Tungotal

Reflektion Profetissorna (som dominerade stort) och profeterna hade nog ibland problem att förmedla tilltalen. Dessa kan ha varit synnerligen korta eller summariska. De frestades säkert att komplettera texterna och dessutom ge dem en ny språkdräkt, kanske för att öka tilltron till att tilltalen var från Gud. Vid uttydning av tungotal kan förhållandet varit detsamma. Även syner kan ha varit »fragmentariska« och kompletterats av dem som såg dem när de berättades. Vi har då förutsatt att de som profeterade eller såg syner, verkligen hade – enligt sina egna uppfattningar – övernaturliga upplevelser. Graden av mänsklig påverkan – omedveten eller ej – kanske var av mindre betydelse för ledare och medlemmar så länge man upplevde att det var Anden som stod bakom. Det speciella med synerna i Reglerna är att de var nedskrivna (med »stora bokstäver«) och att Julia kunde läsa texten. Felaktigheter kan ha uppkommit genom att hon läste fel eller att den eller de som skrev ned det hon sa, skrev fel. Men någon avgörande inverkan på den nedtecknade texten kan sådana fel inte ha orsakat.

Edmundh skriver att »efter ett par år tillkom också tungomålstalande«. Under ett årsmöte år 1896 profeterades »äfven på främmande tungomål« (s. 190). Vad som låg bakom denna utveckling vet vi inte; det kan ha varit influenser utifrån, men det kan också ha varit en insikt om att alla de nådegåvor som Paulus nämner hade sin giltighet även i det sena 1800-talet.85 Också uttydning förekom. I det samtal som signaturen Gute B. skriver om berättar en medlem i Sprängbataljonen att Jesus talade till församlingen på svenska, men ibland också på andra språk och att »en af oss får alltid vid sådana tillfällen förmågan att öfversätta talet för de andra« (s. 108).

85 Vi kan nämna att John Personne, som bosatte sig i Linköping år 1897 då han blev domprost, deltog vid något tillfälle i ett av Sprängbataljonens möten i staden. År 1912, när han var biskop, skrev han i en ämbetsberättelse med anledning av anmält tungomålstal i Rök (Östergötland): »Här i Linköping har jag hört dylikt tungomålstalande hos den s.k. ’Sprängbataljonen’, en innerligt enfaldig företeelse, som efter en tämligen kort lefnad självdog för flera år tillbaka.« Han tillägger, att han i Sprängbataljonen hört »det kvinnliga ’profeterandet’ «, vilket han menade vid den tiden också förekom inom Helgelseförbundet och hos Efraims döttrar (Torestad).