44
PASTOR I KRISTIANSTAD
En söndagsförmiddag låg det en hundrakronorssedel i offerboxen. Det var en av äldstebröderna som tog upp offret, han såg vem det var som lade i den stora sedeln och sade till personen ifråga: »Vet inte broder vad offret i dag skall användas till? Det är ju till föreståndarens lön.« Brodern svarade: »Det må jag veta, då Guds Ande manat mig att cykla tre mil för att lägga denna slant i offret, och passar det inte för dig att räkna in den i offret, så kan jag få den tillbaka, för att själv lämna den.« Några kommentarer behövs inte. Det var vid denna tid som jag blev bekant med Astrid – min blivande hustru. Vi var mycket försiktiga och det var inte många i församlingen som visste om det. Jag minns hur jag bad till Herren och sökte Hans ledning i denna viktiga sak. Det var ju en stor åldersskillnad och de ekonomiska resurserna till att bilda ett eget hem var mycket små. Men det blev klart för mig att hon var den hjälp som jag behövde och Herren gav både henne och mig visshet om att vi var i Guds goda och fullkomliga vilja då det gällde denna sak. Den vissheten är starkare i dag efter ett fyrtioårigt, lyckligt äktenskap. Lördagen den 14 oktober 1922 förlovade vi oss. Under oktober och november månader reste jag och besökte flera platser i Skåne. Jag fick också vara med några dagar i bibelskolan i Elimförsamlingen, Malmö. Det var välsignade dagar omkring Ordet. Hela resan var mycket intressant. Överallt i församlingarna fann jag öppna dörrar och längtan efter mer av Guds kraft förspordes hos de troende. Torsdagen den 30 november lämnade jag Kristianstad och reste till Borås. Det var med både saknad och undran som jag steg på tåget. Jag hade fått många vänner i Kristianstad och i församlingen hade vi det riktigt gott. Hur skall det bli på den nya platsen? Den frågan trängde sig mäktigt inpå mig.
Herren gör under Jag har själv fått uppleva hur Herren har gjort under i mitt liv och jag har fått vara med om när andra har blivit friska som svar på bön. Innan jag går vidare till tiden i Borås vill jag berätta om några sådana under som inträffade de här åren. Det var 1918, då spanska sjukan härjade svårt i vårt land. Många av mina bekanta rycktes plötsligt bort. Själv gick jag med feber flera dagar och var mycket matt, men jag försökte ändå att arbeta. Jag hade fått en inre förvissning om att Herren skulle bevara mig. Jag hade också vittnat för mina arbetskamrater att jag trodde på Jesus som kroppens läkare. En ung, stark man sade till mig: »Du tar livet av dig om du inte går hem och lägger dig.« Nästa dag fick han själv gå hem från arbetet och vi såg honom aldrig mer. Efter ett par dagar var han död. Arbetsveckan var slut och på lördagseftermiddagen följde jag med en arbetskamrat hem för att hämta äpplen. Det var med största möda jag
