22. Statskupp och svåra tider

22. STATSKUPP OCH SVÅRA TIDER 95 22. Statskupp och svåra tider

Liberia hade alltid varit republik med olika presidenter under sin 134-åriga historia. Landet hade under alla dessa år inte upplevt någon statskupp, förutom olika stamkrig.

Därför kom det så överraskande den där lördagsmorgonen när vi tidigt vaknade upp av skottlossningar. Charlotte blev skrämd och kom in till oss och undrade vad det var som hände. Vi sa att vi trodde det var skjutövningar.

Det skulle bli hennes födelsedagskalas senare på dagen då hennes skolkamrater skulle komma. Hon hade fyllt åtta år någon dag innan.

Men under natten den 14 april 1980 hade det blivit statskupp en militärkupp då militären tog över. De hade stormat presidentpalatset och mördat presidenten och tillfångatagit alla ministrar, som senare blev hängda.

Det var en otäck upplevelse för oss, vi blev isolerade i flera dagar, det var utegångsförbud. Vi visste inte vad som skulle hända med oss som vita och missionärer.

Vi hade förutom våra egna barn ytterligare två missionärsbarn och en kvinnlig missionär hemma hos oss när det hände. Vi satt instängda i huset men efter några dagar vågade vi oss ut för att fika i vår palaverhydda som vi hade i trädgården.

Vi satt där i lugn och ro när plötsligt en jeep med beväpnade militärer dök upp och stannade utanför vårt staket. De skrålade högljutt, var berusade av både alkohol och makt.

Plötsligt riktade en av militärerna ett gevär mot oss. Jag hade aldrig varit så rädd som jag var då. Jag trodde att vår sista stund var kommen. Vi höll andan, då såg vi att han lyfte geväret i luften och sköt ett skott. Vi gick tyst i en rad in i huset och sjönk ner chockade.

Vi kände Guds beskydd över oss.

Ingvar läste Psalm 91 ”Den som sitter under den Högstes beskärm och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud, på vilken jag förtröstar.”

Jeepen var kvar och vi såg i fönstret att militären undersökte grannens hus. Våra grannar hade kommit till oss på morgonen och talat om att de måste fly. Mannens far var justitieministern som blivit fängslad och nu var de ute efter familjemedlemmar. Grannen själv var jurist.

Hans fru hade börjat komma till vår kyrka så jag hade lärt känna henne.

Det kom flera missionärer till oss så vi blev många i hushållet.

Efter ett tag lade militärerna beslag på grannens hus och flyttade in med sina flickvänner. Det blev ett väldigt oväsen med berusade militärer sent på kvällarna och nätterna.

Vi blev störda av dem och en kväll frågade jag Ingvar om han ville gå dit och prata med dem. Det var ju naivt av mig men Ingvar är ju aldrig

96 22. STATSKUPP OCH SVÅRA TIDER rädd så han gjorde det! Jag stod bakom fönstergardinen och fick se hur arg militären blev och hotade honom med geväret, jag hörde skottet och blev livrädd men han lyfte geväret mot skyn och smällde av så det dånade. Ingvar kom tryggt tillbaka. Dagen efter fick jag en ingivelse som jag tror kom ovanifrån. Jag bakade en stor kaka med glasyr på och gick över till huset. Soldaterna var inte hemma dagtid men jag visste att flickorna var gömda i huset. Jag knackade på och överlämnade kakan. De blev så glada och tacksamma. Samma kväll kom en av soldaterna över till oss, beväpnad förstås. De ville särskilt tacka och sa att de ville bli våra vänner och lovade att beskydda oss. Därefter på kvällarna kom en del av soldaterna och ville samtala med Ingvar och ville att han skulle bli deras själavårdare. Jag blev god vän med flickorna. Det blev resultatet av en kaka som Gud använde att förändra en besvärlig och farlig situation! Vi fick höra på radion när den nye presidenten talade, han hade själv utsett sig till president. Han talade om att alla vita och missionärer fick stanna kvar i landet för de behövde vår fortsatta hjälp med skolor och sjukvård som missionsarbetet innebar, det innefattade också kyrkor och församlingar som missionen drev. Efter en tid tog de bort utegångsförbudet. Vi kunde ha våra gudstjänster och samlingar i kyrkan som fylldes av människor som längtade efter Gud. Människor strömmade dit för hjälp och förbön. Det var en riktig besökelsetid. Under den här tiden när allt detta hände fick jag missfall, jag kände att barnet dog inom mig, jag åkte till ELWA-sjukhuset. På lördagsmorgonen skulle de göra ett operativt ingrepp. Jag blev troligen nedsövd alldeles för djupt så de hade svårt att väcka upp mig efter ingreppet. Jag själv upplevde vad man kallar för nära döden upplevelse. Jag hörde alla röster omkring mig och även från en radio som var på långt avstånd då jag hörde den nya presidenten tala! Men själv kunde jag inte kommunicera, jag var som förlamad. Jag kunde inte röra ögonen. De tog i mig och skakade mig och ropade mitt namn gång på gång. Det var ingen respons från mig. Jag upplevde att jag hade lämnat kroppen och var i luften svävande ovanför allt och alla. Jag ”såg” ner på allt och hörde allt. Efter en lång tid vaknade jag upp när de ropade mitt namn. Jag kände igen doktorn som stod där och såg orolig ut. Jag började prata och frågade var jag var! Den spända stämningen som varit började att lätta och alla såg glada ut! Senare talade doktorn om för mig att han blev mycket förvånad att jag inte började tala svenska, på mitt eget modersmål, när jag vaknade upp utan pratade på engelska! Jag var djupt tacksam till Gud att jag fick livet tillbaka!