36 minute read
Barn- och ungdomsåren
Änglavakt
Att meta abborrar var ett stort nöje, och jag sökte varje tillfälle som gavs att vara vid ån och meta. En dag kom en sömmerska hem till oss. Hon hade sytt en kostym till mig. Den var sydd av blårandigt tyg, som mor vävt. Så fort jag fått kostymen på mig gick jag ner till ån för att meta – trots förbud. Någon meter från stranden stod en ganska stor stubbe. Jag fick för mig att hoppa ut på stubben för att bättre kunna se när fisken nappade, men jag missade och ramlade i ån. Det var ganska djupt och då jag ännu inte lärt mig simma sjönk jag till botten. Jag fick tag på stubbens rötter och lyckades komma upp på stranden. Min mössa och metspöet blev kvar i ån och flöt bort med strömmen.
Det var en ganska rädd och slokörad pojke som kom hem. Den nya kostymen såg allt annat än vacker ut, genomvåt och nedsmord av dy och jord. Jag fruktade att få aga, ty då vi barn var olydiga var mamma sträng, men denna gång blev det ingen bestraffning. Glädjen över att jag var i livet fick helt dominera.
En annan gång var jag tillsammans med några andra pojkar uppe på berget. Vi var på en av de lägre avsatserna och lekte krig. I stridens hetta märkte jag inte att jag var så nära stupet, jag förlorade balansen och störtade ned. Tursamt nog hamnade jag i en mycket stor enbuske, vilket gjorde att jag inte skadade mig, men jag blev ordentligt stucken av barren över hela kroppen.
Ett nöje som vi pojkar tyckte mycket om var att skjuta med pilbåge. Det var ju mycket riskfullt, men det tänkte vi inte på. En dag då vi lekte krig råkade pilen från min båge träffa en av lekkamraterna, Oskar Johansson, strax under ögat och slog upp ett sår. Hur det gått till vågade vi aldrig tala om för våra föräldrar.
Att rida på böndernas hästar var mycket roligt. Någon sadel hade vi inte utan vi satt på bara hästryggen. Vi hade inte heller något betsel på hästarna, endast en grimma. En sommardag, då jag arbetade hos en lantbrukare i byn, hade jag hämtat ett par hästar som gått på bete några kilometer från byn. Jag red på en av hästarna och höll den andra så att jag hade den vid sidan om mig. Jag tyckte om att rida fort och hästarna galopperade. Plötsligt flög en tjäder upp vid vägkanten med påföljd att båda hästarna skenade. Jag höll mig kvar ett gott stycke, men hästen som sprang vid sidan, sprang så att jag drogs av min häst och så föll jag mitt emellan dem. Dumt nog så hade jag virat båda grimskaften omkring min vänstra hand. Det gjorde att jag släpades med ett tjugotal meter. Men ingen av hästarna trampade på mig och så kom jag fri och blev liggande ett ögonblick på vägen. Men snart nog var jag på benen och fortsatte springande efter hästarna. Hästen, som jag ridit på, hade stannat, men just som jag skulle fånga grimskaftet kom jag att snubbla och falla med resultat att hästen åter satte iväg. Först ett par kilometer längre
18 BARN- OCH UNGDOMSÅREN fram fick jag fatt på dem och så började ritten igen. Jag hade inte blivit allvarligt skadad, men kläderna var sönderrivna och vänstra handen och högra benet var rätt illa tilltygade. Något läkarbesök var det inte tal om. Sedan jag fått såren lite omplåstrade var det bara att fortsätta arbetet.
Skolan börjar
1898 började jag skolan. Mamma var förhindrad att följa med. Ensam och gråtande traskade jag iväg. Andra barn hade sina mammor med. Mitt namn ropades upp och jag svarade ja, och så började en ny epok i mitt liv.
Vi hade lång väg till skolan – hela sex kilometer. Särskilt på vintern blev det mycket ansträngande, men vi blev tränade och starka och klarade det bra. Det var ju inte alltid som vi gick raka vägen. Det blev ofta, särskilt på sommaren, utflykter vid sidan om vägen. När det var kallt och mycket snö och vägarna var oplogade var det besvärligt, och det hände att jag förfrös både näsan och fötterna. Mor visste dock på råd, hon gjorde ett plåster som läkte våra kylskador, så vi fick ej något men av dem. Ibland hände det att vi fick åka med dem som körde virke ner till Målilla station, men det hände också att vi fick smaka piskan, då vi bad om skjuts. Det var i regel de yngre åkarna som var så svåra.
Ofta fick vi också handla åt bönderna i byn och bära hem deras post, som vi hämtade hos en postbärare, som gick under namnet Postjohan. Att det kunde bli tungt för oss att bära varorna den långa vägen tänkte man inte på och ersättningen – om det nu blev någon – var inte stor, möjligen två öre och fick vi en femöring så var det storslaget. På den tiden kunde man få köpa en stor vetebulle för två öre eller en strut karameller.
De två första åren i småskolan – som den då kallades – var det varannandagsläsning och jag vill minnas att det var så också de första åren i folkskolan.
Skolhuset låg strax öster om kyrkan och hade två salar. Dessa var ganska stora och i varje sal undervisades två klasser samtidigt av samme lärare. Lärarna bodde i samma hus en trappa upp.
Mina lärare och några episoder
Lärarinnan som jag hade i småskolan hette Ester Linderoth. Hon var mycket sträng och sparade inte på agan. Jag fick dock aga endast en gång. Min bänkkamrat hette Yngve Lundegard – en son till musiksergeant och urmakare Lundegard – och han hade vid detta tillfälle fått en riktig omgång stryk av lärarinnan och då han kom och satte sig i bänken sade jag till honom: »Det var rätt åt dig.« Detta hörde lärarinnan och gav mig en örfil så jag ramlade ur bänken och blev liggande på golvet. Hon fick själv lyfta upp mig, ty jag behagade att inte stiga upp. I mitt barnasinne uppstod tankar på hämnd, ty jag ansåg att jag inte förtjänat att få
BARN- OCH UNGDOMSÅREN 19 stryk. Denna tanke behärskade mig en tid, men så hände det en dag att jag under leken råkade falla omkull och slå mig mot husets sockel så att näsan blödde svårt och jag blev ganska medtagen. Då kom lärarinnan och tog hand om mig. Hon bar mig upp i sin bostad, torkade av mig blodet, bäddade ned mig och gav mig varm mjölk att dricka. Denna handling förvandlade helt min inställning till henne. I stället för att bära hämndkänslor fylldes mitt sinne av beundran och kärlek till henne. Hon var den bästa fröken som fanns.
I folkskolan hade jag utom sista terminen Gustaf Delin som lärare. Han var en äldre man och ofärdig. Av honom fick jag aldrig någon aga. Jag fick gå och hämta hans post och utföra andra ärenden samt bära brev till kommunalordföranden, som bodde i samma by som jag. Ibland kunde jag få ett par öre för tjänsterna jag gjort. Sista terminen fick vi en ung lärare, Gustaf Winkvist. Han var av en annan typ än den gamle läraren. Redan första dagen kom jag att få känning därav. Det var sed på den tiden att den sista lektionen avslutades med att klassen gemensamt sjöng en psalmvers. Han ställde frågan till mig ungefär så här: »Vad skall vi sjunga för psalmvers i kväll?« Jag svarade helt spontant: »Det vet väl magistern själv.« Hade han frågat vilken psalmvers vi brukade sjunga, hade svaret blivit ett annat. Han tyckte tydligen inte om mitt svar och följden blev att jag fick sitta »efter« som det hette. Det var ett straff som praktiserades att den felande fick stanna kvar, då de andra gick hem. Det var första gången som något sådant hänt mig. Nästa kväll var det någon som inte var tyst under avslutningen. Misstanken riktades på mig och jag blev tillfrågad om det var jag som inte kunde hålla tyst. Mitt svar blev nej, det var »Koa« – vi hade nämligen smeknamn på varandra, och det var en flicka, Giga Nilsson, som fått detta namn. Nu upprepades vad som hänt föregående kväll. Jag fick sitta efter. Tredje dagen upprepades samma sak. Då gjorde jag verkligen skäl för att få sitta efter. Det var också under avslutningen av sista lektionen. En annan flicka, Magda Gustafsson – dotter till disponent Gustafsson på Rosenfors bruk – satt på andra sidan gången strax intill mig. Hon hade karameller, som hon bjöd sin kamrat på, men jag fick ingen. Då tog jag en knappnål och stack henne med. Hon ropade till och så var det färdigt för mig. Jag fick stanna kvar ganska länge och för att få tiden att gå fortare plockade jag fram en mängd planscher och satte dem runt väggarna. Så gjorde jag upp en plan att komma undan magistern. Jag gömde mig bakom en dörr och när han kom in lämnade han ytterdörren öppen och jag smet kvickt ut. Han upptäckte mig genast och så började kapplöpningen, men jag var tränad att springa, så magistern fick snart ge upp. Jag kom sent hem från skolan den dagen fastän jag sprang nästan hela vägen. För mor vågade jag inte tala om orsaken varför jag kom hem så sent, ty då hade jag säkerligen fått aga. Det var med en viss bävan som jag gick till skolan följande dag, men magistern sade ingenting.
20 BARN- OCH UNGDOMSÅREN När skolan var slut för dagen kom han och hade ett par brev i handen och frågade om jag ville ta dem till kommunalordföranden. Jag svarade: »Skall jag sitta efter varje kväll, tar jag inga brev« och så stack jag iväg med en väldig fart. Nästa dag bad han mig så vänligt att jag skulle ta breven, vilket jag också gjorde, sedan fick jag börja gå ärenden åt honom. Så långt jag kan minnas fick jag sedan under hela terminen ingen anmärkning av honom. Den 22 juni 1904 var skolgången avslutad. Vi hade då examen och fick våra avgångsbetyg. I fortsättningsskolan fick jag ej tillfälle att gå. På hösten började konfirmationsundervisningen med kyrkoherde K. A. Ydén som lärare. Vi var en rätt stor skara konfirmander – 45 stycken, 23 flickor och 22 pojkar. Söndagen den 1 juli 1905 var avslutningen i kyrkan som var vackert dekorerad med blommor och björkar. Vi stod samtliga konfirmander runt altarringen. Det var en sed att de bästa stod först mitt framför gången. Men det var inte alltid kunskapen som avgjorde placeringen, oftast var det hänsyn till föräldrarnas sociala ställning. Jag fick stå som nummer fyra. Det kanske berodde på att en av mina systrar haft plats hos prästen. Det bibelställe jag fick att läsa var Fil. 2:6‒11, och jag lyckades att läsa det utan att staka mig på något ord. Vi fick på den tiden lära oss allt utantill. Det mesta i katekesen hade jag lärt mig, så att jag kunde ur minnet återgiva dess innehåll. Några år framåt pågick husförhören i de olika byarna, då prästen kom och förhörde de församlade i kristendomskunskap. Det var i regel de yngre ibland oss som fick klara av frågorna. I samband med husförhören bjöds på mat och kaffe, vilket för många kanske var det förnämsta.
Kampen för tillvaron börjar på allvar
Efter skolgångens slut fick jag börja arbeta i fars skomakeriverkstad. Jag höll på därmed något år, men jag trivdes inte med yrket. Betalningen var mycket ringa och jag gillade inte att sitta inne dagen igenom. Dessutom var arbetstiden mycket lång. Vi fick börja vid sjutiden på morgonen och fortsätta tills långt fram på kvällen. Ofta blev klockan både åtta och nio. Vi var fria en liten stund i skymningen, det var den s. k. skumtimmen.
Det var inte gott om arbete och därför började jag arbeta hos bönderna. Tillfälligt hade jag redan tidigare gjort det. Vid tolvårsåldern bar jag spån till arbetarna som lade tak på en ladugård. Bonden bjöd mig tio öre om dagen, men det tog jag inte emot. Då fick jag tjugofem öre. Vid femtonårsåldern fick jag femtio öre om dagen samt maten. Senare blev det en krona om dagen. På somrarna var det arbete på åker och äng och om vintrarna timmerkörning i skogen. Det var ett hårt arbete och många gånger mycket riskfullt.
Ett par år senare började jag arbeta vid sågverk. Att bära bort det sågade virket var ett mycket hårt arbete. Ibland gick jag vid klingan som hjälpsågare. Vi arbetade ofta i skift och det var tio timmars arbetsdag. Vi
BARN- OCH UNGDOMSÅREN 21 började kl. 6 på morgonen. Hade man då långt till arbetet fick man vara morgonpigg. Nattskiftena var särskilt ansträngande, särskilt då det var snöväder eller sträng kyla.
Det hände ibland att det var svårt att få arbete. Då fick man taga vad som bjöds och vara nöjd med den ringa betalningen som gavs. Det fanns ej heller några organisationer som bestämde i vilket fack man fick arbeta och därför kunde det bli ganska skiftande arbeten. För min del försökte jag mig på arbete i lantbruket och i skogen samt som sågverksarbetare, skomakare, byggnadsarbetare och målare tills jag slutligen stannade för stenarbetarens hårda jobb. I detta yrke fortsatte jag tills jag gick ut på fältet som evangelist. Men då detta arbete delvis var säsongarbete, blev det i regel att arbeta i skogen på vintrarna.
På den tiden hade vi inga motorsågar utan allt måste göras för hand, men träning ger färdighet och vi nådde goda resultat. I regel arbetade vi två tillsammans. Det bästa resultatet som min kamrat och jag kom upp till var 245 stockar på en dag. På tjugotalet fanns det fin och grov skog. Betalningen var 7 à 8 öre per stock. Det största träd jag var med om att fälla var en gran, vars stubbe mätte 43 tum (1,1 meter) i diameter. Den växte på Årena kronoskog. Det tog oss en timma och femton minuter att såga ner den.
Hur fritiden användes
Några problem hur vi skulle använda vår fritid hade vi inte. Trots den långa arbetstiden så fick vi tid över till en hel del såväl nöjen som extra arbeten och vila.
Då jag var 19 år gammal fick jag för mig att snygga till tomten omkring fars och mors stuga.
Jag började med att lägga ut gångar, planterade fruktträd, bär- och prydnadsbuskar. Utmed landsvägen planterade jag en hagtornshäck, som då den växt upp blev ett utmärkt stängsel. Den finns kvar ännu i dag.19 Några år framöver hade vi en utomordentligt vacker blomsterprakt. Det blev mycket arbete och det mesta utförde jag på kvällarna sedan jag slutat mitt arbete. Under torra somrar blev det ett drygt arbete med att vattna blommor och trädgårdsland. Vi fick bära vattnet från ån, som låg omkring 150 meter från tomten. Men intresset var stort såväl hos mig som hos min yngsta syster Selma. Blommornas prakt gav oss lön för mödan.
Med tanke på föräldrahemmet är det ett par strofer som kommer till mig. De stod i den läsebok vi använde då jag gick i skolan.
19 Av den trädgård som Venzel Nilsson anlade fanns år 2001 fortfarande häcken kvar liksom några prydnadsbuskar.
22 BARN- OCH UNGDOMSÅREN Mitt hem är så ringa, Dess dörr är så låg. Men aldrig en kärare boning jag såg På hela den grönskande jorden. Än står det kvar det gamla kära huset Med många minnen ifrån far och mor. Här är den plats där jag först såg ljuset, Och här jag nötte mina barnaskor.
En väckelse går över bygden
I början av år 1907 gick en väckelse fram över min hemtrakt. Det var Helgelseförbundets evangelister som hade mötena, vilka hölls i hemmen. En av dem hette Amanda Karlsson, hon var en verklig själavinnare och fick bedja med många. Jag var den sista som kom med och under ett par år deltog jag i mötena.
Men på grund av att det inte fanns någon ordnad församling, och ingen som tog sig an de nyfrälsta gick de flesta åter ut i världen. Så gick det också för mig. En av orsakerna var att jag började se på de äldre kristnas slarviga liv i vardagslag. Men de två år som jag var med bland de kristna satte dock spår i mitt liv.
I kronans kläder
År 1911 den 6 mars mönstrade jag i Tingshuset i Målilla. Jag blev tilldelad infanteriet. I april 1912 – vilken dag det var minns jag ej – ryckte jag in på övningsplatsen Hultsfred slätt för att fullgöra rekryten 150 dagar, och repetitionsövning 30 dagar.
Jag blev förlagd på första kompaniet, som var livkompaniet. Kompanichef var kapten Otto Stålhammar. Mot min vilja blev jag uttagen som hans rapportkarl och kalfaktor, vilket betydde att jag skulle hålla ordning i hans rum, borsta hans skor och kläder samt följa honom, då kompaniet var ute på fälttjänstövningar. Då jag började denna tjänst märkte jag hurusom han lät pengar och ringar ligga framme på olika ställen. Jag upplyste honom om att jag inte kunde fortsätta om han inte tog bort värdesakerna. Någon kunde ju komma in i rummet och plocka till sig föremålen, och så kunde misstanken falla på mig. Då sade han: »Jag ville bara pröva om du var ärlig. Ännu har jag inte haft någon kalfaktor vare sig stamanställd eller värnpliktig som låtit min sprit vara i fred.« Jag sade honom att jag aldrig hade smakat sprit.
Då vi var ute på övningar var han stundom nervös och hans häftighet gick ofta ut över mig. Till slut blev jag så van vid hans utbrott att jag inte fäste mig något därvid. Då jag kom in i hans rum var han alltid vänlig och ibland gav han mig också dricks. Oftast gav han en femtioöring men
BARN- OCH UNGDOMSÅREN 23 det kunde också hända någon gång att jag fick en krona. Det blev ett gott tillskott till kassan, som alltid var klen. Vi hade nämligen endast tjugo öre om dagen och det räckte till en kopp kaffe och en bulle.
I början tyckte jag rätt bra om militärlivet. För oss som var tränade genom hårt arbete var det inte vidare ansträngande. Det blev annorlunda då de långa marscherna och manövrarna började, men jag klarade det lätt. Under hela rekryttiden hade jag inte en blåsa på fötterna. Detta tack vare de fina marschstövlarna som far gjort åt mig. På den tiden fick man ha egna skor om man så önskade.
En söndagskväll, då jag kom cyklande i utkanten av slätten blev jag påkörd av en drucken person. Jag slog vänstra axel i en telefonstolpe och bräckte nyckelbenet. Det gjorde fruktansvärt ont och jag kunde ej röra armen. Kamraterna fick hjälpa mig att få av vapenrocken. På måndagsmorgonen gick jag ner till sjukhuset. Behandlingen jag fick bestod i att doktorn vred om armen och sade: »Du var väl ute och rumlade i går.« Så fick jag lämna sjukhuset utan att få någon hjälp. Det tog en vecka innan jag kunde lyfta något med vänstra handen. Av kapten blev jag befriad från exercisen och behövde inte bära ränseln. Det enda men som jag fick av olyckshändelsen var att vänstra axeln blev något lägre än den högra. Den behandling som gavs de värnpliktiga på militärsjukhusen var under all kritik. Man var ett nummer, men inte mer.
På Hultsfred slätt fullgjorde jag också min andra repetitionsövning 1913, likaså den tredje 1914 och i samband därmed 31 dagars krigstjänstgöring. Det fruktansvärda världskriget hade brutit ut. Det var i början av augusti månad som vi blev inkallade. Jag arbetade då vid ett brobygge vid Prestnäs i Järeda. Jag minns så väl när kyrkklockorna började klämta och vi fick lämna arbetet för att rycka in till krigstjänstgöring. Det låg ett djupt allvar över oss. Vid järnvägsstationerna gick landstormsmän och gamla indelta soldater på vakt. Kanske att vi unga inte förstod att ta det så allvarligt som de gjorde. Det var hela tiden mycket spännande och oron var stor.
Den 4 januari 1915 fick jag rycka in till Ränneslätt, Eksjö, till en underbefälskurs. Jag tillhörde dem som blev tvångskommenderade till dessa kurser. Kursen räckte till den 10 mars. Jag blev erbjuden befordran om jag ville fortsätta, men jag hade fått nog av det militära och tackade nej. Vi som genomgått kursen fick en extra belöning. Jag minns ej exakt hur mycket det var, men det rörde sig omkring 100 kronor, och det var ju välkommet.
Under den tid jag var i militärtjänsten var jag med om några manövrar och långa marscher. Den första var i trakten omkring Bråviken och den andra i västra Östergötland, då vi lastade ur vid Strålsnäs. Båda hölls 1912. År 1913 var jag med om den omtalade västgötamanövern. På sommaren hade vi en manöver i trakten av Vetlanda. En dag fick vi marschera fem mil utan mat. Den elaka fienden hade tagit vår tross.
Nykterist har jag alltid varit. Mitt beslut att aldrig smaka sprit har sin lilla historia. Min halvbror Carl, som var elva år äldre än jag, var i sin ungdom ganska begiven på sprit – de senare åren blev han nykterist. Julafton 1899 var jag med honom till Målilla. Vi hade handlat en del saker och så sammanträffade han med några arbetskamrater och blev bjuden på sprit. Den första sträckan av vägen hem gick ganska bra, men efter hand verkade spriten och han blev så drucken att jag måste leda honom. Därtill hade jag att bära paketen och till slut fick jag bära paketen ett stycke och lägga dem för att vända tillbaka efter honom. Den kvällen föddes beslutet hos nioåringen att aldrig smaka sprit. Detta beslut har jag kunnat hålla hela mitt liv.
När jag blev bekant med min första hustru tillhörde hon Logen i Järeda och jag gick också in i Logen. Vi tog livligt del i arbetet så länge hon levde. När jag sedan blev frälst lämnade jag Logen. Jag fann en ny uppgift som helt tog min tid i anspråk och gav helt andra livsvärden och en rikare livssyn. Frälsningen i Kristus inte bara gör människan nykter, den gör henne till en ny skapelse.
Några glada sorglösa år
Min ungdomstid var i många avseenden en ljus och lycklig tid. Ett gott föräldrahem, en stark kropp och god hälsa. Skonad från spritens förstörande makt och förbannelse levde jag ett ganska bekymmerslöst och harmoniskt liv buren av ljusa framtidsdrömmar.
Jag tyckte mycket om att röra mig i skog och mark. Naturen älskade jag, den gav mig så rikt utbyte, jag njöt av skogens sus och fåglarnas sång. Jag vill göra skaldens ord till mina. I skogen, i skogen hur ljuvt att ensam gå, Där tycker man sig höra naturens hjärta slå. Några år var jag ivrig jägare. Ganska tidigt började jag att öva mig vid skjutbanan. Troligen var jag inte mer än fjorton år, då jag blev en aktiv medlem i Målilla skytteförening, där jag deltog med stort intresse några år framöver.
Jag minns så väl, då jag för första gången tillsammans med en jämnårig kamrat, Georg Danielsson, gick till skogen för att jaga orrar. Jag var då inte mer än elva eller tolv år. Någon lottade ut en gammal bössa och jag hade turen att vinna den. Lotten kostade tio öre. Det var en strålande vacker höstmorgon, då vi gick till skogen för att söka vår jaktlycka. När vi låg på vårt pass väl gömda, kom det en orre och slog upp i ett träd inom lagom skotthåll. Min kamrat, som hade en lätt och bra hagelbössa, skulle skjuta först enligt vår överenskommelse. Han sköt och orren föll. Vi väntade rätt länge på att nästa orre skulle komma men vi väntade förgäves. Så började vi gå hemåt och just då slog en orre upp i en björk bak-
BARN- OCH UNGDOMSÅREN 25 om oss. Avståndet var för långt för att skjuta med ett hagelskott, men jag hade en patron laddad med kula och vi beslöt att jag skulle skjuta. Jag intog knästående ställning, min kamrat ställde sig bakom för att stödja mig. Skottet gick och av stöten tappade jag bössan, vi ramlade båda omkull, men en fullträff blev det och orren föll. Det var givetvis en verklig lyckträff. Men det var två glada och stolta skyttar som gick hem med var sin orre.
Men jaktlyckan var inte alltid lika god. Fastän jag köpte mig fina, moderna jaktvapen fick jag många gånger gå hem utan att ha fått något villebråd. Särskilt intressant var det att skjuta tjäder på topp. Då var det två saker som var betydelsefulla, avståndsbedömningen och träffsäkerheten.
Ibland samlades bygdens ungdom till små fester. På somrarna hade vi dem oftast ute i det gröna. Någon gång hade vi dem i någon gård och då fick i regel logen tjäna som dans- och lekplats. Det var ju rätt så oskyldiga nöjen med folklekar och gammaldans. Själv har jag inte dansat. Vi hade också servering och ofta samlade vi själva ihop till vad som skulle vara, men det hände också att vi blev bjudna av gårdens ägare där vi samlades. Dessa små tillställningar blev en angenäm avkoppling i vardagens slit och släp. Vår arbetsdag var i regel lång och många gånger var det tungt arbete, men ett faktum var att vi hade glädje i vårt arbete. Detta tycks vår tids stressade människor sakna.
En blick tillbaka – så var det då
När jag var ung var landsbygden ännu inte avfolkad. Flykten till städerna hade inte begynt. I byarna och på herrgårdarna var det i regel stora och rymliga hus, och de som bodde där hade gott om utrymme. Annorlunda var det i de små och trånga torpstugorna, som hade högst två rum och kök. Ofta var det barnrika familjer som måste tränga sig samman i dessa trånga bostäder. Fanns det inte plats till sängar för alla, så måste en del ligga på golvet. I regel var stugorna dåligt underhållna, kalla och dragiga. Bekvämlighet var ett okänt begrepp. Torpställena låg utspridda i skogen, många av dem låg långt från stora landsvägen och centrala platser. Det var lång väg till affären och barnen hade långt till skolan. Någon skolskjuts förekom inte då. Det var ett okänt begrepp. Vägarna var i ett mycket dåligt skick. De stora landsvägarna skulle underhållas av bönderna, som hade var sitt stycke att svara för, och hur långt det var berodde på gårdens storlek. Vägbanan var ofta mycket lös med djupa hjulspår. Ett fordon, som var tungt lastat, hade svårt att komma ur dessa spår vid möte med andra. Småvägarna var ännu sämre.
Torparna fick göra dagsverken till herrgården. De fick för en trång och dålig bostad och några steniga åkerlappar betala ett mycket dyrt arrende. Om jag minns rätt så fick de göra tre dagar i veckan för ett mindre torp och fyra eller fem för ett större. Att sköta de små åkertegarna
26 BARN- OCH UNGDOMSÅREN vid torpet blev det inte mycket tid över för, men ändå hände det att dessa idoga människor sökte att bryta ny mark för att få lite större åkerareal och därmed en större skörd. Ibland hände det att ett par eller flera av torparna anställde en dräng gemensamt, som för en ringa lön arbetade vid herrgården året runt. Statarna, som var anställda och bodde vid gården, hade det inte bättre än torparna. Trånga och dåligt underhållna bostäder och litet betalt. De var, som det hette, anställda på stat. Lönen bestod av en viss kvantitet säd, potatis och mjölk samt en liten summa i kontanter. Några höga anspråk på livet fick dessa människor inte ha. De fick stå med mössan i hand och bocka för sina herrar. Lång arbetsdag, fattigdom och umbäranden blev deras lott. Bönderna, som hade egna gårdar, levde på ett annat sätt. I regel var det stora skogsområden som hörde till gårdarna, och genom att sälja eller avverka skog fick de kontanter att röra sig med. Då jag tänker på hur det var i min hemtrakt, som jag närmast beskrivit, vet jag att de flesta av bönderna var förmögna. Arbetskraften som de behövde anlita var ju mycket billig. På den tiden levde bonden som en liten kung på sin gård. Ville han gå till skogen och hugga ner ett träd, så behövde han inte fråga någon om lov. Ville han bygga ett hus så var det bara att sätta i gång, det var ingen som kunde förbjuda honom. Ordet byggnadslov visste man inte om på den tiden. Jakt- och fiskerätt hade han också. Jakttiden var då betydligt längre än vad den nu är. Det fanns gott om vilt i skogarna, även fisk var det gott om i sjöarna och vattendragen. I många fall var det friare än vad det nu är. Skjutvapen fick man också ha utan licens, och nästan i varje stuga fanns ett sådant. Priserna på livsförnödenheter var helt naturligt mycket låga jämfört med vår tid. Likaså var kosten enklare. Kaffet var en lyxvara i de fattigas hem. Jag minns att när vi på söndagarna fick kaffe och vetebullar var det fest. Vi var sannerligen inte bortskämda då det gällde godsaker, men vi förstod att känna oss lyckliga, då det blev något extra gott. Den enkla kosten, det grova rågbrödet satte råg i ryggen på oss och vi växte upp friska och starka. Jag återger ett tidningsurklipp som talar om priserna på en del matvaror vid tiden omkring sekelskiftet. Sockret kostade 65 öre kilot, kaffe 1,20 kilot, vetemjöl 27 öre och rågmjöl 20 öre kilot. Sillen var billig mat, man kunde köpa en ¼ tunna sill för 6 kronor. En stor burk ansjovis kostade 35 öre, fläsket kostade 1,20 kilot. I min hembygd kostade mjölken 10 á 12 öre litern. Och äggen kostade 1,20 tjoget. I regel var alla varor oemballerade, endast papper förekom. I diversehandeln såldes nästan allt vad man behövde. Förutom matvaror fanns det att köpa tyg, skor, sulläder, hushållsporslin, fotogen med mera Det var inte alltid så noga med hygienen. Några föreskrifter från hälsovårdsnämnd förekom tydligen inte.
BARN- OCH UNGDOMSÅREN 27 En skattsedel från den tiden ser ganska sympatisk ut:
Debetsede1 för år 1900 för Arbetaren Anders Jonsson Wallin, Färila socken av Vestra Helsinglands fögderi.
Inkomst av kapital eller arbete: 600 kronor.
Efter avdrag med 450 kronor återstår 150 kronor.
Skatt: 1 procent å 150 kronor 1,50
Landstingsmedel 0,15
Skjutsbidrag 0,09
Lasarettsbyggnadsmedel 0,74
Debetssedellösen 0,03
Summa kronor 2,51
Tiden före första världskriget
Allt eftersom tiden gick ändrades förhållandena på alla områden. Åren innan första världskriget bröt ut var det ganska skapligt med såväl arbetsmöjligheterna som förtjänsten. Jag arbetade någon tid vid ett sanatoriebygge och timpenningen var 33 öre. Vid krigsutbrottet arbetade jag vid ett brobygge och vi hade då 45 öre i timmen. För maten betalade vi 1,25 per dag och 25 öre per natt för logi. Man kunde då köpa en utmärkt bra kostym av bästa engelska cheviot för 40 kronor. Ett par bra skor kostade omkring 12 kronor. Cyklarna var ganska dyra. Jag köpte min första cykel då jag var 16 år. Den kostade 145 kronor på avbetalning. Vid den tiden hade jag en krona om dagen samt maten. Jag fick arbeta ett halvt år innan jag hade cykeln betald.
Det hände ibland att det blev ont om arbete och man fick vara tacksam för vad man kunde få. Då fick man arbeta i vilket fack som helst, bara man kunde klara av arbetet, så är det inte nu. Det fanns då inga fackföreningar, som tog vara på arbetarnas intressen, och därför kunde arbetsgivarna handla ganska godtyckligt. Trots detta hade vi mera glädje i vårt arbete än vad folk nu tycks ha. Det fanns då något som heter förnöjsamhet, vilket nu de allra flesta tycks sakna, och därigenom gå de miste om livets bästa. Allt arbete vid jordbruket måste utföras för hand. Jag minns när de första slåttermaskinerna kom i bruk, det väckte nästan uppseende. Traktorer och bilar fanns inte då, men så småningom kom bilarna och det var nästan sensation att få se en bil. Hästarna var i regel mycket rädda för bilarna och ibland kunde det uppstå svåra situationer, då man mötte en bil på vägen. Ofta hände det att hästarna satte av i sken. När jag första gången såg en bil kommer jag inte ihåg, jag minns ej heller när jag första gången åkte i en bil.
För prästen hade alla respekt. Militärer, godsägare och patroner stod högt på skalan. Vid röstning vid olika val var det förmögenheten som var avgörande. Den som var rik hade många fyrk, som det kallades, och den minare bemedlade fick nöja sig med ett och i vissa fall inget.
28 BARN- OCH UNGDOMSÅREN Förlovad och gift
Vid tjugotre års ålder blev jag bekant med Gerda Eriksson. Vi kände varandra som barn, men hade inte träffats på flera år. Hon hade plats hos kantor Nilsson i Järeda, och jag arbetade i Järnforsen och trakten däromkring.
Midsommarafton 1914 förlovade vi oss. Vi reste till Oskarshamn och i stadsparken växlade vi ringar. Någon förlovningsfest med inbjudna hade vi inte. Gerdas mor bodde i Falun, så hon kunde ej komma. Hemma i mitt föräldrahem hade vi en festlig och trevlig kväll. Vi var lyckliga ty kärleken var äkta och sann. Livet låg så leende framför oss och vi gick helt upp i stundens lycka och drömde om en ljus framtid.
På Gerdas tjugoårsdag den 8 oktober 1915 gifte vi oss. Vi åkte till prästgården – Kvillerum – och kyrkoherden K. A. Ydén vigde oss. Efter vigseln bjöd han på kaffe. På den tiden fanns det inga bilar utan vi fick åka hästskjuts. Vi firade vårt bröllop i all enkelhet i mitt föräldrahem. Av Gerdas släktingar var endast hennes mormor med på bröllopsmiddagen. Vi hade inte lyckats få någon lägenhet utan vi bodde hemma hos mor och far på mitt rum. Till våren skulle vi få en lägenhet i Järnforsen. Allt såg ljust och hoppfullt ut, men kort blev vår gemensamma lycka och glädje.
Fredagen den 14 april 1916 kom jag på kvällen hem från mitt arbete i skogen. Allt var som vanligt. Vi satt och samtalade, då Gerda helt plötsligt säger: »Jag får så väldig värk i bröstet och huvudet.« Det var vi åttatiden på kvällen. Jag sökte genast få tag på läkaren i Målilla, men han var ute på sjukbesök och kom ej förrän kl. 12 på natten. Han undersökte henne noga och gav en spruta mot plågorna. På min fråga hur det var svarade han: »Jag kan ej ge något hopp. Det är en svår hjärnhinneinflammation, och skulle hon genomleva så får ni ändå ej någon glädje tillsammans.« Det var ett förkrossande slag, men jag ville ändå hoppas att hon skulle få leva. Strax efter doktorns besök blev Gerda sanslös och vaknade ej mer till medvetande. På lördagseftermiddagen kl. 16 slog hon upp ögonen och såg på mig några ögonblick, men hon kunde ej säga något. Jag höll hennes hand och kände en svag tryckning och så somnade hon in. Livet hade flytt, hon var borta. Hur jag kände det den stunden kan jag inte tolka.
Vårt lyckliga, men så korta äktenskap var slut. Allt gick så hastigt och överrumplande. Jag kunde ej fatta att det var verklighet. En förkrossande hopplöshet grep mig, men på samma gång som sorgen fyllde mitt sinne blev jag hård och bitter på allt. Livet föreföll mig meningslöst och overkligt. Lyckans sol gick ner.
Långfredagen den 22 april upplevde jag mitt livs svåraste dag. Jag fick då följa min älskade Gerda till graven. Vad prästen sade vid den öppna graven hörde jag inte mycket av. Då kistan sänktes i graven greps jag av en förtvivlans hopplöshet. Fritänkaren Ingersals ord ringde i mina öron. »Livet är en komedi, den ena akten avlöser den andra. Döden är en
BARN- OCH UNGDOMSÅREN 29 av de många, men vad följer därefter?« Mitt samvete började vakna och jag upplevde Guds dom över mitt liv. Det var en ohygglig och svår stund.
Efter jordfästningen samlades gästerna i mitt föräldrahem till middag. När de flesta av gästerna hade gått på kvällen, kom den svåraste stunden för mig. Inom mig förnam jag en röst som viskade: »Du har ju inget att leva för. Det bästa du kan göra är att försvinna. Endast ett ögonblick och allt är över.« Jag var på väg in i mitt rum där mina skjutvapen hängde. Men just då jag lagt handen på dörrhandtaget nåddes mina öron av sång. Det var några troende vänner som stannat kvar, då de andra gått. De sjöng sången »Löftena kunna ej svika« och det blev till min räddning. Jag vände och gick in i rummet där de var. Något inom mig liksom upplöstes och jag fick gråta ut min sorg och djupa smärta.
OMVÄNDELSEN OCH KALLELSEN 31 Omvändelsen och kallelsen
Påskdagen 1916 var det ett religiöst möte i en av gårdarna i min hemby. Det var ett alliansmöte. Metodister, frälsningssoldater och missionsvänner från Virserum talade och sjöng. Jag gick dit och satte mig längst ner i rummet. Jag kände mig djupt olycklig och kunde inte hålla tårarna tillbaka. Då mötet var slut reste jag mig och tänkte gå ut. Jag stod med den ena foten inne i rummet och den andra i förstugan, då en god vän till mig kom och lade sin hand på min axel och sade: »Lämna dig till Gud, du har ditt tillfälle just nu.« Då förnam jag inom mig en röst som sade: »Nu eller aldrig.« Samma röst hade jag hört på lördagseftermiddagen, då jag ensam gick ut i naturen. Jag hörde den lika tydligt som om en människa talat: »Mitt barn jag älskar dig.« Ingen människa fanns i närheten. Jag förstod att det var Herren som talade. Jag bad en kort bön: Gud, om du finns så uppenbara dig för mig. Då jag nu för andra gången hörde denna röst fattade jag mitt beslut. Jag böjde mina knän vid en stol och började bedja. Även nu blev det en kort bön. Jag bad: »Gud förbarma dig över mig och förlåt min synd.« Mörkret i mitt inre skingrades och jag förnam en underbar frid, som fyllde mitt hjärta. Jag kunde tacka Gud för syndernas förlåtelse. Pånyttfödelsens under hade skett i mitt liv, min själ var frälst. Ett nytt skede hade börjat i mitt liv. Detta var mitt livs största upplevelse.
Givetvis var tomheten, saknaden och sorgen stor efter min kära hustru, men jag sökte och fann tröst i Ordet och bönen. När ungdomarna samlades till sina fester och nöjen, tog jag min bibel och fördjupade mig i studiet av Guds ord som blev alltmer dyrbart för mig. Bönevrån blev en kär plats för mig.
Dock kändes ensamheten mycket tung och för att få någon omväxling reste jag upp till Stockholm och hälsade på min broder Gustaf, som hade plats vid spårvägen. Det var mitt första besök i huvudstaden och det blev mycket intressant. Vi gjorde också en utflykt till Uppsala, och hälsade på vår syster Elsa, som var sjuksköterska på Ulleråkers sjukhus. Det var på själva midsommardagen vi var där. Hon hade då fridag och vi hade en mycket trevlig dag tillsammans. Mitt första besök i Stockholm blev visserligen ingen andlig upplevelse, men det gav mig en välbehövlig avkoppling.
En andlig vårtid i min hembygd
Den andliga verksamheten i min hembygd var mycket oregelbunden. Det hölls enstaka möten, då resepredikanter kom på besök. Det kunde också hända att en serie väckelsemöten hölls. Det var särskilt ett par äldre evangelistsystrar från Helgelseförbundet som fick vara till stor välsignelse. Några av mina ungdomskamrater blev frälsta. Men det fanns ing-
32 OMVÄNDELSEN OCH KALLELSEN en församling och ingen tog hand om de nyfrälsta. Själv tillhörde jag Järnforsens missionsförsamling. Så uppstod tanken att bilda en ungdomsförening och redan i slutet av år 1916 bildade vi Årena Ungdomsförening, som vid starten fick 16 medlemmar. Någon åldersgräns fastställdes icke och dess medlemmar kom att bestå av såväl yngre som äldre. Endast troende kunde få medlemskap i föreningen. Broder J. S. Rudström, i vars hem mötena hölls, valdes till ordförande och jag blev vald till kassör och sekreterare. Vi kallade vittnen från olika samfund, bland annat kom evangelister från Örebro Missionsförening. De förkunnade ett frigörande evangelium om full och härlig frälsning, dop i vatten, Andens dop och biblisk församling. Denna rika förkunnelse födde längtan särskilt hos oss unga och några av oss fick dopsanningen klar. Vi reste till Örebro och blev döpta av pastor John Ongman samt deltog i bibelskolan 1917. Vi fick flyttningsbetyg till Kvillsfors baptistförsamling, men stod fortfarande kvar i ungdomsföreningen, där meningarna bröto sig starkt då det gällde de bibliska sanningarna. Särskilt blev dopfrågan aktuell. De äldre höll strängt på barndopet. En kväll hade vi samlats till bön och bibelläsning. Det föll på min lott att föreläsa ur bibeln. Jag kom att läsa Romarbrevets sjätte kapitel, varefter ett samtal började, men det blev synnerligen kort, ty en av de äldre bröderna blev ganska uppbragt och menade, att vi, som var omdöpta, sökte bedriva agitation för baptisternas dop. Ingen av oss hade sagt något om dopet, utan jag hade endast läst Guds ord. Vår sammankomst avbröts och vi skildes åt. Bedrövade gick vi några ungdomar bort till en skogsbacke, där vi böjde våra knän och bad att Herren ville giva seger åt sitt ord. Under det vi bad klarnade dopsanningen för tre av deltagarna. Den broder, som anklagade oss för agitation, blev ganska snart själv överbevisad om det bibliska dopet. Han fick en dag av en god vän en traktat av Spurgeon. Denna var så uppställd, att den först meddelade bibliska stöd för vuxendopet och sedan lämnade rum för anteckning av bibelord, som kunde ge stöd åt barndopet. Det skulle bli en lätt uppgift att finna sådana. Beviset för barndopets riktighet skulle bli många. Men att finna stöd i bibeln för barndopet visade sig ej vara någon lätt uppgift. Snart nog blev brodern ifråga överbevisad om det bibliska dopet, och när den första dopförrättningen i Årena hölls, var han den förste i den skara, som steg ner i Emåns vatten för att döpas i Jesu namn.
En fri församling bildas
Den lilla skaran av troende samlades ofta till möten, och sanningen om den bibliska församlingen kom allt mer i brännpunkten. Så beslöts att ordna ett större uppbyggelsemöte och till detsamma kalla pastor Lewi Pethrus från Stockholm. Han svarade ja på vår kallelse, och det första »Årenamötet« hölls dagarna 14‒16 juli 1918. Broder J. S. Rudströms stora
OMVÄNDELSEN OCH KALLELSEN 33 loge hade iordningställts till samlingslokal. Människor i tusental mötte upp till söndagens möten. Det gick en våg av gripenhet genom hela konferensen. Man grät och jublade omvartannat.
På eftermiddagen samlades en stor skara nere vid Emåns vackra stränder. Det var en strålande vacker sommardag. Strax intill ån var ett tält rest som omklädningsrum för dopkandidaterna. Det var en gripande syn att se de tjugoåtta vitklädda dopkandidaterna stå framför tältet. Denna dopförrättning var den första på platsen och gjorde ett mycket starkt intryck på de församlade.
Nästföljande dag samlades vi en skara troende och döpta, som under pastor Pethrus ordförandeskap ordnade oss till en Guds församling. Det var den första pingstförsamlingen i Kalmar län. Det var också den ringa begynnelsens dag. En mäktig väckelse gick över trakten, då människor i hundratal blev frälsta. I dag finns det flera blomstrande församlingar i trakterna runt omkring. Man kan gott säga att det är ett resultat av den väckelse som den lilla församlingen i Årena fick uppleva. Församlingens medlemsantal blev från början tjugosju och av dessa kommo sex på flyttningsbetyg från Kvillsfors och Målilla baptistförsamlingar. En del av de nydöpta gick ej med i församlingen, men de blev senare välkomnade till församlingen.
Bilden är från den första dopförrättningen i Årena, då Axel Karlsson från Eksjö sommaren 1918 döpte 28 personer.
Denna bild är från en senare dopförrättning. Här har dopplatsen flyttats österut och man ser den ladugårdsbyggnad i vilken Årenamötena hölls. Byggnaden finns kvar än idag (2017).
