Pastor i Borås

PASTOR I BORÅS 53

Rätt ofta fick vi öppna dopgraven, och vid sådana tillfällen var lokalen alltid fullsatt. Det fanns inga doprum i lokalen utan vi måste ställa i ordning ett omklädningsrum för de manliga dopkandidaterna på högra sidan längst fram vid talarstolen. För de kvinnliga dopkandidaterna fick vi öppna vårt bästa rum i lägenheten som doprum. Vi hade väl en plåtbalja innanför dörren, men vattnet flöt ändå rikligt ut över golvet, dock hörde jag aldrig min hustru klaga. Hon var villigt med och tjänade vid dopförrättningarna såväl som annars.

Det hände också vid större möten då folket inte kunde rymmas i lokalen att vi fick öppna dörren till vår lägenhet, och rummet som låg närmast lokalen fylldes med folk. Enigheten i församlingen var mycket god. Bönelivet var rikt och brinnande. Anden föll över bedjarna, det var fröjd och glädje då vi möttes. Helt naturligt upplevde vi ibland störande moment, då djävulen sökte skada Guds verk. I alla församlingar tycks det finnas människor, som kretsar omkring sig själva. Det egocentriska sitter i högsätet, under det de visar en förment andlighet som godkänner endast vad den själv gör och är. Får dessa människor makten i församlingen utövar de ett diktatoriskt välde och utdömer alla som ej vill krypa för dem. Allt vad de själva gör och säger är riktigt, men vad andra gör är fel och värdelöst. De känns igen genom den dömande ande som behärskar dem.

Vi hade de sista åren en broder och ett par systrar, som utmärkte sig på detta område. Bröderna och församlingen var fel, men själva var de så andliga att de ej kunde deltaga i verksamheten, eftersom de ej fick dominera. Följande episod visar hur overkligt andliga sådana människor är. I ett församlingsmöte beslöt församlingen att sätta upp tyg kring barriären på talarstolen. Så undrade någon hurdan färg det skulle vara på tyget. Då reste sig brodern ifråga och sade med en skälvning i rösten. Den saken kan vi inte avgöra här. Jag föreslår att vi gör detta till ett allvarligt böneämne. Så satte han sig och såg mycket gripen ut. Jag svarade: »Gud har gett oss förstånd, så att vi kan avgöra vilken färg som passar, om han nu ens frågar efter om vi har tyg eller inte.« Men då var jag i broderns ögon oandlig.

Molnstoden höjer sig

Min tid i Borås blev ganska lång. Sju år på en månad när. Det var i flera avseenden en betydelsefull och intressant tid. Här fick vi ordna vårt hem. Fyra av våra barn föddes här. Vi fick också genomgå den smärtsamma upplevelsen att lämna ett av dem – lilla Rut – hon dog när hon var ett år och nio månader gammal. Det kändes svårt, men trösten kom från Herren genom ordet. »Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Hans namn.« Det var kikhosta och lunginflammation som ändade hennes liv.

54 PASTOR I BORÅS På ett förunderligt sätt växte vi samman med vännerna i Borås. Det har aldrig varit så svårt att skiljas från någon församling jag tjänat, som det var i Borås. Det var i Borås som jag först fick en bestämd lön. Jag hade först en månadslön av 100 kronor och då jag gifte mig fick jag 150 kronor samt bostad. Slutlönen var 225 kronor. Vi fick ofta ta emot besökande vittnen, vilket ibland kunde vara ganska besvärligt, enär vi måste gå igenom rummet där de låg, för att komma till vårt sovrum. Vi var inte så bortskämda och därför gick det bra. När jag i församlingsmötet meddelade att jag tänkte sluta min tjänst blev det en djup förstämning. Jag hade endast talat med de ledande bröderna om denna sak, men det tycktes ändå ha sipprat ut i församlingen. Vid detta församlingsmöte var lokalen fullsatt. Så fort jag meddelat församlingen mitt beslut begärde en av bröderna ordet och framställde ett förslag att församlingen skulle kalla mig att stanna kvar. De som önskade det skulle resa sig upp. Alla utom vaktmästaren reste sig, och jag fick på stående fot mottaga församlingens kallelse. Vaktmästarens protest kan ses mot bakgrund av att hans hustru blivit utesluten ur församlingen och han vågade inte handla mot hennes vilja. Jag lovade lämna mitt svar om två veckor. Mitt svar blev nekande, men på nästa församlingsmöte fick jag en förnyad kallelse att stanna kvar. Nu gav jag mitt svar omedelbart, vilket också nu blev nekande. Ändå fick jag en tredje kallelse. Det var svårt att behöva säga nej till församlingens begäran, men Herren hade givit mig visshet om att jag nu fyllt min uppgift i församlingen och därför måste jag giva ett nekande svar. Det är ett par händelser som livligt kommer till mig, då jag skriver om Boråstiden. I början av pingstväckelsens framträdande var det inte alltid så lugnt på våra möten. Det hände ibland att det kom med personer som tänkte störa mötena. Särskilt minns jag ett tillfälle då vi hade konferens. Vi hade besök av A. P. Franklin. Lokalen var fullpackad, och broder Franklin hade just begynt att tala, då en person som gick under namnet »Kristianstadraggen« kom in och började bråka nere vid dörren. Han var drucken och blev ond på en av vaktmästarna, som bad honom vara tyst. Jag fattade situationen och sade till Franklin att fortsätta att tala. Så sprang jag ner till dörren och just då jag kom dit tog mannen ett språng för att ge vaktmästaren en »dansk skalle«. Jag lyckades i rätta ögonblicket få tag i mannens armar bakifrån och bar honom så ut ur lokalen. När vi kom ut på gatan satte jag ner honom ganska kraftigt. Då sade han: »Det var bra gjort, det är inte vem som helst som bär ut Kristianstadraggen.« Han var en riktig slagskämpe och vägde sina modiga nittio kilo. Jag sade till honom: »Du är stark, men det finns flera starka karlar.« Då sade han: »Jag tycker bra om Nilsson och jag lovar att inte mera störa något möte.« Han höll sitt löfte. Jag tror att Herren vid detta tillfälle gav mig kraft, såsom Simson fordom fick, då han bar bort Gasas stadsport.

PASTOR I BORÅS 55

En annan gång hade vi besök av ett par inbrottstjuvar i fastigheten där vi bodde. De hade tagit sig in i lägenheten som låg över vår. En syster, som var organist i församlingen, bodde där. Hon var vid tillfället på sitt arbete. Jag hade varit nere i vedboden och arbetat, och då jag stod och tvättade mig hörde jag att någon gick i rummet över mig. Jag hörde också att man höll på med att bryta upp ett lås. Jag gick dit upp, och då jag tittade in i rummet fann jag ett par män i färd med att packa ner systerns tillhörigheter i resväskor. Jag frågade: »Vad gör ni här?« En av dem svarade: »Vi söker en chaufför.« Jag svarade: »Söker ni honom i byrålådorna? Nu stannar ni här tills polisen kommer.« Så ropade jag till min hustru att ringa polisen. I nästa ögonblick flög båda två på mig, där jag stod vid dörren. Jag tog dem en i var hand och satte den ene mot väggen och den andre mot en möbel. Den ene av dem, som hette Nyman, hade då fått upp en ganska stor fickkniv som han riktade mot min vänstra arm, men muskeln var så spänd att det blev endast ett ytligt sår. Jag måste nu släppa mitt tag och just då försökte samme man att slå ner mig, men jag parerade slaget och träffade hans haka med följd att han föll ner mot trappan. Nu rusade också Ekström, så var den andres namn, förbi mig och båda sprang ner på gatan. Där stod tre män, men ingen av dem kom sig för att ta fast tjuvarna, fastän jag ropade: »Tag fast tjuvarna.« De två männen fortsatte springande över en gata och ett järnvägsspår upp mot en skogsdunge. Jag förföljde dem och tydligen var det deras avsikt att få mig in i skogsdungen. Där hade de ju kunnat slå ner mig. Medan jag sprang efter dem fick jag en tanke att skilja dem åt, och så sprang jag förbi den ene, som då vände om och sprang ner mot staden. Jag beslöt att fånga honom, men han hade fått ett gott försprång, så det tog en stund innan jag hann ifatt honom. Han var nu så slut att han inte orkade göra något motstånd. Det var i närheten av Teatern som jag tog honom. I samma stund kom en taxichaufför. Han stannade och hoppade ur bilen och tog honom i andra armen. Nu hade polisen blivit varskodd och det kom tre stycken konstaplar och tog hand om honom, och så bar det i väg till polisstationen. Jag fick givetvis följa med. Jag var utan hatt och kavaj därtill ganska tilltufsad och nerblodad av såret på armen och så hade jag fått en del skråmor i ansiktet. Efter förhöret blev mannen anhållen.

Min hustru hade ringt polisen, men det dröjde ett par timmar innan någon polis kom. När han frågade vad som stulits, upplyste hon honom om att de inte lyckats få något med sig. Då blev han ovettig och arg för att hon hade ringt. När jag kom hem efter några timmar och fick veta hur polisen hade uppträtt, gick jag tillbaka till poliskontoret och fick träffa stadsfiskalen. Han kallade in polismannen och gav honom en skarp tillrättavisning. Han sade bland annat: »Vi har ju tjuven fast tack vare pastorn.«

Dagen efter hade tidningarna slagit upp stora rubriker: »Spännande tjuvjakt på Borås gator. Modig och rådig frikyrkopastor överraskar och fångar tjuvar.«

56 PASTOR I BORÅS Senare var jag med och vittnade vid rättegången. Den man, som lyckades komma undan i Borås, togs ett par dagar senare i Stockholm, där han försökte göra ett inbrott. Nyman som jag tog fast, hade ett foto på dem båda, så det gick lätt för polisen att känna igen honom. De hade båda tidigare varit intagna på anstalt. Nu blev de dömda till sex månaders fängelse. Åklagaren ville också sätta fast dem för misshandel och hemfridsbrott, men då jag inte gjort någon anmälan kunde han inte väcka åtal på den punkten. Jag framhöll min uppfattning att som kristen var jag skyldig att gripa in, då det gällde att skydda annans egendom, men då det gällde min egen person vill jag inte gå tillrätta med någon, som förfördelat mig. När domaren hörde detta sade han: »Det var vackert och storslaget handlat.« Efter denna händelse kom det många unga män till våra möten, och poliserna hälsade artigt på mig var jag träffade någon av dem.

Avskedet i församlingen

Söndagen den 29 september 1929 höll jag min avskedspredikan inför en överfylld lokal. Det enskilda avskedsmötet på måndagskvällen blev ytterst känsligt både för Astrid och för mig. Många varma ord av tacksamhet sades och vi var alla upplösta i tårar. Så låg vår tid i Borås bakom och det är med innerlig tacksamhet till Herren, som vi ser tillbaka på den tid vi fått verka Guds verk bland vännerna i Borås och den kära Filadelfiaförsamlingen. Må Guds välsignelse alltfort vila över den.

Onsdagen den 2 oktober reste vi från Borås. Våra flyttsaker följde med samma tåg. Då jag kom hade jag ett par väskor och en kartong böcker. När jag reste därifrån hade jag familj, hustru och tre barn samt en hel järnvägsvagn med flyttsaker. Det hade varit tillväxt även på det området. Det var många vänner nere vid tåget och vinkade farväl då vi reste.

Pastor i Karlskrona

Redan i maj månad 1920 fick jag göra mitt första besök i Blekinge fagra bygder. Tillsammans med den käre brodern och trofaste vännen Birger Zettersten fick jag vara med om några möten på olika platser. Föga anade jag då att jag skulle få en uppgift under så många år just i dessa trakter.

Under den tid jag tjänade församlingen i Borås fick jag kallelse från flera församlingar att bli föreståndare. År 1924 fick jag kallelse från Filadelfiaförsamlingen i Tollarp, 1928 från Filadelfiaförsamlingen i Falköping och i april månad 1929 fick jag åter en kallelse från församlingen i Falköping samt från församlingen i Hässleholm och Filadelfiaförsamlingen i Karlskrona. Dessa tre kallelser kom nästan samtidigt. Den tredje april kom kallelsen från Karlskrona, den sjätte från Falköping och den åttonde från Hässleholm. Det var tydligen ont om föreståndare på den tiden.

Då kallelsen från församlingen i Karlskrona kom var jag på en gång viss om Guds vilja, ty jag hade inom mig burit på Guds kallelse till denna uppgift i många år. Under tiden jag tjänade församlingen i Kristianstad var jag i Karlskrona och ledde en bibelstudievecka. Församlingen hade då en liten lokal – två sammanslagna rum – i Godtemplarnas fastighet på Ronnebygatan. Det märkliga var att under den veckan förnam jag hur Herren talade till mig att jag här skulle få en uppgift att tjäna församlingen. Jag nämnde inte för någon därom – möjligen sade jag något till min hustru vid ett tillfälle. Åren gick och ibland glömde jag nästan bort det. Församlingen hade ju föreståndare och själv var jag viss om att jag var i Guds vilja, då jag tjänade församlingen i Borås. Men då kallelsen från församlingen kom, stod det på en gång klart för mig, att Guds tid var inne, och jag hade bara en sak att göra, att svara ja på kallelsen. Jag minns att jag tog brevet och visade det för min hustru och sade: »Nu är vår tid i Borås snart slut och vi får flytta söder ut.« Ungefär samtidigt kom en broder till mig och sade: »Nu får vi inte ha dig kvar här längre. Herren har visat mig att du får bryta upp, men du får inte resa norr över, du får din uppgift söder över.« Han visste inte något om att jag hade fått de kallelser, som jag har nämnt om ovan.

Som jag tidigare skrivit reste vi från Borås den 2 oktober 1929. När vi kom till Karlskrona Central möttes vi av en stor skara församlingsmedlemmar. De hade varit där även kvällen förut, beroende på att broder Stålgren hade läst fel på det kort som jag sänt och meddelat när vi kom. I stället för den andra hade han läst den första oktober. Jag hade tidigare varit nere och hyrt en lägenhet på Hantverkargatan 9 A. Den låg på fjärde våningen. Där kom vi att bo kvar hela tiden vi bodde i staden. Redan samma kväll ordnade några bröder så att våra möbler kom upp i lägen-

58 PASTOR I KARLSKRONA heten, och hos systrarna Rut och Agnes Pettersson fick vi bo hela familjen tills vi fick vår lägenhet i ordning.

Församlingens verksamhet

Församlingen hade regelbunden verksamhet i staden och på flera utposter. Vi hade glädjen att se en del av dem ordna sig till självständiga församlingar, men vi fick också vara med om att nya utposter kom till på platser där vi ej tidigare haft verksamhet.

Jag fick den stora förmånen att bli broder Einar Halldorfs efterträdare. Han fick genom Guds nåd utföra ett gott verk i församlingen. Genom hans starka och bibeltrogna förkunnelse lades en god grund för verksamheten. Det var alltid tacksamt att predika Guds ord, och vad som bar upp verksamheten var det rika och varma böneliv, som alltid fanns i församlingen under alla åren. Bönemötena i den lilla salen var själva värme- och kraftcentralen i vår verksamhet. Det var stunder då Guds Ande föll över oss och gav helig inspiration och glädje i arbetet. Det fanns under alla år en elittrupp av bedjare. Hände det ingenting i mötena eller det kändes hårt och tillstängt, så var det alltid en skara som samlades och bad tills det blev öppet i andens värld. Vad dessa trogna bedjare betyder i en andlig verksamhet kan inte överskattas. Där en ständig bön är att finna i församlingen, kan man också räkna med en verklig seger för Guds rike.

Ser jag ut över verksamheten i dag finner jag en markant förändring. Vi har tränade talare, välövade sångkörer, trimmade strängmusikkårer och blåsorkestrar, men det innerliga och varma bönelivet saknas ofta på många platser. Ofta blir våra möten en stund av underhållning. Allt det storslagna och vackra man sysslar med lämnar den hungrande själen oberörd. Vi stå i fara att syssla alltför mycket med ytterverken och glömmer själva kraftkällan, Ordet och bönen. Här behövs väckelse och förnyelse i den enskilde medlemmens liv och i församlingens verksamhet. Skall en ändring ske måste vi ödmjuka oss och vara villiga att erkänna våra behov och även våra misstag.

Jag hade också omkring mig en skara äldstebröder som troget och nitiskt gick in i uppgiften och var mig till stor hjälp i arbetet.

I sju år var jag ensamt vittne i staden. Jag fick ibland hjälp i predikogärningen av tillfälligt kallade bröder, men församlingsvården och expeditionsarbetet vilade uteslutande på mig. På en del av våra utposter hade vi dugande och gudagripna evangelister. Vårt samarbete var det allra bästa. Jag försökte att ofta göra besök på utposterna och det tog både tid och kraft. Då jag skulle ut till öarna tog det en god del av eftermiddagen. Likaså då jag reste hem gick en stor del av förmiddagen åt. Till en del av utposterna på landet kunde jag åka buss, men oftast var det cykeln som kom till användning. Cykelåkningen gav motion och träning så att man kunde behålla spänsten. Och jag ser i mina dagboksanteckningar att det

PASTOR I KARLSKRONA 59 står i en av dem: »I dag äntligen en fridag, den första på tre veckor.« Det var möte så gott som varje kväll i staden och utposterna.

Jag fick ej vara med om någon massväckelse i Karlskrona, men vi fick ofta bedja med frälsningssökande människor i våra möten. I ingen annan församling som jag tjänat har jag fått döpa så många som i Karlskrona. Söndagen den 30 mars 1930 döpte jag 21 och söndagen den 27 april fick jag döpa 18 på förmiddagen och två på kvällen. Ibland hände det att omkringliggande församlingar kom in med sina dopkandidater, då de själva saknade dopgrav i sina lokaler.

Den äldste brodern jag döpte var fiskaren Peter Holgersson från Aspö. Han var fyllda 90 år och hade varit frälst i 74 år. Det var en gripande syn, då den gamle brodern – som blev församlingens äldste medlem – tillsammans med församlingens yngste medlem, en broder som var tio år och som hade döpts vid en tidigare dopförrättning, stod framför talarstolen och prisade Gud. En annan gång fick jag döpa en broder som inte kunde gå. Två bröder bar upp honom på talarstolen där dopgraven var placerad. Jag och en av äldstebröderna stod i dopgraven och tog emot honom och sänkte ner honom i vattnet. Han hette Skog och var från Sturkö. Under den tid av sju och ett halvt år som jag tjänade församlingen blev 332 personer döpta. Dessutom var det en hel del som skulle Dopförrättning i Karlskrona. tillhöra andra församlingar. Vi hade inga särskilda doprum, utan fick söka att ordna sådana genom att i lokalens främre hörn spänna upp filtar. Senare fick vi en trappa ned i lilla salen, så bröderna kunde gå ner dit för omklädning. Det blev betydligt bättre än vi haft tidigare, men utrymmena var alltfort små.

Vid dopförrättningarna var vår lokal alltid för liten. Ofta var det skaror som inte kunde komma in. Det blev ohyggligt varmt och fukten formligen rann på väggarna. Varje ståplats var i regel upptagen. De yngsta deltagarna i mötet fick sitta i de djupa fönsternischerna. Vid de större konferenserna hyrde vi läroverkets aula, men vid dopförrättningarna kunde vi ej göra det. Vi måste då vara hemma i vår egen lokal.

Ungdomsarbetet

Att söndagsskolan är en betydelsefull detalj i församlingens verksamhet borde vi alla kunna vara ense om. Vårt söndagsskolarbete i församlingen var livligt och lovande. Själv hade jag ej tid att vara med i söndagsskolan, men jag var ofta med på lärarnas textutredning och ledde desamma. Det

60 PASTOR I KARLSKRONA var alltid uppbyggligt och det var givande stunder. Vi hade en lärarkår som var enastående. Barnen fick Guds ord och välsignelsen därav fick vi se hos de unga, som blev frälsta och kom med i församlingen. Men de kom inte bara med, de hade upplevt en frälsning som verkligt syntes i deras liv. Söndagsskolans arbete bar rik frukt. I dagens söndagsskolarbete märker jag en tendens som är oroande. Det är så lite av Guds ord man ger barnen. Mycket annat får upptaga den korta stunden man är samlad. Man måste också göra sig den frågan. Är våra söndagsskollärare kvalificerade för sin uppgift? Det kan låta hårt med en sådan fråga. Men en del av de unga lärarna har ringa kunskap i Guds ord. De behövde själva gå i skola och lära innan de blir skickade att undervisa barnen. Visst skall de unga vara med, men då jag läser min bibel finner jag att den ställer stora krav på dem som skall undervisa i Guds ord. Detta gäller också söndagsskollärarna. Då det är fråga om textutredningen för lärarna bör nog föreståndaren känna sitt ansvar och komma lärarna till hjälp. Men för en del föreståndare tycks numera expeditionsarbetet vara viktigare än undervisningen i Ordet. Faran är att bli tjänsteman istället för lärare och själavårdare. Då jag nu har talat något om söndagsskolan vill jag också nämna något om arbetet bland den mera mogna ungdomen. Vi hade en ganska stor ungdomsklass. I regel samlades vi en gång i veckan och studerade bibeln. Det var en skara ungdomar i tonåren. Det var vakna och gripna ungdomar som ville tränga in i bibelordet. Jag fick verkligen själv flitigt studera min bibel för att ha något att ge dem. En del av dessa ungdomar blev vittnen, missionärer och äldstebröder. Vid ett tillfälle bad en äldstebroder från baptistförsamlingen att få vara med i ett av ungdomsklassens möten vilket han också fick. Efteråt sade han under stor gripenhet: »Jag har aldrig kunnat tänka mig få se och höra en så Gudagripen skara ungdomar.«

Evangelistveckorna

Våra återkommande evangelistveckor var alltid till rik välsignelse såväl för vittnena som för församlingen. I regel samlades då mycket folk till de offentliga möten som vi hade i samband med veckorna. Särskilt för oss vittnen var det högtidsdagar. Då fick vi möta varandra för att studera Guds ord, bedja och samtala om verksamheten. Jag minns med glädje vilket gott förhållande det rådde mellan vittnena på Blekingefältet. Vi var inte så många men vi höll väl samman och var rädda om varandra.

Besöken i hemmen

Jag sökte, så långt min tid medgav, besöka församlingsmedlemmarna i hemmen, vilket gjorde att jag kom i nära kontakt med dem. Vid besök i hemmen lär man känna vännerna och deras andliga ställning. Detta anser jag vara en stor förmån både för föreståndaren och för medlemmarna, då det gäller den andliga världen och gemenskapen.