1. Utresan till Afrika

En vårvinterdag framåt kvällen, närmare bestämt den 6 mars 1972, lämnade vår familj Sverige för att åka till Liberia i Västafrika. Äntligen var vi på väg! Vi åkte först till Kanarieöarna och stannade där i staden Las Palmas några dagar för att därefter fortsätta färden till Liberia. Familjen bestod av mig, Kerstin, min man Ingvar och våra döttrar Caroline nyss fyllda sju år och Elisabeth fyra år. Jag var gravid och skulle föda vårt tredje barn i slutet av april.

Vännerna i Sverige tyckte förstås att vi borde vänta och föda barnet här hemma och sedan åka ut. Jag kände en sådan visshet och trygghet att åka iväg och tyckte att det var bättre att åka den långa vägen med barnet i magen istället för i famnen, också med tanke på klimatomställningen för ett nyfött barn. Jag hade steriliserat några instrument sax, peanger och navelklämma, som jag hade i ett litet paket i handväskan på hela resan för att ha till hands om det skulle behövas, om barnet skulle komma tidigare och kanske födas på flygplanet! Eftersom jag är barnmorska, tänkte jag ju på allt som kunde hända. Jag var nog modig! Men jag upplevde mig trygg att vila i Guds händer.

Efter några sköna och avkopplande dagar på Kanarieöarna kom dagen då vi landade med flygplanet Iberia på Afrikas jord, och flygplatsen Robertsfield utanför huvudstaden Monrovia.

Det hade blivit kväll. Vi steg ut på flygplanstrappan, och det första vi såg var månen på Afrikahimlen det var samma måne hemma i Sverige

Vy över Monrovia.

10 1. UTRESAN TILL AFRIKA men var annorlunda. Här låg den som i en vagga. Den heta fuktiga tropikluften slog emot oss. Vi blev varmt mottagna av en stor skara liberianer med pastor Falla Bimba i spetsen. Missionärerna Lennart Carlström och Gerhard Persson tog emot oss. Caroline och Elisabeth hade några år innan träffat pastor Falla Bimba i vårt hem i Sverige. Så deras spontana kommentarer, när de såg alla svarta vänner, var:” Oh så många Falla Bimbor!” Vi fick svalka av oss med en skön dusch och en god röd iskall dryck och nybakade bullar. Det kändes redan hemtrevligt och välkomnande hos familjen Gerhard och Solveig Persson i Monrovia. Den första sena kvällen i Afrika är oförglömlig med alla dessa nya intryck. Vi somnade med det tropiska ljudet av alla syrsor som hördes som en underbar symfoniorkester. Dagarna i Monrovia var intensiva med besök hos myndigheter och alla provianteringar. Vi klarade av besöket hos Mrs. Kandakai som var chef och ansvarig för utbildnings och immigrationsmyndigheten. Hon var verkligen respektingivande. Hon gick igenom alla våra betyg, examen och utbildningscertifikat och CV för att godkänna oss för att få tillstånd att arbeta som missionärer i Liberia som sjuksköterska och barnmorska och som lärare och pastor. Det sades att hon var nålsögat för missionärerna, hon hade auktoritet att neka tillstånd om någon inte hade tillräcklig utbildning och erfarenhet, för att arbeta i landet. Vi blev godkända och välkomnade och fick flera stämplar i våra papper. Våra döttrar som var med fick en särskild kram av den barnvänliga damen som också gav en liten klapp på min stora mage, med önskan om en god start för den nya babyn som skulle födas i det nya landet Liberia. Vi guidades runt i staden Monrovia. Vid ett par tillfällen sa Ingvar och jag till varandra ”här skulle vi inte kunna bo och arbeta!” Vi tyckte att mycket var avskräckande och illaluktande. Då visste vi inte vad som skulle ske framöver! Vad Gud hade för plan åt oss. En dag gick vi förbi en stor affär där det stod på skylten med stora bokstäver. ”CHARLOTTES SUPERMARKET”. Jag minns att jag reagerade när jag såg det, och blev glad! Charlotte var det namn som vi hade tänkt oss om barnet vi väntade var en flicka. Då skulle namnet passa bra även här i Afrika. Monrovia ligger alldeles vid Atlantkusten så det var väldigt nära att komma till havet och sandstranden, och ta ett avsvalkande dopp, som kändes underbart i detta bastuliknande klimat. Barnen blev väl omhändertagna av tonåringarna i Perssons familj. I Monrovia fanns ingen kyrka och församling inom Swedish Free Pentecostal Mission, Svensk Pingstmission, men en kyrka var under uppbyggnad på 10:th Street i stadsdelen Sinkor. Missionär Manne Paulsson var den drivande kraften till detta bygge. En provisorisk byggnad med tak utan väggar fanns på tomten till famil-

1. UTRESAN TILL AFRIKA 11 jen Perssons hus. Där samlades regelbundet en skara till möten och gudstjänster.

Efter proviantering av alla nödvändiga varor, färskvaror och vår resepackning gick färden med bil till missionsstationen Voinjama i Lofa County, cirka 40 svenska mil från Monrovia, där vi skulle bo och arbeta. Det var en upplevelse att åka genom landsbygden för första gången på detta sätt. På gropiga vägar som man aldrig ser hemma i Sverige.

Efter en lång dags resa kom vi då fram till missionsstationen i Voinjama. Inte heller nu hade jag behövt mitt instrumentpaket som kändes tryggt att ha i väskan. Vi blev varmt välkomnade av missionärsfamiljen Grethel och Kenneth Roobert och Lilian Tränk som arbetade på missionsstationen.

Efter avtvättning av det röda resdammet blev vi serverade en iskall dryck innan vi välkomnades till bords av Lilian som bjöd på middag med en god fiskrätt. Barnen fann varandra och blev goda vänner med Helen och Marcus som var i samma ålder.

Missionsstationen låg på en kulle från infartsvägen till själva Voinjama City som var omgärdad av den djupa djungeln. Där låg vårt hus som skulle bli vårt hem! Det var omgivet av olika tropiska växter och träd. Där fanns apelsin, grapefrukt, citron, lime, papaya och bananträd. Ett stort avokadoträd och kaffebuskar fanns också framför huset och vid trappan till huset ett blommande julstjärneträd. Vid vår piazza, altan, som hade stora nätfönster som skydd mot alla insekter, växte ett stort träd där vävarfåglar vävt sina stora bon. Runt omkring växte även akacieträd och palmer.

Skenet av en fotogenlampa lyste varmt välkomnande mot oss på den stora piazzan, altanen, till vårt hus den första kvällen. Vi gick upp för trappan och möttes då av en stor svart orm, en kobra. Den försvann fort men lämnade efter sig en mycket obehaglig känsla! Men vi var övertygade, vi hade kommit till vårt kallelses land. Vi visste att Gud var med oss och hade kontroll över våra liv. Det gav oss mod och tillförsikt för dagar som skulle komma och även för det lilla barn som snart skulle födas. Vi överlämnade oss och våra barn i Herrens hand och hans gudomliga ledning.

Infarten till Voinjama med skylten för skolan på missionsstationen.

Vi träffades i London juli 1962.