Inledning

BARN- OCH UNGDOMSÅREN 15 Barn- och ungdomsåren

Min hembygd är i Småland. Byn där jag föddes heter Årena och ligger i Målilla socken, Kalmar län. Då fanns det fem gårdar i byn och en befolkning på omkring trettio personer. Husen ligger tätt sammanbyggda och ladugårdarna ligger närmast landsvägen. Nedanför boningshusen ligger fina fruktträdgårdar. Byn verkar ganska idyllisk.

Drygt en kilometer längre västerut ligger ännu en by, Västra Årena. Den ligger på andra sidan ån i Gårdveda socken, som är en annexförsamling till Målilla. Byn har sex gårdar, vilka förr låg nära varandra. Numera är en del av gårdarna utflyttade på grund av skifte.

Namnet på de båda byarna kommer troligen av ordet renen, till exempel dikesrenen och årenen, som på bygdemålet blir årena. Båda byarna ligger i en bred dalgång genom vilken Emån slingrar sig fram i oändligt många bukter.

Mitt föräldrahem låg omkring fyra hundra meter öster om själva byn och hade namnet Ljungsberg. Det var en låg, men rätt så rymlig stuga innehållande rum, kök, förstuga och veranda. Den låg utmed stora landsvägen. Ljungsberg år 2001 i renoverat skick. Ett par hundra meter norr om mitt föräldrahem ligger ett berg som är omkring ett hundra meter högt. Då man Här bodde Venzel Nilsson tillammans med sina föräldrar och sex syskon. Fadern hade sin skomakarverkstad i huset från dess topp ser ut över nejden liknar ån ett silverband, som man dragit fram genom grönskande ängar och bördiga åkrar. Stränderna är kantade med lövträd av olika slag, vilket fulländar den vackra tavlan. På båda sidor av dalgången och särskilt den norra sidan sträcker sig milsvida skogar, och terrängen höjer sig betydligt. Vid bergets fot ligger en källa, som ger det mest utsökta vatten man kan önska. Hur torrt det än var sjönk ej vattenståndet, som var cirka sextio centimeter djupt. Källan liknar en grotta uthuggen ur berget. Den är omkring tre meter lång, åttio centimeter bred och en och en halv meter hög.

Från denna källa fick vi hämta vatten till hushållet – någon brunn fanns ej på tomten. Numera finns det en brunn med gott vatten. Det var lång väg att bära vattnet. Minst fyrahundra meter fick vi gå varje gång, men det stärkte musklerna i både armar och ben. Vi barn fick ganska tidigt hjälpa till med detta arbete. Att säga »jag vill inte«, var inte lönt, vi fick lära oss att lyda. Detta är något som vi haft nytta av livet igenom.

16 BARN- OCH UNGDOMSÅREN Min barndom

Fredagen den 18 juli 1890 föddes jag. Mor har berättat att det var en vacker sommardag. Jag var den tredje i ordningen av de sex barn, som mor och far hade i sitt äktenskap.

Mitt första minne har jag från mitt andra levnadsår. Den 18 februari 1892 föddes en bror som fick namnet Ernst. Han levde endast fem dagar. Jag minns hur en gammal kvinna, som vi kallade för mor Rosqvist, lade den lilla kroppen i en vit kista, som jag trodde var en säng. Mor låg sjuk i sängen, som stod utmed väggen på rummets kortsida. Att denna händelse etsat sig fast i mitt minne kanske beror på att jag ofta hörde talas om den.

Mitt andra minne är en liten episod från ett besök i hemmet av en gårdfarihandlande. Man kallade honom för Gryssebo-knalle. Han drog sina varor på en kärra. Vid detta tillfälle hade mor besök av en grannkvinna från byn, Lovisa Eklund var hennes namn. Hon köpte en liten kolt, som jag skulle få, men villkoret var att jag skulle komma fram och taga kolten ur knallens hand. Jag hade gömt mig i ett potatisland som fanns på gården. Kolten ville jag gärna ha, men rädslan för knallen var stor. Till slut vågade jag mig fram och fick den efterlängtade kolten. Fruktan försvann och det blev glädje i stället. Rädslan var besegrad.

Det är också en annan händelse jag mycket väl kommer ihåg. Jag var då omkring fem år. En kringresande fiskhandlande stannade utanför vår port och mor höll på att köpa strömming av honom. Vi hade en katt som tyckte mycket om strömming. Katten följde oss barn som en liten hund och han följde mig, då jag smög mig fram till fisklådan och tog en strömming för att ge åt honom. Fiskhandlanden råkade få se när jag tog fisken och han tyckte förmodligen att det var trevligt att skrämma mig. Antingen skulle han anmäla mig för länsman eller skulle han ta katten. Jag började gråta och var förtvivlad. Länsman var jag mycket rädd för – på den tiden skrämde man barnen för lagens väktare – och katten ville jag inte mista, han var ju nästan det käraste jag hade. Jag lovade att aldrig mer ta någon fisk. Till slut kom mor mig till hjälp och saken blev uppklarad.

En dag fick jag följa med en av bönderna i byn och åka på en vanlig arbetsvagn. Av någon anledning ramlade jag av vagnen och ett av vagnshjulen gick över båda mina ben. Jag kunde inte resa mig eller stå på benen. Den som jag åkte med fick bära mig in och mor bäddade ner mig i sängen, men jag ville inte ligga kvar utan försökte att stiga upp med påföljd att jag föll ner på golvet. Att mina ben inte blev krossade var ju ett under. Efter några dagar var jag uppe igen och kunde springa som förr. Jag fick ej något men av äventyret.