6 minute read
Verksamhet
apostlarnes lära. Hvarje medlem i Sprängbataljonen måste beflita sig om att följa Kristus i helgelse; tjäna Gud, icke med löst utvärtes sken och yttre åthäfvor, utan i sanningens oskrymtade kärlek till Gud och sin nästa, skaffa med fruktan och bäfvan på sin frälsning; för att ej ryckas med i lösaktig gudstjänst och de tygellösas villfarelse, hvilken sprider allt mer och mer omkring sig, och måste så göra uti de yttersta dagarna. (Andeutgjutelsen) Programförklaringen innehåller inget om någon »här«. Ingenting sägs heller om hur lång tid det kan vara tills Jesus kommer.
Verksamheten inom Sprängbataljonen tog snart en ganska fast form med tydliga inslag från de etablerade frikyrkosamfunden och Frälsningsarmén. Att bedriva missionsverksamhet utanför Sverige blev dock inte möjligt för rörelsen även om ambitionen fanns; i en profetisk sång som publicerades i Sprängbataljonens sångbok 1898 sägs att »söner och döttrar skall tagas från Norden och föras af Anden till främmande land« (s.196).
En stor del av Sprängbataljonens verksamhet bestod av enskilda och offentliga möten. Medlemmarna förväntades att så långt det var möjligt delta i alla sammankomster.
Av de mötesannonser som vi har haft tillgång till kan man se att inom Sprängbataljonen hölls i allmänhet offentliga möten söndagar kl. 11 och kl. 5 eller kl. 8 e.m., samt tisdagar eller torsdagar kl. 8 e.m. Mötet på söndagens förmiddag förefaller vara en motsvarighet till Frälsningsarméns helgelsemöte med predikan.89 De övriga offentliga mötena riktade sig förmodligen till oomvända och till »sökande« kristna; vi kallar dem väckelsemöten.
Variationerna i mötesschemat var många, den enda fasta tiden var förmiddagsmötet på söndagen kl. 11. Antalet möten var fler i början av perioden 1895–1901 än i slutet. Under de första åren var det inte
89 Inom Frälsningsarmén hade man normalt fyra möten varje söndag var (med följande ungefärliga tider för deras början): 7.00 morgonexercis eller morgonmöte som var ett bönemöte, 11.00 helgelsemöte med predikan, 3.30 e.m. lof- och tacksägelsemöte eller hallelujamöte samt 8 e.m. frälsningsmöte, som var det stora mötet; de tre tidigare mötena under dagen var ofta förberedelser för detta möte, då man tog »fångar«. Så många som möjligt av soldaterna satt på estraden. Vid de mindre kårerna hände det ofta att alla soldater vittnade under frälsningsmötet. Hade man sin plasts i lokalen ställde man sig upp vid bänken och vittnade.
ovanligt med väckelsemöten två vardagskvällar i veckan, eller ett väckelsemöte och ett troendemöte, vilket ägnades åt bibelläsning och bön. Så småningom slutade man att hålla väckelsemöten på vardagskvällarna. Till troendemötena krävdes ibland biljett som troligen tillhandahölls av medlemmarna.
Mötena leddes av föreståndaren eller om han var förhindrad av någon församlingsmedlem eller gästande predikant. Predikan, tal och vittnesbörd, bibelläsning och bön samt sång var givna programpunkter både i förmiddagsmötet och i väckelsemötet. Församlingarna hade inte sällan besök, något som är särskilt tydligt i Norrköpingsförsamlingens annonser.
Utöver de annonserade mötena hölls enskilda sammankomster varav de flesta sannolikt var bönemöten. Många ägde rum i hemmen.
Bönemötena var i regel mycket högljudda, och stundom slog det över, så att de på åhörarna verkade störande. *<+ Bönemötena var, särskilt de första åren, de vanligaste sammankomsterna, och rönte ett synnerligen livligt intresse. De pågick ofta flera timmar, varvid ej sällan förekom uppenbarelser, tal och sång i Anden. (Edmundh) En viktig del av verksamheten inom Frälsningsarmén var sången och musiken som skulle vara publikdragande och ge liv åt mötena. Sångernas budskap skulle genom sina melodier stanna kvar i minnet hos dem som lyssnade. I Sverige fanns vid den här tiden musikkårer för männen – det var många som trakterade bleckblåsinstrument varför det var ganska lätt att bilda sådana musikgrupper även i mindre kårer – samt strängmusikkårer för kvinnor som spelade gitarr. Den unisona sången hade stort utrymme i verksamheten. Musikinstrument som användes för att ackompanjera sången var till exempel fiol, gitarr, cittra och concertina.90
Vi vet i stort sett ingenting om sången och musiken i de kårer som Karl Dufberg ledde under sin tid i Frälsningsarmén. Sannolikt hade
90 Gitarren var när Frälsningsarmén kom till Sverige 1892 mer eller mindre bortglömd men med en av Arméns pionjärer, Jenny Swensson, fick den uppleva en renässans efter att ha slagit igenom bland Frälsningsarméns unga kvinnliga soldater. – Concertinan var populär inom Frälsningsarmén. Den vanligaste formen var sexkantig med bälg och sidostycken. Tangenterna var fördelade på de två sidorna, t.ex. låga toner på vänstra sidan och höga toner på högra. En enkel concertina hade en kromatisk skala från t.ex. ettstrukna c till tvåstrukna c. Man spelade med pek-, lång- och ringfingrarna, och det gick att spela ackord. Instrumentet används i mer utvecklade former ännu idag.
några av kårerna hornmusikkår. I Eskilstuna hade en sådan bildats redan år 1891.
Eskilstuna-Kuriren berättar om församlingars och föreningars möten i staden vid jultiden 1893.
Frälsningsarméns lokal företer den lifligaste anblicken: ljuseffekter från ett tiotal glödlampor samt trenne i fonden placerade jättejulgranar, plattformen och närmaste sidoläktare fullsatta af uniformerade soldater samt i öfrigt fullt med folk från golf till tak. Mässingsmusiken och strängorkestern samt sång, kortare tal och vittnesbörd omväxla. Till sist spelas och sjunges unisont psalmen: »Vår Gud är oss en väldig borg«. (EK 31/12 1893)
Vintern 1894 var antalet »musikanter« 17 enligt rapportboken. Karl spelade själv concertina och tog kanske ledningen ibland i den unisona sången. Några månader senare fanns det endast sex musiker kvar i kåren. Det skulle kunna innebära att flera blev medlemmar i Sprängbataljonen. Inte i någon av Sprängbataljonens annonser förekommer det något meddelande om sång och musik. Nu är de egentliga annonserna (dvs. inte predikoturernas meddelanden) ganska fåtaliga, men några av dem är utformade inför större möten. Karl hade under sin tid som kårchef fått uppleva den betydelse som sången och musiken hade när det gällde att få människor inom hörhåll. Vi hade därför förväntat oss att finna något om sång- och musikinslag i annonserna.
I de möten som refererades i dagstidningar åren 1894 och 1895 tycks det inte ha använts några instrument utöver Karls concertina. I Norrköping fanns under en tid ett »musikkapell« med cittror och gitarrer (s. 106). 91 I Linköping i februari 1895 (s. 85) tycks man ha sjungit utan ackompanjemang av något instrument och om ett möte i Stockholm på sensommaren 1894 skevs: »ingen musik, inga trummor, inga hallelujakörer och näsduksviftningar« (s. 73). När Karl Dufberg intervjuas i Linköping i maj 1899 säger han att inom Frälsningsarmén har »andaktsöfningarna stundom mera *<+ karaktären af en teaterföreställning till publikens nöje än af en bönestund för andlig uppbyggelse« (s. 92). Han kan knappast syfta till enskilda möten. Det kan ha funnits en typ av väckelsemöten som passade in på Karls beskrivning.
91 Emil Skog från Björkvik spelade cittra i detta »kapell«, åtminstone efter år 1901 (intervju, Eva-Brita Skog).
Sångböcker hade man emellertid. Sångerna bestod nästan uteslutande av s.k. profetiska sånger och det är möjligt att man sjöng dessa utan ackompanjemang. Vi vet inte om man strikt höll sig till dessa sånger eller om man även sjöng psalmer och sånger från andra samfund.
En form av evangelisation som praktiserades både i tätorter och på landsbygden var att evangelister fick till uppgift att ägna sig åt hembesök. Några kvinnor som arbetade som evangelister på detta sätt under perioden 1894–1901 är:
Amanda Adolfsson.
Elisabeth Jonsson fram till årsskiftet 1901/02.
Augusta Larsson.
Emma Josefina Pettersson.
Elfrida Skoog.
Augusta Söderqvist. Möjligen var även Josefina Bring evangelist efter sin makes död.
Det var emellertid inte endast evangelister som gjorde hembesök:
Varje medlem var *<+ förpliktad att tillsammans med någon kamrat göra husbesök på söndagseftermiddagarna och då vittna om sin Frälsare och förkunna Sprängbataljonens budskap om Jesu snara tillkommelse, att Herren är nära. På en del ställen blev man utkörd, men det hände också, att man fick komma in för att sjunga, vittna och bedja. (EH 15/4 1954) Hembesök eller husbesök var således en viktig del av evangelisationsarbetet. Givetvis inbjöds dem man besökte till de möten som Sprängbataljonen höll på orten eller i närheten.
Två sprängsoldater – kanske evangelister – i uniform. Man skymtar broschen »HH« vid kragen hos kvinnan till vänster.
