldste, kanske efter förebild från Baptistsamfundet, dvs. två äldste varav den ena var församlingsföreståndare och den andre s.k. medäldste.

Man fortsatte att hålla offentliga möten i Betaniakyrkan. StockholmsTidningen skriver måndagen den 6 augusti 1894: »Sprängbataljonen« höll i går tvänne möten, ledda under Dufbergs frånvaro af bataljonens profetissa. Hon omtalade, att hon varit [i] »anden« och sett den stora vedermödans dag, då det befanns, att många nutida andliga stormän kommo till korta. En annan syster uppläste en skrifvelse, som förklarades vara ett noggrant återgifvande af ord, som Kristus talat till henne direkt. Sistlidne fredag hade en annan syster sett, huru Kristus delade ut nattvarden i himmelen. »Sprängbataljonen« har gjort en god eröfring i en engelsk ingeniör Baer, som förut tillhört frälsningsarmén. Äfven han uppträdde och förklarade

Herrens ankomst nära. Om tisdag hålles ett nytt möte, då de andliga gåfvorna, helbrägdagörelse, profetian, o. d. skola komma i verksamhet. Mötena befolkas till stor del af frälsningsarmens soldater, hvaraf många öfvergått till den nya hären.

För Frälsningsarméns ledning var Sprängbataljonens intåg i Stockholm en bekymmersam händelse på grund av den stora tillströmningen av nyfikna till bataljonens möten och det förhållandet att en inte ringa del av publiken rapporterades vara frälsningssoldater. Utöver kapten Karl Dufberg hade stabskapten Oskar Baer och kapten Olof Bring lämnat Frälsningsarmén till förmån för Sprängbataljonen. Givetvis följde man utvecklingen noggrant och hade säkert kontakt med de olika kårerna i Stockholm för att se till att kårledarna agerade så att soldaterna inte deltog i Sprängbataljonens möten. En månad efter Spräng-

bataljonens öppningsmöte i Stockholm tog kommendör Ridsdel35 till orda i Stridsropet:

Kära kamrater och vänner! Hitintills har jag avhållit mig från att yttra mig ang. någras försök denna sommar att spränga sönder eller åstadkomma förvirring inom Frälsningsarméns led, emedan jag sett så många dylika försök stiga upp och försvinna som dimmor. Jag gör det icke heller nu för att försvara eller värna om Frälsningsarmén såsom en organisation, ty den är väl försvarad och värnad af Herren själf, som danat den, men då man sagt mig, att jag genom några ord om saken skulle gagna somliga bland eder med afseende på edra evighetsintressen, finner jag mig pliktig säga något.

I våras måste K. G. Dufberg, emedan han i ömtåligt fall handlade tvärt emot de löften han afgifvit som frälsningsofficer, afgå, hvilken afgång följdes af giftermål med en f. d. soldat i den kår han lämnat, samt sträfvan att bilda en »sprängbataljon«. Sedermera ha två andra f. d. frälsningsofficerare slutit sig till honom.

Till en början förespeglades det dem, att de skulle bli utomordentliga redskap i Guds hand till syndares frälsning, i det en annan kvinna, som tillhörde dem, i ett tillstånd af hysterisk vanmakt »profeterade« om att syndare i hundratal skulle vid det eller det mötet varda frälsta. Mötena kommo, men syndares frälsning uteblef.

Då dessa »profetior« icke slagit in, och ett föregifvet löfte af »Jesu Kristus själf« att de skola »på ett hitintills ej sedt sätt oemotståndligt rycka fram och övervinna allt som ligger i eder väg, löpa fram som stormvinden«, så att »alla andra samfund skola jämförda med eder, komma att försvinna« –när detta »löfte« icke häller synes bli infriadt, ha de nu slagit in på andra vägar genom bref som de föregifva vara från Jesus själv och under hvilka de drista att sätta hans namn, kalla de personer till sin »spräng« och hota att om de icke lyda, skall Guds Ande tagas ifrån dem, och de skola icke få del i den första uppståndelsen.

35 William Ridsdel kom från Storbritannien. – »Mr W. Ridsdel *<+ var ett buffligt original, tydligen en hjärtans välmenande, men på sitt sätt fåfäng karl, [som] i faddergåva fått en klok administrativ blick. Från köttboden hade han gått till den primitiv-metodistiska predikstolen och därifrån till Booths mission. Han hade lärt sig predika på den tid, då exemplifieringen medelst teatraliska eller kvasidramatiska gester och röstskiftningar drevs till det absurda. Och denne predikare, som i slakteributiken vant sig att stycka kött, generade sig inte för att på plattformen ta fram fällkniven ur västfickan och illustrera en hemsk historia om huru händerna kapades på en drunknande, som ville klamra sig fast vid räddningsbåten men icke fick, eftersom faran för dennas förolyckande var överhängande. Han hade dock i sin ränsel några få predikningar, med vilka han lyste inför landen« (Thörnberg s. 123).

Det förtjänar nämnas att då en person för en tid sedan erhöll ett dylikt bref, men icke kunde lyda dess bud, alldenstund andens inre vitnesbörd talade däremot, och personen i fråga sedan träffade Dufberg och frågade denne, hur det kunde komma sig, att Guds Ande icke hade vikit, ehuru den kallade icke ämnade lyda, svarade D.: »Detta (hotelsen näml.) tillade jag såsom människa«. Det är förvisso på det sättet hela företeelsen finner sin förklaring.

Själfva anse de tydligen att de föregifvna uppenbarelserna kunna tummas en smula. Då namnet »sprängbataljonen«, som gifvits »af Herren själv«, visat sig icke vidare slå an, använda de nu för det mesta den mera tilltalande benämningen »Herrens här«. Detta är samma prutsystem, som en af dem vid försäljning af deras uppenbarelser hade för ögonen. Han sade: »Jesus har sagt att vi skola ha 20 öre men kanske det är för mycket.« (!!) Detta är blott ett par af många dylika ex.

Det är klart att, då personerna i fråga efterapa Frälsningsarméns uniform och metoder, söka de ock vinna sina framgångar på Frälsningsarméns bekostnad. För att ernå dessa förklarade de först, att Guds Ande lämnat F. A., hvilken nu blott var en ruin. Då detta icke medförde önskadt resultat, alldenstund det är uppenbart för hvar och en att Gud fortfarande som alltid välsignar sin Armé och frälsar syndare vid dess möten, angrepo de personligheter. Dessa angrepp hafva tydligen åsyftat att undergräfva Högkvarterets förtroende, enär de riktats mot några af dess officerare, mot hvilka de svartaste beskyllningar gjorts. Två af ofvannämde f.d. officerare hafva t. o. m. besökt redaktionen för härvarande daglig tidning och framkastat ofvan antydda beskyllningar. Vi äro vana att bli beljugna, förrådda, baktalade och illa beryktade och vi hafva nog i ett rent samvetes vitnesbörd inför Gud. Dessa angrepp störa oss därför lika litet som alla andra, alldenstund vi ega det lyckliga, fulla medvetandet att ingenting däraf är sant. Jag endast nämner detta för att visa, hvilka medel dessa använda.

En af de åsyftade f. d. officerare, som haft anställning vid Högkvarteret, har förvånat åtskilliga, förmodligen också sig själf, med upplysningen, att han icke hade samvete att stanna kvar i F. A. bland annat för den stora lönens skull, som han uppbar där. Detta är åtminstone en uppenbarelse, och det är en ny sådan, ty medan han var officer klagade han ofta öfver att lönen var så liten, och att han måste sätta till penningar, som han fått från annat håll, och ändå led han brist.

Af det anförda, hvilket jag vet till alla delar vara fullkomligt sant, kan hvar och en bilda sig ett omdöme och förvara sin själ för förvillelsens garn. Här ega apostelns ord tillämpning: »Från oss hafva de utgått men de voro icke af oss«. (1 Joh. 2: 19)

Ang. ledarens utsago att han af Herren själf blifvit utnämd till förste vill jag blott hänvisa till hvad han säger, som icke ger sin ära åt någon annan. »Jag är den förste och den siste och den lefvande, och jag var död, och se