Pastor i Karlskrona

PASTOR I KARLSKRONA 61

Här delar sig uppfattningarna, men min personliga uppfattning är vad jag här ovan skrivit. Alltför många föreståndare har kontakt med medlemmarna bara från talarstolen, eller om man så vill säga möteskontakt, men det är inte nog. Nu vet jag väl att det i större församlingar inte går för pastorn att besöka alla hemmen. Men det finns i varje församling sådana som sällan besöker församlingens möten. Dessa bör man då i första hand ge ett besök och komma dem till hjälp. Då det gäller besöken i hemmen måste man ha en plan att gå efter, vilket ju behövs i allt församlingsarbete. Planlöshet är ingen merit och borde ej förekomma.

Frikyrkopastorerna får rätt till jordfästning

Det var under den tid som jag var i Karlskrona som tillstånd gavs till frikyrkopastorerna att förrätta jordfästningar. Min första jordfästning förrättade jag 1930 på Sturkö. Det var en broder Carl Nilsson-Hastig, som fått sluta sina dagar. Jordfästningen hölls i kyrkan och det var ganska många som samlats för att vara med om akten, som blev en gripande och allvarlig högtidsstund.

Vid ett tillfälle förrättade jag en jordfästning i ett hem. Det var en broder Carl Andersson – Högberg, Krokebro. Det var några av släktingarna som absolut ville ha det så. Säkerligen är det mycket sällan det förekommer och det är den enda gången jag varit med om något sådant.

Lokalfrågan

Församlingen ägde inte någon egen lokal. Den hyrde Johanneskapellet – baptisternas gamla lokal – den låg på Ölandsgatan 16. Förutom stora salen, som låg en trappa upp, hade vi en liten sal på nedre botten samt en vaktmästarbostad. Något rum till expedition fanns inte och jag fick upplåta ett rum i vår bostad för detta ändamål. Församlingen betalade 25 kronor i månaden för detta rum. Det kunde ju vara både för- och nackdelar, kanske det senaste mest, ty det blev alltid mycket folk i hemmet, och då jag var borta måste min hustru ta hand om de besökande. Det tog ofta mycket av hennes tid.

Särskilt blev vårt hem en samlingsplats för vittnena på Blekingefältet.

De sista åren jag tjänade församlingen sökte vi få tag på en lämplig tomt för att bygga en kyrka. Vi köpte också en tomt, men måste sälja den, då vi ej fick tillstånd av myndigheterna att bygga så som vi önskade. Någon förlust gjorde ej församlingen på denna affär. Byggmästare John Svensson, som tillhörde församlingen, köpte tomten. Han betalade något mer än vad församlingen givit då tomten köptes.

Församlingen hade tidigare köpt en fastighet den s. k. Prostgården, Konstapelgatan 12, med tanke på att omändra den till möteslokal. Stadens byggnadsnämnd motsatte sig fastighetens omändring, och församlingen måste sälja den. Församlingen hade köpt den för 44.000 kronor men tvingades sälja den för 38.000 kronor. Därjämte tillkom en del an-

62 PASTOR I KARLSKRONA dra utgifter, så man beräknade förlusten till omkring 10.000 kronor. Då församlingen måste betala ganska hög ränta på lånen blev det ganska kännbart för ekonomin. Samtidigt som den gamla byggnadskassan hade besvär med ränteskulderna hade man ordnat en ny byggnadskassa. I den fanns 1.000 kronor som var utlånade räntefritt. Jag talade med bröderna om detta oriktiga förhållande att utlåna pengar räntefritt och samtidigt själva betala hög ränta på egen skuld. En broder, som var med i äldstekåren och samtidigt kassör i byggnadskassan, menade att det inte var gudfruktigt att vi som församling tog ränta på de pengar som vi lånat ut. Jag gav församlingen ett förslag att vi inte skulle ta upp något offer för den nya byggnadskassan förrän skulden i den gamla var betald. Jag fick både bröderna och församlingen med på mitt förslag. Vi började på allvar att samla in medel för att få skulden betald, och snart nog var vi skuldfria och kunde börja samla pengar till en ny kyrka. Enda gången som jag flyttat från en mindre församling till en större var då jag flyttade till Karlskrona. Församlingen hade när vi kom till Karlskrona omkring 360 medlemmar. Då jag flyttade var medlemsantalet 587. Då hade vi ordnat vår största utpost i Karlshamn till egen församling och utposterna på Hasslö och Horsaryd hade förenat sig med församlingarna på respektive platser. Det var minst 100 medlemmar som på detta sätt förenade sig med andra församlingar, vilket skedde i fullt samförstånd med församlingen i Karlskrona.

Åter inför uppbrott

Känslan av att min tid i Karlskrona började nå sin fullbordan blev allt starkare och jag bad till Herren om Hans ledning. När jag så fick kallelsen från Sionförsamlingen i Linköping, stod det klart för mig att tiden var inne att gå till ett nytt arbetsfält.

På församlingsmötet måndagen den 16 november 1936 sade jag upp min plats till den l mars 1937. Det tycktes komma som en fullständig överraskning för församlingen och det märktes en verklig förstämning i mötet. Vi hade trivts mycket gott i församlingen, och jag kände redan nu ett stänk av vemod vid tanken på att lämna den kära församlingen.

Ett utmärkande drag för vännerna i Karlskrona är den stora gästvänlighet, som de alltid visade. Vi hade haft en underbar tid då det gäller den andliga verksamheten, vilket ju är och måste vara det förnämsta. Då det gäller den ekonomiska sidan hade Herren hjälpt så att behoven i församlingen blivit fyllda.

Under alla år hade jag samma lön, 325 kronor i månaden. Det var inte alltid så lätt att få inkomster och utgifter att gå ihop. Familjen ökade med en pojke, och barnen växte till och började skolan. På den tiden fanns ingen skolbespisning. Alla skolböcker och annat material fick man själv bekosta. Någon nöd led vi inte, men nog fick man lära sig spara.

Avsked till församlingen

Söndagen den 28 februari höll jag min avskedspredikan inför en publik som till sista plats fyllde lokalen. Min text var 2 Mos. 15:13. Efter predikan döpte jag fyra nyfrälsta vänner. På eftermiddagen hölls ett större offentligt avskedsmöte i Läroverkets aula, som också var fullsatt till sista plats. Vänner från hela Blekinge hade mött upp och många varma och hjärtliga ord sades och vi fick många bevis på vänskap och uppskattning. Kvällens möte hölls i församlingens egen lokal. Det blev ett gripande väckelsemöte. Då jag avslutade mötet och inbjöd frälsningssökande, var det tre personer som jag fick bedja med. En härligare avslutning kunde jag inte önska mig, ty själars frälsning är det förnämsta av allt. För mig blev det verkligen värdefullt. Jag hade nämligen tagit ett tecken från Herren. Om jag var i Hans vilja skulle jag få bedja med någon själ under avslutningsmötena. Pris ske Gud! Jag fick bönesvar och verklig förvissning om att jag var på Guds väg.

Det enskilda avskedsmötet hölls på måndagskvällen då även några utomstående kommit med. Det blev en gripande stund och det fanns knappast något öga som var torrt. Det är först i avskedets stund man känner hur man vuxit samman med varandra. Till slut frambar jag mitt och familjens tack. Så firade vi Jesu döds åminnelse och min tjänst i församlingen var avslutad. Jag kan se tillbaka på sju välsignade år.

Både min familj och jag trivdes mycket gott i Karlskrona, både med församlingen och med staden och landskapet. Blekinge är ju ett av de minsta landskapen i vårt land, men det har mycket vackert att uppvisa. Vackrast är Blekingenaturen på försommaren, då den späda grönskan ännu är kvar och bokträden kläder sig i sin fina, mjuka dräkt. Det ligger då ett sagoskimmer över nejden, som är rik på omväxling och djärva formationer.

Att en varm, solig sommardag ta en promenad i den vackra Vämöparken, ger en skön avkoppling. Vill man ha en vacker utsikt över staden går man upp till gamla vattentornet. Här möter man en tavla av verklig tjusning. Närmast ser man staden, som är helt omfluten av vatten. Låter man så blicken glida över vattnet fångas den av de många öarna vars siluetter förtonar i fjärran. Att göra en båttur i skärgården, eller uppför Nättrabyån ger en verklig njutning och sinnet tjusas av de vackra idyllerna. Ett besök i Tromtö stora bokskogar, där hägerkolonierna finns, är mycket intressant. Utsikten från det cirka 30 meter höga berget i Nättraby är en av de härligaste inom det fagra Blekinge. Åt söder över trädtopparna och åns silverband syns fjärdarna, Karlskrona och öarna vid havsbandet; mot norr den av trädbevuxna höjder omkransade Nättrabydalen med byar och gårdar på höjdsluttningarna med vackra trädgårdar, i vilka syrén och fruktträd blommar, och där näktergalen låter höra sina klara toner.

64 PASTOR I KARLSKRONA Torsdagen den 4 mars 1937 var en vacker dag. Det låg redan en aning av vår i luften. Redan kl. 6 på morgonen var vi på benen och broder Sven Svensson skjutsade oss ner till Centralstationen. Trots den tidiga morgonstunden var det en stor skara – minst 150 – församlingsmedlemmar och andra vänner samlade för att vinka farväl. Vi blev blomstersmyckade som färden gällt Amerika. Ett starkt bevis för vännernas tacksamhet! Jag hann med att trycka allas händer innan konduktören ropade: »Tag plats och stäng dörrarna.« Då tåget rullade ut från stationen ljöd sången från den stora skaran: När de frälsta tåga in. Det sista vi såg av vännerna var en sky av vita näsdukar. Helt naturligt var det för oss ganska känsligt, som det alltid blir i avskedets stund. Det var många minnen som strömmade inpå oss.

Pastor i Linköping

Samma dag vi lämnade Karlskrona fick vi göra vårt inträde i Linköping. Resan gick bra och vi hade god plats på tåget. Vid järnvägstationen mötte oss bröderna Jörgen Källmark och Th. Sundell samt syster Vera Ekholm från Karlskrona. Hon hade rest upp för att hjälpa oss få hemmet i ordning. Vi åkte tillsammans till broder Carl Jonssons hem på Östgötagatan 54, där vi bjöds på en god middag. Så småningom drog vi oss bort till vår lägenhet, Drottninggatan 19. Vi fick den så mycket iordningställd att vi kunde ligga där redan den första natten i Linköping.

Välkomstmötena

Lördagen den 6 mars 1937 hade församlingen ordnat ett enskilt välkomstmöte för oss. Det leddes av äldstebrodern och vice ordföranden Carl Segerström och hade samlat en skara medlemmar, omkring 400. Som alltid vid sådana tillfällen var det flera som talade och framförde sitt välkomnande. Jag blev avskild för min tjänst i församlingen genom bön och handpåläggning av de äldste. Så framförde jag mitt tack för kallelsen och välkomnandet och ledde min första brödsbrytelse som församlingens föreståndare.

På söndagen fortsatte välkomstmötena, först i söndagsskolan, där jag läste minnesversen med barnen. Kl. 11 höll jag min inträdespredikan. Det var mycket öppet och tacksamt att tala och en skara på över 500 hade mött upp.

I kvällens möte fick jag döpa nio nyfrälsta vänner. Den rymliga Sionkyrkan var till trängsel fylld med en synbart gripen publik. Minst 1.000 personer var inne i kyrkan och många kunde inte komma in. Bröderna sade mig, att så mycket folk hade inte varit samlat i kyrkan sedan invigningen. Så var inträdet gjort. Det var en dag full av välsignelse. Jag förnam att jag var i Guds vilja.

Mitt första besök i församlingen

Första gången jag besökte Sionförsamlingen i Linköping var i september månad 1932 då jag var kallad att tala i församlingens höstkonferens. Församlingen saknade då egen lokal. Den hyrde en liten sal i Teatern två trappor upp. Konferensmötena hölls i Teaterns stora sal. Jag bodde då hos familjen Carl Jonsson, Kungsgatan 31. År 1936 deltog jag åter i församlingens konferens tillsammans med broder Johannes Hydéhn. Jag anade inte då att jag skulle få församlingens kallelse att bli dess föreståndare, men redan 1 november ringde broder Tobias Fasth och framförde församlingens kallelse och dagen efter fick jag den skriftliga kallelsen. Den 5 december gav jag mitt svar och lovade komma i början av mars månad.

66 PASTOR I LINKÖPING Då det gällde lokalförhållandena blev det en markant skillnad då jag kom till Linköping. De tre församlingarna som jag tidigare tjänat hade gamla, små och omoderna lokaler. Därför tyckte jag att det var storslaget att få komma till en så stor och trevlig lokal som Sionkyrkan i Linköping. Under hela vår tid i Linköping hade vi god tillslutning i våra möten, men det största av allt var att vi fick se frälsningssökande människor komma och lämna sig till Gud.

En församling i tillväxt

Församlingens verksamhet började här som på många andra platser ganska blygsamt. Den ordnades av 29 personer, men skaran ökades snabbt med dem som blevo frälsta. De kära bröderna Ture Johansson och Tobias Fasth fick se församlingen växa till och medlemsantalet ökade varje år. Då broder Fasth slutade sin tjänst var medlemsantalet omkring 550. Församlingen har under alla sina år kunnat glädja sig åt ständig tillväxt och är i dag den fjärde i storleksordning av pingstförsamlingarna i vårt land. Även den tid av nio år som jag fick förmånen att tjäna församlingen fick vi se ökning varje år utom ett, då en av våra utposter ordnade sig till egen församling. Det var vännerna i Värna, församlingens största utpost, som då ansåg tiden vara inne att ordna sig till församling. Det var 48 medlemmar som fick sina flyttningsbetyg till den nyordnade församlingen.

Genom Guds stora nåd har församlingen under hela tiden varit skonad från inre strider och slitningar. Detta har gjort att arbetet ostört kunnat fortsätta. Det är med glädje jag kan konstatera att under den tid jag tjänade som församlingens föreståndare hade vi inte, så långt jag kan minnas, något stridigt församlingsmöte. Samma goda förhållande var det i våra äldste- och styrelsemöten.

Vad det betyder för en föreståndare att ha en gudfruktig och andlig äldstekår omkring sig kan inte överskattas. I regel sätter äldstekåren sin prägel på församlingen och dess arbete.

Med stor tacksamhet minns jag också det goda förhållandet och samarbetet med mina medhjälpare, bröderna Jörgen Källmark, Berndt Jernestrand, Gösta Forsberg och Nils Taranger. De var alla skickade för sina uppgifter och gripna av Gud, och de fick samtliga vara till rik välsignelse i församlingen.

Vi hade också en mycket god sångarskara, den var inte bara välövad, den var också gudagripen. Jag minns möten då sångarna kom in på estraden och hade med sig en fläkt av salighet. Men så kom de ofta direkt från det bönemöte som de i regel hade i kommittérummet före det offentliga mötet. Det är inte det fina och storslagna som i första hand griper människorna, det är fastmer den ande och gripenhet som besjälar såväl talare som sångare. Är vi gripna av Gud blir det inte bara underhållning, det blir både väckelse och uppbyggelse. Jag vågar påstå att vi

PASTOR I LINKÖPING 67 behöver, ja, vi måste, komma tillbaka till de gamla stigarna där det andliga blir det förnämsta.

Det var alltid tacksamt att predika Guds ord i församlingen. Den följde med och levde in i förkunnelsen. Bönelivet var starkt och målmedvetet såväl i de enskilda bönemötena som i de offentliga mötena. De utomståendes intryck av församlingens möten belyses kanske till en del av vad jag här nedan återgiver:

Fåglarna under himmelen Sion, pingstvännernas kyrka i Linköping, är så ny att den är funkisbetonad. Estraden ligger i en väldig nisch såsom en teaterscen och den har blåa väggar och tak och verkar luftig och frigjord med sina avsatser, den lägsta för predikanter och den, som är högre för sångare och musikanter, för orgel och piano.

Läktaren ligger lågt, men höjden upp till taket är stor och synes kunna tillåta ännu en läktare. Salen går i vitt och brunt och armaturen utgöres av stora »sockerbitar«. Inga dekorativmålningar finnas. På estradens framsida ser man endast ett ord. Det är gyllne och står mot blå botten och har en gul ring runt omkring. Och det ordet är Jesus. Måhända skulle detta kunna anses vara onödigt i en lokal, där Jesus lever. Men det har i all sin ensamhet en suggestiv verkan. Det tar en i kragen och gör en andäktig.

Sven Lidman, författaren, en av den svenska pingströrelsens märkesmän, känner sig säkert belåten med interiören. Främlingen, som söker och trevar sig fram på okända vägar, är det alldeles säkert. Bönerna, som stiga upp i detta tempel, ha en sjungande och utdragen ton. De interfolieras av suckar, hallelujarop och annat. Så mycket förstår den oinvigde, att han har att göra med en bedjande församling. När predikanten anmodar någon att bedja, behöver han inte vänta eller ställa sin önskan till någon viss person. Alla tycks vara redo. Jag hörde på söndagen, då jag besökte en gudstjänst, till och med två, som började samtidigt. Den ene slutade strax och fortsatte förmodligen med tyst bön i sin bänk. Man ber för varandra, för sjuka medlemmar i församlingen. Man berättar om krämpornas art, om bönens kraft, om hoppet, som vi allesammans leva för.

Sion är inte endast en bedjande församling. Den är också en leende och sjungande. Man ler gott och glatt mot varje hänsyftning mot det som är bättre, åt varje ord som varslar om att en sjuk broder eller syster snart är frisk och på benen. Och predikantens maningar och ord av lyftning och hänförelse mottas av stora och sällsamma leenden. Den utomstående tänker: Vad de måtte ha det gott och bra! En skara som vunnit seger. En församling som är nära Gud. Och full av glädje över detta.

Predikanten talade om fåglarna under himmelen, för vilka vår Herre sörjer. Är inte vi mycket mer än de? Förvisso. Men alldeles säkert är det inte. Somliga av oss är mindre än gråsparven kanske, ömkliga och trasiga i själen. Predikanten var humorist. Han lyckades framkalla fyndigt gjorda bilder och han rörde sig fritt

68 PASTOR I LINKÖPING omkring i bibeln. Med kombinationer som gåvo ljus och värme och glädje. Ändå höll han sig strikt till ämnet. Tillfällena voro många till nya och glättiga leenden. Och dock. I allt detta upplyftande och glädjefulla lyste sången och musiken som en pärla. Var få de dessa vackra och uppryckande melodier? Varifrån komma dessa rena och mjuka stämmor? Detta välljud? Denna rytm och denna sjungande trosvisshet? Spelande även. Ty jag såg och hörde fioler, gitarrer, piano och dragspel, allt i en smältande och innerlig förening. Musik och sång tillsammans. Det var bara att sitta och längta efter mera. Allting har dock ett slut. Man får vara tacksam för varje angenäm överraskning, som möter under ronden till Guds hus. Överallt är det samme Gud, som man vädjar till och lovsjunger. Variationerna äro små. För den utomstående endast bestående i detaljer i programmet för varje gudstjänst. Det är våra fäders Gud i alla fall det gäller. Omkring honom kretsar alltsammans. Det går också bra att gå in i sin kammare, stänga dörren till och bedja där. Detta är säkert uppenbart för alla kristna. Styrkan med församlingen, med de många i samma rum, med sången och musiken, med gemenskapen ligger, skulle jag tro, däri att medlemmarna betrakta gudstjänstlokalen som sin kammare, som sitt enrum, där ingenting får vara fördolt. Den tro är stark som förmår att betrakta församlingen på det sättet. Den håller att bygga vidare på. Sven Lidman har rätt i att bryggan håller. Hur många det än är som vandra på den. Bara de betrakta den som sin speciella stig, som sin egen lilla kammare. »Vingen«

I Astrid och Venzel Nilssons gästbok skrev Sven Lidman en strof ur sin dikt »Jag bor i ett ljus«. Texten är här återgiven förminskad – i gästboken fyller den hela bladet. Samma strof finns på Lidmans gravsten på Södra griftegården i Linköping.