Norrköping

1887 och hade vid årsskiftet 1894/95 fyllt sju år. Sofia hade blivit änka vid årsskiftet 1889/1900. Enligt Östgötens notis den 19 december 1894 (s. 61) hade Oskar och Sofia kommit till Linköping tillsammans, men kanske var Sofias barn kvar i Stockholm och togs om hand av Oskars dotter Signe (f. 1881). Av dessa uppgifter kan man nog dra slutsatsen att texten är baserad på rykten som under en lägre tid varit i omlopp och successivt förändrats.

Flistad Flistad ligger ca 15 km nordost om Linköping. Där ska det ha funnits en »afdelning« enligt vad landshövdingen i Södermanland, skriver i sin femårsberättelse för åren 1891–1895 (Landshövd. 1896).

Vad vi vet är att församlingen i Linköping – åtminstone under den första tiden – gjorde ansträngningar att etablera sig på orter utanför Linköping. Vi vet att det fanns två sprängsoldater (Johan Alfred Karlsson och hans hustru Anna Sofia) som bodde i Flistad samt två (Carl Segerström och hans hustru Märta) som bodde i en grannsocken och som hade lika lång väg att gå till Flistad som till Emanuel i Linköping – ca 7–8 km.

Första annonsen om Sprängbataljonens möten var införd i Norrköpings Tidningar den 9 november 1895 (se bild). Troligen hade Karl Dufberg och Oscar Baer under en tid haft enskilda möten och var beredda att bilda en församling. Båda kände frälsningssoldater i Norrköping och Karl hade sannolikt även lärt känna medlemmar i stadens frikyrkoförsamlingar.

Annonsen var inte placerad tillsammans med övriga kyrkors annonser på första sidan utan på den andra bland annonser om båtfärder. På måndagen hade tidningen en notis med följande innehåll:

»Sprängbataljonen« eller »Herrens här«, som den också kallas, den nya sekt, som för en tid sedan bildades i Stockholm af hr K. G. Dufberg, började i går förmiddag hålla möten i en förhyrd lokal No 20 Knäppingsborgsgatan. Den nya sekten, som är en utbrytning från frälsningsarmén (der hr

Dufberg varit »kapten«) lär gå i samma anda och har liksom den vissa uniformer etc. Meningen är nu att bilda en filial härstädes. Under de möten, som i går höllos på både för- och eftermiddagen, var lokalen till trängsel fyld af åhörare. (NT 11/11 1895) Lokalen låg ganska centralt – ca 500 m öster om S:t Olai kyrka. Ovanstående notis är den enda vi har funnit om Sprängbataljonen i Norrköping.

Nästa annons sattes in i slutet av november:

Sprängbataljonen eller »Jesu Kristi Anskri« i de yttersta dagarna håller allt framgent möten uti förhyrd lokal i No 20 Knäppingsborgsgatan, öfver gården: hvarje Söndag kl 11 f.m. och ½ 4 samt hvarje Torsdag kl. 8 e.m. Obs.! Om Onsdag, Torsdag och Fredag d. 4–6 Dec. ledas möten kl. 8 af Herrens ledare för denna Här K. G. Dufberg. På Fredag tages 10 öre inträde till hyreshjelp. Öfvriga möten är som vanligt utan avgift. O. Baer. (NT

30/11 1895)

Under julhelgen 1895 ledde Daniel Lagerblom bataljonens möten »Juldagen kl. 11 f. m. och 5 e. m. Annandagen kl. 11 f. m.« (NT 24/12 1895).

Församlingen i Norrköping annonserade i stort sett varje vecka från hösten 1895 och framåt varför det går att få en bra bild av mötesverksamheten. Under den första tiden hölls normalt tre offentliga möten i veckan i lokalen vid Knäppingsborgsgatan 20. Ett exempel på en annons under år 1896 är följande:

Sprängbataljonen eller »Herrens Här« (Knäppingsborgsgatan 20) håller sina möten hvarje Söndag kl. 11 f. m. och 5 e. m. samt hvarje Torsdag kl. 8 e. m. (för troende). Kommen och hjälpen oss bedja om denHeligeAndes utgjutande! Math. 25: 6. Herren är nära! Esaia 26: 20. (NT 10/10 1896) Annonsen innehåller inga namn, vilket var det vanliga detta år. Av de namn som ändå förekommer vet vi att Daniel Lagerblom besökte Norrköping en vecka i februari, att Josefina Bring (f. Dufberg) talade »för sista gången« (NT 15/2 1896) tredje veckan i februari 1896. Två annonser har undertecknats – den 11 juli och den 22 augusti 1896 – och det är av Oskar Baer. Givetvis anges namnen när Julia och Karl Dufberg är på besök och det var under år 1896 i mars vid Marie bebådelsedagen och påskhelgen, en söndag i augusti samt onsdagen och torsdagen den 16–17 september 1896.

Föreståndare för församlingen under år 1896 var Oskar Baer. Vem som efterträdde honom har vi inte kunnat avgöra.

Under år 1897 var Karl och Julia Dufberg på besök lördagen och söndagen den 6–7 februari. Julia ledde mötena söndagen den 21 februari. Söndagen den 17 juli var både Karl och Julia på besök. Karl ledde sedan mötena söndagen den 3 oktober samt påföljande tisdag och torsdag (troendemöte). Anledningen till detta besök var att församlingen fick inviga en ny möteslokal vid »Bredgatan 10, in på gården, 1 tr.«. Efter att församlingen hade flyttat verksamheten till den nya lokalen hölls ytterligare ett offentligt möte i veckan (på tisdagskvällarna kl. 8 e.m.) men detta upphörde vid årsskiftet 1897/1898.

I mitten av 1898 kom Gustaf Berglund som föreståndare till församlingen.

Karl och Julia Dufberg besökte församlingen i början av september 1898 och Karl i slutet av oktober samma år. Första söndagen i mars 1899 var Karl åter på besök.

Under några veckor sommaren 1899 annonserades söndagseftermiddagens möte som »predikan i det fria, Styrmansgatan 23, om vädret är vackert« (NT 29/7, 5/8, 12/8, 19/8 1899). Gården vid Styrmansgatan 23 ägdes av Axel Månsson, som var medlem i Sprängbataljonen.

Måndagen den 19 juni 1899 – dagen efter årsmötets avslutning i Linköping – var det »stort möte, då ledare och evangelister från Stockholm, Upsala, Nyköping, Eskilstuna och Katrineholm deltaga« (NT 17/6 1899). Och i september hölls ett »ledaremöte« i Norrköping:

Sprängbataljonen (Bredgatan 10, in på gården, 1 tr.) Söndag kl. 11 f. m. och 5 e. m.predikan afG. A. Berglund. Storamöten blifva, då Sprängbataljonens ledare Karl och Julia Dufberg samt föreståndare frånStockholm, Nyköping,

Upsala, Linköping, Jönköping och Katrineholm deltaga. Onsdagen den 13

Sept. kl. 8 e. m. för troende. Torsdagen den 14 Sept. kl. 8 e. m. offentligt.

(NT 9/9 1899)

Vid detta möte fattades beslut om att ge ut skriften Andeutgjutelsen och en reviderad utgåva av Reglerna. Karl och Julia Dufberg blev kvar över söndagen och predikade i båda mötena.

Gustaf Berglund stannade i Norrköping till hösten 1899 då August Fredriksson blev föreståndare.

I januari 1900 var det åter samling i Norrköping för ledarna inom Sprängbataljonen:

Sprängbataljonen (Bredgatan 10, in på gården, 1 tr.) Predikan i morgon Söndag kl. 11 f. m. och 5 e. m. predikan af Daniel Lagerblom. Onsdag kl. 8 f. m. möte för troende. Torsdag kl. 8 e. m. offentligt möte, som ledes af Karl och Julia Dufberg. Ledarne från de skilda platserna äro då närvarande. (NT

13/1 1900)

Kanske var ledarna samlade för att gå igenom den nya utgåvan av Reglerna och kanske också Andeutgjutelsen, som dock inte gavs ut förrän år 1901. Om mötet på onsdagen verkligen var kl. 8 på morgonen kan ifrågasättas. Julia och Karl Dufberg stannade kvar över söndagens möten.

Söndagen den 29 juli hölls eftermiddagsmötet »hos Anderssons på Hvilbergen«.

53

August Fredriksson tjänstgjorde ungefär ett år och efterträddes i oktober 1900 av Arvid Berglund. Han höll sin inträdespredikan söndagen den 21 oktober. Ett par veckor tidigare hade Karl Dufberg besökt församlingen. I Norrköping predikade många vid sidan av församlingens föreståndare. Här ska nämnas Axel Månson som tillhörde församlingen och Emil Sjögren, som troligen också var medlem. Emil Sjögren har berättat om när Anden föll under en lektion den 15 november 1905 vid John Ongmans bibelskola i Örebro, och erinrade sig då upplevelser som han hade gjort i Norrköping, kanske hösten 1899:

Vi började med bibelläsning och bön som vanligt klockan nio f. m. Efter en halv timmes bönemöte skulle de egentliga lektionerna börja, då en broder i klassen bokstavligen fick ett dop i helig Ande. Elden spred sig vidare, och lektionerna måste inställas för hela dagen och tiden användes nästan uteslutande till bön och tacksägelse. En del gräto, ropade i stor själsvånda om nåd och rening i Jesu blod och erhöllo såsom svar ett dop i helig Ande.

Andra jublade högt av helig hänförelse samt sjöngo lovsånger och prisade

Gud. Åter andra grepos av förvåning och sågo sig omkring undrande, vad detta månde vara, emedan de aldrig förr sett eller erfarit någonting sådant, men Anden kom även över dessa. *<+ För min del var det en underbar

53 Hvilbergen var ett ca 28 ha stort område som ägdes av Norrköping stad. Det låg söder om stadens centrum. På detta område fanns ett stort antal torp och s.k. lägenheter (små avstyckade fastigheter) med bostads- och uthus. Husen ägdes i allmänhet av privatpersoner. Hagalund var en sådan lägenhet belägen i nuvarande Ektorp mellan Spjutgatan och Trestegsgatan (nära Söderleden), ca 1,5 km sydväst om centralstationen.

glädje att se och på nytt erfara, vad jag upprepade gånger erfor i Norrköping för cirka sex år tillbaka. (Linderholm s. 57) 54

Sommaren 1900 hölls som vi nämnt ett möte i Hvilbergen. Så var också fallet 1901:

Sprängbataljonen (Bredgatan No 10, öfver gården, 1 tr.) I morgon Söndag: Predikan kl. 3 e. m. på Hvilbergen vid Hagalund af. A. Berglund. Midsommardagen: Predikan kl. 3 e. m. i Åby vid Sandmostugan af A. Berglund (NT

22/6 1901). 55

Söndagsskolan i Sverige firade sitt 50-årsjubileum år 1901 vilket uppmärksammades av Sprängbataljonen i Norrköping:

Sprängbataljonen (Bredgatan No 10, öfver gården, 1 tr.) I morgon Söndag predikan kl. 11 f. m. af A. Berglund och A. Månson; ämne: om Söndagsskolans betydelse och dess 50-åriga minnesdag. Kl. ½ 3 e. m. möte för barn och äldre. Kl. 5 e. m. predikan af A. Berglund. (NT 28/9 1901) Karl Dufberg var annonserad vid fyra tillfällen år 1901. Sista gången var söndagen den 10 november 1901. Den enda uppgiften vi har om antalet medlemmar i Norrköping är den som Moa Martinsson anger nedan, och det är »ett hundratal«. Antalet är inte orealistiskt med hänsyn till att det var ca 50 i Linköping, där väckelserörelserna hade svårare att vinna terräng. Vi har endast funnit namnen på tre soldater i Frälsningsarméns båda kårer i Norrköping som blev sprängsoldater. Sammanlagt har vi namn på 11 personer som sannolikt blev medlemmar åren 1894–1901.

Ett barn ser på Sprängbataljonen I romanen Mor gifter sig i Mia-trilogin av Moa Martinsson (f. 1890) möter vi Sprängbataljonen i Norrköping. Vi återger här ett utdrag ur den ganska långa berättelsen (Martinson s. 251-296). Mia är i skolåldern. Hon och hennes mor och styvfar bor i ett litet hus med två små lägenheter med gemensamt kök. Huset ligger på landet, på en gård där styvfadern är dräng. Det är julafton. Farmor har just kommit in i förstugan. Farfar är sjuk och är kvar hemma i Hvilbergen.

Nu kom farmor stapplande in på sina stela, knöliga ben. Mor hade fått av henne schalarna och på huvudet hade hon en svart, yvig skinnmössa, ny

54 Linderholm har hämtat citatet från en artikel i Närkes-Bladet efter den 15/11 1907. 55 Sandmostugan låg något öster om själva samhället Åby norr om Norrköping.

och varm. Farmor skulle ha sett ut som en fin gammal fru i den mössan, om inte det förfärliga röda bandet varit. Ett stort brett band. HERREN ÄR

NÄRA stod det på bandet.56 Det var ändå värre än frälsningsarmén. Den var man van vid. Det här var något tokigt. Farfar var inte med och Mia frågar hur han mår: – Farfar? Ja visst ja, Gud välsigne dej, barn, sa farmor, han mår så bra så, han skickade lite julkarameller med. Men jag vet nu, att man ska fira Jesu födelse i hjärtat och inte med karameller. Du ska få något annat av mig i stället, och så tog hon fram ett litet tunt paket ur sin handväska och gav mig. Det var en ny sångbok. Sprängbataljonens sångbok. Vår krigsbataljons härliga bok, lovad vare Jesus, sa farmor. *<+ Söndagen efter jul var det bönemöte hos oss. Det var farmor som satt igång med det. Det underliga var att både bonden och hans fru och de flesta av statarna trängde ihop sig i vårt rum. Det var nog en tolv, femton personer. *<+ Jag fick en oerhörd respekt för farmor. Hon stod framme vid ena fönstret.

Nästan intill långgardinen var ett bord framsatt. Hon stod bakom bordet med de knotiga händerna stödda mot bordskanten i svart klänning med spetskrås och var verkligen en farmor jag aldrig sett förr. Hon stod där en halvtimme i sträck och allteftersom stathustrur med sina ungbylten kom in bjöd hon dem att sitta och anvisade plats. För bonden och hans hustru var ett par pinnstolar framsatta. Jag kände mig alldeles bortkommen, min mor såg också ut som om hon inte bodde här längre. När alla satt sig började farmor till och med hålla tal. *<+ – Jag är bara en enkel, fattig gumma på besök här och jag kan ej komma med några granna ord *<] men jag ville inte resa härifrån förrän jag berättat eder hur härligt vi, några stycken människor, funnit Jesus där nere i Norrköping. Viärnära hundra styckensom är med i Jesus egen bataljon, sprängbataljonen, och »Herren är nära« är vårt stridsrop. Och nu *<+ ber jag er besinna, ni som bor här i avskildhet och inte lagt märke till de tecken som sker och som Herren lovat skall ske strax före hans ankomst. Bered eder på Herrens ankomst, han är här snart, han är här när som helst, var beredda. Jag ber er, förena er i bön med mig om ödmjukhet inför Kristi ankomst. *<+ – Nu tycker jag vi sjunger en sång, sa min styvfar *<+ och farmor satt redo med sångboken öppen. Jag hade också min nya bok jag fått av henne. Ingen hinner fram till den eviga ron. som sig ej eldigt framtränger. Själen måste utstå en kamp för sin tro, varpå dess salighet hänger.

56 Enligt Reglerna skulle bandet vara ljusblått och ha röda kanter, varför Moa Martinson torde minnas fel.

Det var en enkel marschmelodi och vi sjöng så taket kunde lyfta sig, mors blåelseblommor på spismuren vajade visst, ja, de vajade tyckte jag.57

Så var mötet slut. Ingen ville bedja mer. (Martinson s. 251–296)58

Under farmoderns vistelse hos sin fosterson avled hennes man och hon måste resa hem. Det var mycket folk vid »begravningsmiddagen« hemma hos farmor, bland andra »Sprängbataljonens kapell« som »kommit med cittror och gitarrer«.

Björkvik I Björkvik, i Södermanlands län, låg ett torp Nora, ca 15 km norr om Krokek (eller 30 km nordost om Norrköping). Där bodde år 1898 torparen Johan Skog med familj. Detta år avgick han som kretsföreståndare i Virå Missionsförening (e-brev, Per-Olov Skoog). Troligen avses med kretsföreståndare att han hade ansvar för ett antal av föreningens medlemmar som bodde i närheten av honom. Han ordnade »kretsmöten« i sitt hem för dessa. Anledningen till att han lämnade sin tjänst var att han och hans hustru Anna hade kommit i kontakt med Sprängbataljonen och bestämt sig för att bli medlemmar. Beslutet kan nog ses som ett resultat av evangelisterna Elisabeth Jonsson och Augusta Larssons insatser i Kolmården och trakterna däromkring. De gick från hus till hus och vittnade och några familjer öppnade sina hem för möten. I Nora samlades medlemmar i Sprängbataljonen från Björkvik och trakterna söderut till möten. Flertalet av dessa medlemmar var släktingar till Anna och Johan Skog. (Se också »Sommarmöten«, s. 170.) Vid sammankomsterna i Nora predikade sannolikt Johan.59

57 Även om Moa Martinsons bok är en roman vill vi påpeka att »Ingen hinner fram till den eviga ron«, inte fanns med i någon av Sprängbataljonens sångböcker. Det finns en sång i den sångbok som Moa Martinson berättar om som heter »Herrens dag är nära« – vars melodi är densamma som för »Ingen hinner fram <« (s. 191), men förmodligen var det varken den ena eller den andra som sjöngs vid bönemötet. (Sången eller psalmen fanns inte med i den Svenska psalmboken, men väl i Frälsningsarméns sångbok, men med »ro« i stället för »ron«.) 58 Moa Martinson hade ett gott minne och det finns all anledning att tro att citatet från hennes roman i stort sett är skildrat som hon upplevde det och som hon då tolkade det. Händelserna utspelar sig från slutet av 1898 och några veckor in i januari 1899. »Farmor« var egentligen styvfaderns faster. 59 Vi vet från annonser i Norrköpings Tidningar att Johan Skog predikade. Annonserna gäller möten efter år 1901 i Sprängbataljonen i Norrköping.