Pastor i Gävle

I Linköping på femtioårsjubileum

Med stor förväntan hade jag sett fram mot denna högtid. Samtliga fem församlingar som jag tjänat som föreståndare hade nu firat sin femtioåriga tillvaro. Sionförsamlingen i Linköping var den sista och även den största. Den hade haft en ständig tillväxt.

Församlingen ordnades den 3 augusti 1924, men på grund av att den nya kyrkan inte blev färdig till den dagen måste femtioårsjubileet flyttas fram till november månad. Redan i maj 1974 fick jag inbjudan att vara med i högtiden, men ju närmare vi kom den fastställda tiden ju mera ovisst såg det ut för mig att kunna vara med i högtiden, för att jag hade ont i mitt bröst och var mycket trött. Men i Jesu namn beslöt jag mig för att resa. Min dotter Märta och hennes man Tore följde också med, så jag fick åka med i deras bil.

Vi startade på förmiddagen den l november, färden gick över Västerås, där vi gjorde ett par timmars uppehåll och hälsade på Tores syster och svåger. Till Linköping kom vi strax efter kl. 16.00. Det första mötet, som var enskilt för församlingen och inbjudna, hölls kl. 19.00. Några av dem som var med i församlingens första strängmusik sjöng ett par av de gamla sångerna, som man då sjöng under ledning av broder Conrad Johansson. Det blev ett mycket uppskattat inslag i mötet. Ett par äldre medlemmar, som var med då församlingen ordnades, avlade intressanta vittnesbörd. Jag talade också och gav några glimtar från den tiden jag tjänade församlingen. Det var en både gemytlig och gripande stämning över mötet, som började med brödsbrytelse då många prisade Herren.

Under samtliga möten under lördag och söndag var kyrkan fullsatt och i högtidsmötet på lördag kl. 17.00 var den till trängsel fylld. Pastor Langerud, som var ordförande i predikantförbundet framförde de olika församlingarnas lyckönskningar. Pastor Heinerborg, som var särskilt annonserad för detta möte, talade endast en kvart. Broder Aste Abrahamsson och jag fortsatte med korta tal. Från omkringliggande pingstförsamlingar fanns ingen representant. Jag talade i fem möten och det har varit mycket tacksamt och öppet att predika Guds ord. Roligt var det också att få hälsa på gamla vänner som talrikt mött upp.

För mig var det ett verkligt bönesvar att få vara med i denna stora högtid. Under hela tiden fick jag vara i god form. Det blev långa och ansträngande dagar med sena kvällar, men just de dagarna fick jag på ett särskilt sätt uppleva Guds kraft till både själ och kropp. Pris ske Herrens namn!

Denna högtid blir troligen själva avslutningen för mig, då det gäller att deltaga som talare i större sammankomster. Det var i varje fall en högtid och avslutning som jag med glädje och tacksamhet kommer att

88 I LINKÖPING PÅ FEMTIOÅRSJUBILEUM minnas de dagar jag ännu har kvar att leva. Hur många de äro känner Herren allena. Jag kan säga som vår gamle konung Gustaf VI Adolf sade, då han fyllde 90 år: »För mig dalar nu solen mot sin nedgång.« Mitt hjärta fylles av lovsång och tacksamhet, då jag tänker på Guds trofasthet och ledning med mitt liv. Himmelske Fader, helige och rättfärdige Gud, jag tackar Dig i Jesu välsignade namn att jag får nalkas Dig som ditt barn. I Jesus har du uppenbarat Din kärlek, nåd och barmhärtighet. Under hela mitt långa liv har jag fått uppleva Din omsorg och trofasthet. I stort och smått kan jag skönja Din ledning med mitt liv. Även då jag ej kunnat fatta eller förstå den var det Din Helige Ande som ledde mig in på Din väg. Du gjorde själva prövningen till en välsignelse. Det största för mig i dag är att jag får vara bevarad i Jesus, min underbare Frälsare, bevarad i tron och får uppleva den trygghet som tron på Jesus giver. Tack käre Herre att jag får tro på och uppleva Andens ledning, genomströmmas av det eviga ljusets klarhet och mätta min själ av Ditt ord, som är det eviga livets bröd och giver mig kraft i livets kamp och jäkt. I Dig, som är livets ursprung och källa, får jag leva. I Dig får jag äga ett levande hopp och äga frid och glädje i mitt hjärta. Med förtröstan bidar jag den stunden, då mitt livsverk är färdigt och Du kallar mig hem. Amen!

Venzel Nilsson omkring år 1920. Familjen Nilsson i Karlskrona år 1937.

Familjen Nilsson i Linköping år 1946.

Astrid och Venzel Nilsson år 1958.