PASTOR I LINKÖPING 69
Den som skrivit artikeln var en av redaktörerna i Östgöta Correspondenten, stadens största tidning. Han gick i de olika kyrkorna och gudstjänstlokalerna, och skrev sedan i tidningen om sina intryck av mötena. Ibland kunde han skriva ganska fränt, men tydligen blev han gripen, då han besökte vårt möte i Sionkyrkan. Varje vår och höst avhöll församlingen en större konferens. Dessa konferenser var verkliga högtider omkring Guds ord och samlade alltid stora skaror. Ibland hölls de i en förhyrd lokal, gamla Cirkus, som rymde omkring 1.500 personer. Det var ingen vacker lokal, men folket samlades i skaror. Många fick uppleva frälsningens förvandling och över längtande själar föll den Helige Ande. Det var jubel och lovsång! Det är särskilt en av dessa konferenser jag kommer så livligt ihåg. Den hölls i Sionkyrkan och avslutningen var den 29 september 1943. Vi hade kommit fram till avslutningsmötet på kvällen. Jag skulle säga de besökande bröderna, Ivar Skoglund och Harald Gustafsson, ett tack men jag fick ej tillfälle att göra det, ty då jag kom fram till talarstolen föll den Helige Ande så mäktigt över hela församlingen och helt spontant övergick mötet till ett bönemöte. Det var flera hundra människor som stannade kvar i kyrkan. Överallt låg det bedjande människor. En syster, som kom på gången fram mot talarstolen, slogs i golvet under Guds kraft. Många blevo frälsta, andra upplevde sitt andedop och skaror fick uppleva en mäktig förnyelse. Först kl. 1.15 slutade detta underbara bönemöte. Det var säkerligen det mäktigaste mötet som jag varit med om i Sionkyrkan.
Militären tar vår kyrka Det andra världskriget hade brutit ut. Utan krigsförklaring hade tyskarna anfallit Polen. I vårt land inkallades stora skaror till beredskapstjänst. De vanliga militärförläggningarna räckte inte till, andra lokaler måste tagas i anspråk till förläggning åt de inkallade militärerna. Onsdagen den 6 december 1939 ringde en löjtnant Johansson från T1 och meddelade att regementet ville ha båda de mindre salarna i vår kyrka. Den 7 december fick jag mottaga en skriven rekvisition av salarna, som skulle användas till förläggning av ett 40-tal man, som skulle utbildas till befäl. Det kändes vemodigt att behöva bära ut bänkarna från vår bönesal och se militären bära in sina sängar och förvandla salar till logement, men vi måste finna oss i detta. Vi skulle dock få vara med om större offer och tvingas att lämna hela kyrkan till militären. I min dagbok för den 9 december har jag skrivit: I morse blev jag uppringd av en kapten Åkerberg – militärläkare – som begärde att få vara i vår kyrka under dagen för att utarbeta en plan för kyrkans iordningsställande till förläggning för personalen till ett fältlasarett, som skall utrustas här för att sedan sändas vidare. Det var många inkallade läkare och sjukvårdare med.
