PASTOR I BORÅS 53
Rätt ofta fick vi öppna dopgraven, och vid sådana tillfällen var lokalen alltid fullsatt. Det fanns inga doprum i lokalen utan vi måste ställa i ordning ett omklädningsrum för de manliga dopkandidaterna på högra sidan längst fram vid talarstolen. För de kvinnliga dopkandidaterna fick vi öppna vårt bästa rum i lägenheten som doprum. Vi hade väl en plåtbalja innanför dörren, men vattnet flöt ändå rikligt ut över golvet, dock hörde jag aldrig min hustru klaga. Hon var villigt med och tjänade vid dopförrättningarna såväl som annars. Det hände också vid större möten då folket inte kunde rymmas i lokalen att vi fick öppna dörren till vår lägenhet, och rummet som låg närmast lokalen fylldes med folk. Enigheten i församlingen var mycket god. Bönelivet var rikt och brinnande. Anden föll över bedjarna, det var fröjd och glädje då vi möttes. Helt naturligt upplevde vi ibland störande moment, då djävulen sökte skada Guds verk. I alla församlingar tycks det finnas människor, som kretsar omkring sig själva. Det egocentriska sitter i högsätet, under det de visar en förment andlighet som godkänner endast vad den själv gör och är. Får dessa människor makten i församlingen utövar de ett diktatoriskt välde och utdömer alla som ej vill krypa för dem. Allt vad de själva gör och säger är riktigt, men vad andra gör är fel och värdelöst. De känns igen genom den dömande ande som behärskar dem. Vi hade de sista åren en broder och ett par systrar, som utmärkte sig på detta område. Bröderna och församlingen var fel, men själva var de så andliga att de ej kunde deltaga i verksamheten, eftersom de ej fick dominera. Följande episod visar hur overkligt andliga sådana människor är. I ett församlingsmöte beslöt församlingen att sätta upp tyg kring barriären på talarstolen. Så undrade någon hurdan färg det skulle vara på tyget. Då reste sig brodern ifråga och sade med en skälvning i rösten. Den saken kan vi inte avgöra här. Jag föreslår att vi gör detta till ett allvarligt böneämne. Så satte han sig och såg mycket gripen ut. Jag svarade: »Gud har gett oss förstånd, så att vi kan avgöra vilken färg som passar, om han nu ens frågar efter om vi har tyg eller inte.« Men då var jag i broderns ögon oandlig.
Molnstoden höjer sig Min tid i Borås blev ganska lång. Sju år på en månad när. Det var i flera avseenden en betydelsefull och intressant tid. Här fick vi ordna vårt hem. Fyra av våra barn föddes här. Vi fick också genomgå den smärtsamma upplevelsen att lämna ett av dem – lilla Rut – hon dog när hon var ett år och nio månader gammal. Det kändes svårt, men trösten kom från Herren genom ordet. »Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Hans namn.« Det var kikhosta och lunginflammation som ändade hennes liv.
