Evangelist på Öland

40 EVANGELIST PÅ ÖLAND Ett annat möte står också livligt för mig. Jag hade varit på platsen i sex veckor. Vi hade haft många möten, men ingen hade tänkt på något underhåll till mig. Mina pengar hade tagit slut och jag hade en del utgifter, bland annat en skattsedel som skulle betalas. Jag hade haft en intensiv bönekamp, men också fått uppleva ett välsignat bönesvar. Genom en gåva av familjen där jag bodde hade jag fått vad jag just då behövde. Då kvällens väckelsemöte kom, var det inte svårt för mig att få text. Med gripenhet och hänförelse, som endast en verklig upplevelse kan ge, frambar jag mitt vittnesbörd. Dock nämnde jag inte något om vad jag de senaste dagarna hade upplevat. När vittnesbördet var framburet och en sång skulle sjungas, reste sig en ofrälst man och sade: »Vår predikant har nu under flera veckor predikat för oss, men vi har inte tagit upp någon kollekt till honom.« Mannens ord fann genklang hos de församlade, och själv gick han omkring med sin hatt, som fick tjäna som kollektbox. Hur stor summan blev minns jag inte, men den kvällen kände jag mig glad och lycklig. Jag hade på nytt fått ett bevis på att Herren står bakom sitt löfte. Bedjen och i skolen få. Bönekampen hade förbytts i lovsång. Tacksamheten fyllde min själ. På nytt hade jag fått uppleva Guds trofasthet. Verksamheten var inte begränsad endast till Störlinge. Jag besökte också många andra platser bland annat Borgholm, Sandviken, Runsten. Överallt var det tacksamt att vittna och i regel var tillslutningen till mötena god. Min tid som evangelist på Öland blev inte så lång, men den var i flera avseenden intressant och lärorik, och genom Guds nåd fick jag följa några frälsningssökande människor till Försonarens kors. Det är inget som är så värdefullt och berikande för ett Herrens vittne som att få bedja med själar. Själarvinnarglädjen är underbar, den ger frimodighet att fortsätta kampen och den berikar vårt trosliv. Måndagen den 19 april sade jag farväl till vännerna i Störlinge. Vi hade då ett enskilt möte med bibelläsning och bön. På den tiden gjorde man inte så stort nummer av vare sig välkomst- eller avskedsmöten.

Pastor i Kristianstad

Dagarna 18–30 maj 1920 hölls en bibelstudievecka i Vinnö. Jag fick inbjudan att vara med på densamma. Lärare under veckan var bröderna Birger Zettersten och Daniel Holm. Vi samlades i broder Nils Svenssons hem. En del bibelstudier hölls ute i trädgården under de blommande fruktträden. Där intog vi också de flesta måltiderna. Vädret var strålande, varmt och vackert. För deltagarna i veckan var allt fritt, både mat och husrum. Det var broder Svensson som ensam stod för alla utgifter.

Det var under denna vecka som jag första gången besökte Sionförsamlingen i Kristianstad – nuvarande Filadelfiaförsamlingen. Föga anade jag då att detta besök skulle få så stor betydelse för mig.

Broder Zettersten och jag var in till staden och samtalade med församlingen om de svårigheter som uppstått i samband med att broder Svensson tvingats avgå som församlingens föreståndare. Församlingen insåg sitt misstag och var villig att bedja broder Svensson om förlåtelse. Jag fick i detta möte församlingens kallelse att bli dess predikant och föreståndare. Men jag besvarade kallelsen nekande.

Fredagen den 28 maj var jag åter kallad in till församlingen för att leda ett bibelstudium. I samband därmed hade församlingen extra församlingsmöte och beslöt att ge mig en förnyad kallelse. Mitt svar blev nu jakande. Under bön till Herren hade jag fått en inre förvissning om att det var i överensstämmelse med Guds vilja att upptaga arbetet i församlingen. Jag lovade att komma redan den 20 juli.

Söndagen den 18 juli tog jag farväl av vännerna i Betaniaförsamlingen, Årena. De hade anordnat en avskedsfest för mig. Dagen råkade vara min födelsedag – den 30:e i ordningen. Vi var samlade ute i det fria på en äng strax utanför mitt föräldrahem. Flera av vännerna lämnade mig minnesord. Ett offer, som blev 90 kronor, togs upp som en avskeds- och födelsedagsgåva.

Det kändes underligt att säga farväl till församlingen i vars gemenskap jag upplevt så mycken välsignelse, och där jag har så många av mina ungdomsvänner.

Tisdagen den 23 juli 1920 blev jag avskild som föreståndare för den lilla församlingen i Kristianstad. Församlingen bestod då av 34 medlemmar. Välkomstmötet hölls i syster Jenny Janssons kök. Hon bodde på Järnvägsgatan 43. Församlingens förre föreståndare, broder Nils Svensson, Vinnö, ledde mötet. Han gav några förmaningens ord och nedkallade Guds välsignelse över mig och församlingen. Några av medlemmarna lämnade minnesord och uttalade sin glädje över att föreståndarfrågan var löst. Det var en mycket blygsam början, men vi skulle få uppleva att Herren vakar över sitt verk och att det inte är det yttre som är det avgörande i Guds rike.

42 PASTOR I KRISTIANSTAD Att mitt varande i Kristianstad skulle få så genomgripande inverkan på mitt liv och min framtid kunde jag ej då ana. Det var ju här jag skulle få möta den syster, som blev min hustru, min livskamrat och som i så många år varit min hjälp och mitt stöd i livets kamp och arbetet i Herrens tjänst. Någon egen lokal hade församlingen inte då. För de offentliga mötena hyrde församlingen Godtemplarlokalen, Västra Storgatan 3. I augusti månad fick vi hyra en liten lokal – Gamla fattiggården, Östra Boulevarden – av stadens myndigheter. Den hade plats för omkring 150 personer och låg mycket centralt. I regel hade vi den fullsatt, särskilt vid kvällsmötena. Vi upplevde många välsignade möten i den lilla lokalen. Det hände att mötesbesökare såg eldstungor över sångarskaran och talarna. Någon talarstol fanns inte, vi fick stå bakom ett litet bord, vilket fick tjäna som talarstol. Större möten och konferenser hölls i Godtemplarlokalen, då vår egen förhyrda lokal var för liten. Det var inte under de mest gynnsamma förhållanden som jag upptog arbetet i Kristianstad. Inom församlingen hade det varit strider och svårigheter, som det alltid blir, då man har en hög bekännelse, men inte låter Guds Ande leda. Den förre föreståndaren hade tvingats att avgå. En överspänd och overklig andlighet hade fått rum hos många, även bland de ledande bröderna. De andliga nådegåvorna hade missbrukats, vilket till stor del berodde på bristande undervisning i Ordet. Utåt hade församlingen kommit i vanrykte och tidningarna vägrade att ta in församlingens predikoturer. Då jag kom in på Kristianstadsbladets redaktion, sade redaktionssekreteraren: »Vi vill ej ha med den församlingens verksamhet att göra, så mycket galenskap som förekommer där. Att våra tidningsspalter är stängda för församlingens verksamhet beror på mig.« Sedan vi samtalat en stund och jag framhållit vad vi trodde och lärde, samt omtalat att jag tillträtt platsen som församlingens ledare och föreståndare, sade han: »Vill ni lova mig att det blir reda och ordning i verksamheten, så skall vi åter ta in predikoturerna i vår tidning.« Vi mötte sedan inte något motstånd från tidningarnas sida. Församlingens anseende hos de andra församlingarna i staden var ej heller stort. En dag sammanträffade jag med pastorn i baptistförsamlingen20 samt en av samfundets reseevangelister. Välkomsthälsningen jag fick av dem var ungefär följande: »Vad har du här att göra? Här finns en så stark baptistförsamling, att det ej behövs någon mer döparförsamling. Du kan gärna packa och ge dig iväg.« Mitt svar blev: »Är jag sänd av Gud skall det snart visa sig, varom icke så kommer jag att snart få resa, och då kan vi ju tillsammans tacka Gud för att jag får ge mig i väg.« Pastorn i baptistförsamlingen kom senare och bad om förlåtelse. Han sade bland annat: »Vi tänkte att vi skulle tiga ihjäl den lilla församlingen, men

20 Herman Carlsson (1885‒1933) var pastor i baptistförsamlingen i Kristianstad under åren 1917‒1926.

PASTOR I KRISTIANSTAD 43 nu håller den på att växa om oss.« Han fick också se några av sina församlingsmedlemmar ansluta sig till pingstförsamlingen. Bland dem var församlingssystern. Detta hade han säkerligen icke räknat med.

Vi fortsatte med regelbunden verksamhet och redan den andra veckan fick vi ha vår första dopförrättning, då fyra vänner döptes. Det var bröderna J. Lindberg och Johannes Jönsson med fruar som döptes. Dessa två bröder blev till välsignelse och pelare i församlingen. Dopförrättningen hölls i ån vid Karpalund, under konferensen i Vinnö. Det var flera personer som döptes, men de skulle tillhöra andra församlingar. Dopförrättare var broder Daniel Holm. Denna dopförrättning följdes snart av flera. Under den korta tid som jag tjänade församlingen fick jag döpa 49 personer. Våra dopförrättningar hölls i Vinnö, då vi ingen dopgrav hade i staden.

I Vä fanns en liten församling, men den hade ingen möjlighet att underhålla något vittne. Vännerna kom med en begäran att få sluta sig till församlingen i staden. Deras begäran bifölls och det är nu en utpost till församlingen i staden. Tillsammans var det 14 personer som hälsades välkomna från Vä.

Förutom i staden hade vi verksamhet ibland annat Vä, Tollarp, och Rya. Herren verkade ibland oss och den lilla skaran växte. Då jag efter två år och tre månader slutade min tjänst i församlingen var medlemsantalet 134.

Då jag ser tillbaka på den tid som jag var församlingens föreståndare blir jag förvånad över vad som skedde. Jag var ju inte gammal som kristen och ganska ny som Ordets förkunnare. Därtill kom att jag hade ringa erfarenhet i en församlingsföreståndares krävande uppgift. Det var uteslutande Guds stora nåd alltigenom. Utifrån hade vi motstånd och inom församlingen fanns det stridiga viljor, men Herren vakade över sitt verk. Lovat vare Hans dyrbara namn!

Min tid i församlingen blev ej så lång. Jag blev överraskad när det helt plötsligt blev klart för mig att min uppgift i församlingen var fylld. Jag hade talat i ett förmiddagsmöte, då vi hade att ta ställning till några frågor. Under det att jag ledde förhandlingarna kom det som en blixt från en klar himmel så levande till mig att jag skulle säga upp min plats till den 1 oktober (1922). Det blev en stor förstämning i mötet, då jag framförde detta mitt beslut. Men jag är övertygad om att det var Guds Ande som ingav mig detta, även om jag då själv stod frågande.

Under den tid som jag tjänade församlingen i Kristianstad hade jag ingen bestämd lön. Församlingen betalade hyran för mitt rum samt maten. Jag åt hos fru Johanna Andersson, Kartellgatan 5. Församlingen tog upp ett offer i månaden som skulle utgöra min lön. Det kunde variera ganska mycket med offrets storlek. I medeltal var det cirka 85 kronor i månaden.