25. Sista året i Liberia

25. SISTA ÅRET I LIBERIA 103 25. Sista året i Liberia

Vi blev varmt välkomnade tillbaka i Philadelphia Church.

Liberianer har en sådan utstrålning av värme och kärlek. Vi kände oss hemma.

I gudstjänsten, där de välkomnade oss och kören sjöng så vackert med en sådan inlevelse, framförde vi hälsningar från Sverige och jag talade om brevet vi fått med den himmelska hälsningen om den stora änglaskaran som var med oss på resan och även skulle vara med oss här i Liberia som skydd från himlen. Det blev ett stort jubel och lovprisning till Herren. Sedan predikade Ingvar och vi kände att Guds Ande var över oss och denna Guds församling.

Då visste vi inte vad vi senare skulle få uppleva av svårigheter…

Barnen började ett nytt skolår på ELWA-missionens skola igen förutom Caroline som nu skulle börja nionde klassen på en Boarding school, internat skola på Elfenbenskusten, Ivory Coust. Grannland till Liberia. Så Caroline och alla hennes klasskamrater fick flytta dit. Det var samma amerikanska mission som drev denna skola för missionärsbarn. Det var väldigt spännande för 15-åriga Caroline!

Det bestämdes att missionärerna Bernt och Britta Einarssons dotter Marie som var lika gammal som Caroline skulle följa med och gå skolan där ett år.

Deras andra dotter Susanne som var lika gammal som vår Elisabeth 13 år skulle då få bo hos oss och gå i samma klass som Elisabeth på ELWA-skolan.

Einarssons arbetade på missionsstationen Voinjama upp i landet. Vår familj hemma bestod i alla fall av tre flickor ett år framöver!

Caroline trivdes bra på skolan och skrev ofta brev till oss. Telefoner saknades i denna tid! Under jul- och påskloven kom de hem förstås.

Vi bilade över och hälsade på en gång under denna tid. Det var långt att köra över Nimba bergen och jobbiga gränskontroller som tog tid att komma igenom. Missionen och skolan låg mycket vackert i den lilla staden Boakee. Ett fransktalande land då det varit ett franskt kolonialland. Det var roligt att hälsa på några dagar. Vi bodde i ett trevligt gästhus.

Församlingen växte, många kom till tro och döptes. Det var många ungdomar att hjälpa och stötta på olika sätt. Vi älskade vårt arbete ibland dem.

Pastor Lourore och äldstebröderna Luis och Natt med familjer var så fina och duktiga. Loretta och jag fortsatte med undervisning och vägledning för de unga kvinnorna. Amerikanska missionärerna Sid och Garnette, våra närmaste grannar var en glädje för oss och vårt samarbete.

Jag arbetade fortfarande flera dagar i veckan med sjukvårdskliniken som vi satte upp på olika platser omkring Monrovia med mödravård och barnavård. Vi hade stora mottagningar med 100-tals sjuka och gravida som mässling, malaria och uttorkning och de olika sorters tropiska sjukdomar. Bröllop. Ingvar viger brudparet. Charlotte är brudtärna. En svensk missionärsfamilj Anita och Hans Johansson arbetade på ELWA Missionen och bodde där. Hans arbetade med radiosändningar. Anita var sjuksköterska och vi arbetade ibland tillsammans med dessa mottagningar. Deras dotter Ingela och Charlotte var klasskamrater.

De bodde alldeles vid stranden av Atlanten, där vi brukade vara och bada. Det var roligt att ha en svensk familj så nära och umgås med och prata svenska. eftersom vi var de enda svenska missionärerna från vår mission som bodde i Monrovia.

Undervisningen med bibelklasser i de statliga skolorna i Monrovia var en glädje för mig med denna kontakt med så många olika ungdomar. En del kom till vår kyrka och kom till tro.

Svårigheterna med dessa män som förföljt oss fortsatte. Den grupp som de fått omkring sig uppehöll sig i kyrkan och fortsatte med sina samlingar i kyrksalen. Vi kunde inte ha söndagsskola klockan 10 för vuxna och inte börja med gudstjänsten på en halvtimme efter klockan 11.

Så fortsatte det söndag efter söndag. Klockan blev över 12 och alla stod tålmodigt och väntade tills vi kunde börja gudstjänsten. Det var ingenting vi kunde göra. Hjälp av polisen kunde man tycka att vi skulle få, men de var så korrupta och betalda av dessa män.

De hade nu lagt beslag på den privata lägenheten där vi bodde förut. Kyrkans piano hade de burit upp till denna lägenhet som nu beboddes av några av dem. Det gick månad efter månad, vi kände att vi hade änglabeskydd. Vid flera tillfällen hade vi påtagligt skydd av änglarna i synnerhet Ingvar som var i skottgluggen. Hans liv var i fara vid flera tillfällen. Men änglarna var där.

Det var december månad, snart jul.

En dag när jag var ensam hemma kom plötsligt en sådan påtaglig oroskänsla över mig. Jag tog tag i min bibel och kände att jag måste vara inför Herren. Jag böjde mina knän, öppnade den engelska bibeln och fick ögonen direkt på Psalm 31 vers 13: ”I hear many enemies whispering, terror is allround me. They are making plans against me, plotting to kill me.” Jag viskade förskräckt ”Jesus, Jesus vad är detta?” Så fortsatte jag att läsa ”But my trust is in you, O LORD you are my God. I am always in your care, save me from my enemies from those who persecute me. Look on your servant with kindness save me in your constant love. I call to you, LORD.”

Sv. Övers. ”Jag hör folkhopen viska. Skräck från alla håll de gaddar sig samman och smider planer mot mitt liv. Men jag förtröstar på dig Herre, jag säger: Du är min Gud i din hand ligger mina dagar, rädda mig ur mina fienders hand, från dem som förföljer mig. Låt ditt ansikte lysa över mig, hjälp din tjänare i din godhet!”

Det kom ett otroligt lugn över mig och jag kände att jag var beskyddad av Gud vad som än skulle hända.

Jag återgick till mina sysslor. Efter någon timma knackade det på ytterdörren. Det var en av evangelisterna som stod i dörröppningen Han var en av dem som anslutit sig till denna motståndsgrupp. Han överräckte en stor bunt med papper i ett kuvert. Han sa ingenting bara småflinade åt mig och försvann fort i väg.

Jag sjönk ner på en stol och öppnade kuvertet och började läsa. Det innehöll en stämning från Justitiedepartementet!

Det var till Ingvar Henningsson Field Chairman of the Swedish Free Pentecostal Mission.

Han skulle infinna sig på Justitiedepartementet på förhör i början av januari 1981. Det var grova anklagelser mot honom och de krävde att han skulle lämna landet. Det var underskrivet av dessa män.

Jag var så tacksam till Gud att han förberett mig på detta sätt. Jag var helt trygg i hans hand. När Ingvar kom hem och fick del av allt detta tackade vi Gud för hälsningen från Hans eget ord. Vi var burna av Gud.

Det första förhöret hos justitieministern blev uppskjutet någon vecka av någon anledning!

En dag under slutet av denna vecka kunde vi läsa i Monrovias nyhetstidning, en stor artikel på första sidan om en stor förskingring av pengar. Han som begått detta brott var ingen mindre än mannen som förföljde Ingvar och låg bakom allt detta. Nu var han avslöjad!

Ingvar kom till förhöret och hade stoppat tidningen i fickan. En stor del av gruppen var med utom ledaren som nu satt i fängelse.

Justitieministern, en ung oerfaren militär som kommit upp sig till denna post efter militär kuppen, började ta fram alla anklagelser mot Ingvar och då visade Ingvar den färska tidningen och frågade om det inte var samma man som stod som ledare för alla dessa anklagelser mot honom. Justitieministern blev svarslös, och förhöret uteblev

106 25. SISTA ÅRET I LIBERIA De gav sig inte, gruppen som förföljde oss. Målet var att ta över hela Svenska Missionen. Det blev mer förhör.

Det följde en svår tid för oss. Jag grät och grät och upplevde att jag var i Tåredalen.

Psalm 84: ”Saliga är de människor som i Dig har sin starkhet. De vilkas håg står till dina vägar. När de vandra genom tåredalen göra de dem rik på källor. De går från kraft till kraft så träda de inför Gud på Sion.” Äldre övers.

När barnen kom från skolan så försökte jag att vara som vanligt.

Glädjen var att vi upplevde väckelse i församlingen.

Det hände ibland på kvällen att en gul taxi stannade till hos oss och ut klev flera av våra ungdomar som ville be till Gud för oss. De la händerna på oss och bad innerligt. De frambar profetiska budskap från Herren om uppmuntran och hjälp.

Märkliga händelser inträffade under denna svåra tid.

Joseph var en man som brukade vara med på gudstjänsterna klockan 08 på söndagsmornarna när Ingvar predikade.

Han var en trevlig man och Ingvar tyckte mycket om honom. Han hade en tjänst på ett av departementen.

En dag var Ingvar på hans kontor för att prata med honom.

Ingvar såg att han hade vårt familjekort på väggen ovanför sitt skrivbord! Det visade sig att han var med i denna motståndsgrupp, som nu hade blivit en större grupp. De försökte göra allt för att ta över hela missionen. Ingvar försökte att tala honom tillrätta och vädjade och sade till honom att detta var mycket allvarligt och varnade honom för att strida mot Gud själv.

Några dagar efteråt dog han. Han föll plötsligt ihop på gatan och fick sluta sina dagar.

Det blev naturligtvis en väldig sorg och förstämning bland alla.

En stor tragedi för hans fru och barn.

En annan händelse inträffade i samband med den årliga konferensen uppe i landet, i Balahun mellan Foya och Voinjama.

Ingvar var där, jag och flickorna var hemma. Det var många samlade och vid ett tillfälle kom två beväpnade militärer och satte sig på varsin sida om Ingvar. Det verkade hotfullt och Ingvar undrade vad som skulle hända.

Då kom pastorn Dubba, från församlingen i Balahun, och talade om för Ingvar att han hade begärt hjälp av dessa militärer som Dubba kände väl.

Kvällen innan hade han vid ett tillfälle råkat avlyssna ett hemligt samtal mellan några av motståndsgruppens ledare, som även var där på konferensen. Dubba kunde deras stamspråk så han förstod vad de sade.

25. SISTA ÅRET I LIBERIA 107 De hade planer på att göra ett sabotage nästa dag vid samlingen. De skulle gå fram och gripa Ingvar och föra honom till en tribunal och fängsla honom där!

Men de hade aldrig någon chans att genomföra detta, eftersom Ingvar hade beskydd av de båda militärerna, och Guds beskydd! Pastor Dubba hade ju fått höra om planerna.

Motståndsgruppens ledare fortsatte att smida planer. De hade fått löfte om att få träffa en högt uppsatt person som var nära presidenten i Monrovia. Denne man var från samma stam. Han skulle föra deras talan till presidenten om att erövra hela vår mission.

Ledarna kom tillbaka till Monrovia och det väntande mötet med denne man.

Då fick de höra att denne man just avlidit i en bilolycka.

Så deras planer gick om intet! Det var allvarliga och jobbiga saker som hände under denna tid och de fortsatte att förfölja oss…

Det var nu bara en tidsfråga när de skulle ta över hela den stora vackra kyrkan. Vi kände ju vårt ansvar hur det skulle bli med hela denna församling.

Vad skulle vi göra i detta läge?! Frågan var svår.

Vi bad till Gud om snar hjälp.

En dag när Ingvar åkte hem till Paynesville från staden så kände han helt plötsligt att han skulle stanna upp inför en stor byggnad utmed Broad Street. Byggnaden var inte färdigbyggd. Det skulle bli ett konserthus eller teater.

Ingvar stod och tittade på byggnaden och fick en sådan stark känsla att detta skulle bli vår nya kyrka. Han bad om Guds ledning.

Mannen som ägde den var fängslad av militären som nu ägde makten i landet. Byggnadens väggar hade många kulhål, från skott som militären avlossat.

Detta var på måndagen. På onsdagkvällens möte i kyrkan när mötet var nästan slut och Ingvar var kvar och stod vid talarstolen kom en kvinna med snabba steg fram till honom. Hon hade aldrig varit i denna kyrka förut. Hon presenterade sig och sa att hennes man blivit fängslad och de var ägare till en stor byggnad som låg på Broad Street. Ingvars intresse var på helspänn. Hon fortsatte och sade att hon erbjöd oss denna byggnad till kyrka!

Hon visste inget om vilka svårigheter vi hade. Att detta var från Gud förstod vi. Några veckor senare, var det söndag och på anslagstavlan hade denna grupp satt upp ett stort plakat skrivet att från och med nästa söndag skulle de överta denna kyrka.

Vi hade gudstjänst som vanligt, en timme senare förstås. Dessa män hade bänkat sig på de första bänkarna. När gudstjänsten var nästan slut gick Ingvar upp i talarstolen och meddelade att nästa söndag blir det ingen gudstjänst här.

Nya Philadelphia Church med Ingvar, Joel och äldste Louis och Natt.

Kyrkan efter Invigningen.

”Vi har en ny kyrka som vi kommer att börja med gudstjänst nästa söndag klockan 11”. Männen fick långt ansikte och lommade därifrån. Praise The Lord! Vilken underbar seger vi upplevde i denna stund. Vilken omsorg från Gud vi fick uppleva. Hela församlingen jublade och tackade Gud. Arbetet tog fart med att bygga färdigt den nya kyrkan.

Ingvar blev Primus motor för arbetet och fick kontakt med en av Sinoe missionärer som var byggmästare och hjälpte oss under denna tid tillsammans med många arbetare. Enligt ett skrivet avtal skulle missionen stå för kostnaderna att bygga denna nya kyrka färdig.

Under denna tid fanns en sidolokal där vi kunde ha vår verksamhet.

Det var en underbar dag när vi invigde den nya Philadelphia Church till Guds hus. Kyrkan var mer än fullsatt och alla jublade inför Gud med tacksamhet.

Vi hade kort tid kvar innan vi skulle lämna Liberia. Vi var så tacksamma till Herren att allt detta hänt medan vi var på plats.

Något år senare nådde ärendet till slut landets högste ledare, den nye presidenten Samuel K. Doe. Turerna var många och berörde hela missionen eftersom motståndargruppen hade som mål att ta över hela missionen i landet. Det blev inget övertagande.