Pastor i Linköping

PASTOR I LINKÖPING 69 Den som skrivit artikeln var en av redaktörerna i Östgöta Correspondenten, stadens största tidning. Han gick i de olika kyrkorna och gudstjänstlokalerna, och skrev sedan i tidningen om sina intryck av mötena. Ibland kunde han skriva ganska fränt, men tydligen blev han gripen, då han besökte vårt möte i Sionkyrkan.

Varje vår och höst avhöll församlingen en större konferens. Dessa konferenser var verkliga högtider omkring Guds ord och samlade alltid stora skaror. Ibland hölls de i en förhyrd lokal, gamla Cirkus, som rymde omkring 1.500 personer. Det var ingen vacker lokal, men folket samlades i skaror. Många fick uppleva frälsningens förvandling och över längtande själar föll den Helige Ande. Det var jubel och lovsång!

Det är särskilt en av dessa konferenser jag kommer så livligt ihåg. Den hölls i Sionkyrkan och avslutningen var den 29 september 1943. Vi hade kommit fram till avslutningsmötet på kvällen. Jag skulle säga de besökande bröderna, Ivar Skoglund och Harald Gustafsson, ett tack men jag fick ej tillfälle att göra det, ty då jag kom fram till talarstolen föll den Helige Ande så mäktigt över hela församlingen och helt spontant övergick mötet till ett bönemöte. Det var flera hundra människor som stannade kvar i kyrkan. Överallt låg det bedjande människor. En syster, som kom på gången fram mot talarstolen, slogs i golvet under Guds kraft. Många blevo frälsta, andra upplevde sitt andedop och skaror fick uppleva en mäktig förnyelse. Först kl. 1.15 slutade detta underbara bönemöte. Det var säkerligen det mäktigaste mötet som jag varit med om i Sionkyrkan.

Militären tar vår kyrka

Det andra världskriget hade brutit ut. Utan krigsförklaring hade tyskarna anfallit Polen. I vårt land inkallades stora skaror till beredskapstjänst. De vanliga militärförläggningarna räckte inte till, andra lokaler måste tagas i anspråk till förläggning åt de inkallade militärerna.

Onsdagen den 6 december 1939 ringde en löjtnant Johansson från T1 och meddelade att regementet ville ha båda de mindre salarna i vår kyrka. Den 7 december fick jag mottaga en skriven rekvisition av salarna, som skulle användas till förläggning av ett 40-tal man, som skulle utbildas till befäl. Det kändes vemodigt att behöva bära ut bänkarna från vår bönesal och se militären bära in sina sängar och förvandla salar till logement, men vi måste finna oss i detta. Vi skulle dock få vara med om större offer och tvingas att lämna hela kyrkan till militären. I min dagbok för den 9 december har jag skrivit: I morse blev jag uppringd av en kapten Åkerberg – militärläkare – som begärde att få vara i vår kyrka under dagen för att utarbeta en plan för kyrkans iordningsställande till förläggning för personalen till ett fältlasarett, som skall utrustas här för att sedan sändas vidare. Det var många inkallade läkare och sjukvårdare med.

70 PASTOR I LINKÖPING Kanske att vi snart står utan lokal. Det är fruktansvärda tider vi lever i just nu, men vårt folk lever ändå lika sorglöst. Strax innan förmiddagsmötet annandag jul fick jag meddelande att det var ett par officerare som ville träffa mig. De meddelade att kyrkan skulle tagas i anspråk redan den 28 december. Det var det redan omnämnda fältlasarettet som skulle förläggas i kyrkan. Då jag meddelade församlingen detta blev det en mycket vemodig stämning. Nyårshelgens möten och vårt årsmöte låg ju så nära och vi stod utan lokal. Militären kom först den 30 december och redan den 9 januari fick vi kyrkan åter. Det var med glädje vi samlades för att göra den ren och fri från allt damm som fanns kvar sedan militärerna städat. Då truppen stod uppställd för avmarsch, som skedde i stora bussar, uttalade kapten Åkerberg ett varmt tack för all vänlighet och tillmötesgående de fått röna. Jag sade några ord och avslutade med att önska dem Guds beskydd och välsignelse. Djupt rörd sade kapten Åkerberg: »Tack, det behöver vi i dessa allvarstider.« Vi lyckades ordna för våra möten ganska bra. Nyårsdagens möten hade vi tillsammans med Filadelfiaförsamlingen i Teatern. Söndagsskolfesten och årsmötet fick vi ha i Svenska Frälsningsarméns lokal och på söndagen var vi i KFUMs lokal. Vi fick behålla kyrkan endast ett par månader. Tisdagen den 9 april fick jag ett telefonmeddelande att redan i kväll skulle militären komma och taga kyrkan i besittning. Det var ett kusligt meddelande, men vi kunde ej göra något annat än lämna kyrkan på nytt och så stod vi åter hemlösa. Nu togs varje utrymme i anspråk. Vi måste lämna t.o.m. expeditionen ifrån oss. Det var endast vaktmästarbostaden och evangelistrummet som vi fick behålla. Denna gång stannade militären kvar till fredagen den 26 april, då kyrkan utrymdes och de gav sig iväg. Fastän vi haft militärerna förlagda i kyrkan två gånger var den inte illa åtgången. Ingen hade på något sätt gjort åverkan eller ritat på väggarna, men smuts och damm fanns det i överflöd. Men det var många villiga händer som hjälpte till att få kyrkan ren och snygg. Glädjen var stor över att vi fått den igen. I min dagbok för den 22 maj har jag skrivit: Jag lyckades i dag att ordna med de militära myndigheterna – som åter har begärt att få taga vår kyrka fr.o.m. den 28 maj – att endast lämna ut de två mindre salarna. I går hade jag ett ingående samtal med en major Sederholm. Han var ganska påstridig i början, men blev rätt så medgörlig sedan jag framhållit våra synpunkter. Två gånger har vi måst lämna kyrkan till militär förläggning, under det att inga av de profana lokalerna har tagits i anspråk. Överenskommelsen blev att lämna de två mindre salarna, men inte stora kyrksalen. Senare – tiden kan jag inte minnas – sökte militären åter ta vår kyrka. En dag, då jag kom ner till kyrkan, kom det tre militärer, en major, en löjtnant och en sergeant och begärde att få se på kyrkan för att ordna

PASTOR I LINKÖPING 71 med en förläggning. Jag vägrade absolut att öppna kyrkan. Jag kunde stödja mitt handlingssätt på ett direktiv som regeringen utfärdat att kyrkor skulle i sista hand tagas i bruk för militära ändamål. Då vi samtalat en stund avlägsnade de sig utan att ha fått komma in i kyrkan. Senare blev jag uppringd av överste Smith på T1. Han ställde sig mycket förstående och föreslog att regementet skulle få hyra en av de mindre salarna som skulle användas till utrustningslokal för inkallade. Jag gick med på detta förslag och vi skrev ett hyreskontrakt. Denna sal hade militären ganska länge. Av räkenskaperna för år 1945 ser jag att det finns en post där det står: hyra av T1 för serveringssalen.

En liten episod

Då församlingen skulle få ersättning för kyrkans användning av militären blev jag kallad till ett sammanträde på slottet. Landshövding Hamilton satt ordförande i sammanträdet. Som Kronans ombud fungerade en ryttmästare Natt och Dag. Han ville pruta på den summa, som församlingen begärde (1.488 kronor). Då jag inte gick med på hans förslag sade han bl.a.: »Varför har ni byggt kyrkan så stor? Hyran blir ju alldeles för dyr.« Jag svarade: »Den tycks inte vara för stor för militären, varenda utrymme har tagits i anspråk. Vi har inte byggt vår kyrka för militära ändamål. Den är byggd för församlingens behov, och vi måste få ersättning för de kostnader som vi haft under tiden militären har varit där samt för de reparationer som måste göras.« Landshövdingen sade då: »Församlingen skall ha vad den begärt!« Därvid blev det. Efter sammanträdet hade jag ett livligt meningsutbyte med ryttmästaren, då jag fick tillfälle att säga honom min mening. Jag hade så småningom lärt mig att inte krypa för de höga militärerna.

Vårt hem – en samlingsplats för inkallade bröder

Vi bodde i Linköping hela tiden som det andra världskriget pågick. Linköping var en militärstad, och många unga bröder blev inkallade till de olika regementena. I våra möten kom vi i kontakt med många av dem. Flera av dem hälsade ofta på i vårt hem. Bland dem var Abner Dahl – han var oss till god hjälp i verksamheten – där han ofta deltog, så var det bröderna Paul Zettersten, Nils F. Nygren, Börje Holm och många fler.

Bröderna var i regel hungriga när de kom på besök, i Kronans tjänst är man alltid hungrig. Det var ransoneringstider och smått om både bröd och kaffe, men förunderligt nog kunde vi bjuda bröderna på såväl mat som kaffe, viket de satte stort värde på. Hemligheten att brödet räckte till var, att vi i församlingen hade ett par medlemmar som hade bageri och genom deras hjälp gick det bra för oss att ha »gästgiveri«. I Fjällstedts bibelöversättning står det i Tit. 1:8 att en församlingsföreståndare skall vara en gästgivare. Det var mycket roligt att få ha de unga bröderna

72 PASTOR I LINKÖPING i hemmet. Det blev dem också till hjälp, och även på våra pojkar hade det en god inverkan, ty alla var gudfruktiga och fina bröder. Vi hade också glädjen att få bedja med rätt många inkallade, och många av dem fick göra en härlig upplevelse av frälsningen i Kristus. Jag minns särskilt en furir, som jag fick bedja med. Han var i djup syndanöd. Allt höll på att gå sönder för honom. Hans ekonomi var i botten. Bl.a. kunde han ej redovisa för de medel, som han hade hand om i en kassa inom kompaniet. I god tro hade han lånat ut av kassans medel till kamrater, som ej betalade igen vad de lånat. Hans äktenskap höll också på att gå sönder. Han var en slav under spriten och tobaksbegäret. Det var en våldsam kamp. Vi bad i flera timmar men så mötte Herren honom och han fick uppleva en verklig förvandling. På en gång blev han löst från både sprit- och tobaksbegäret, och han kunde prisa Gud för härlig frälsning. Hans glädje blev stor. Vi bad också att Herren skulle hjälpa honom ur den svåra ekonomiska kris, som han kommit i. Han gick till kapten på kompaniet och omtalade att han inte kunde redovisa för kassan han hade hand om, men på samma gång bekände han att han blivit frälst och att han ville göra sitt bästa för att få allt tillrättalagt. Kapten, som tydligen var en förståndig man, sade: »Har furiren kommit med bland det folket så går det nog bra. De brukar hjälpa varandra.« Så fick han anstånd med redovisningen. Han fick också erfara hur Herren hjälper och trofast står bakom sina löften. På den bestämda tiden hade han fått medel, så att han kunde redovisa kassan han hade haft hand om. Allt hade ordnat sig. Kamraterna betalade igen vad de lånat. Förhållandet i äktenskapet ordnade sig också. Han fick både sin fru och hemmet tillbaka. Han fick i sanning uppleva frälsningens förvandlande makt, glädje och frid. Av de militärer som vi fick bedja med var det inte många som vi fick döpa, men flera av dem reste hem till sina respektive hemorter och förenade sig med församlingen på platsen. Vi ansåg det vara det bästa. Man bör ju tillhöra församlingen på platsen där man är bosatt. Detta borde praktiseras mera än vad nu är fallet. Det är en förmån att tillhöra församlingen på den plats man vistas. Det är en händelse som jag minns mycket väl. En söndag kom det en man på vårt väckelsemöte. Då vi lade fram våra böneämnen steg han upp och sade ungefär följande: »Jag har släktingar som bor på Öland. Av dem har jag hört att pingstvännerna brukar bedja för sjuka så de blir friska. Min hustru är nervsjuk och läkaren säger att det inte finns någon hjälp. Jag önskar att ni ville bedja för henne.« Efter någon tid kom mannen tillbaka och ville bli döpt. Då jag frågade vem han var sade han: »Jag har anställning på regementet.« Men då jag upplyste honom om att vi måste få en fullständig uppgift om honom innan han kunde få bli döpt, talade han om att han var löjtnant och regementskassör vid I4.

PASTOR I LINKÖPING 73

Då han senare avlade sin dopbekännelse sade han bland annat: »Jag var här i församlingen på ett möte och lade fram min hustru som böneämne och församlingen bad för henne. Gud hörde bön och min hustru blev frisk, men jag fick mer än jag bad om ty jag blev frälst och nu vill jag bli döpt och komma med i församlingen.« Han var en mycket fin och trevlig man. Efter någon tid flyttade han till annan ort.

Vi sökte så ofta vi kunde bjuda in militärer till speciella möten, då vi bjöd dem på kaffe. I regel samarbetade vi vid sådana tillfällen med soldathemsföreståndare Mattsson som välvilligt kom och medverkade. På så sätt kunde vi nå många som vi annars inte kunde få någon kontakt med. Vi hade – som jag redan nämnt – mycket god hjälp av broder Abner Dahl, som låg inkallad ganska lång tid. I regel hade vi många militärer på våra väckelsemöten. Jag lade märke till att människorna var mera öppna för Guds ord då, än vad nu är fallet. Då låg allvaret tungt över vårt folk, och ingen visste vad som kunde hända. Nu tycks det som välstån-

det tagit bort behovet hos människorna att söka Gud. Denna sak har diskuterats och en del vill göra troligt att välståndet inte verkar i den riktningen, men erfarenheten visar tydligt att det är så. Det bästa är dock att både i nödens tider och under goda förhållanden få ha en verklig livsgemenskap med himmelens Gud, och äga visshet om rening i Lammets blod. Förhållandena under världskrigen

Vi ha genomlevt två fruktansvärda världskrig. Genom Guds nåd blev vårt land skonat från att dragas in i krigets förstörelse, men helt naturligt fick också vårt land stark känning av svårigheterna och nöden. Särskilt under det första världskriget var det svåra tider i Sverige. Stor arbetslöshet och brist på livsförnödenheter. Ransoneringen av livsmedel var oerhört illa upplagd. Svarta börsen florerade. Gulascherna tjänade stora pengar. De rika kunde lätt förse sig med vad de behövde, men den sämre lottade befolkningen fick faktiskt lida nöd och t.o.m. svälta. I städerna var det värst, på landsbygden kunde man alltid få något extra hos bönderna. Under det andra världskriget var ransoneringen bättre ordnad, så att alla fick sin ranson. Även om den var knappt tilltagen så behövde man inte svälta. Vårt land fick också vara en tillflykt för många flyktingar från andra nordiska länder. Vi kunde också sända både kläder och mat till Norge och Finland. Jag fick själv glädjen att arbeta med detta. Och det var många gånger verkligt gripande att få mottaga brev från sådana som fått hjälp. Deras glädje och tacksamhet var stor. Våra myndigheter visade stor förståelse för denna hjälpverksamhet.

74 PASTOR I LINKÖPING Den övre bilden visar Sionkyrkan i Linköping år 1944 ‒ tio år efter att den uppfördes.

Den undre bilden är tagen vid en dopförrättning i Sionkyrkan den 25 februari 1945 då Venzel Nilsson döper sex personer. Den som döps är troligen Ottilia Karlsson (f. 1912). Till vänster står Bertil Arnefjord (f. 1926). I sin dagbok skriver Venzel: »Redaktör Ekman från Östgöten var där och skrev. En fotograf [Gillberg] tog flera kort under mötet. Det var mig veterligt första gången som en av stadens tidningar har varit så intresserad av en dopförrättning att de skrivit därom.« Den populära bildtidningen Se uppmärksammade reportaget och publicerade tre av bilderna tillsammans med en kort positivt hållen text.

Ekman skriver bl.a. följande i sin ganska långa artikel: »Så inträder dopkandidaterna i sina vita fotsida dräkter … och ställer sig i rad längst fram på plattformen, vända mot församlingen. Pastor Nilsson läser dopbefallningen och några avslutande bibelord, berättar något om sitt eget dop … och vänder sig sedan med några hjärtliga faderliga ord till de sex unga. ‒ Medan församlingen sjunger dopsången ’Har du mod att följa Jesus’ stiger pastor ned i dopgraven tillsammans med en av de kvinnliga dopkandidaterna och läser med handen välsignande lyft över hennes huvud dopformeln: ’På min Mästares befallning, på din egen bekännelse om sinnesändring inför Gud och din tro på Herren Jesus Kristus döper jag dig i Faderns, Sonens och den heliga Andes namn’. Sedan fäller han dopkandidaten varligt bakåt, den vita dräkten svävar ut som en näckros omkring henne, när huvudet för ett ögonblick sjunker under vattnet. Så reses hon upp med vattnet drypande ur håret, får en handduk och försvinner genom förlåten bakom dopgraven. ‒ Så ter sig den yttre bilden, så som även en själlös kamera kan återge den. Men runtom i bänkarna kan jag se gripna ansikten, och kandidaterna, som väntar på sin tur, har ett skimmer över ansiktet, som inte bara är ett återsken av Sionkyrkans elektriska ljusglober.«

En semesterresa på cykel

Att cykla är både trevligt och nyttigt. Inget av våra fortskaffningsmedel är så billigt som cykeln. Ända från min ungdom har jag tyckt om att cykla.

Under min tid i Linköping gjorde jag tre intressanta semesterresor på cykel. Den första företog jag år 1940 strax efter det jag fyllt femtio år. Min semester började just då. Målet för min cykeltur var hembygden.

Söndagen den 28 juli Vid middagstiden startade jag färden, som gick över Skänninge. Där talade jag i ett möte kl. 15. Fortsatte sedan till Vadstena, och även här fick jag vara med om ett möte. Det var ett friluftsmöte, som hölls på lilla hamnarmen. En förtjusande mötesplats. Jag övernattade hos broder Adolf Carlsson. Vi hade en mycket god, uppbygglig och trevlig kväll tillsammans. Resan började mycket bra.

Måndag I morse strålade solen varm och skön. Jag fortsatte min cykeltur med Omberg som närmaste mål. Jag fick sällskap med ett par unga damer från Stockholm, de var också ute på semesterfärd på cykel. Jag var upp till höjdplatån på Omberg, dit jag kom kl. 12. Damerna fortsatte mot Gränna, och jag såg dem inte mer. Att en vacker sommardag stå uppe på platån och blicka ut över den väna nejden är en verklig tjusning för den som har ett sinne öppet för naturens fägring. Jag gjorde också ett besök vid Alvastra Klosterruin. Just då pågick en utgrävning, och man hade hittat flera skelett, vilka låg i samma grav. Färden gick vidare mot Gränna. Där tog jag båten Hebe I ut till Visingsö. Cyklade över hela ön till flygfältet i norr och ner till Magnus Ladulås ruin i söder. Över natten låg jag på ett pensionat nere vid hamnen.

Tisdag Tidigt på morgonen åkte jag med samma båt tillbaka till Gränna. Efter ett kort uppehåll gick färden vidare över Skärstad till Huskvarna. Från Skärstad ner mot Huskvarna har man starkt medlut. En utförsbacke är två km lång. Jag tog mig en titt på stan. Utsikten från Ådalsvägen är underbar. Nästa mål var Jönköping, där hälsade jag på pastor Andreas Eriksson, som bjöd på middag i Hemmets matsalar. I Tenhult hälsade jag på broder Carl Adolfsson. Han har byggt sig en liten, trevlig villa. Genom inkomsten av en bok, som han skrivit har han fått sin ekonomi ordnad.

Vid 19-tiden startade jag åter med Nässjö som mål. där var jag redan kl.20:15. Jag hade god medvind och vägen var bra. Jag träffade pastor Oscar Carlsson ‒ Ydrefeldt ‒ som bjöd mig övernatta i pastorshemmet.

76 PASTOR I LINKÖPING Det var mycket intressant och roligt att träffa vännerna, och vi hade mycket att språka om.

Onsdag I morse hälsade jag på vännerna Ruth och Hans Wollstad. Han blev mycket glad över besöket, men det märktes att han är en bruten man. Strax före kl. 12 fortsatte jag färden mot Eksjö, där jag kom att stanna över natten hos mina goda vänner Berta och Manfred Johansson, som inbjöd mig till sitt hem.

Tillsammans med broder Manfred tog jag mig en tur genom staden. Det var intressant att ännu en gång få komma upp till Ränneslätt, där jag låg inkallad 1915. Vi var också till de små vattendragen där Emån har sin upprinnelse. Det är en liten sjö öster om staden och en liten vattensamling vid Ränneslätt. De båda grenarna förenar sig till en å mitt inne i staden.

Torsdag I strålande sol och god medvind fortsatte jag min färd mot Vetlanda. Där sammanträffade jag med pastor Carl Bergqvist, som bjöd på gott kaffe. Efter ett par timmar fortsatte jag mot Sjöarp. Jag tog en liten avstickare upp till Holsby brunn, där jag sammanträffade med några bekanta vänner från Linköping. Vid 16-tiden var jag framme i Sjöarp, där jag tänker att stanna ett par dagar. Här träffade jag många bekanta och vistelsen i Sjöarp blev mycket intressant med härliga bad, intressanta roddturer och skön vila.

Torsdagen den 8 augusti Efter ett par dagars vistelse hos de mina i Järnforsen – då jag fick tillfälle att hälsa på många gamla bekanta - fortsatte jag min färd mot Linköping, Kl. 6 på morgonen cyklade jag från Järnforsen, och gjorde ett kortare uppehåll i Målilla. Hultsfred åkte jag igenom och stannade först i Vimmerby, där jag åt frukost på en bar. I Södra Vi hälsade jag på Edit och Valfrid Karlsson. Nästa uppehåll gjorde jag i Kisa där jag åt middag. Kl. 16:20 var jag hemma i Linköping. Sista milen avverkade jag på 23 minuter. Efter en stund fortsatte jag upp till Östra Harg, där familjen var. Så var den trevliga cykelturen avslutad. Hela sträckan jag åkt var omkring 63 mil. Sträckan jag åkt i dag är 17 mil.

Varsel om uppbrott

Vårt liv som människa är ett ständigt skeende. Det kanske kan sägas på ett särskilt sätt om en predikant, en församlingsföreståndare. Han får inte se sitt arbete avslutat. När han fått utföra en uppgift på en plats, blir det för honom att gå till en annan och där fortsätta i den gärning som

PASTOR I LINKÖPING 77 hans företrädare utfört. Efter den goda tiden i Linköping bland de goda östgötarna, blev det för oss att draga norr över till sjöstaden Gävle som blivit kallad porten till Norrland, vilken den ju också är.

Tisdagen den 2 januari fick jag ett brev från broder Nils G. Andersson, som då var föreståndare i Filadelfiaförsamlingen i Gävle, vari han nämner att jag troligen skulle få en kallelse från nämnda församling att bli dess föreståndare. Samma sak sade han, då vi träffades i Nyhemsveckan i maj. Kallelsen kom också den 26 maj. Någon visshet att jag var färdig med min uppgift i Sionförsamlingen hade jag inte, men jag lade fram saken inför Herren i allvarlig bön. Senare fick jag höra att det var delade meningar bland äldstebröderna och att t.o.m. nya namn hade framförts av någon av bröderna sedan kallelsen till mig utfärdats. Detta gav mig anledning till att giva ett nekande svar på församlingens kallelse. Jag lade saken i Guds hand, och beslöt att bedja över den. Om jag skall till Gävle så kommer församlingen där att utfärda en ny och enhällig kallelse, och då får jag ompröva det hela. Jag kände vila i detta beslut.

I början av november månad fick jag mottaga en förnyad kallelse från församlingen. Kallelsen var enhällig. Den utfärdades på ett extra administrationsmöte som leddes av pastor Lewi Pethrus. Han och broder Birger Zettersten hade blivit särskilt kallade till detta möte. Jag förnam nu tydligt att det var Guds vilja att jag skulle antaga kallelsen och den 7 december sade jag upp min plats som föreståndare för Sionförsamlingen, Linköping. Det kändes ganska underligt, men det viktigaste är att Guds vilja får ske, även om vi känner det som ett offer.

Vi hade det gott i verksamheten i Linköping, och församlingen önskade att jag skulle stanna kvar. Jag samtalade med äldstebröderna, och de var alla av samma mening. Men under bön om Herrens ledning fick jag visshet.

Pastor Pethrus ringde mig också och sade bl.a.: »Du får offra dig för Guds verk. Säkert är det Guds vilja att du skall komma till Gävle.«

9 år under Guds trofasthet 1937–1946

Så stod det på devisen, som var uppsatt över talarstolen i Sionkyrkan, Linköping, söndagen den 31 mars 1946, då jag höll min avskedspredikan. Liksom i blixtbelysning såg jag och upplevde i minnet mycket av vad som hänt under dessa år i mitt liv och i församlingens verksamhet. Ur djupet av mitt hjärta kunde jag säga: »Tack Jesus för all nåd, barmhärtighet, kärlek och omsorg. Stor har Din trofasthet varit.«

De nio år, som jag fick tjäna Sionförsamlingen, var ljusa och glädjefyllda år. I församlingen fick vi uppleva mycket av Guds kraft. Själar blev frälsta, över längtande Guds barn hade Anden fallit. Enighet och harmoni hade varit rådande i verksamheten. Guds nåd hade på ett mäktigt

78 PASTOR I LINKÖPING sätt vilat över församlingen, så att vi skonades från inre strider och splittringar. Även i familjen hade vi fått uppleva Guds rika välsignelse. Herren hade hållit sin hand beskyddande över oss och bevarat oss alla från sjukdom och lidande. En av de stora händelserna i familjen inträffade 1940, då vi fick en flicka. Skriften säger: »Se, barn är en Herrens gåva.« Vi trivdes mycket gott i församlingen, med staden och med omgivningarna, som bjuder på många trevliga utflyktsmål. Att en vacker sommardag få göra en tur med båten Kinda på Kinda kanal är en verklig upplevelse. Resan genom de många slussarna och över de vackra sjöarna Rängen, Järnlunden och Åsunden, vars stränder äro beväxta med vacker lövskog, ger den resande, som är öppen för naturens skönhet, en rik njutning. Andra platser som är sevärda är Vreta Kloster, Stjärnorps slottsruin, slotten i Bjärka Säby och Sturefors m.fl.

Avskedsmötena i församlingen

Det kändes vemodigt under avskedsmötena att ta avsked av den kära församlingen. Jag började med söndagsskolan där jag blev varmt avtackad. Förmiddagens möte hade samlat mycket folk. Jag höll min avskedspredikan med text från Jer. 31:9 och 2 Mos.15:13. På eftermiddagen hölls ett offentligt avskedsmöte, då predikanter från omkringliggande församlingar deltog. De uttalade sitt tack för tid som varit. Det var många vänliga, vackra och berömmande ord som sades. Pastor Hurtig i Metodistförsamlingen var ej inbjuden, men han kom ändå och höll ett strålande tal. Till sist sade jag några ord och framförde mitt varma tack till bröderna. Broder Nils Taranger, som ledde mötet, avslutade med bön. I kvällens möte fick jag döpa fem nyfrälsta systrar. Alltså fick jag glädjen att avsluta min tjänst i församlingen på samma sätt som jag började den. Lokalen var fullsatt vid båda mötena.

På ingen annan plats jag tjänat som föreståndare har det varit så lätt att samla folk till mötena. Församlingens medlemmar har troget mött upp, till såväl de enskilda som de offentliga mötena. Den stora ungdomsskaran har villigt samlats när jag hållit särskilda bibelstudier för ungdom.

Det enskilda avskedsmötet hölls på måndagskvällen. Flera bröder lämnade minnesord och framförde sitt tack. Även vid detta tillfälle var lokalen fylld till sista plats. En del utomstående hade också kommit med. Det blev en gripande stund och det fanns knappast något öga som var torrt. Till slut tackade jag församlingen för tiden, som jag fått vara dess föreståndare och ledde för sista gången brödsbrytelsen som församlingens föreståndare. Så var min tjänst i församlingen slut och jag kan se tillbaka på nio lyckliga, av Herren rikt välsignade år i Linköping.

Tisdagen den 2 april steg jag tidigt upp. Jag var borta vid kyrkans expedition på morgonen. Kl. 10 steg vi på snälltåget mot Stockholm. En stor skara medlemmar och vänner hade samlats vid stationen för att vinka farväl. Vi fick en massa blommor och paket – ett uttryck för trofast

PASTOR I LINKÖPING 79 vänskap. Det mest känsliga ögonblicket var för oss då tåget rullade i väg och vännernas sång dog bort. Det sista vi såg var här liksom i Karlskrona en sky av vita näsdukar. Endast fyra av barnen hade vi med oss. Stig måste vi lämna kvar i Linköping. Han skulle nu in i militärtjänst. Att skiljas från honom var nog det svåraste för oss i avskedets stund.

Pastor i Gävle

Första gången jag besökte Gävle var måndagen den 26 juni 1944. Jag hade då varit tillsammans med broder Nils G. Andersson på midsommarkonferens i Bollnäs. Broder Nils G. var då föreståndare för Filadelfiaförsamlingen i Gävle. Jag höll ett bibelstudium på kvällen. I min dagbok har jag skrivit: Det var öppet och tacksamt att läsa Guds ord. Tillslutningen var god, omkring 100 personer hade samlats.

I sällskap med broder Gösta Forsberg, som var evangelist i församlingen, besåg jag staden, som har många vackra partier och en förnämlig park, Boulognerskogen. Vi var också till djurparken i Furuvik. Dagen var verkligen intressant och givande.

Föga anade jag då att jag med familj skulle bli bosatta här så många år. Som jag redan tidigare skrivit svarade jag nekande på församlingens första kallelse. Men jag tog – som Gideon fordom – ett tecken från Herren. Var det Hans vilja att jag skulle upptaga arbetet i Gävle, skulle församlingen sända en ny och enhällig kallelse. Den kom och jag såg nu en Guds ledning och fick visshet från Herren, så att jag vågade ge ett jakande svar. Jag skrev bl.a. i mitt svar till församlingen: »Då jag första gången fick mottaga församlingens kallelse, att bli dess predikant och föreståndare, kunde jag inte svara ja på grund av de omständigheter, som gjorde sig gällande. Men jag tog ett tecken av Herren. Var det Guds vilja att jag skulle komma till Gävle, skulle församlingen åter ta upp frågan och sända mig en ny kallelse. Då nu så skett vågar jag inte säga nej, fastän församlingen i Linköping enhälligt uttalat sin önskan att jag skall stanna kvar, om jag kände det var Guds vilja. Det har varit oerhört svårt för mig och min hustru att förlikas vid tanken att bryta upp från Linköping, men om Gud, som vi tro, har ett uppdrag åt oss bland er kära vänner, så vill jag i Herren Jesu namn säga ja till kallelsen.«

Vårt inträde i församlingen i Gävle

Lördagen den 6 april 1946 fick vi göra vårt inträde i Filadelfiaförsamlingen i Gävle. Det var då anordnat ett enskilt välkomstmöte för mig och

Filadelfiakyrkan i Gävle. Fotografiet är från den tid då församlingens namn var Salem. Namnbytet gjordes i mars 1943. ‒ Missionsförsamlingen i Gävle hade byggt kyrkan 1855 och använde den till 1882, då Godtemplarföreningen köpte huset. Pingstförsamlingen övertog fastigheten år 1924

82 PASTOR I GÄVLE familjen. På söndag förmiddag höll jag min inträdespredikan med text från 1 Sam. 17:32‒33, 37. På eftermiddagen var ett offentligt välkomstmöte anordnat då representanter från omkringliggande pingstförsamlingar och missionär Linus Blomkvist talade. På kvällen hölls ett väckel-

semöte. Samtliga möten hade samlat mycket folk. Så var inträdet gjort och arbetet påbörjat.

Redan tisdagen den 9 april började församlingens 25-årshögtid, då tre av församlingens tidigare föreståndare, pastorerna Gustaf Roberth, Helge Lundberg och Nils G. Andersson samt missionärerna Tora och Linus Blomkvist och Sixten Johansson, var kallade som talare. Herren gav oss en välsignad högtid, och tillslutningen i mötena var mycket god.

Att upptaga arbetet i en ny församling – eller att börja i en annan församling – har sina problem och påfrestningar. Församlingens lokalsituation var helt annorlunda mot Linköping, men man vänjer sig ganska snart vid nya förhållanden. Jag trivdes mycket gott i gamla Filadelfiakyrkan som under årens lopp varit en samlingsplats för Guds folk. Här har många framstående förkunnare talat Guds ord, bl.a. Peter Fjellstedt, Ahnfelt, Rosenius, P. Waldenström, Elsa Borg. Kunde lokalens väggar tala skulle man få lyssna till gripande vittnesbörd om hur olyckliga människor fått möta Gud och uppleva frälsningens under. Även under de år som jag fick tjäna församlingen hade vi glädjen att få följa många syndare till korset, och rätt ofta fick vi öppna dopgraven. Då det gällde tillslutningen till gudstjänsterna märkte jag strax en stor skillnad mot den förra platsen. Det kunde variera rätt mycket, men det var tider, då vi hade god tillslutning i våra möten. Kyrkan, som hade omkring 475 sittplatser, var många gånger till trängsel fylld. Särskilt var detta fallet vid dopförrättningarna och söndagskvällarnas väckelsemöten då skaror samlades.

Det var en glädje att se hur församlingen, som tidigare genomkämpat en svår tid, villigt slöt upp omkring Guds ord. Herren gav oss välsignade möten och det var alltid mycket tacksamt att predika Ordet. Visst kunde ett och annat orosmoln visa sig, men i stort sett hade vi under alla de år, som jag tjänade församlingen som dess föreståndare, frid och endräkt inom församlingen.

Församlingen har under alla år ägnat ett mycket stort intresse åt yttre missionen. Glädjande rapporter från missionsfälten fick vi ofta mottaga. För mig var det en glädje att stå i nära kontakt med missionärerna. Ibland hände det att vi stod inför rätt så svåra problem, då det gällde utgifterna, men alltid fick vi uppleva hur behoven blev fyllda i missionens kassa. Jag minns särskilt ett tillfälle, då syster Agnes Wallén behövde en ny bil, men vi hade inga pengar i kassan. Jag sände in ett upprop i Evangelii Härold och vi gjorde insamlingar i församlingen och på mycket kort tid fick vi in 20.000 kronor. En person från en annan stad – han var ej pingstvän – sände oss flera tusen kronor. Flera sådana exempel kunde nämnas. Missionen är en källa till välsignelse.

PASTOR I GÄVLE 83

En sak som jag med glädje minns är det varma och rika böneliv som fanns i församlingen. Lördagskvällarnas bönemöten i lilla salen en trappa upp var stunder, som man alltid längtade efter. I regel var tillslutningen mycket god och det var många som i dessa bönemöten fick uppleva Andens dop och förnyelse. Middagsbönemötena, som vi hade kl. 12 under alla år, gav inte bara oss predikanter utan hela församlingen andlig kraft. Bönens betydelse i en andlig verksamhet kan aldrig överskattas, men den måste vara målmedveten och uthållig. Att börja bedja går väl för de flesta, men det är färre som håller ut tills bönesvaret kommer. Löftet står kvar: Den som beder han får. Pris ske Gud!

Samarbetet med församlingens utposter, som jag besökte så ofta det var möjligt, samt med andra pingstförsamlingar i Gästrikland var det allra bästa. Särskilt värdefulla var äldstedagarna som vi hade här i församlingen den l maj, då äldstebröderna från hela landskapet samlades till bön, bibelstudium och samtal. Dessa dagar var allmänt uppskattade och bidrog till den goda gemenskapen. Även då det gällde de olika församlingarna här i staden var förhållandet gott. På somrarna hade vi gemensamma friluftsmöten varje vecka, och på hösten hade vi den s. k. kristna kampanjen, då stora skaror samlades. Till dessa kampanjer kallades talare från olika läger. En stor sångarskara från samtliga församlingar och kårer i staden deltog.

Medarbetare

Här liksom i andra församlingar jag tjänat har jag haft en grupp trogna äldstebröder vid min sida. Som medhjälpare i predikogärningen här i staden hade jag första tiden broder Åke Lindgren. Han gjorde en god insats, men stannade alltför kort tid. Hans efterträdare blev broder Ralph Friberg. Vi arbetade tillsammans i sju år. Han var också sångledare i flera år. Samarbetet med de kära bröderna var mycket gott. Samma goda förhållande var det med vittnena på de olika utposterna. På den tiden hade vi vittnen, som bodde på utposterna, vilket jag anser vara det bästa. Vi hade en god och livlig utpostverksamhet.

Jag slutar som föreståndare

År 1950 fick jag kallelse från Filadelfiaförsamlingen i Borås, att för andra gången bli dess föreståndare, men då jag var oviss om Guds vilja talade jag med församlingen här och bad vännerna hjälpa mig bedja att Guds vilja skulle få ske. Jag förstår att man bad både i Gävle och i Borås. På ena platsen bad man att jag skulle komma och på den andra att jag skulle stanna. För min egen del måste jag säga – såsom Paulus fordom – »Jag drages åt båda hållen«. Det blev dock så att jag kom att stanna i Gävle ännu många år. Jag minns vilket tacksägelsemöte det blev, då jag på ett församlingsmöte meddelade församlingen detta. Åren gick och 1956 var jag betänkt på att sluta min tjänst. Men då jag en dag var i bön inför

84 PASTOR I GÄVLE Herren fick jag i mitt inre liksom en vision att Herren ville ge oss en tid av väckelse i församlingen. Jag såg hur lokalen fylldes med folk, och många kom gråtande gången fram till första bänken och böjde sig för Gud. Detta sade jag inte för någon. Tiden gick och vi fick bedja med några i slutet av år 1956, men något genombrott blev det inte. I februari 1957 hade vi en serie väckelsemöten med broder Håkon Hansen från Norge som talare. Redan i första mötet var det många som ville uppleva förnyelse och kom fram till förbön, men inga frälsningssökande kom fram. Men så kom söndagen den 17 februari. Kyrkan var fullsatt vid kvällens väckelsemöte. Det var ett mäktigt möte och väckelsens Ande vilade över oss. Då vi i eftermötet inbjöd frälsningssökande fick jag i verkligheten uppleva vad jag tidigare sett i en vision. Tio djupt gripna, gråtande människor kom gången fram och böjde sig för Gud. Jag var mycket gripen, jag grät av tacksamhet till Herren. Hela församlingen var gripen. Det var tårar och jubel om vart annat. Väckelsens Ande vilade mäktigt över församlingen. Vi fick bedja med ganska många. På ett par månader döpte jag ett fyrtiotal, de flesta nyfrälsta, och vi fick på samma tid hälsa 60 nya medlemmar välkomna till församlingen. Jag kunde inte önska mig en bättre avslutning på min tjänst i församlingen.

Avskedsmöten

På församlingsmötet den 12 november 1956 sade jag upp min plats, vilket kanske kom något överraskande. Söndagen den 26 maj höll jag min avskedspredikan med text från Judas brev verserna 2, 20‒25, samt ledde för sista gången brödsbrytelsen som församlingens föreståndare. På eftermiddagen var det ett offentligt avskedsmöte då representanter från församlingarna i staden och omkringliggande pingstförsamlingar deltog. I samtliga möten var kyrkan fullsatt, särskilt kvällens möte hade samlat mer folk än kyrkan kunde rymma. Det enskilda avskedsmötet hölls på måndagskvällen då församlingens medlemmar talrikt hade mött upp. Det blev ett både känsligt och gripande möte då flera bröder lämnade minnesord och uttalade sitt tack.

Det är med tacksamhet till Herren, som jag ser tillbaka på den tid som jag fick vara församlingens föreståndare. De elva åren har svunnit fort. Arbete fattades inte, och nog var kampen hård ibland, men Herren höll sin hand över oss och gav kraft till både kropp och själ. När jag slutade min tjänst i församlingen, slutade jag samtidigt min gärning som föreståndare. Utsikt att fortsätta fanns. Jag hade nämligen kallelse till Filadelfiaförsamlingen i Växjö, men jag antog den inte. Jag fick ej någon verklig visshet om Guds vilja. Bakom mig låg en tid av 37 år som församlingsföreståndare. Det är endast fem församlingar jag hunnit med. Perioderna i de olika församlingarna har blivit allt längre. Ibland har jag blivit tillfrågad om på vilken plats jag trivts bäst, men att ge ett bestämt svar på den frågan är inte lätt, ty jag har trivts bra på alla platserna. Jag

PASTOR I GÄVLE 85 tror att om man är i Guds vilja, och har en uppgift att fylla, så kan man säkert trivas. Som jag redan nämnt så trivdes vi gott i församlingen i Gävle, men också med staden, där vi nu bott i över 20 år, och som vi kom att förbli bosatta i.

Jag slutade min tjänst som församlingsföreståndare samtidigt som jag trädde in i pensionsåldern.

Tio år har redan svunnit sedan dess, men genom Guds stora nåd har jag fått fortsätta att förkunna evangelium. Jag har rest ganska mycket, besökt många församlingar och hållit bibelstudieveckor, deltagit i tältmötesserier och uppbyggelsekonferenser. Hela landet har varit mitt arbetsfält. Under min tid som predikant har jag besökt alla landskap och samtliga städer i landet. Även i Norge och Finland har jag haft förmånen att få förkunna Guds ord. Det har varit både välsignat och intressant att få besöka de olika församlingarna och predika Guds ord.