14. MIRAKEL 61
14. Mirakel Det var snart jul och vi hade mycket att förbereda både i kyrkan och hemma med gäster som hade kommit. Vi hade två barnflickor, till hjälp. Anna arbetade på förmiddagarna och gick i aftonskola. Ester kom på eftermiddagarna efter hon slutat skolan. De var så glada att få arbeta hos oss och få betalt så de kunde gå i skola. Mat fick de hos oss. De var med i kyrkan och var så fina flickor. Anna tog hand om Charlotte när jag hade skola för Caroline och Elisabeth. De var mycket duktiga och kunde laga mat. Jag lärde upp dem att göra köttbullar och annan svensk mat. Baka bröd och sockerkaka. Vi älskade den liberianska maten de också gjorde. Ris med palmbutter, kyckling palmolja och stark peppar. Country chop med kasavablad med stark peppar var en annan favoriträtt. En dag under den här tiden, upptäckte jag en knöl i bröstet. Den blev större och jag var hos en amerikansk missionsläkare för undersökning. Om två veckor skulle jag få komma tillbaka. Den hade då blivit så stor att doktorn misstänkte att det var cancer. Jag fick tid för en operation på det amerikanska missionssjukhuset. Ingvar och jag bad förstås till Gud att han skulle gripa in. På söndagens kvällsmöte, innan operationsdagen, var vi i kyrkan som var fylld med folk. Ingvar ledde mötet och det var en sådan påtaglig böneatmosfär. Under bönen kände jag att jag ville ha förbön. Jag gick fram och Ingvar talade om att jag skulle opereras dagen därpå. De infödda vännerna lade händerna på mig och bad så innerligt. Då kände jag en stark ström gå från huvudet och ner igenom hela kroppen och fick en sådan förvissning att Gud skulle ta hand om detta. Jag låg på operationsbordet och den infödda personalen förberedde mig för operation. Det var en annan läkare som jag inte hade träffat tidigare som skulle operera mig. Han började med att knäppa händerna och be om Guds hjälp och välsignelse. Han visste att jag var svensk missionär. Han undersökte mig och tittade på patientkortet där den andra läkaren ritat upp hur knölen blivit större och större. Han skulle till att göra ett ingrepp med skalpellen. Så stannade han upp och såg förvirrad ut, han satte sig på den höga stolen och sade: ”it’s gone, it’s gone, God has been here before me.” ”Den är borta, den är borta Gud har varit här före mig!” Det blev tumult i operationssalen. Jag hade blivit lokalbedövad så jag var med hela tiden. Jag sade: ”Praise the Lord vi har bett till Gud om detta”. Det blev glädje för hela personalen som prisade Gud. Jag fick åka hem och vi var så tacksamma till Gud för detta mirakel som hade skett. Dagen efteråt kom en flicka till mig och talade om att hon varit i den kyrka och mission där den amerikanska doktorn arbetade. Han hade
