11. Charlotte född i djungeln..................................................................47 12. Änglabesök

12. Änglabesök

När Charlotte var omkring fyra månader började jag att arbeta på kliniken. Det var en öppen klinik på dagtid. Jag brukade vara där fem timmar på förmiddagarna. Jag behandlade många skolbarn och vuxna som kom tillsammans med sina små barn. De tropiska sjukdomarna som malaria, svåra masksjukdomar och fula infektionssår var det mycket av. Var jag inte på kliniken så kom de hem och ville bli hjälpta.

Det var stor fattigdom och primitiva förhållanden, många hade inte råd att låta sina barn gå i skola. Barnadödligheten var väldigt hög. Det sades att vart fjärde barn dog innan fem års ålder. Om det var tvillingar så behandlades de nyfödda med stark peppar, den starkaste överlevde. Mammorna som fött sina barn i byarna kom med dem till kliniken. Deras navlar var så infekterade av jord som de strukit på, eftersom de blivit tillsagda av sina mödrar att göra så efter vad medicinmannen sagt. Det resulterade i att barnen fick stelkramp.

Många tiggare kom också till oss på missionen. De behövde både mat och kläder.

Men det var också en andlig hunger. Vi ville visa dem att det fanns en Frälsare som kunde befria ifrån fruktan och andemakter som många var bundna i.

Det var en tradition i deras kultur att de unga flickorna skulle gå i bushschool, djungelskola. Allt var mycket hemlighetsfullt vad flickorna fick lära sig där. De fick genomgå omskärelse, könsstympning, De fick

Utanför vårt hus i Voinjama. En kvinna ger mig en gåva sedan jag behandlat henne när hon var sjuk.

52 12. ÄNGLABESÖK lida av detta och det blev svåra skador vid förlossningar och konsekvenser för hela livet. Det var oerhört grymt. De senaste åren har många kvinnor i västvärlden uppmärksammat detta och även de infödda kvinnorna har gått samman och kämpat emot detta.

Det fanns många byar långt inne i djungeln som vi brukade åka ut till för att ha möten där. Det var en sed att alltid först gå till hövdingen i byn och hälsa på honom och höra oss för om han ville att vi skulle samla folket för att berätta om Jesus på ett mycket enkelt sätt. Vi blev alltid välkomnade. Alla byar såg likadana ut med hyddorna tätt ihop och en palaverhydda. När vi kom in i byn sprang alla barnen emot oss, de var alltid så glada att se oss. Vi hade alltid med oss två av våra infödda pojkar Edwin och Thomas som bodde på missionen. De hade en liten högtalare som de basunerade ut att vi skulle samlas och ha möte. De tolkade åt oss från engelska till deras stamspråk lommaspråket. Ingvar och byhövdingen. Vi hade stora planscher i färg med bibelberättelser som vi visade och talade om Jesus. De var så mottagliga och ville gärna att vi skulle be till Gud för dem.

En gång kom vi till en by långt inne i djungeln där vi var de första vita missionärerna som varit där. Det var en märklig känsla att möta dessa infödda som tittade så stort på oss.

Ingvar brukade ibland vandra långa dagsturer till byar långt inne i djungeln och övernatta tillsammans med några infödda från församlingen för att evangelisera. En söndag i månaden var det så kallad Big Sunday i kyrkan i Voinjama då folk kom från alla byarna för att vara tillsammans och ha gudstjänst och gemenskap och äta palmbutter, kycklinggryta med palmolja och stark peppar och ris, som var nationalrätten. Det var en stor glädje för oss alla.

Under regnperioden när Ingvar var borta på natten så var det obehagligt att vara ensam i huset med barnen, när det tropiska ovädret satte igång med stora skyfall, åska, dunder och blixtar som inte går att jämföra med oväder av detta slag i Sverige. I synnerhet när jag satt uppe mitt i natten och skulle amma min baby i fotogenlampans sken. Då kom alla kryp fram som kackerlackor, malariamyggor och ibland vandringsmyror och olika sorters ödlor som hade gömt sig under dagen.

Bymöte.

Vi hade moskitonät, myggnät, över alla våra sängar, som såg ut som en sänghimmel som vi drog fram på kvällen när vi skulle lägga oss. Det skulle skydda från malariamyggan. Näten hade farmor Viola sytt till oss som vi hade med i packningen.

Malaria var en fruktad sjukdom. Vi hade förebyggande medicin Kinin som vi tog regelbundet för att skydda oss. En tablett i veckan varje söndag, det blev en vana. Även om vi hade detta skydd så hände det ibland att vi fick malaria. Då var man sjuk! Man fick en våldsam frossa, svår huvudvärk och värk i hela kroppen. Behandlingen var en stark Kinin medicin som gjorde att man fick ont i ögonen och svårt att se. Efter flera dagar kändes det bättre och till slut blev man bra igen.

Vaccin finns inte mot malaria. Vetenskapen försöker i dessa dagar få fram vaccin. Innan vi åkte ut till Afrika vaccinerades vi mot smittkoppor, kolera och gula febern.

De infödda barnen som blir sjuka i både mässling och malaria samtidigt är ett allvarligt tillstånd som många dör av och likaså diarré som ger vätskebrist. Mycket beror också på orenat vatten som dricks, det är svårt för de infödda att få rent vatten. Ibland kan det finnas källor. Men för det mesta är det en vanlig syn att se kvinnorna samlas i en vattenpöl med brunt otäckt vatten som det ju blir när korna går i det och gör sina behov och likaså barnen och de vuxna. Där tvättar de sig, tvättar sina smutsiga kläder och fyller sina stora kärl med dricksvatten ur samma pöl.

Det var ett stort behov att undervisa om hygien och barnavård.

Vi fick ett problem att försöka lösa. Lilian som var lärare och hade undervisat våra flickor en termin i första klass, skulle åka hem till Sverige efter en avslutad treårsperiod. Vi hade ingen lärare som ersättare. Svensk Pingstmission i andra missionsländer hade särskilda internatskolor för missionärsbarnen med svenska lärare. Det var många barn som bodde på skolan under En kvinna har tvättat kläder och bär hem terminerna och reste hem till fördricksvatten. äldrarna på skolloven. Det kunde vara långt avstånd mellan hem och skola. 100-tals missionärer var stationerade på olika missionsstationer som i Tanzania och Kongo. I Liberia var vi omkring 25-talet missionärer under åren vi var ute. Svensk Pingstmission hade, under dessa tio år vi var ute, omkring 1200 missionärer i olika missionsländer över hela världen.

Det blev så att jag fick ta över den ansvarsfulla uppgiften trots att jag inte var lärare. Det hade varit så förut att vissa föräldrar undervisat sina barn där.

Det var bara att bita i och börja! Viss svensk skolmaterial fanns på plats. Jag fick aktuella läroböcker och skolmaterial från Sverige som jag fick hem till Liberia med någon som kom från Sverige. Annars hade det tagit ett halvår med posten till Liberia. Våra jultidningar kom till midsommar!

Ingvar iordningställde en fin skolsal med skolbänkar och kateder och svart tavla. På dörren hade vi en skylt där det stod Svenska Skolan!

Det var spännande för eleverna och den nya läraren! Eftersom jag arbetade på kliniken på förmiddagarna blev det skola på eftermiddagen.

Jag hade ju också en baby hemma. Vi hade en så kallad housegirl, barnflicka, som hjälp under dagarna.

Det fanns många faror att bo i djungeln med tre små barn, men vi upplevde Guds beskydd många gånger.

En dag när jag arbetade på sjukvårdskliniken var jag på hemväg för en kafferast och för att träffa barnen. Vår barnflicka Sony var i huset. När jag stod och pratade med en av missionärerna så såg jag att Sony kom springande och skrek ”It’s a snake in the house!” Det är en orm i huset. Jag blev alldeles stel av skräck och sprang nerför backen med hjärtat i halsgropen till vårt hus.

Läraren och eleverna på Svenska Skolan

När jag kom hem fick jag se ormen ute på vår piazza, altan. Jag stängde den öppna dörren och rusade in för att se om allt stod väl till med barnen.

Jag kom in i rummet och det jag då såg i några korta sekunder fick mig att sjunka helt andlöst ner på närmaste stol.

Bakom mina små flickor stod en strålande vit ängel en himmelsk ljusgestalt. Jag föll i gråt när jag intog denna underbara himmelska syn och atmosfär.

Sedan gick jag fram till femåriga Elisabeth som hade Charlotte, som då var åtta månader, i famnen.

Jag frågade vad som hade hänt. Hon talade om att genom den öppna dörren krälade en stor svart orm, den slingrade sig längre och längre in i huset. Barnflickan blev så rädd så det enda hon tänkte på var att skaffa hjälp. Hon rusade ut och lämnade barnen ensamma med ormen.

Elisabeth såg att ormen var ganska nära lekhagen där lillasyster satt. Så hon Ingvar på uppdrag i djungeln.

drog lekhagen längst in i hörnet av rummet. Där stod hon inklämd i hörnet och såg ormen kom närmare och närmare... Då knäppte jag mina händer och bad ”käre Jesus du måste hjälpa oss nu”. I samma ögonblick vände sig ormen om och började slingra sig ut. Så avslutade Elisabeth sin berättelse. Vi hörde ljud utanför. Det knackade på dörren och in kom James som arbetade på stationen. Han hade en stor påk i Ingvar och jag på missionsstationen. handen och i den hängde den ihjälslagna giftiga kobraormen.

På kvällen vid familjens aftonbön tackade vi Jesus för änglavakt.

Vid flera tillfällen förstod vi att vi fick himmelskt beskydd.

är: En sång som jag ofta sjöng för barnen som har följt dem genom livet

Det går en liten ängel bredvid mig säger mor, han har så vita vingar och ögon blå jag tror, han håller mig i handen, då är jag inte rädd och när jag sedan somnar han vakar vid min bädd.

Monrovias gatuliv.