24. Till Sverige via London

24. TILL SVERIGE VIA LONDON 99 24. Till Sverige via London

I överenskommelse med våra församlingar i Sverige förlängde vi vår period i Liberia till fem år i stället för tre år.

Vi skulle då få åka hem till Sverige ett par månader under sommaren 1980 när barnen hade skollov. Sedan räknade vi med att åka ut för ett år till och göra det sista året innan vi avslutade vår sista period.

Innan vi åkte hem skulle vi ha en missionärskonferens upp i landet i Foya Kamara.

Vi hade varit på internradion på morgonen och meddelat att vi kommer med flyget som missionspiloten George Cool skulle ta oss med till Foya. George och Billy Cool var Sinoe missionärer som nu bodde i Monrovia i närheten där vi bodde i Paynesville. Det var ett 4-sitsigt flygplan och George var en mycket erfaren pilot. Han hade aldrig flugit till Foya så det var första gången. Det skulle ta en timma att komma dit.

Vi stuvade in oss som familj. Ingvar satt bredvid piloten och Caroline och jag platserna bakom. Elisabeth och Charlotte satt på golvet bak i planet.

Vi hade åkt närmare en timme och George kunde inte få in riktningen till Foya. Vi åkte över den djupa djungeln och kretsade runt omkring länge, innan vi såg något som liknade vägar, hus och hyddor. Vi flög in i detta område och trodde att vi snart var framme men det visade sig att vi var i f.d. Franska Guinea grannlandet som nu var diktaturland där vi visste att vi inte var tillåtna att flyga över. Om någon sett oss kunde vi ha blivit nedskjutna enligt vad George berättade för oss. Det började kännas obehagligt att irra omkring i luften. Det hade gått flera timmar och Ingvar frågade hur länge bensinen skull räcka. Den var nu på upphällningen och skulle räcka för att ta oss tillbaka till Monrovia. George kunde ställa in Monrovia och nu var vi på hemväg. Flickorna bak började må illa och kräktes. Jag började undra om vi någonsin skulle komma tillbaka till Monrovia! Efter en lång tid kom vi så tillbaka och det var precis så det räckte med bensinen. Vi kände oss mörbultade av spänning och rädsla. När vi landat och kom ut frågade George om vi vågade åka med honom igen! Jag sa att jag nog inte skulle vilja vara med om en sådan tur igen, men sade i nästa andetag att vi var nog tvungna att åka med honom om en vecka igen för att återkomma till missionärskonferensen som inte blev av denna gång.

Missionärerna hade väntat på oss hela dagen och började bli oroliga. När vi kom hem tog vi kontakt med dem över radion. Det bestämdes att vi skulle dit om en vecka igen.

Så satt vi i planet igen och George fick in kursen mot Foya på en gång så en timme senare var vi framme lyckligt och väl. Vi var där hela dagen. Senare fram mot kvällen när det mörknat, kom vi in i ett fruk-

100 24. TILL SVERIGE VIA LONDON tansvärt tropiskt oväder. Åskan dånade och blixtarna klöv himlen i olika delar och ibland åkte vi rakt igenom blixtarna, Det var ofarligt enligt George men fruktansvärt skräckfyllt. Vi trodde nog att vår sista stund var inne. Men vi klarade oss undan. Vi tackade Gud att vi var hemma igen… Många år senare när vi var hemma i Sverige så läste vi i tidningen Dagen om en missionspilot som störtat ner i djupa djungeln med planet och dessutom två unga grabbar som var ute som praktikanter ett par månader i Liberia. Det var George Cool som omkommit på en resa till Foya från Monrovia. De kom aldrig tillbaka de fann dem i den djupa djungeln. Det hade varit svårt att hitta dem. Vi riktigt ryste när vi läste om det i tidningen. Det var samma flygtur som vår familj gjort några år tidigare. Det kunde likaväl ha drabbat oss! Vi kände en stor tacksamhet till Gud att vi var i livet. Vi kände djupt för Billy som blivit änka, under så tragiska förhållanden.

Det var nu i slutet av maj månad. Vi hade blivit god vän med en missionär från England inom WEC Missionen, Worldwide Evangelization Crusade. Vi talade om att vi tänkte göra ett stopp i London på hemvägen till Sverige. Då talade han så varmt om WEC Missionens högkvarter en bit utanför London där de hade Bible College och gästhus. Han skulle gärna kontakta dem så vi fick bo på gästhemmet under tiden vi var i London.

Vi kom till London Heathrow flygplats och tog en taxi till WEC Missionen där vi blev välkomnade och omhändertagna. Vi upplevde många minnen i London, där Ingvar och jag träffades och även från tiden när vi bodde där i fyra månader på Elim Bible College.

Efter alla dramatiska händelser vi varit med om, var det skönt att få koppla av ett tag i London innan vi kom hem till Sverige.

När vi skulle betala för en veckas uppehåll för hela familjen så ville de absolut inte ta något betalt av oss. ”Ni är missionärer så det bjuder vi på” fick vi till svar. Vi tackade och önskade dem alla där på WEC Missionen Guds rika välsignelser.

Vi kom hem och fick uppleva den svenska vackra sommaren.

Jag upplevde en oerhörd saknad och tomhet efter min mamma som nu var hemma hos Herren.

Vi var både på Nyhemsveckan och för första gången på Lapplandsveckan. Vi hade också några dagar gästat Liberiamissionärerna David och Solveig von Ahn och deras barn som bodde i Arjeplog. Det var så roligt att träffa dem igen.

Under den här tiden hade det kommit ett hundratal brev till pastorer och olika församlingar i Sverige från den här gruppen som förföljde oss i Liberia. Brevet innehöll grova anklagelser mot Ingvar, som ju var missionens representant, för förskingring av pengar och splittring. Det var en

24. TILL SVERIGE VIA LONDON 101 skrivelse av dessa män som skrev en fejkad underskrift från alla pingstförsamlingar i Liberia. Vi förstod vilken källa dessa adresser till Sverige kom ifrån.

Jag blev förtvivlad och vår äldsta dotter Caroline grät när hon hade läst dessa anklagelser om sin pappa. Jag trodde att alla skulle titta snett på oss och tro på dessa brev! Ingvar var lugn, som vanligt!

Vi besökte våra underhållande församlingar och flera var oroliga och vädjade till oss att inte åka tillbaka igen för de förstod att det skulle vara stor fara för oss. Men vi var övertygade att vi skulle åka tillbaka och göra det sista året och avsluta vårt uppdrag vi fått av Herren.

Från ansvariga missionssekreteraren i Stockholm och pastorer för Liberiamissionen i Sverige skickades brev till dessa män i Liberia. De skrev och tog Ingvar i försvar och bedyrade deras stora förtroende för honom i missionstjänsten i Liberia.

Vi hade bokat biljetterna.

Några dagar innan vi skulle resa fick vi ett brev från Agnes Mülich, en missionär som varit många år i Liberia och nu var gammal. Vi hade inte haft någon kontakt med henne.

Hon skrev att hon känt så tydligt att Gud manat henne att be för vår familj. Under tiden som hon var i bön fick hon se en stor änglaskara som följde med oss på resan och var med oss därute som beskydd.

Det var fantastiskt att uppleva detta att Gud hade en sådan omsorg om oss. Våra barn tyckte ju att det var ”häftigt” att änglar skulle följa med oss!

Under resan och på de stora flygplatserna när vi stod i kö med många resenärer omkring oss såg vi på varandra och nickade, ja, de syns inte men de är med oss!

Det var en obeskrivlig känsla!

Vi kom tillbaka och kände att vi hade änglabeskydd. Vid flera tillfällen hade vi påtagligt skydd av änglarna i synnerhet Ingvar som var ansvarig för missionen och var i skottgluggen. Hans liv var i fara vid flera tillfällen. Men änglarna var där.

102 25. SISTA ÅRET I LIBERIA