24. TILL SVERIGE VIA LONDON 99
24. Till Sverige via London I överenskommelse med våra församlingar i Sverige förlängde vi vår period i Liberia till fem år i stället för tre år. Vi skulle då få åka hem till Sverige ett par månader under sommaren 1980 när barnen hade skollov. Sedan räknade vi med att åka ut för ett år till och göra det sista året innan vi avslutade vår sista period. Innan vi åkte hem skulle vi ha en missionärskonferens upp i landet i Foya Kamara. Vi hade varit på internradion på morgonen och meddelat att vi kommer med flyget som missionspiloten George Cool skulle ta oss med till Foya. George och Billy Cool var Sinoe missionärer som nu bodde i Monrovia i närheten där vi bodde i Paynesville. Det var ett 4-sitsigt flygplan och George var en mycket erfaren pilot. Han hade aldrig flugit till Foya så det var första gången. Det skulle ta en timma att komma dit. Vi stuvade in oss som familj. Ingvar satt bredvid piloten och Caroline och jag platserna bakom. Elisabeth och Charlotte satt på golvet bak i planet. Vi hade åkt närmare en timme och George kunde inte få in riktningen till Foya. Vi åkte över den djupa djungeln och kretsade runt omkring länge, innan vi såg något som liknade vägar, hus och hyddor. Vi flög in i detta område och trodde att vi snart var framme men det visade sig att vi var i f.d. Franska Guinea grannlandet som nu var diktaturland där vi visste att vi inte var tillåtna att flyga över. Om någon sett oss kunde vi ha blivit nedskjutna enligt vad George berättade för oss. Det började kännas obehagligt att irra omkring i luften. Det hade gått flera timmar och Ingvar frågade hur länge bensinen skull räcka. Den var nu på upphällningen och skulle räcka för att ta oss tillbaka till Monrovia. George kunde ställa in Monrovia och nu var vi på hemväg. Flickorna bak började må illa och kräktes. Jag började undra om vi någonsin skulle komma tillbaka till Monrovia! Efter en lång tid kom vi så tillbaka och det var precis så det räckte med bensinen. Vi kände oss mörbultade av spänning och rädsla. När vi landat och kom ut frågade George om vi vågade åka med honom igen! Jag sa att jag nog inte skulle vilja vara med om en sådan tur igen, men sade i nästa andetag att vi var nog tvungna att åka med honom om en vecka igen för att återkomma till missionärskonferensen som inte blev av denna gång. Missionärerna hade väntat på oss hela dagen och började bli oroliga. När vi kom hem tog vi kontakt med dem över radion. Det bestämdes att vi skulle dit om en vecka igen. Så satt vi i planet igen och George fick in kursen mot Foya på en gång så en timme senare var vi framme lyckligt och väl. Vi var där hela dagen. Senare fram mot kvällen när det mörknat, kom vi in i ett fruk-
