Pastor i Kristianstad

44 PASTOR I KRISTIANSTAD En söndagsförmiddag låg det en hundrakronorssedel i offerboxen. Det var en av äldstebröderna som tog upp offret, han såg vem det var som lade i den stora sedeln och sade till personen ifråga: »Vet inte broder vad offret i dag skall användas till? Det är ju till föreståndarens lön.« Brodern svarade: »Det må jag veta, då Guds Ande manat mig att cykla tre mil för att lägga denna slant i offret, och passar det inte för dig att räkna in den i offret, så kan jag få den tillbaka, för att själv lämna den.« Några kommentarer behövs inte. Det var vid denna tid som jag blev bekant med Astrid – min blivande hustru. Vi var mycket försiktiga och det var inte många i församlingen som visste om det. Jag minns hur jag bad till Herren och sökte Hans ledning i denna viktiga sak. Det var ju en stor åldersskillnad och de ekonomiska resurserna till att bilda ett eget hem var mycket små. Men det blev klart för mig att hon var den hjälp som jag behövde och Herren gav både henne och mig visshet om att vi var i Guds goda och fullkomliga vilja då det gällde denna sak. Den vissheten är starkare i dag efter ett fyrtioårigt, lyckligt äktenskap. Lördagen den 14 oktober 1922 förlovade vi oss. Under oktober och november månader reste jag och besökte flera platser i Skåne. Jag fick också vara med några dagar i bibelskolan i Elimförsamlingen, Malmö. Det var välsignade dagar omkring Ordet. Hela resan var mycket intressant. Överallt i församlingarna fann jag öppna dörrar och längtan efter mer av Guds kraft förspordes hos de troende. Torsdagen den 30 november lämnade jag Kristianstad och reste till Borås. Det var med både saknad och undran som jag steg på tåget. Jag hade fått många vänner i Kristianstad och i församlingen hade vi det riktigt gott. Hur skall det bli på den nya platsen? Den frågan trängde sig mäktigt inpå mig.

Herren gör under

Jag har själv fått uppleva hur Herren har gjort under i mitt liv och jag har fått vara med om när andra har blivit friska som svar på bön. Innan jag går vidare till tiden i Borås vill jag berätta om några sådana under som inträffade de här åren.

Det var 1918, då spanska sjukan härjade svårt i vårt land. Många av mina bekanta rycktes plötsligt bort. Själv gick jag med feber flera dagar och var mycket matt, men jag försökte ändå att arbeta. Jag hade fått en inre förvissning om att Herren skulle bevara mig. Jag hade också vittnat för mina arbetskamrater att jag trodde på Jesus som kroppens läkare. En ung, stark man sade till mig: »Du tar livet av dig om du inte går hem och lägger dig.« Nästa dag fick han själv gå hem från arbetet och vi såg honom aldrig mer. Efter ett par dagar var han död.

Arbetsveckan var slut och på lördagseftermiddagen följde jag med en arbetskamrat hem för att hämta äpplen. Det var med största möda jag

PASTOR I KRISTIANSTAD 45 kunde cykla. När vi kom fram till kamratens hem sjönk jag ner på en soffa och kände mig alldeles slut. Efter en stund blev jag bjuden på middag. Jag hade de senaste dagarna kunnat äta helt litet, men jag tackade ja och reste mig med stor ansträngning. Under det jag gick fram till det dukade bordet skedde ett under. Tröttheten försvann på ett ögonblick och jag kände mig fullkomligt frisk och stark. Maten smakade mycket bra. Mina vänner, som jag gästade, var ej troende och de blev mycket förvånade. Jag satte mig sedan på cykeln och åkte hem med god fart, prisande Herren för Hans underbara hjälp och nåd.

Strax därefter fick jag uppleva ett nytt bevis på Guds makt och ingripande. Det gällde min yngsta syster som hastigt insjuknat i spanskan. Då jag kom hem på kvällen var hon mycket sjuk. Våra föräldrar och någon mer stod vid hennes bädd. Vi fruktade att hon skulle dö vilket ögonblick som helst. Jag skulle gå för att söka få fatt på en läkare. Kommen till dörren hörde jag en röst inom mig som sade: »Är jag icke nog för dig, gå ut på mitt löfte.« Jag vände tillbaka, böjde mina knän och bad. Ögonblickligen inträffade en märkbar förändring. Min syster satte sig upp och färgen återvände till hennes ansikte. Så fick hon somna och sov lugnt hela natten, och nästa morgon kunde hon stiga upp och var frisk. Herren hade hört vår bön och gjort ett under.

Vid ett tillfälle fick jag en svår halsböld. Jag kunde ej äta på ett par dagar. På söndagen skulle jag tala på ett möte. Värken i halsen var mycket svår och jag kunde bara viska fram orden. Så kom en broder cyklande på lördagseftermiddagen förbi mitt föräldrahem. Han stannade och jag bad honom meddela församlingen att jag inte kunde komma till mötet som var annonserat. Så skildes vi åt och jag gick in i mitt rum. Och i ett nu upplevde jag hur värken försvann. Bölden var borta och jag kände mig mycket hungrig.

Den övriga familjen skulle just äta middag och jag sade till mor: »Jag vill också ha mat.« Hon såg på mig mycket förvånad, men sade ingenting. Ännu en gång hade jag fått uppleva ett under. På söndagen kunde jag deltaga i mötet och vittna om ett Guds ingripande och makt att hjälpa.

Hösten 1922 råkade jag ut för en olycka. Jag hade varit och hälsat på en av församlingsmedlemmarna, som var sjuk. Med stark fart kom jag cyklande på en gata i Kristianstad. Bröderna Ekenäs och Hj. Bergman satt och väntade på mig, då vi skulle resa ner till Åhus. Plötsligt brast framgaffeln och jag slungades i gatan och råkade slå ansiktet i framhjulets ekrar. En av dem gick av och trängde in under vänstra ögat och slet sönder tårkanalen. Näsan och särskilt vänstra delen av ansiktet blev illa tilltygat. Jag svimmade icke utan kunde resa mig och ta bort cykeln från vägbanan, men blodet forsade ur såren, näsan och munnen. En dam, som var vänlig nog att räcka mig en näsduk, svimmade och blev liggande framför mig. Någon av dem som samlats omkring mig stoppade en brödutkörare, och han körde mig snabbt till lasarettet, som låg ganska

46 PASTOR I KRISTIANSTAD nära. Jag blev genast opererad och doktorn fick sy många stygn i mitt ansikte. Även näsan, som var svårt skadad, lyckades han ordna till så att den blev bra. Doktor Hedlund var en äldre man och han hade den ovanan att tänka högt, då han opererade. Han sade bland annat under tiden han höll på att klippa och sy i mitt ansikte: »Den här är så illa slagen som om han varit med i kriget« – han hade nämligen varit med i Tyskland under det första världskriget – »han kan inte mer visa sig på en talarstol.« Det var mycket svårt för mig att höra doktorns ord och jag önskade faktiskt att slaget tagit så hårt att jag dött. Jag var ju viss på att Herren kallat mig att bli sitt vittne och nu låg jag här sönderslagen, och min predikantbana skulle vara slut enligt doktorns ord. Jag hade anmält mig att deltaga i en kurs för missionärskandidater och församlingsföreståndare. Den hölls av broder Rikard Fris i Högsby. Jag skrev till broder Fris och omtalade att jag råkat ut för en olycka. Det var tydligen inte Guds vilja att jag skulle komma. Min tro hade sjunkit under nollpunkten. Efter ett par dagar fick jag svar från broder Fris och han skrev: »Trots att satan fått tillåtelse av Gud att sätta krokben för dig, skall du komma hit och som svar på bön bli helbrägda.« Då jag läst hans trosfriska svar tändes hoppet åter hos mig och i sällskap med broder Josef Svenhard reste jag upp till Högsby. Då bröderna fick se mitt sönderslagna ansikte sade de: »Nog har vi hört att det var svårt, men att det var så illa trodde vi inte.« Man är alltid mera trosfrisk och djärv på avstånd. Men bröderna bad till Gud för mig och såren läktes fort. Jag hade order från doktorn att komma upp på lasarettet så fort jag kom tillbaka. Då jag kom upp till doktorn såg han på mig och sade: »Men ni ser ju hygglig ut, såren har läkt mycket fint. Men hur har ni det med ögat? Det kommer ni nog att få mycket besvär med. Antingen kommer det att tåras jämt eller också får ni inte någon tår i det och i vilket fall kommer det att bli smärtsamt, ty tårkanalen är söndersliten.« Jag svarade att jag inte hade något obehag i ögat, det är som det andra. Han undersökte mig och så gick han ett slag på golvet under det han sade: »Det här begriper jag inte.« Så undersökte han mig igen och upprepade samma ord. Då jag frågade vad det var som han inte begrep sade han: »Jag har klippt bort den sönderslitna tårkanalen och nu kommer ni hit och har en ny tårkanal.« Jag omtalade var jag hade varit och att bröderna hade bett till Gud för mig. Då sade han: »Jag är också en kristen och tror på Gud. Att Gud kan frälsa våra själar tror jag, men att det blivit en ny tårkanal förstår jag inte.« Så fick doktorn bekräfta att Herren gjort ett under, då bröderna bad för mig. Mitt ansikte blev återställt och jag fick fortsätta i den uppgift som Herren kallat mig till. Något år senare fick jag mycket svåra plågor i magen. Så fort jag åt något blev det en svår värk, och jag hade svårt för att sova, ty natt och dag hade jag svåra smärtor. Jag reste upp till avslutningen av bibelskolan i Stockholm. Min tanke var att bröderna skulle bedja till Gud för mig,

PASTOR I KRISTIANSTAD 47 men av någon anledning blev det ej så. Under sista mötet i högtiden firade vi Jesu döds åminnelse. Jag var då så sjuk att jag knappast kunde sitta upprätt i bänken. Jag tog brödet men förnam inte något särskilt, men så kom kalken och så fort mina läppar rörde vid vinet kände jag en ljuvlig ström som gick genom hela min varelse. Jag tyckte att allt inom mig vändes i mig. Smärtorna försvann i ett ögonblick och jag var fullkomligt helad. Då jag på natten kom hem till min bostad åt jag en kraftig måltid varpå jag gick till vila och sov gott hela natten. Jag vaknade på morgonen fullt frisk. Herren hade helat mig och det har hållit tills i dag. Lovat vare Hans namn!

I en av de första konferenserna som hölls i min hembygd Årena deltog bland andra fru Maria Lindgren från Örebro. Hon fick vara till stor välsignelse för många sjuka. Vid detta tillfälle fanns det i Målilla samhälle en ung flicka som i tre år suttit lam. Hennes namn var Edit Sandqvist. Hon hade sökt flera läkare, vilka förklarat henne som obotlig. Hennes mor – en mycket gudfruktig kvinna – talade med mig om att söka få Edit upp till konferensen och att vi där skulle bedja för henne. Jag gav ett undvikande svar och föreslog att fru Lindgren skulle resa ner till deras hem efter konferensen och bedja för Edit. Hon gick med på mitt förslag. Jag förstår att jag hade otro i mitt hjärta. Jag tänkte att om inget sker så väcker det mindre uppseende om fru Lindgren beder för henne i hemmet. På måndagseftermiddagen reste fru Lindgren jämte några andra ner till flickans hem. Efter en kort bön fattade fru Lindgren Edits hand i det hon sade: »I Jesu Kristi namn, stå upp och gå.« Undret skedde och i samma stund reste sig Edit och sprang runt i våningen under det hon lovade Gud. Nästa dag, då fru Lindgren reste hem till Örebro, gick Edit ner till stationen med de kryckor som hon i tre års tid måst använda för att kunna förflytta sig. Vid stationen hade en stor skara människor samlats ty det hade blivit känt vad som skett. Alla var gripna och bland de troende var glädjen stor. Men även nu fanns det sådana som tvivlade och sökte bortförklara det hela med att Edit hade simulerat lam. Men vad Herren gjort var en verklighet och Edit förblev frisk. Gud vare lov!

I samma konferens var det många som fick uppleva helbrägdagörelse. Bland annat var det en ung kvinna, även hon från Målilla, som led av TBC i mycket framskridet stadium. Då hon kom in i rummet, där vi var samlade för att bedja, sjönk hon ner på en stol innanför dörren och fick uppleva både frälsning och helbrägdagörelse. Ingen bad för henne, men Herren såg till hennes behov och hon blev fullständigt helad. Vi upplevde vad som står i Luk. 5:17b – »och Herrens kraft verkade, så att sjuka blevo botade av honom«.

Pastor i Borås

Första gången jag besökte Filadelfiaförsamlingen i Borås var under midsommarhelgen 1922. På Nyhemsveckan sammanträffade jag med en broder Emil Andersson, Millby. Han inbjöd mig att hälsa på i församlingen då jag var på genomresa till Göteborg, där jag skulle hälsa på min broder och svägerska. Att jag då var och provpredikade hade jag ingen aning om. Hade alla haft samma uppfattning som en äldre syster, Lotta Persson, hade jag säkerligen inte fått någon kallelse. Då jag efter förmiddagens predikan gick ner i lokalen för att hälsa på mötesbesökarna, sade hon till mig: »Dig tycker jag inte om, du var mig en djärver en.« Då jag senare kom till församlingen blev vi mycket goda vänner. Hon var väl hemma i sin bibel och vi hade många intressanta samtal i andliga frågor.

Församlingen hade just då fått flytta in i sin nyinköpta fastighet med dåvarande adress Kindsvägen 12. Man höll på med en omändring av talarstolen. Även stolparna som bar upp taket höll man på att förstärka.

När jag kom hem från min resa hade jag brev från församlingen med kallelse att bli dess föreståndare. Samtidigt hade jag också kallelse och förfrågan från andra församlingar: min hemförsamling i Årena samt församlingarna i Kallinge och Brömsebro. Jag minns hur jag – liksom Hiskia fordom – bredde ut breven inför Herrens ansikte och bad om visshet till vilken församling jag skulle svara ja. Det var flera som hade varnat mig för att komma till Borås. En broder sade så här: »Om du far till Borås, så får du svälta ihjäl och sen tar de livet av dig.« Men Herren gav mig visshet att jag skulle upptaga arbetet i Borås, och den 1 oktober sände jag mitt svar och lovade komma den l december 1922. Jag förnam att jag var i Guds vilja i detta beslut.

Torsdagen den 30 november var en mulen och disig dag. När jag på kvällen kom med tåget till Borås, möttes jag av bröderna Sam. Frantzich och Anders Nordlund. Vi gick först till broder Nordlunds hem, vilket jag ofta kom att gästa under min Boråstid. Sedan följde broder Frantzich mig till Vasastaden 3 där jag skulle få hyra ett litet rum hos en äldre syster, Augusta Larsson. Det var möblerat med en vit damrumsmöbel. Vid första anblicken blev jag inte tilltalad av rummet, det var ganska litet, men det var bara att finna sig tillrätta. Senare flyttade syster Augusta ner till Elinsdalsgatan, och där bodde jag tills Astrid och jag satte eget bo. Syster Augusta Larsson var en gudfruktig och god människa. Hon gjorde allt för att jag skulle trivas. Även sedan vi ordnat vårt eget hem kom hon att betyda mycket för oss. Hon var som en mor för Astrid och gav oss mycket hjälp i hemmet, och då våra barn kom blev hon mycket fäst vid dem och barnen tyckte mycket om henne.

Församlingen som ordnades den l januari 1916 hade vid min ditkomst 72 matrikelförda medlemmar. Genom Guds stora nåd fick jag se församlingen mer än tredubblas under de 7 år jag var i Borås. Då jag flyt-

50 PASTOR I BORÅS tade var medlemsantalet 264. Då församlingen ordnades kunde inte några äldstebröder tillsättas, då ingen av de ledande bröderna var andedöpt. Detta var en stor brist och församlingen fick genomlida många inre slitningar, vilket mycket hämmade verksamheten. Jag blev den förste ordinarie föreståndaren. Ingen av de bröder som tidigare tjänat var avskild som föreståndare. Det hade också varit besvärligt med lokalfrågan, men nu var ju också den ordnad. Hur mitt välkomstmöte var har jag just inget minne av, men som jag tidigare nämnt, tog man det inte så allvarligt vare sig med välkomst- eller avskedsmöte på den tiden. Det första församlingsmötet kommer jag däremot väl ihåg. Vi hade inte råd att värma upp lokalen, därför höll vi till på läktaren, där det blev först varmt, värmen stiger ju upp mot taket. Mötet var besökt av endast några få medlemmar, men jag kommer ihåg att det var ett möte som gick i glädjens tecken trots de yttre små förhållandena. Lokalförhållandena hade varit ett svårt problem, men som jag redan nämnt hade församlingen lyckats få köpa den gamla lokalen Södra Missionshuset. Den köptes den 12 februari 1921 och kostade 22.000 kronor. Det var en stor summa och skulden blev ganska betungande för den lilla församlingen. Det var ekonomiskt hårda tider och de flesta av medlemmarna hade små inkomster. Hela fastigheten var hårt nedsliten och i behov av reparation. Här fanns det tydligen mycket arbete både andligen och materiellt. Jag samtalade med bröderna om att vi borde försöka renovera hela fastigheten. I lokalen hade redan en del ändringar utförts. Men den stora svårigheten var att vi inga pengar hade. Tanken kom då till mig att jag vid sidan om predikogärningen skulle börja arbeta med fastighetens iordningställande. Det fanns varken toaletter eller vedbod till fastigheten. Vi saknade också en liten sal, vilket vi hade stort behov av, särskilt för bönemötena. Jag började med utgrävning under lokalen och fick så fram en källarvåning. Det var massor av jord som måste schaktas bort. Jag göt en stödjemur och lade golv och så fick vi fram en bra bönesal som rymde 50 personer, toaletter, vedbodar, tvättstuga och en del garderober. Då detta var gjort började jag med att göra gården i ordning. Den såg allt annat än trevlig ut. Vi körde undan skräpet och jag ordnade ett trevligt blomsterland på framsidan och trädgårdsland på baksidan av huset. Så satte vi upp ett staket mot gatan och lade en gång av gatsten ner till lägenheterna och källaren samt satte upp ett tak som skydd över ingångarna. Som hjälp med träarbetena hade jag en äldre man, Johanson, som tillhörde missionsförsamlingen, men som ofta gick på våra möten. En del kvällar hade jag hjälp av bröder i församlingen. Då detta var gjort satte vi i gång med lägenheterna. Lägenheten en trappa upp, som skulle bli min bostad, ändrade vi om en hel del. Den hade som den andra lägenheten två fönster mot gårdssidan, men vi gjorde istället ett treluftsfönster samt flyttade dörrarna mellan rummen. Vi

PASTOR I BORÅS 51 begärde inte tillstånd för ändringen hos myndigheterna, men det blev ingen anmärkning fastän det blev ett annat utseende på husets fasad. Till detta arbete hade jag broder Carl Boman som hjälp. En målare Ekström utförde målningsarbetet billigt och bra. Bänkarna i lokalen målade jag själv. Det var arbetsamma dagar, men det var roligt att arbeta och så sparade vi in en del pengar. Under tiden jag arbetade fick jag ofta texter till mötena, ty verksamheten fortgick som vanligt. Jag fick verkligen uppleva att Herren förser. Någon gång i juni månad 1923 var vi färdiga med arbetet.

Det egna hemmet ordnas

När nu lägenheten var färdig kunde jag köpa möbler och ställa den i ordning. Några systrar i församlingen hjälpte mig att sätta upp gardiner och dylikt. När jag i mitten av juli månad reste ner till Kristianstad för att sammanvigas med min trolovade stod lägenheten klar för inflyttning. Det var en dag som jag med längtan sett fram mot. Under hela tiden vi var förlovade hade vi träffats endast fyra gånger sedan jag lämnade Kristianstad. Avståndet var långt och vi hade inte råd att resa ofta. Två gånger hälsade Astrid på mig i Borås, en semester var vi tillsammans hemma hos mor och far i Småland och så var jag i Kristianstad en gång.

Filadelfia Borås 1923.

Samlingssalen i Filadelfia. Den vänstra av de två dörrarna som markerats på estraden ledde in till familjen Nilssons bostad. Där fick de kvinnliga dopkandidaterna klä om sig vid dopförrättningarna. Den högra ledde till omklädningsrummet för de manliga dopkandidaterna.

52 PASTOR I BORÅS Fredagen den 18 juli 1924 vigdes vi borgligt på Rådhuset i Kristianstad av borgmästare Axel Östberg. Den dagen fick jag den största och bästa födelsedagsgåva som jag någonsin fått. Dagen efter företog vi vår bröllopsresa, den blev ej synnerligen lång. Vi reste upp till Småland där vi gästade mina föräldrar ett par veckor. Då vi sedan kom till Borås mötte oss en angenäm överraskning. Vi gick upp i vår lägenhet och klädde om oss – det var en önskan från församlingen att vi skulle vara bröllopsklädda då vi hälsades välkomna. När dörren öppnades och vi såg ut över lokalen mötte oss en trevlig syn. Lokalen var festligt smyckad och långa bord stod dukade med läckra rätter. Nästan hela församlingen var samlad för att taga emot oss. Det blev ett varmt mottagande och en verkligt trevlig bröllopsfest. Pastor Carl Widmark, som var särskilt kallad att leda detta möte, höll ett anslående och varmt högtidstal. Ett bättre mottagande kunde vi icke önska oss. Vi fick verkligen mycken kärlek och sympati. Lägenheten som vi fick flytta in i var helt omodern. Den låg vägg om vägg med lokalen. När man öppnade dörren så var det bara ett steg ut på plattformen. Men det kändes skönt att efter flera år som inneboende hos andra, få flytta in i eget hem tillsammans med en älskad maka. Här skulle vi också få uppleva mycken välsignelse och nåd från Herren.

Verksamheten i församlingen

Det var mycket kamp den första tiden. Ringa tillslutning i mötena och ett fåtal sångare. Det ekonomiska trycket var ganska hårt. Men i tro på seger kämpade vi vidare och efter någon tid lättade det betydligt. Det fanns en liten trogen skara som alltid var med i kampen. Då jag kom till församlingen var det några systrar som stod utanför verksamheten, men det dröjde inte länge förrän de kom med och blev till stor hjälp i mötena. Tre av dem hade varit ute på fältet som evangelister någon tid. De var duktiga både att sjunga och vittna.

Som jag redan nämnt var det i början ganska hårt och tillstängt i mötena, men en söndagsförmiddag skedde det en underbar förändring i den andliga atmosfären. Under det jag stod och talade såg jag liksom en slöja dragas undan och en ljusflod strömmade ner. Jag upplevde något sällsamt i det mötet. Broder Persson, som jag tidigare nämnt om, var med i detta möte. Han omtalade hur han i en syn fick se Jesus stå bakom mig, men då jag talat en stund förde han mig åt sidan och ställde sig framför mig. Ett faktum var att från den stunden fick vi seger i andevärlden. Tillslutningen i mötena blev bättre och vi fick bedja med frälsningssökande människor. Även om det inte var skaror som kom så fick vi rätt ofta följa syndare till Försonarens kors.

Då Astrid kom till församlingen fick hon ta hand om sången och bli ledare för strängmusiken. Inte så långt därefter fick vi ett gott tillskott i sången, då en grupp ungdomar från en plats utanför staden kom med i församlingen och blev döpta.