14. Mirakel

Det var snart jul och vi hade mycket att förbereda både i kyrkan och hemma med gäster som hade kommit.

Vi hade två barnflickor, till hjälp. Anna arbetade på förmiddagarna och gick i aftonskola. Ester kom på eftermiddagarna efter hon slutat skolan.

De var så glada att få arbeta hos oss och få betalt så de kunde gå i skola. Mat fick de hos oss. De var med i kyrkan och var så fina flickor. Anna tog hand om Charlotte när jag hade skola för Caroline och Elisabeth. De var mycket duktiga och kunde laga mat. Jag lärde upp dem att göra köttbullar och annan svensk mat. Baka bröd och sockerkaka. Vi älskade den liberianska maten de också gjorde. Ris med palmbutter, kyckling palmolja och stark peppar. Country chop med kasavablad med stark peppar var en annan favoriträtt.

En dag under den här tiden, upptäckte jag en knöl i bröstet. Den blev större och jag var hos en amerikansk missionsläkare för undersökning. Om två veckor skulle jag få komma tillbaka.

Den hade då blivit så stor att doktorn misstänkte att det var cancer. Jag fick tid för en operation på det amerikanska missionssjukhuset.

Ingvar och jag bad förstås till Gud att han skulle gripa in. På söndagens kvällsmöte, innan operationsdagen, var vi i kyrkan som var fylld med folk. Ingvar ledde mötet och det var en sådan påtaglig böneatmosfär. Under bönen kände jag att jag ville ha förbön. Jag gick fram och Ingvar talade om att jag skulle opereras dagen därpå. De infödda vännerna lade händerna på mig och bad så innerligt. Då kände jag en stark ström gå från huvudet och ner igenom hela kroppen och fick en sådan förvissning att Gud skulle ta hand om detta.

Jag låg på operationsbordet och den infödda personalen förberedde mig för operation. Det var en annan läkare som jag inte hade träffat tidigare som skulle operera mig. Han började med att knäppa händerna och be om Guds hjälp och välsignelse.

Han visste att jag var svensk missionär.

Han undersökte mig och tittade på patientkortet där den andra läkaren ritat upp hur knölen blivit större och större. Han skulle till att göra ett ingrepp med skalpellen. Så stannade han upp och såg förvirrad ut, han satte sig på den höga stolen och sade: ”it’s gone, it’s gone, God has been here before me.” ”Den är borta, den är borta Gud har varit här före mig!” Det blev tumult i operationssalen. Jag hade blivit lokalbedövad så jag var med hela tiden. Jag sade: ”Praise the Lord vi har bett till Gud om detta”. Det blev glädje för hela personalen som prisade Gud. Jag fick åka hem och vi var så tacksamma till Gud för detta mirakel som hade skett.

Dagen efteråt kom en flicka till mig och talade om att hon varit i den kyrka och mission där den amerikanska doktorn arbetade. Han hade

62 14. MIRAKEL berättat på samma kväll efter operationen”, i dag kom Gud före mig innan jag skulle operera.” Den store läkaren hade gripit in. På onsdagens kvällsmöte i vår kyrka talade jag om att Gud gripit in. Det blev stor lovprisning till Herren. Eftersom vi bodde i samma hus som kyrkan var det en stor genomströmning av människor som kom och ville uppsöka oss. Man kan säga att vi var intensivt tillgängliga både natt och dag. Ingvar hade sitt kontor i kyrkan dit många sökande kom för samtal. Det var många tiggare som kom till oss och ville ha hjälp. Vi fick ta del av många tårdrypande berättelser. Från början var vi mycket mottagliga för allt och försökte hjälpa till med allt vad vi kunde. Efterhand kunde vi sortera ut vilka som var bedragare och vilka det var som verkligen behövde hjälp. Flera hade som system att testa oss. Jag brukade aldrig låta någon behövande gå från vårt hem utan att de fått ett mål mat och även barnkläder och barnvälling i pulverpaket som vi hade i tunnor från Sverige. Vi konstaterade att det blev mycket dyrare för oss att bo i huvudstaden än uppe i djungeln. Vi hade vår gemensamma lön som makar, en praxis som gällde på den tiden och det var inte så mycket. Med hjälp till många sorters behov räckte det inte ibland. En dag var jag och handlade på det stora supermarket Abidjardi i staden som drevs av libaneser. Med aircondition och stora frysdiskar gick jag där och frös och huttrade. Sedan kom man ut i bastuvärmen som slog emot en. Medan jag gick där och fyllde vagnen med varor som kostade en hel del, visste jag ju att vi inte hade så mycket att ta av. Det kom över mig så påtagligt, medan jag gick där och handlade, att jag måste i mitt innersta be till Gud om hjälp att på något sätt klara av det här. Det kom ett lugn över mig att jag skulle ha förtröstan på Herren. Då jag kom hem möttes jag av Ingvar som gladde mig med ett meddelande vi fått från Sverige. Det var från missionssekreteraren Arne Peterson i vår utsändande Filadelfiaförsamling i Stockholm som meddelade att vi skulle få ett så kallat verksamhetsbidrag, som många missionärer fick till ekonomisk hjälp med de stora olika behoven som alltid fanns. De förstod att behoven var stora. Det var redan skickat till oss! Vi blev mycket glada och tacksamma till Gud att han sett våra behov.

Vi hade många kontakter med den amerikanska missionen jag nämnt om förut. Förutom sjukhuset hade de en stor radiostation som gick ut med det kristna budskapet över hela Väst Afrika.

ELWA Hospital och ELWA Brodcasting.

ELWA står för Eternal Love Winning Africa.

Vi fick många vänner bland dessa amerikanska missionärer