Medlemmarnas ekonomiska ansvar

de anmälda personerna äro värdiga att ingå i Herrens Här« (s. 123). 77 Om det profetiska budskapet var positivt lovade provmedlemmen högtidligt att »helt ingå på, utföra och äfven hålla hvad Gud och vår Herre Jesus Kristus har kungjort uti Bibeln och Sprängbataljonens Regler«. Den nye medlemmen välkomnades och skulle nu döpas såvida det inte redan var gjort i något annat sammanhang, samt bära Sprängbataljonens uniform.

Inom Frälsningsarmén var den kapten som förde befälet över en kår ensam ansvarig för att kårens ekonomi gick ihop. Fattades pengar vid månadens slut när kaptenen skulle ta ut sin lön, fick han nöja sig med det som fanns, men förhållandet skulle rapporteras till Högkvarteret som kunde vidta åtgärder av olika slag om det hände alltför ofta. De viktigaste inkomstkällorna för en kår var inträdesavgifter och veckobidrag från soldaterna. Kåren skulle också ge pengar till den centrala verksamheten. Detta skedde genom centralt organiserade insamlingar (exempelvis den årliga »försakelseveckan«), inträdesavgifter78 samt försäljning av Stridsropet. Högkvarteret fick också intäkter från försäljning av litteratur och sångböcker via kårerna.

Frälsningsarmén menade troligen att inträdesavgifter var en säkrare inkomstkälla än kollekter. Avgiften omkring år 1890 var oftast 10 öre, men kunde ibland vara 25 öre. I Stockholm tog man ibland ända upp till 50 öre, till exempel vid en musikfest. 10 öre var ungefär vad en lågavlönad kvinnlig arbetare hade i timpenning. Kvinnor som arbetade i hushåll hade en synnerligen liten kontantlön och det är lätt att föreställa sig att Karl hade svårt att acceptera systemet. Veckobidragen var frivilliga. De flesta försökte ge något varje vecka – 5 eller 10 öre för de mindre bemedlade, 50 öre eller mer för dem som hade »höga« inkomster.

Det var ett stort steg att föreskriva att man inom Sprängbataljonen normalt inte skulle ta upp inträdesavgifter och dessutom inte ta upp

77 Hur länge denna rutin tillämpades vet vi inte. Den fotnot där den beskrivs togs bort i utgåva 2 av Reglerna, förmodligen för att den var ett »redaktionellt« tillägg och efter entid inte tillämpades strikt. 78 Vi har inte kunnat kontrollera om inträdesavgifterna fördelades mellan Högkvarteret och kårerna.

kollekt på mötena. Medlemmarna skulle svara för att pengar kom in. Detta personliga offrande behandlas i Reglerna men principerna är inte tydligt utformade i första utgåvan och blev inte påtagligt klarare när 1901 års utgåva kom.

I Frälsningsarmén skulle soldaterna ge så mycket av sina tillgångar de kunde. I Sprängbataljonen krävdes att den som »har några ägodelar, skall använda dessa till min skaras förfogande, ty alla skola vara som syskon, hvilka äga allting gemensamt«. Detta innebar att »den som icke vill offra allt för sprängbataljonen och Kristus, han må aldrig söka att komma därin«, som Dagens Nyheter skrev (s. 82).

I utgåva 2 av Reglerna finns »ett senare profetiskt tal« där det föreskrivs att medlemmarna på veckans första dag (dvs. söndagen) ska räkna ut hur mycket av »de lekamliga medlen« som de kan avstå ifrån och lämna över dessa till församlingen där »heliga händer« skulle förvalta och dela ut tillgångarna.

Karl Dufberg utryckte år 1899 hur egendomsgemenskapen fungerade i praktiken.

Sedan hvarje *<+ medlem fullgjort sina skyldigheter mot sin familj, betalt sina skulder och gjort alla rätt, skall allt hvad han får öfver gå till en gemensam kassa, från hvilken sedan utbetalas till dem, som icke kunna i ena eller andra afseendet hjelpa sig sjelfva. (s. 92) Evald Malmström skriver år 1932:

[Egendomsgemenskapen] tillämpades också mycket vackert, men tyvärr med det resultatet att somliga, som förut haft något av det timliga goda, blevo utfattiga. Huruvida rörelsens ledare var medvetet oärlig eller offer för ett fromt självbedrägeri, det tilltro vi oss icke att döma om. (Malmström

s. 183)

Anders Edmundh skriver att bland medlemmarna fanns en »stor offervillighet för verksamheten [<] och bidrag till verksamheten togs i regel icke av utomstående«.

Inträdesavgifter användes i viss utsträckning men endast under den första tiden, vilket nog var nödvändigt för att kunna finansiera verksamheten – medlemmarna var inte så många. Eftersom mötena inledningsvis drog mycket folk var dessa avgifter en viktig inkomstkälla. När mötespubliken efter hand minskade var det inte längre meningsfullt att ta inträde.

Utgifterna för verksamheten var inte försumbara: lokalhyra, annonskostnader, uppehälle och resor för församlingsföreståndare, samt