9789175172071

Utgiven av Recito Förlag år 2012 ISBN tryckt utgåva: ISBN 978-91-7517-207-1 ISBN e-bok: 978-91-7517-303-0 Elböcker.se www.elböcker.se Recito Förlag info@recito.se www.recito.se Första upplagan © Cecilia Hultberg

Min bror Kristus

…

Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer

och det som stänger. …

Ja visst gör det ont Ur diktsamlingen «För trädets skull» Karin Boye

InnehĂĽll

Prolog 1996......................................6 1955 - 1961.......................................7 Kapitel 1...........................................8 Kapitel 2.........................................11 Kapitel 3.........................................16 Kapitel 4.........................................19 Kapitel 5.........................................22 Kapitel 6.........................................26 Kapitel 7.........................................31 Kapitel 8.........................................35 Kapitel 9.........................................39 1962 – 1990.....................................41 Kapitel 10.......................................42 Kapitel 11.......................................44 Kapitel 12.......................................50 Kapitel 13.......................................52 Kapitel 14.......................................54 Kapitel 15.......................................59 Kapitel 16.......................................69 Kapitel 17.......................................74 Kapitel 18.......................................77 Kapitel 19.......................................83 Kapitel 20.......................................88 Kapitel 21.......................................91 Kapitel 22.......................................96 Kapitel 23.......................................99

Kapitel 24.....................................102 Kapitel 25.....................................105 Kapitel 26.....................................108 Kapitel 27.....................................112 Kapitel 28.....................................117 Kapitel 29.....................................122 Kapitel 30.....................................126 Kapitel 31.....................................128 Kapitel 32.....................................131 Kapitel 33.....................................134 Kapitel 34.....................................140 Kapitel 35.....................................146 Kapitel 36.....................................150 Kapitel 37.....................................157 Kapitel 38.....................................165 Kapitel 39.....................................170 Kapitel 40.....................................174 Kapitel 41.....................................178 Kapitel 42.....................................182 Kapitel 43.....................................185 Kapitel 44.....................................190 Kapitel 45.....................................192 Kapitel 46.....................................195 Kapitel 47.....................................200 Kapitel 48.....................................208 Kapitel 49.....................................215 Kapitel 50.....................................218 Kapitel 51.....................................221 Epilog 1998..................................224

Prolog

1996 Äntligen har jag bestämt mig.

Jag funderade länge över hur jag skulle kunna uppfylla mitt löfte. Mina känslor ville så mycket att tankarna inte fick någon ro.

Sakta har allting fallit på plats. Det var tvunget att det fick ta den tid det behövde.

Nu vet jag vad jag ska göra.

Det är med minnena jag kan åstadkomma något.

Och det här är viktigt. Inte bara för mig.

Arbetet är påbörjat.

Min älskade storebror.

Trots alla motgångar gav han aldrig upp det han trodde på och arbetade för. Han visste inom sig att det han gjorde, någon gång skulle få stor betydelse.

Och han hade rätt.

Jag lovade honom att ingenting skulle få falla i glömska.

Nu ska det löftet infrias.

6

1955 - 1961

7

Kapitel 1

Marianne och Johan satt hemma i sin hyfsat rymliga etta med sovalkov och åt kålsoppa till kvällsmat.

Tygservetter och tända ljus gjorde ingen nytta, det smakade inte bättre för det.

– Vi kanske kan äta något annat imorgon, föreslog Johan. Min mage vill inte ha soppa en dag till.

– Det är billigt, sa Marianne och svalde det sista med en liten grimas.

Johan tittade frånvarande in i stearinljusens lågor.

– Vi behöver ju inte elda upp de få slantar vi har.

Han kunde inte hjälpa att tanken slapp uttalad över hans läppar.

Marianne gav honom ett hastigt ögonkast och blåste ut ljusen.

– Present, sa hon, och lät den efterföljande tystnaden tala för sig själv.

Hon gjorde minsann så gott hon kunde både vad gällde kostnader och trivsel.

– Fast en burk fiskbullar kan vi kan nog kosta på oss, tillade hon med ett mildare tonfall.

– Vad som helst utom kålsoppa. Kaffe?

Johan reste sig för att ladda kaffebryggaren. Han hade en viktig tenta imorgon. Anspänningen gjorde honom retlig och han behövde hålla sig vaken för en sista genomgång.

Marianne sköljde snabbt upp disken och lät den lufttorka.

Tjugo sidor pedagogik hade hon föresatt sig att hinna med under kvällen.

Snart satt de båda tysta och djupt försjunkna i sina läroböcker.

Lukten av kålsoppa vilade tungt kvar i lägenheten.

Studiebidrag och lån räckte inte till mer än livets nödtorft och knappt det. Marianne hade för länge sedan tröttnat på pasta, varm buljong och pannkakor. När jag är färdig lärare, tänkte hon, ska jag aldrig mer äta makaroner.

*

8

På högskolans anslagstavla lyste den knallgula lappen oemotståndligt lockande mot henne. Tio sekunder senare visste Marianne att hon hade hittat det perfekta extraknäcket. Att delta i ett forskningsprojekt.

Det verkade mycket fördelaktigt. Det enda hon behövde göra var att ta en tablett om dagen och varannan vecka lämna blodprov, urinprov och svara på några frågor. Ingenting som tog dyrbar tid från studierna. Kunde det bli enklare än så. Projektet skulle pågå ett år och skulle ge, om inget storartat tillskott till kassan, så i alla fall en välbehövlig hjälp. Och dessutom bjöds man på kaffe och smörgås efter varje provtagning.

Marianne tvekade inte, hon tänkte ställa upp. Pengar i börsen att omsättas till några ordentliga mål mat var precis vad som behövdes.

Att dela på en studentbostad för att hålla kostnaderna nere, tyckte både hon och Johan var en utomordentligt bra idé. Det var de två och skulle så förbli, det hade de redan bestämt.

Omgivningens reaktioner hade dock inte låtit vänta på sig. Bo ihop? Utan att vara gifta! Det gick då rakt inte an.

Det yttrades många hårda ord om ungdomar, oanständighet och synd.

Men föräldrarnas åsikter och förmaningar uttalades för ungdomarnas döva öron.

Marianne och Johan stod på sig, de flyttade ihop och innanför hemmets fyra väggar rådde flit och kärlek. De levde trångt och ibland var det svårt att få studiero, men det fick gå. Det måste gå. De ville båda gå färdigt sina utbildningar, skaffa jobb och ha en trygg inkomst innan de blev ett äkta par.

Fånigt uttryck egentligen, vad var mer äkta än deras kärlek precis som den var, upprepade Marianne var gång någon släkting förde giftermål på tal.

*

– Tyvärr, sa projektledaren till Marianne efter första inledande provtagningsomgången. Vi kan tyvärr inte använda dig, men tack för visat intresse.

Marianne kunde inte dölja sin besvikelse. Hon behövde verkligen de där extra slantarna. Hon hade räknat med det.

– Vad är det som är fel? undrade hon. Jag uppfyller ju kriterierna. Varför duger jag inte?

De allvarsamma ögonen bakom projektledarens glasögon fick en klump att snabbt växa till i bröstet. Var hon sjuk? Sjuk på riktigt?

9

Svaret träffade henne som ett blixtnedslag.

– Du är gravid.

Orden klingade främmande, ekade som om de studsat på väggarna.

– Gravid?

De måste ha tagit fel. Det kunde inte vara så. Fick inte vara så.

Hon stirrade på projektledaren som om hon väntade sig att han skulle ursäkta sig och rätta till felet.

Men han sa inte de orden. Skakade bara på huvudet och lät ett snett leende framträda i ansiktet.

– Visste du inte det? sa han istället. Det råder ingen som helst tvekan. Du väntar barn. Du får gå till mödravården istället.

Det var som om hennes hjärna blivit bedövad. Tankeverksamheten fungerade inte. Hon tog inte ens för sig av smörgåsarna och kaffet som bjöds. Gick därifrån, varken såg eller hörde människorna och trafiken runtomkring, bara gick utan att veta vart hon var på väg.

Vad skulle Johan säga? De hade varken tid eller råd med ett barn nu. Mitt i studierna. Framtiden låg inte längre rak och öppen, plötsligt var den var full av frågor och hinder.

Men värst av allt, hon vågade knappt tänka tanken; vem var far till barnet?

10

Kapitel 2

Marianne hade förträngt det. Det som hände den där gången för ett par månader sedan. Ett praktgräl. En rejäl urladdning och de hade gjort slut. Slut.

Allt hade snabbt blivit bra igen, de kunde inte vara ifrån varandra.

Men det hade hänt. Det gick inte att ändra på det.

Minnet var snabbt uppe och vände vid ytan.

Planlöst vandrade hon omkring. Hela tillvaron höll på att rasa samman.

De måste ha blandat ihop hennes prover med någon annans. Det fåniga lilla leendet hos den där projektledaren. «Visste du inte det?» hade han sagt. Som om hon ingenting begrep. Han hade fel. Så klart han hade fel.

Hon tänkte lämna ett nytt graviditetstest. På mödravårdscentralen där man visste vad man gjorde.

Marianne hade svårt att inte visa sin oro för Johan, men hon kunde bara inte säga något. Inte än. Hon måste vara helt säker först.

Hela kvällen satt hon lutad över sina böcker, försökte se koncentrerad ut.

Stirrade på sidorna utan att se, utan att förstå vad hon läste. Pennan ritade marginalerna fulla på anteckningsblocket. Hon svarade enstavigt och frånvarande när Johan försökte få hennes uppmärksamhet.

Visserligen hade hon gått över tiden, men det var inte första gången. Hon hade alltid skyllt på studiestressen och den slarviga mathållningen och fått medhåll av skolsköterskan. Nu hade hon plötsligt en högst kännbar klump i magen. Det fick bara inte finnas något mer därinne. Ett barn. Ett nytt liv.

Det ingick inte alls i planerna.

Dagen därpå satt Marianne punktligt klockan tio utanför barnmorskans dörr, väntade på resultatet, tuggade febrilt på naglarna. Hon darrade och frös. Alla tidningar som låg framme med små, rosenkindade barn och familjelycka på pränt, drog ofrivilligt hennes blickar till sig. Hon stod inte ut med att se dem.

Fick en ingivelse att rafsa ihop dem och stoppa undan dem utom synhåll.

11

Så öppnades dörren och en ung kvinna kom ut med ett stort leende på läpparna. Marianne såg lyckan lysa i hennes ögon och frös ännu mer.

Efter en stund kom barnmorskan i vit rock, ställde sig i dörröppningen och tog ögonkontakt med Marianne.

– Varsågod. Det är din tur nu.

Det lilla mottagningsrummet gav inte mycket plats för egna tankar. Undersökningsstolen skymtade obekvämt bakom en flyttbar skärm i mörkgrått tyg. På ett rostfritt bord intill trängdes instrument, som Marianne aldrig hade sett förut, än mindre visste vad de skulle användas till.

Hon höll andan och sjönk ner på stolen framför ett skrivbord belamrat med broschyrer och papper. En stor tavla med en blomstrande sommaräng gjorde sitt bästa för att bidra till en harmonisk stämning i rummet.

Marianne satt rak i ryggen, omedveten om att hon höll händerna så hårt knutna att naglarna skar in i skinnet.

Barnmorskan log med röda läppar. Ur en ljusbrun mapp tog hon fram ett papper, läste upp Mariannes namn och födelsedatum och väntade på en bekräftande nick att det stämde. Sedan höll hon upp en sida i A5-format, vände det mot Marianne så hon skulle se med egna ögon. De röda läpparna sa: – Provet var positivt.

«Provet var positivt.» Marianne förstod inte. Positivt. För vem? Vad betydde det?

– Vad menar du? stammade hon.

– Gratulerar.

Marianne var tvungen att ta tag med båda händerna om stolens armstöd.

– Är jag med barn? Är det det du säger?

Barnmorskan nickade. Marianne såg hennes läppar röra sig, forma ord, som inte nådde hennes öron. Såg bara munnen som hade så mycket att säga. Saker som Marianne inte var beredd att höra.

Hon lät blicken svepa över alla papper som låg i högar på skrivbordet och i bokhyllan, hur hann hon läsa allt det där? hur många provsvar meddelade hon på en dag? blev alla glada, tacksamma och lyckliga utom hon? fick man vara olycklig? skylla sig själv?

Munnen hade slutat röra sig. Barnmorskan stack en lapp i hennes hand, en ny tid, datum och klockslag för en första kontroll.

12

Fem minuter senare stod Marianne ute på trottoaren. Ensam i den kyliga vinden.

Ett barn.

Paniken slog sina klor i henne. Fick hennes inre att skrika efter någon att prata med. Någon klok, varm människa, som hon kunde lita på. Som hon kunde delge sina innersta tankar, visa sin rädsla för.

Hon kunde inte berätta för någon av sina närmaste vänner. Ingen i släkten heller. Absolut inte mamma. Berätta det där som borde vara fantastiskt, men inte var det. I minnet fanns allt som hade sagts när Johan och hon flyttade ihop. Hur skulle det då inte bli nu. Olyckskorparna skulle kraxa än värre och säga «Vad var det vi sa».

Den enda som inte fällt några hårda ord var tant Elisabet. Tvärtom hade hon öppet stöttat henne och Johan till släktens förtret och menat att man inte fick vara så stelbent och gammalmodig.

Elisabet och hennes man Axel var goda vänner till familjen och hade alltid behandlat Marianne nästan som sin egen dotter. De var varmhjärtade och lätta att prata med. Var det någon hon kunde lätta sitt hjärta för så var det Elisabet. Hon var den som skulle kunna ge henne det stöd och den styrka hon så väl behövde nu.

Marianne tittade på klockan. Det var bara någon timme dit med buss.

Marianne tog plats långt bak i bussen. Hoppades att ingen skulle sätta sig bredvid henne. Struntade i att hon missade eftermiddagens lektioner. Hon kunde i alla fall inte koncentrera sig på skolan nu.

Genom bussens fönster såg hon landskapet bölja förbi. Träden, husen, korna som betade, livet som pågick för fullt, lugnt och stilla precis som vanligt. Men Mariannes inre var i uppror. Hon hade inte ens tänkt på att ringa.

Tänk om Elisabet inte var hemma. Det måste hon vara. Marianne behövde henne intensivt just nu.

Bussen stannade till vid varenda hållplats längs vägen. Släppte på och av människor. En ständig ström. Alla hade sitt att tänka på, små och stora bekymmer. Men säkert inget bekymmer så stort som mitt, tänkte Marianne.

Hon iakttog passagerarna, försökte tänka sig in i vilka de var, vad de gjorde, vart de skulle. Uträtta ett ärende, kanske träffa någon, prata och skratta. Hon önskade att hon varit en av dem.

13

Äntligen, den välbekanta busshållplatsen kändes trygg. Marianne reste sig upp innan bussen stannat och svajade till vid inbromsningen. Hon var den första att stiga av, ivrig att komma fram, bara några kvarter bort. Luftens kyla fick henne att svepa jackan tätare omkring sig. Hon skyndade på stegen, svängde höger vid korvkiosken, in bland villakvarteren, andra vägen till vänster, första huset. Trädgården välskött, en sopkvast stod lutad mot garageporten.

Marianne hade hunnit bli andfådd, tog de tre trappstegen upp och tryckte med ett darrande finger på ringklockan. Efter en kort stund öppnades dörren.

Elisabet gjorde stora ögon och sprack upp i ett stort leende.

– Marianne! Vilken överraskning. Kom in, kära du. Kom in. Så roligt att du hälsar på.

Marianne kramade om henne och tog sedan ett hastigt steg tillbaka, stirrade på Elisabets runda figur.

Elisabet log och strök sig över magen.

– Kan du tänka dig, sa hon, jag är med barn. Äntligen. Efter alla dessa år. En liten Johannes. Är det inte fantastiskt?

Marianne kom rent av sig.

– Vi ville vara riktigt säkra, Axel och jag, innan vi berättar det för någon. Vi har ju längtat så och det har aldrig lyckats. Förrän nu. Åh, vi är så glada, men vi vågar inte riktigt ta ut glädjen förrän barnet är fött och vi vet att allt har gått bra. Men kom in nu, slå dig ner så ska jag sätta på kaffe.

Elisabet försvann före in i det hemtrevliga köket. Gardiner i varma färger och en matchande duk på bordet. Flitiga Lisa blommade ymnigt i fönsterkarmen.

– Så roligt att se dig. Du stannar väl så du får träffa Axel också? Hur går det med studierna? Slitsamt förstås, men det betalar sig i framtiden och då är du glad att du genomförde det. Man ska inte tillåta sig att bli beroende av en man.

Man ska kunna försörja sig själv, det är vad jag tycker.

Elisabet pratade på samtidigt som hon stökade runt i köket. Marianne satt tyst och iakttog henne, följde magens konturer, koftan som stramade, rosorna på Elisabets kinder, den glittrande blicken i hennes ögon.

Hur skulle hon kunna säga något nu?

– Men kära barn, så tyst du är. Det har väl inte hänt något?

Elisabet stannade upp i sina göromål, vände sig om och tittade ingående på Marianne.

– Det är något. Jag ser det. Berätta.

Elisabet satte sig ner mitt emot henne och såg allvarligt på henne. Väntade på att Marianne skulle börja prata.

14

– Jag vet inte, sa Marianne dämpat och tycktes studera dukens mönster ingående.

Det känns inte rätt tillfälle…

– Berätta nu. Ingenting är värre än att du kan säga till tant Elisabet vad det är som tynger dig. Det var väl därför du kom?

Tårarna steg i Mariannes ögon.

– Kärleksbekymmer? Elisabet försökte hjälpa henne på traven.

– Jag vet inte vad jag ska ta mig till, snyftade Marianne.

Hon tvekade, undvek Elisabets blick, tog ett djupt andetag innan hon kunde förmå sig att uttala orden. Nästan som en viskning gled de över hennes läppar: – Jag är med barn.

Elisabet såg på henne en lång stund, kände barnet sparka i magen. För ett kort ögonblick forsade minnen igenom henne, minnen av fruktlös längtan efter barn, alla stunder av hopp och förtvivlan. Det fanns bara en sak att säga.

– Var glad, Marianne. Ett barn är ett underverk.

Hon reste sig upp, tog Mariannes hand och lade den över sin mage.

Marianne kände värmen från Elisabets hand strömma över till sin egen.

Tänk, att där under den spända huden fanns ett liv, ett gossebarn, efterlängtad och redan älskad. En liten människa i behov av mat, kärlek och omsorg.

Elisabet skulle bli en bra mamma. Men hon själv, hur skulle hon klara det?

Hon visste ingenting om spädbarn, barnsjukdomar eller uppfostran. Ansvar, det var ett stort ansvar.

Marianne lät handen mjukt och försiktigt glida över den välvda magen.

Skulle hennes egen mage snart se ut så här? Och allt vad det förde med sig.

Hon var inte redo. Inte alls redo.

En sprittning mot handflatan. Marianne kände rörelsen och tittade hastigt upp på Elisabet.

– Han sparkar, sa Marianne och så brast hon i gråt.

15

Kapitel 3

En solstråle hade letat sig fram mellan molnen där utanför, vidare in genom köksfönstret och låg nu över bordet. Elisabet drog med handen över duken som om hon försökte fånga och hålla solstrålen kvar. Marianne tänkte för sig själv att den var som en strimma av hopp, som hon inte ville släppa.

De drack kaffet under tystnad och Marianne tog för sig av de hembakade bullarna.

– Gott, sa hon efter en stund, men fick inte fram det hon egentligen ville säga.

Hon tuggade och svalde, små korn av pärlsocker ramlade ner på bordet.

Hon fångade upp dem med pekfingret och stoppade in dem i munnen ett efter ett. Blicken letade sig ut genom fönstret. Hon suckade djupt.

– Vad säger Johan? frågade Elisabet till slut.

Då brast Marianne åter igen i gråt och fick inte fram ett ord på en lång stund.

Elisabet mumlade något för sig själv, hämtade kaffekannan och hällde upp påtår.

– Nå? sa hon när hon hade satt sig ner igen. Vill inte Johan ha barnet?

Mariannes gråtattack tog ny fart och tycktes inte vilja upphöra.

– Är det inte Johan som är pappan?

Marianne tittade upp på Elisabet som om hon hade fått en stöt. Hur kunde hon ens ana?

– Jag vet inte, snyftade Marianne. Jag vet inte. Vad ska jag ta mig till?

Solstrålen låg envist kvar över köksbordet. Fick vigselringen på Elisabets ringfinger att blänka.

Elisabet svarade inte. Hon klappade Marianne på handen.

– Gå ut och ta dig en promenad i skogen här intill, sa hon. Följ bara gatan ner till vändplatsen och ta sedan stigen som är markerad med röda pilar, den går ner till sjön. Där är lugnt och vackert och det finns bänkar att sitta på.

Det är ett bra ställe att få vara för sig själv och samla tankarna. Naturen gör 16

underverk med en. Jag vet det. Jag har gått där många gånger själv med mina funderingar. Sedan kommer du hit igen, så äter vi en god middag tillsammans. Axel kommer hem om en timme. Han kan skjutsa dig tillbaka sedan.

Du ska se att det känns bättre bara du får lite distans till det hela. Och Axel och jag stöttar dig, det ska du veta.

Marianne snöt sig och gjorde som Elisabet sagt.

Hon fick låna en tjock, varm tröja, ett par raggsockor och stövlar.

– Det är kyligt i vinden så här års och man måste vara varm för att få tankarna i balans och på rätt plats, påpekade Elisabet.

Marianne lät sig pysslas om.

– Se så, ge dig iväg nu, sa Elisabet och föste milt ut henne genom dörren.

Marianne följde stigen och pilarna och kom så småningom fram till sjön.

Vattenytan låg spegelblank och det enda som hördes var ett lätt sus ifrån träden. Stillheten och lugnet fick henne att sakta ner stegen. Det gick att tänka någorlunda klart igen, men rädslan ville inte släppa sitt grepp.

En halvt murken träbänk erbjöd henne sittplats.

Högerhandens fingrar pillade loss lösa träfibrer utan att hon var medveten om det.

Marianne lade handen över sin egen, ännu platta mage. Ett barn.

Jag måste prata med Johan, tänkte hon. Så fort jag kommer hem. Jag vet bara inte hur jag ska kunna säga det och se honom i ögonen.

Hon bävade för hans reaktion. Tårarna kom igen.

Hon hulkade, snorade och snöt sig om vartannat. Stirrade på den nästan svarta vattenytan. Rakt framför henne fanns möjligheten att gå ner i sjön, gå ut i vattnet, längre och längre tills bottnen försvann och bara slippa ifrån allt. Problemen skulle försvinna där ute i det mörka, kalla vattnet.

Hur skulle det kännas? Skulle det gå fort?

Men det var fegt. Och Elisabet som sagt åt henne att gå hit, hon kunde inte göra så mot henne.

«Ett barn, ett underverk.» Det måste ordna sig på något sätt.

Marianne hade fått ett beslutsamt drag kring munnen när hon till sist reste sig upp och började gå. Hon drog tröjärmarna över händerna och körde ner dem i jackans fickor, följde stigen och de röda pilarna tillbaka. Elisabets goda mat och Axels gemytliga småprat lockade.

17

Axel tog emot i dörren, när Marianne kom tillbaka. Han tog henne i sin stora famn och gav henne en rejäl kram.

– Så trevligt att ha dig här. Elisabet har berättat, vi behöver inte prata mer om det om du inte vill.

Marianne log mot honom.

– Jag får gratulera, sa hon. Ni väntar barn. Ni också.

– Äntligen. Vi trodde aldrig det skulle hända. I vår ålder.

Marianne hängde av sig ytterkläderna, men behöll de varma raggsockorna på.

– Ingenting är omöjligt i dessa tider, fortsatte Axel. Nu tror jag bestämt att middagen är färdig. Visst luktar det gott?

Axel lade armen om Mariannes axlar och tillsammans gick de ut i köket.

Marianne tackade nej till skjuts hem efter maten. Valde att återvända med sista bussen. Hon kände sig betydligt bättre till mods, försäkrade hon. Och det var nästan sant.

Nu måste hon berätta för Johan. Hur skulle han reagera? Hon var rädd.

Rädd för hur det skulle bli. Med allting.

18

Kapitel 4

Johan såg ut som om han skulle svimma.

– Med barn, utbrast han och stirrade klentroget på henne en lång stund.

Hon fick tvinga sig att möta hans blick och hålla den kvar. Nickade svagt.

Han fortsatte med en främmande röst: – Det är inte möjligt. Hur ska vi kunna ta hand om ett barn? Nu. Och studierna, hur ska vi göra med dem har du tänkt? Vi har ju knappt råd att äta själva. Är du säker?

Johan gick fram och tillbaka och spottade ur sig frågorna i anklagande ton.

Marianne hade armarna hårt tryckta om sig. Det var väl inte bara hennes fel? Hon ville inte heller ha det så här. Men nu var hon gravid. Det var ett faktum. Hon bet sig i läppen, försökte hindra tårarna som var på väg igen.

Johan blev stående och såg ingående på henne. Drog med handen genom håret, som han alltid gjorde när han var upprörd.

– Jag fattar det inte, sa han. Vi har ju varit så försiktiga.

Forskande såg han henne rakt i ögonen.

– Är du säker på att det är jag som är far till barnet?

Käkmuskeln rörde sig under huden.

Hon tittade hastigt bort. Fick inga ord över sina läppar.

Han fick ett spänt uttryck i ansiktet.

– Är du säker på det? sa han igen med ett högre tonfall.

Marianne blundade.

– Nej, viskade hon.

– Nej?!

Johan blev vit i ansiktet och satte sig häftigt ner. Hans ögon lyste nästan svarta, såg på henne som om hon varit en främling. Hon ryggade.

– Johan, jag … vi måste …

Han skakade sakta på huvudet och begravde sedan ansiktet i händerna.

Marianne satt tyst. Såg på honom medan hjärtat slog allt snabbare slag.

19

Plötsligt reste han sig upp, slet till sig sin jacka och försvann ut genom dörren som slog igen med en smäll.

Marianne lät tårarna flöda. Högen med hopknycklat, vått hushållspapper växte bredvid henne. Johans utbrott ekade ännu mellan väggarna.

Den där kvällen de hade grälat. Lovat att aldrig mer se åt varandra. Den där kvällen de hade tillbringat var och en på sitt håll. Arga, olyckliga, miserabla och missförstådda. Det var då det måste ha hänt. Marianne hade sprungit hem till en väninna, gråtit ut, druckit vin, alldeles för mycket vin, och sedan följt med hem till några för henne helt främmande människor. Musiken hade varit hög, vinet flödat och cigarettröken legat tät. Alla hade dansat, kramat varandra, precis vad Marianne då behövde, att bli hållen om, bli tröstad i en villkorslös famn. Det hade bjudits på någon sorts röka, som gjorde henne yr i huvudet, sedan hade hon druckit mer vin och sedan …

Minnena kom obekvämt tillbaka nu. Det där rummet och människorna, allt hade varit som en dimma, en mjuk och söt, behaglig dimma där allt var tillåtet. De hade legat omslingrade lite varstans, oblyga och obekymrade om andras närvaro och hon hade ryckts med. Låtit alla hämningar försvinna med rökens slingor. Det hade varit skönt att någon ville ta i henne, ta på henne, smeka henne och … hon hade älskat … med han den snygge … tagit emot honom mellan sina ben och njutit av det.

Marianne blundade.

Han hade varit mörkhårig, det kom hon bestämt ihåg. Men hade han över huvud taget sagt sitt namn? Det hade inte spelat någon roll då.

Minnet blev suddigt igen, otydliga ansikten, kroppar som rörde sig tätt intill varandra.

Måste försöka minnas. Hur var det sedan?

Dagen efter hade hon vaknat upp i en främmande soffa. En grön soffa.

Väninnan nedanför på golvet med rumpan nästan bar, snarkande högt. Marianne hade haft en främmande hand på sitt bröst. Hon hade flyttat undan den; handens ägare hade inte varit mörkhårig. Hon hade väl inte … med honom också … ? Hon visste inte.

Huvudet värkte. Ögonen sved.

Marianne gick ut i köket och bryggde en kanna te.

Med tekoppen värmande mellan händerna sjönk hon ner i soffan igen och svepte en filt omkring sig.

20

Tankarna kom att bli allt mer rationella. Hon skulle kunna gå färdigt höstterminen och skjuta upp den sista terminen ett år. Det skulle kunna gå. Hon kunde kanske bli dagmamma till att börja med och söka jobb som lärare sedan, när barnet blivit större.

Det skulle gå att lösa.

Timmarna blev till en evighet innan hon hörde nyckeln sättas i dörren och Johan kom tillbaka. Han hade druckit öl. Andedräkten och kroppshållningen talade sitt tydliga språk.

Han blev stående innanför dörren, utan att ta av sig jackan, drog med händerna genom håret och bara tittade på henne, blickar som hon aldrig sett förut.

Hon svalde. Torr i munnen. Rösten darrade: – Johan, du vet det där grälet vi hade, jag …

– Du gick genast till någon annan. Var det så det var?

Han slungade ut orden, ville att de skulle träffa henne hårt.

– Johan förlåt, men vi hade gjort slut. Jag ville hämnas, trösta mig. Jag vet inte, det hände. Det bara blev så.

Johan ville inte höra mer. «Det bara blev så». Var det här den Marianne han kände, som han trodde att han älskade? Och som nu var gravid. Med någon annan?

Han försvann in i sovalkoven, slet av sig kläderna och svepte in sig i täcket. En osynlig mur runt omkring honom stängde ute Marianne, stängde ute omvärlden.

Han somnade till sist, sov oroligt. Vände och vred sig i sängen.

Vaknade ensam, våt av svett, insnärjd i täcke och lakan. Sängplatsen bredvid honom var tom, orörd. Var fanns Marianne?

Han hittade henne påklädd, sovande i soffan. Stod en stund och såg på henne. De lugna andetagen, hårslingan som så bekant vilade mot hennes kind.

Under bråkdelen av en sekund övervägde han att laga en god frukost till dem båda. Trots allt. Men bilder av den främmande Marianne kom för honom och sopade genast bort tanken. Istället gick han in i badrummet och ställde sig i duschen. Lät vattnet strila kallt, piska kalla nålar över kroppen.

– Fan, fan, fan!

Näven dunkade i kaklet. Länge, länge stod han där.

21

Kapitel 5

De närmaste dagarna gick i tystnadens tecken. Marianne och Johan rörde sig disciplinerat i den trånga lägenheten för att inte störa, inte irritera, väl medvetna om varandras vanor och ovanor.

Det ordnar sig nog, tänkte Marianne i ett försök att övertyga sig själv. Han behöver bara lite tid. Och det kan ju faktiskt vara han som är far till barnet.

Var det det som var viktigt? Eller det faktum att hon varit tillsammans med någon annan? Tankarna lämnade henne ingen ro, men vad hade han egentligen för rätt att klandra henne. Hon hade varit i sin fulla rätt. De hade ju faktiskt gjort slut den där gången. Kanske mer verbalt än vad någon av dem egentligen menade, men de hade uttalat det. Båda två.

Marianne gick omkring som på tå. Sneglade på Johan, försökte utläsa något av det som rörde sig inom honom. Han försvann iväg tidigare än han brukade, kom hem senare. Ofta utan att förklara vart han skulle eller var han hade varit. Hon valde att inte fråga.

Hon satt och stirrade ner i läroböckerna, fick inget sammanhang i ord och meningar. Fick börja om från början när hon kom på att hon inte hade en aning om vad hon precis hade läst. Det var omöjligt att koncentrera sig.

Johan grubblade i sin ensamhet. Ville han verkligen det här? Älskade han Marianne? Kunde han förlåta? Fanns det något att förlåta? Det var ju som hon sa, de hade ju faktiskt brutit förhållandet. Men ändå. Marianne tillsammans med en annan. Var det kanske rentav någon han kände? Det rev och slet i honom.

Han kunde inte sitta stilla. Måste ut, bort. Orkade inte se henne, orkade inte vara med henne. Drog på sig träningsoverallen och sprang. Sprang tills svetten rann längs ryggen och han fick blodsmak i munnen. Men det gick inte att springa ifrån sveket, som envist dunkade honom i tinningarna. Borde han helt enkelt inte bara skaffa sig en egen bostad, ägna sig åt studierna och leva sitt eget liv.

22

Varje gång han öppnade dörren till deras gemensamma lilla lägenhet, kände han efter hur det skulle vara att inte bo kvar, att inte ha Marianne hos sig. Han ville inte ha det så.

De undvek att ta på varandra. Undvek varandra över huvud taget. Ägnade sig bara åt att äta, sova och klara av skolgången. Väggarna i lägenheten tycktes flytta sig, utrymmet krympte.

– Så här kan vi inte ha det, sa Marianne till slut. Ingen av oss mår bra och studierna blir lidande.

Johan hummade bara och vände upp en ny sida i boken han hade framför sig.

Marianne suckade. Längtade efter att gå fram och smeka hans nacke, men vågade inte.

Johan gick ännu en gång tidigt till sängs utan att säga god natt. Släckte sänglampan, svepte täcket om sig och lade sig längst ut på sin sänghalva.

I drömmen höll han ett spädbarn i sina armar, drömde att en massa människor försökte ta barnet ifrån honom, folk ropade högt, trängdes för att komma nära, sträckte långa armar mot honom, försökte slita barnet ur hans famn. Han måste rädda barnet, han kämpade, det var han som skulle skydda det, hans plikt mot det som hotade, barnet var viktigt, ingen fick ta det ifrån honom.

Han vaknade insnärjd i sängkläderna, andades häftigt med bultande hjärta.

När veckoslutet kom, propsade Marianne på att de skulle sätta sig ner och prata igenom det hela som två vuxna, förståndiga, ansvarstagande människor.

– Ett barn passar inte in i planeringen, sa Marianne, men det är kanske en mening med allt som sker. Jag får ändra mina planer helt enkelt och göra det bästa av situationen.

– Och jag? undrade Johan. Finns jag med i din planering?

Han hade ett stramt drag kring munnen. Tvingade sig att se Marianne i ögonen.

– Jag älskar dig, det vet du, sa hon och släppte inte hans blick.

Orden stockade sig. Hon svalde och fortsatte: – Jag vill att du och jag … och barnet … att det ska vara vi.

23

Det blev tyst en lång stund. Till sist sa Johan: – Barnet är kanske mitt ändå. Oavsett, kommer det att bli vårt barn. Jag vill det. Jag vet det nu.

Marianne strök sig över magen och fick tårar i ögonen.

– Pappa har alltid velat att jag ska gå in i hans firma, sa Johan. Jag kan tjäna en extra slant där på lediga stunder. Vi ska klara det här.

– Jag älskar dig, mumlade Marianne och svalde undan klumpen i halsen.

– Vad säger du, ska vi förlova oss? Vill du gifta dig med mig?

Marianne slängde sig om halsen på honom och kröp in i hans famn. En famn som tog emot henne med den styrka och värme hon var van vid.

*

Det var inte utan en viss bävan de funderade på hur de bäst skulle meddela de blivande mor- och farföräldrarna hur det stod till.

Några glädjescener räknade de inte med. Att leva tillsammans utan att vara gifta var illa nog. Att dessutom få ett utomäktenskapligt barn, skulle inte ses med blida ögon.

Men det skulle lugna ner sig, visst skulle det väl det. Speciellt som de nu tänkte förlova sig. Blev det inte mer legitimt då?

Det fick bli som det blev med den saken. Varken Johan eller Marianne tänkte låta sig styras av andras tyckanden om vad som var rätt och riktigt.

Trots det behövde Marianne känna att hon hade någon på sin sida. Någon som förstod vad som var viktigt i livet.

Marianne ringde till Elisabet. Hon skulle få veta det först. Att barnet nu var efterlängtat och välkommet och att ett bröllop stod för dörren.

– Jag visste väl det, sa Elisabet. Du ser, allting ordnar sig.

*

Magen växte och förväntan i takt med den. Terminens sista tenta var avklarad och Marianne hade fått klartecken att göra studieuppehåll.

Det var ett stort ansvar de hade framför sig och det kom allt närmare.

Istället för att prata med sina jämngamla väninnor, ringde Marianne ofta och pratade med Elisabet. Tusen frågor. Berättade om den första lilla sprittningen hon känt. Glömde bort att det var första barnet för Elisabet också. Men deras respektive graviditet var det som upptog tid och 24

tankar hos dem båda och den behövde ventileras, jämföras och pratas om i det oändliga.

De blivande mor- och farföräldrarna hade långsamt vant sig vid tanken. Det stickades barnkläder i könsneutrala färger och naturligtvis ville de hjälpa till att arrangera bröllopet.

– Vi gifter oss när barnet är fött, sa Marianne.

– Jag vill att vi gör ett faderskapstest, sa Johan. Jag kommer att älska det här barnet oavsett, men jag vill ändå veta.

Det skulle inte ändra någonting, men kanske skulle de grubbla över det annars. Och innerst inne närde de en önskan att det faktiskt var Johan som var pappa.

*

Samtalet som Marianne väntade på, kom sent en eftermiddag. Glädjestrålande meddelade Elisabet att lille Johannes var född. Allt hade gått bra.

– Vi har inte velat säga något förut, sa hon, men nu kan jag berätta hur jag blev gravid.

25

Kapitel 6

Marianne lyssnade på Elisabet med stigande förvåning. Insemination. Det var sånt man gjorde på djur. Men människor?

– Docent Gunnar Johannesson forskar kring det här. Han ska snart lägga fram sin avhandling. Det är hans förtjänst att jag äntligen kunnat bli gravid.

Vi är så glada, Axel och jag. Och tacksamma för att vi fick den här chansen.

– Underbart, mumlade Marianne.

– Vi döper Johannes efter honom, fortsatte Elisabet och pratade glatt vidare om alla undersökningar och tester de genomgått, hur de slitits mellan hopp och förtvivlan, alla tårar de fällt genom åren varje månad hennes livmoder gråtit blod. Och nu, deras glädje.

*

Mariannes graviditet förlöpte komplikationsfritt. Hon gick till mödravården på sedvanliga kontroller och kom hem därifrån med broschyrer om spädbarn, amning och föräldraskap. Både hon och Johan sög åt sig allt de kunde.

De ville vara väl förberedda.

– Vad ska han heta? sa Marianne, som börjat räkna dagarna. Det är snart dags, vi måste komma på ett bra namn. Jag vill inte att vi tar upp något gammalt släktnamn, det skapar bara osämja varför vi valde det ena och inte det andra. Han ska ha ett alldeles eget namn.

– Han? Det kanske är en hon.

– Jag känner på mig att det är en han.

– Vi får väl fundera på ett namn av var sort.

– Krister, sa Marianne utan att ha tänkt efter så värst länge. Krister eller Kristina.

– Varför det?

– Han … eller hon kom ju till under en kris i våra liv. Det skulle kännas rätt att det kan komma något bra ut ur en kris.

26

Johan nickade gillande.

– Krister eller Kristina, det blir utmärkt.

*

Marianne åkte för att hälsa på Elisabet. Nyfiken på det lilla barnet. Att höra om själva förlossningen. Allt, precis allt ville hon veta.

Elisabet tog emot henne med en stor kram och tittade gillande på hennes mage.

– Kom in, slå dig ner. Snart är det din tur. Lika bra att du börjar träna lite med en gång.

Hon lade barnet i famnen på Marianne, som höll honom andäktigt och försiktigt, kunde inte se sig mätt. Så liten. Så sårbar.

– Det är dags att byta blöja. Varsågod.

Elisabet ställde sig med armarna i kors och skrattade åt Mariannes min.

– Vi gör det tillsammans, ta det bara lugnt.

Marianne fick inte fingrarna att lyda, att både hålla i barnet och få blöjan på plats. Svetten trängde fram i pannan. Hur skulle hon klara av att ha eget litet knyte att ta hand om? Utan att ha någon som stod bredvid och talade om hur hon skulle göra.

– Tänk om jag inte klarar av det? sa hon till Elisabet.

– Det gör du. Det ligger väl nedärvt på något sätt. Man bara vet.

Johannes började skrika och Mariannes fingrar blev än fumligare.

– Jag ger honom lite mat nu, så dricker vi kaffe sedan, sa Elisabet och tog upp barnet i famnen.

Marianne var full av intryck efter besöket hos Elisabet. Längtade efter att få dela med sig av dem till Johan. Längtade med skräckblandad förtjusning efter att få hålla sitt eget barn i famnen. De skulle bli föräldrar, ansvara för ett litet barn, helt beroende av dem. Snart. Hon lade armarna runt magen och försäkrade den lille där inne att de skulle ta väl hand om honom. Eller henne.

*

Telefonen ringde tidigt på söndagsmorgonen. Marianne satt och halvsov i soffan medan Johan lagade frukost. Hon hade svårt att sova om nätterna nu. Det klämde och spände överallt och hon fick springa på toaletten ständigt och jämt.

27

Fem dagar kvar till beräknad förlossning, hon såg fram emot dagen då hon skulle sitta här med barnet i famnen istället för i magen.

– Mina föräldrar bjuder på söndagsmiddag, sa Johan när han avslutat samtalet. Det passar väl bra, du får miljöombyte och blir lite uppassad.

Marianne log. De var så omtänksamma, hennes svärföräldrar, och de gladde sig så åt det väntade barnbarnet. Att det kanske inte var Johan som var den biologiska fadern, behövde de inte få veta.

Johan förstod att en skumpig bussfärd inte var att tänka på, utan föreslog att de skulle utnyttja erbjudandet att låna farbror Eskils bil.

– Ni måste ha tillgång till bil när det blir dags, sa han generöst. Man kan inte lita på att få tag i en taxi. Ha ni bilen tills allt är överstökat. Jag är glad att kunna bidra med något.

En lång bilfärd var inget Marianne såg fram emot, men Johan hade rätt, det skulle bli skönt med lite miljöombyte.

De mottogs i vanlig ordning med kramar och noggrann inspektion av magen. Det var ofrånkomligt att ännu en gång få höra hur det gått till när Johan föddes.

Johan suckade, men hans mamma fortsatte sin berättelse utan att låta sig stoppas. Utelämnade inga detaljer.

Marianne lyssnade mest. Nickade och log medan hon masserade ryggslutet. De hade suttit stilla länge nu, ätit såväl förrätt, huvudrätt som efterrätt.

Marianne reste sig upp: – Ursäkta, jag måste röra på mig en stund. Jag kan duka av medan ni pratar.

– Kommer inte på fråga, sa Johans mor. Det här sköter jag. Du ska bara koppla av. Nu sätter jag på kaffet.

– Vi kan gå runt kvarteret och hämta lite frisk luft, föreslog Johan. Fast det ska vi nog inte, tillade han när han tittade ut genom fönstret och såg stora snöflingor dala ner.

Marianne gick in på toaletten. Så fort hon satt sig ner, skvalade det i toalettstolen och hon insåg vad det var som hände.

Hon kände hur ett lugn sakta omslöt hela hennes kropp. Hon blev förvånad själv. En spirande förväntan infann sig.

Det molvärkte i ryggen. Hon tog ett djupt andetag och lät luften långsamt pysa ut över läpparna. Det här var bara början.

Hon baddade sig hastigt med lite kallt vatten i ansiktet och gick ut till Johan och svärföräldrarna.

28

– Jag tror att vi hoppar över kaffet, sa hon. Jag är mätt och trött. Jag vill helst åka hem.

– Du kan lägga dig en stund i gästrummet och vila, sa Johans mamma generöst. Inte ska ni väl åka redan?

Johan sneglade ut genom fönstret.

– Det snöar rätt rejält nu och vi har några mil att åka.

– Inte sa de väl något om snö på väderleksrapporten? Kanske lika bra att ni ligger över.

– Nej tack, sa Marianne snabbt.

Johans mamma packade ner resterna från måltiden och skickade med dem hem tillsammans med förmaningar om att köra försiktigt och vara rädda om varandra och ringa så fort barnet var på väg.

– Hur är det? sa Johan när de satt sig i bilen.

– Trött. Mätt och trött.

Marianne ville inte oroa Johan, utan försökte istället ignorera den molande smärtan. Några riktiga värkar var det inte tal om ännu.

Johan rattade bilen samtidigt som han försökte ställa in en bra kanal på radion.

– Måste du hålla på med det där samtidigt som du kör, fräste Marianne till.

Koncentrera dig på vägen.

Johan tittade förvånat på henne.

– Vi kanske kan låta den vara av ett tag, sa Marianne i ett mildare tonläge.

Trafiken var gles. Snöflingor mötte dem i allt snabbare takt.

– Säkert att du mår bra? sa Johan efter en stund.

– Ja, ja. Kör nu.

Marianne lutade sig bakåt och slöt ögonen. Försökte djupandas och långsamt blåsa ut luften igen utan att det skulle märkas.

Snöfallet tilltog och det skulle snart bli problem med både väglaget och sikten.

Johan sneglade på Marianne. Han såg att hon inte mådde bra.

– Hur är det? sa han ännu en gång och granskade hennes ansikte. Mår du illa?

– Titta på vägen.

– Jag ser ju att det är något.

– Vattnet har gått, sa Marianne.

– Va? När då? Är det dags? Varför har du inte sagt något? Hur långt är det mellan värkarna?

29

Marianne kunde inte låta bli att skratta.

– Ta det lugnt Johan. Det är ingen fara, men vi ska nog köra direkt till sjukhuset när vi kommer hem.

Johan trampade lite extra på gasen. Greppade hårdare om ratten. Det var dags. Marianne skulle föda. Han skulle bli pappa.

Mörkret föll snabbt liksom snöflingorna, som blev allt större och allt fler.

Snart låg en vit matta över vägbanan. Sikten var nu ett enda vitt flimmer, som rusade emot dem. Johan satt spänd och sammanbiten med båda händerna krampaktigt om ratten.

Han koncentrerade sig till fullo på bilkörningen samtidigt som oron växte i maggropen när han hörde Marianne ge ifrån sig små stönande läten.

Det var då det hände. Det som inte fick hända.

Motorn började helt utan förvarning att hacka. Johan hann precis få bilen in till vägkanten innan den stannade.

30

Kapitel 7

– Faan, skrek Johan. Det här är inte sant. Kom igen, starta! Vi måste vidare.

Med något vilt i blicken tittade han på Marianne.

– Vad står på? sa hon och försökte låta mer samlad än hon var. Är bensinen slut?

– Mätaren står på halv.

Förgäves försökte han starta bilen igen, men kunde bara konstatera att batteriet var helt dött.

– Den kanske startar om den bara får vila en stund, sa Marianne.

Johan slog med händerna mot ratten. De hade inte tid att vänta. De skulle föda barn. Han tog ett nytt grepp om startnyckeln, höll andan och vred om.

Ingenting hände.

– Vi får vänta tills det kommer någon, sa Marianne. Kanske kan vi få starthjälp, eller så får vi lifta. Det måste ju finnas fler än vi ute på vägarna.

Johan försökte tänka rationellt.

Han tittade sig omkring. Det låg ett hus en bit bort och det lyste i fönstren.

– Där, sa han. Där finns folk, jag springer dit och ringer efter hjälp. Jag är snart tillbaka.

Johan försvann springande bortåt vägen.

Marianne gick ur bilen, tittade långt efter hans ryggtavla. Såg honom halka till, återfå balansen och försvinna i mörkret.

Det är farligt att stå så här vid vägkanten, tänkte Marianne. Vi syns inte.

Hon öppnade bagageluckan och plockade fram den hopfällda, röda plasttriangeln ur sitt fodral. Hennes svullna fingrar fumlade i kylan, men till slut hade den antagit rätt form och hon gick en bit bort och ställde ner den på vägen. En värk satte in så det nästan svartnade för ögonen. Lugn, tänkte hon, andas lugnt. Det kommer att gå bra. Hon andades ut genom sammanbitna tänder. Smärtan klingade sakta av. Med försiktiga steg gick hon bort till bilen och sjönk ner i sätet igen. Snart skulle Johan vara tillbaka med hjälp.

31

Johan sprang, snubblade, halkade, sprang. Mot räddningen, huset där framme, ljuset i fönstren som lyste ut hemtrevnad och värme. Snöflingorna mötte honom med stora, våta kyssar och äntligen var han framme vid dörren. Han knackade uppfordrande på den hårda träytan och väntade otåligt.

Men ingenting hände. Han bankade hårdare.

– Hjälp! Öppna! Jag måste få låna en telefon.

Han bankade på dörren igen. Knogarna stela av köld, knackade på fönsterrutorna, kikade in, men såg ingen.

– Öppna! Snälla, jag behöver hjälp. Vi ska ha barn!

Han var nästan gråtfärdig nu. Övervägde att slå in en fönsterruta, bryta sig in. Det här var en nödsituation.

Då öppnades ett fönster i ovanvåningen och en gammal kvinna stack ut huvudet. Äntligen. Det fanns någon där.

– Vem är det? Vad vill han?

– Tack och lov, snälla släpp in mig. Jag behöver låna telefonen. Bilen har gått sönder, min fästmö ska föda, jag måste ringa efter hjälp.

– Vasa? Försvinn! Jag släpper inte in någon främmande, sa kvinnan.

Hon stängde helt sonika fönstret och stod sedan kvar bakom gardinen och tittade ner på honom.

Han höjde händerna mot henne i en bedjande gest och ropade: – Snälla! Ring efter hjälp!

Hon rörde sig inte.

– Men människa, stå inte bara där.

Kvinnan öppnade fönstret igen och sa ett bestämt: – Försvinn. Lura sig in hos gammalt folk, att han inte skäms. Försvinn!

Och så smällde hon igen fönstret.

Johan stönade högt. Hjärtat bankade hårt så det värkte i bröstet. Han sparkade ilsket på dörren utan annat resultat än att det skickade blixtrande smärtor genom foten. Han torkade bort snor med baksidan av handen.

Andades häftigt. Kände en rännil av smält snö sakta rinna från nacken och ner längs ryggen.

– Kärring, skrek han och sprang tillbaka till bilen.

Marianne såg på hans ansiktsuttryck att det inte gått som han tänkt sig.

– Tanten vägrar öppna. Hur långt är det mellan värkarna? Har du tagit tiden?

32

Han ville egentligen inte veta.

Det måste finnas flera hus i närheten. Men hur långt bort? De hade kört den här vägen så många gånger, men han visste inte var det fanns hus, om det fanns några hus, hade aldrig tänkt på det.

Det hade slutat snöa och temperaturen var på väg neråt. Han kunde inte bestämma sig för om det var bra eller dåligt, kunde inte tänka klart.

– Jag fryser, sa Marianne och gav till ett halvkvävt rop när en värk satte in. Titta, det kommer en bil.

Strålkastare närmade sig framifrån och Johan sprang ut i vägbanan och viftade med armarna.

– Akta dig! skrek Marianne och gömde ansiktet i händerna.

Johan fick kasta sig undan för att inte bli påkörd. Han svor ilsket när han kravlade sig upp på fötter igen.

En ny värk var på väg med en helt annan intensitet. Marianne försökte bilda sig en uppfattning om hur långt det var mellan värkarna. Hon ville inte föda här. Mitt ute i skogen. I kylan.

– Var försiktig Johan! Du syns inte där i mörkret.

Hon började gråta tyst.

Nya strålkastare lyste nu upp vägen bakom dem och en långtradare närmade sig. Varningstriangeln fick föraren att sakta in och stannade när han fick syn på Johan. Sidorutan vevades ner.

Johan förklarade i en strid ström av ord deras behov av hjälp, men föraren skakade på huvudet och sa något på utrikiska, som Johan inte förstod.

Johan började gestikulera och använde alla språk han kunde komma på för att säga ordet hjälp.

Marianne gick ur bilen. Äntligen. De var räddade. Hon skrek till och stod flämtande med ena handen på magen och den andra på bilen.

– Lite till. Stanna kvar där inne bara lite till, viskade hon.

Föraren sken upp när han såg Marianne och hennes belägenhet och två minuter senare satt hon och Johan i en varm, skön förarhytt på väg till sjukhuset. Marianne grät av lättnad och smärta. Johan kramade hennes hand hårt. Han var spänd, glömde nästan bort att andas. Strupen brände. Kragen klibbade våt och kall.

Chauffören skrattade och sa något de inte förstod, sedan fällde han ner solskyddet och pekade. Där satt fem små foton på barn i olika åldrar. Han pekade stolt på bilderna och sedan på sig själv. Sedan började han sjunga något som lät som en vaggvisa och körde snabbt och säkert vidare.

33

Vägbanan låg gnistrande vit framför dem. På båda sidor om vägen reste sig trädens mörka stammar. Marianne räknade tyst för sig själv mellan sammandragningarna. Skogen glesnade. Stadens ljus började skymta. Snart skulle de vara framme.

En dryg timme senare skrek Marianne ut sin smärta under kompetent övervakning och efter ytterligare ett par timmar kom det första skriket från deras son.

34

Kapitel 8

Det var ett rosigt litet gossebarn med mörkt hår och långa, mörka ögonfransar, tio små fingrar och tio små tår som kom till världen.

Han blev tvättad, vägd och mätt och sedan inlindad i en mjuk, vit filt.

Under tiden flyttades Marianne till avdelningen, där hon otåligt väntade på att få tillbaka sin son. Johan som oroligt vandrat av och an, satte sig äntligen ner bredvid henne och tog hennes hand i sin. Att håret stod på ända och att kläderna var i oordning var ingenting han var medveten om. De hade klarat det. Allt hade gått bra. Allt annat var oväsentligt.

En sköterska kom in med ett litet bylte och lade i famnen på Marianne.

Deras son. Så liten. Johan vågade knappt röra vid honom, vek undan filten en aning, såg den lilla rosa handen, kunde inte låta bli att ta den. Bröstet höll på att svämma över när de små fingrarna slöts kring hans pekfinger.

Han tittade upp och smalt samman med Mariannes blick. De var en familj nu. En riktig familj, de tre. Tårar gled nedför hans kinder. Ingenting annat än tårar kunde beskriva det han kände just här och nu.

Marianne fick hjälp att lägga gossen till bröstet och han började genast suga, visste precis hur man gjorde. Direkt. Johan tittade fascinerat på. Det skulle bli något stort av den grabben, det kunde man ju se redan nu. Johan bara log och tittade på Marianne och barnet med en stolthet som höll på att spränga honom.

– Världens vackraste familj, sa han med grötig röst.

Marianne smekte honom ömt över kinden och kunde inte låta bli att skratta.

– Älskade Johan, vacker … en spegel säger nog något annat.

Johan såg ner på sina skrynkliga kläder och drog snabbt med fingrarna genom håret. Han sträckte på sig och log mot henne: – Världens vackraste.

Han gäspade stort och kastade en slängkyss åt dem innan han begav sig hemåt. En dusch och sedan i säng. Sova, åh vad han skulle sova.

35

Faderskapsprovet skulle göras medan de var kvar på BB. Med hjälp av sin väninna hade Marianne i god tid tagit reda på vilka hennes kavaljerer varit den där kvällen. Väninnan hade fnittrat och först trott att hon skämtade. Sedan hade hon gjort stora ögon och med allvar svurit att inte berätta för någon, bara ta reda på vilka de var.

– Det här är nog det värsta jag varit med om, anförtrodde Marianne sin väninna, att kontakta dem och förklara läget. Jag skäms.

Hon var fegt tacksam för telefonen, att kunna säga det som måste sägas utan att behöva träffa dem. Det var så oerhört genant och tänk om de inte ville ställa upp. Hon hade gått igenom vad hon skulle säga åtskilliga gånger, en väl inövad läxa. Måste få det sagt utan omsvep, utan att staka sig, utan att bli avbruten. Måste få det avklarat så fort som möjligt: – Det var ett olycksfall. Inga förbindelser, inga krav. Vill bara ha faderskapet fastställt.

Nu var det dags att möta dem öga mot öga.

Bengt och Helge infann sig på avtalad tid. De blev stående innanför dörren till rummet där Marianne låg, skruvade på sig, nickade kort mot Johan och mumlade en tyst hälsning. Flackande blickar såg sig om efter en sittplats som inte fanns. Obekväma ord stannade vid en harkling.

Så det var så här de såg ut, tänkte Marianne och hade svårt att se dem i ögonen.

Johan höll sig spänd och avvaktande i närheten, på behörigt avstånd. Synade dem tyst uppifrån och ner. Var det någon av de här två som var far till hans barn? Ett styng av svartsjuka fick hans ögon att mörkna, tittade snabbt ut genom fönstret, fäste blicken på en fast punkt långt borta.

Det var i alla fall han som skulle följa Kristers uppväxt och uppfostra honom. Det kunde de inte ta ifrån honom. Det var honom Krister skulle kalla för pappa.

– Ehm, grattis.

Bengt tog ett par steg in i rummet och räckte fram en blomsterbukett.

Marianne tog emot blommorna och bad Johan sätta dem i vatten.

– Ja, jag visste inte riktigt, fortsatte Bengt medan han fumlade i innerfickan och tog fram varsin cigarr till dem. Det är väl brukligt? undrade han lätt generad. Vi får förstås spara dem till sen.

– Grattis från mig med, fyllde Helge i och lämnade över en chokladkartong. Guldnougat, jag tycker själv den är god. Ja, nu menar jag förstås inte 36

att du ska bjuda på den utan … äh, varsågod.

– Inte hade ni behövt, men tack. Och tack för att ni kom, sa Marianne och visste inte mer vad hon skulle säga.

De unga männens blickar drogs mot vagnen av genomskinlig plast där Krister låg.

– Kom närmare vet jag, sa Marianne. Ni måste ju se det lilla underverket. Är han inte söt?

Hon tog upp Krister och lät dem hålla honom en liten stund vardera. De sneglade på varandra, försökte hitta likheter.

Det knackade på dörren och en sköterska stack in huvudet.

– Då var det klart för provtagning. Får jag be er följa med här.

Marianne slog ner blicken inför personalen. Vad skulle de tro om henne.

Tre kandidater till faderskapet. Och alla var de här. Det pratades nog därute i fikarummet, tänkte Marianne. Och det skulle säkert pratas länge efteråt också. Hon rös.

Stackars Johan. Hur kände han det? Hon tänkte inte fråga.

Marianne växte snabbt in i mammarollen. För första gången hade hon badat sin bebis, blöjbytena gick utan problem, amningen fungerade och barnet hade vänt i vikt. Efter fem dagar kände Marianne sig redo att lämna tryggheten på BB. *

Kuvertet dunsade ner på hallmattan och Marianne visste redan innan hon sett det, att det var just det kuvertet de väntade på.

Hon lät det ligga en lång stund innan hon tog upp det, vände och vred på det. Därinne fanns svaret, vem som var Kristers biologiska pappa. Hon både ville och inte ville veta. Lade ifrån sig brevet på soffbordet. De skulle öppna det tillsammans.

Hela dagen gick hon och tittade på det. Tittade på klockan. Johan skulle inte komma hem än på ett bra tag. Hon tog upp brevet, höll det i handen, höll upp det mot ljuset från fönstret utan att kunna se något av innehållet.

Lade det ifrån sig igen. Försökte intala sig att det inte spelade någon roll.

Men det gjorde ju det. Visst gjorde det. Speciellt för Johan.

37

Marianne ammade, bytte blöja och bestämde sig sedan för att ta ut Krister i barnvagnen på en promenad. Hon bäddade in honom i en åkpåse, som hon själv legat i när hon var liten. Där skulle han ha det varmt och skönt.

Hon gick raskt i den kyliga vinden. Snön låg vit och gnistrade vackert när solen emellanåt hittade gluggar i molntäcket.

När hon passerade Annas Conditori, svepte en oemotståndlig doft av nybakat emot henne.

– Vi köper något gott på hemvägen, sa hon till Krister.

Onödig utgift, men idag kändes det rätt att unna sig något.

Tankarna gick ideligen till kuvertet som låg där och väntade på att avslöja sitt innehåll.

Hemma igen satte hon sig mer eller mindre rakt upp och ner och bara väntade på att Johan skulle komma hem. Äntligen hörde hon nyckeln sättas i dörren. Hon skyndade honom till mötes.

– Det har kommit.

– Vad har kommit?

– Resultatet.

Johan stannade upp i rörelsen.

– Har du …

– Naturligtvis inte. Vi ska ju öppna det tillsammans.

Kaffekopparna var urdruckna. Bakelserna uppätna. Endast små rester av grädde kvar på tallrikarna. Marianne vek ihop pappret, stoppade ner det i kuvertet och lade det längst in i byrålådan bland sina underkläder. Sedan gick hon ut i köket för att diska upp.

Johan gick bort till barnsängen där Krister låg och sög på sin högerhand.

En lång stund stod han och såg på honom. Försökte känna efter om känslan var annorlunda. Så sträckte han sig ner, tog upp barnet i famnen och andades in den milda babydoften medan han strök honom varsamt över huvudet.

38

Kapitel 9

Mariannes förhoppning att kunna spendera en del tid tillsammans med Elisabet och få hennes hjälp och stöd, inskränktes snabbt till enbart telefonkontakt.

Elisabet och Axel hade sålt villan och flyttat till ett radhus i utkanten av Göteborg kort efter att Johannes var född. Nu skiljde flera mil emellan dem, alldeles för långt iväg för att kunna ses mer än vid särskilda tillfällen. Det var en besvikelse. Marianne hade sett fram emot att låta Johannes och Krister leka tillsammans medan hon och Elisabet utbytte erfarenheter över en kopp kaffe. Nu blev det inte så.

– Folk har så ont av att Johannes kommit till på konstlad väg, sa Elisabet med sorg i rösten. Det är som om de tror att han inte är normal. Vi skulle aldrig ha berättat. Vi var helt enkelt tvungna att flytta. Här i storstan kan vi vara mer anonyma. Vi har bestämt att inte berätta det för någon mer. Det blir bäst så.

Johannes ska kunna växa upp som vilket annat barn som helst. Han ska inte behöva drabbas av att folk pratar bakom ryggen på honom på grund av något som de inte förstår. Folk är allt bra inskränkta.

Elisabet berättade stolt vidare att de satte in pengar på banken varje månad för att kunna ge Johannes en bra utbildning. Att han skulle studera och skaffa sig ett välbetalt jobb var en självklarhet och de skulle göra allt för hjälpa honom till en bra start.

Allt eftersom tiden gick blev avstånden mellan samtalen också allt längre och besöken de så ofta pratat om blev hela tiden skjutna på framtiden.

*

När Krister hunnit bli fem år sa Marianne en dag: – Är det inte dags att vi skaffar Krister ett syskon?

39

Både hon och Johan hade nu jobb som de trivdes med. De hade bosatt sig i Nässjö där de båda var uppvuxna. Den nya lägenheten var lagom stor och ekonomin under kontroll. Tidpunkten kändes optimal att utöka familjen.

Nästan som på beställning konstaterade Marianne kort tid därefter att hon var gravid.

Hon köpte en bok med tecknade bilder där man kunde följa ett fosters utveckling. Krister såg med stort intresse hur mammas mage blev större och följde med i boken hur mycket hans lillasyster växte. För en lillasyster skulle han ha.

Han kom ständigt med frågor och var snart lite av en expert på graviditetens fortlöpande. Marianne fick plocka fram alla broschyrer hon sparat för att kunna svara på allt han funderade över.

Barnmorskan på mödravården lät sig villigt charmas av hans lillgamla vetgirighet. Och Marianne gjorde ingenting för att dölja hur stolt hon var.

Krister hade rätt. Det blev en lillasyster.

– Jag sa ju det, sa han segervisst. Hon ska heta Kristina.

Och Kristina blev det.

40

1962 – 1990

41

Kapitel 10

Krister tog sin uppgift som storebror på fullaste allvar och tog genast systerns parti när så krävdes.

Den lilla Kristina såg upp till sin bror. Kristus kallade hon honom. Och far- och morföräldrar lade sina huvuden på sned inför den näpna lilla tösen och syskonkärleken som blommade.

Allt vad Krister gjorde skulle Kristina göra likadant. «Min bror Kristus» betonade hon ofta i olika sammanhang, noga med att alla skulle veta att de hörde ihop.

Avundsjukt såg hon Krister gå till skolan med skolväska över axeln, ivrigt pratande om hur roligt det var, för att sedan komma hem och göra sina lika roliga läxor.

När Kristina väl började skolan, tyckte hon däremot inte alls att det var så roligt som hennes bror låtit påskina.

– Jag förstår inte, klagade hon. Varför ska jag lära mig det här?

De gånger Marianne försökte förklara saker och ting för sin dotter, möttes hon av en suck och «jag frågar Kristus istället». Kristina lät sig hellre förhöras på läxorna av sin bror. Han hade ett tålamod, som fick Marianne att ifrågasätta sin egen pedagogiska förmåga. Skulle han bli lärare när han blev stor?

– Krister behöver ägna sig åt sina egna läxor, vi kan inte begära att han ska hjälpa dig hela tiden, sa Marianne.

Men Krister försäkrade att han gärna gjorde det och fick tacksamma ögonkast av sin syster.

– Syskonkärlek, sa Marianne under ett av sina samtal med Elisabet, man tror knappt det är sant. De bråkar nästan aldrig.

*

Det hade blivit dags för Krister att välja vad han skulle göra efter grundskolan.

– Vi har fått träffa några lärare från gymnasiet idag, sa Krister och såg mer än 42

belåten ut.

– Tänk över noga vilken linje du ska välja, förmanade Johan.

– Jag vet vad jag ska bli.

– Lärare? sa Marianne och anade svaret.

Så klart han skulle bli lärare, han var som klippt och skuren för det. Men han skulle förstås undervisa på betydligt högre nivå än hon själv.

– Finns ingen bättre lärare än min bror Kristus, sa Kristina och nickade medhåll.

Hon hade honom att tacka för sina betyg.

– Det är bra, sa Johan. Du vet vad du vill. Och du har lätt för dig. Det är bra.

– Jag ska bli läkare, sa Krister.

– Läkare?

– Ska du bli doktor? utbrast Kristina. Är du medveten om hur mycket du måste plugga för det?

– Jag ska gå naturvetenskaplig linje och sedan läsa till läkare. Det är intressanta ämnen och jag får jobba med något där jag kan hjälpa andra människor, det är precis det jag vill.

– Vår son ska bli läkare, sa Johan och önskade att någon mer än Marianne och Kristina kunnat höra honom säga de orden.

Krister fördjupade sig gärna i det som han fann intressant. Hans förmåga att se sammanhang och dra egna slutsatser, förundrade lärarna och väckte avundsjuka hos klasskamraterna.

– Det är orättvist, klagade Kristina, som fick kämpa med sina läxor.

– Jag hjälper dig syrran, sa han frikostigt och lade sina egna böcker åt sidan för en stund.

Det självklara sätt som Krister delade med sig av kunskap och sunt förnuft, fick Kristina att vilja göra samma sak för andra. På ett tidigt stadium hade hon yrkesvalet klart för sig. Det var lärarinna hon skulle bli.

43

Kapitel 11

Krister gick ut gymnasiet med högsta betyg och ett stipendium, sökte till läkarlinjen och kom in. Något alternativ hade han inte ens tänkt på.

Studentlivet hade mycket mer än studier att erbjuda och det störde Kristers målmedvetna planer. Efter att en kort period ha bott på korridor, packade han sina få tillhörigheter och hyrde istället ett litet rum med pentry och egen ingång hos en gammal dam, som tyckte det kändes tryggt att ha en läkarstuderande i huset.

Här fann han den lugn och ro han ville ha för att kunna fördjupa sig i studierna. Ingen hög musik, inga ovälkomna knackningar på dörren som frestade med kortspel och alkoholhaltiga drycker frampå småtimmarna.

Det var sällan han ens gav sig tid att åka hem till föräldrarna.

– Borde du inte utöva någon sport? tyckte Marianne, som ansåg att han satt alldeles för mycket stilla med näsan i böckerna. Du behöver röra på dig.

Sparka boll, gå ut och dansa.

– Dansa?

– Det är väl ett bra sätt att umgås med vänner. Och kanske träffa en trevlig flicka, lade hon till.

– Morsan. Lägg av.

Krister hade svårt att smälta in i gemenskapen bland sina studiekamrater. Han delade inte deras intressen och tröttnade snabbt på småprat om oväsentligheter. Att prata bara för pratandets skull och upptäcka att ingen egentligen var intresserad av vad han hade att säga, fick honom att tystna.

Han tillbringade hellre en pratstund med sin hyrestant och fick på det sättet såväl ett mål lagad mat som en stor portion av hennes samlade erfarenheter av livet.

En och annan gång lyckades vännerna övertala honom att följa med på en barrunda. Ett visst mått av socialt innehåll i livet behövde ändå tillgodoses.

Han kunde dock aldrig riktigt delta i det skrytsamma snacket om brudar och 44

tillhörande bravader. Krister kunde inte förstå det märkvärdiga i att kyssa så många flickor som möjligt, än mindre att det dessutom skulle pratas så mycket om det.

Men flickorna var inte oävna. Krister såg bra ut och det var många som försökte närma sig honom på diverse uträknande sätt. Han kunde inte undgå deras ögonkast och leenden, hittade små handskrivna lappar med telefonnummer i jackfickan, orädda förslag att ta en kopp kaffe eller gå på bio.

Krister skruvade på sig, gick omvägar och hade alltid ett svepskäl till hands. Han vistades hellre på biblioteket eller diskuterade anatomi och fysiologi på ett mer vetenskapligt plan med sina kurskamrater.

– Vad ska jag göra? sa han till Kristina. Vad ska jag säga till dem? Det är smickrande, men jag vill inte. Jag är inte intresserad.

– Du får väl bjuda till lite, sa Kristina. En fika, ett biobesök kan bli hur trevligt som helst. Var inte en sån tråkmåns.

– Jag vet hur det blir, har man en gång gått med på en träff, då förväntar de sig en fortsättning, nå’nting mer. Jag har inte tid med det. Tentorna är viktigare, men hur ska jag kunna säga det utan att såra någon? Alla verkar inte tycka att höga betyg och en examen är det primära i det här studentlivet.

*

Kristina hade funnit en bästis i Agneta, som bodde i samma kvarter och var ett år äldre. Agneta umgicks mer än gärna med Kristina, särskilt när Krister var hemma. Hennes samtalsämnen kom allt som oftast in på var han var och vad han gjorde. Kristina tyckte det blev lite tjatigt ibland, det var roligare att prata om andra killar.

Agneta hade också en bror, Lars. Han var söt på något sätt, men inte häftig. Och det var inte Krister heller. Killar skulle vara häftiga och köra moped eller motorcykel, tyckte Kristina.

Längtansfullt tittade väninnorna efter lämpliga kandidater. Tänk att få sitta på en bönpall, hålla armarna om en häftig kille och känna sig häftig själv.

– Vi skulle kunna köra själva, sa Agneta.

– Det är ju inte det som är grejen.

– Kan vi inte ha en träff, föreslog Agneta som om hon precis kommit på idén, vi fyra tillsammans, nu när det snart är lov.

– En träff? Men vi är ju syskon, det kan man väl inte kalla för träff. Och dessutom är Lars för gammal.

45

– Men Krister är inte för gammal för mig, sa Agneta och plutade med munnen framför spegeln. Är det här läppstiftet för rosa?

– Är du intresserad av Krister? På riktigt?

– Varför inte. Han är snygg. Och smart. Jag tror att vi skulle passa bra ihop, tror inte du det?

– Nä. Jag vet inte, det där läppstiftet är nog för ljust. Du ser blek ut.

– Krister kan gärna få öva på att undersöka mig. Jag kanske blir mer intressant om jag ser blek ut. Vad tror du?

*

Krister pluggade ihärdigt, fast besluten att bli färdig läkare så fort som möjligt. Han gick pliktskyldigast på de fester han blev bjuden till och försökte sig på att umgås med en och annan flicka, men något förhållande gav han sig inte in i. Det brådskade inte, tyckte han. Det upptog bara dyrbar tid och kostade pengar.

Den gamla damen, som blivit allt mer pratsam och familjär, knackade allt oftare på hans dörr och ville ha råd om allehanda krämpor och mediciner.

Han blev störd, men hade svårt att säga nej.

När han för tredje gången samma dag inför en stor tenta fick påhälsning, hade han fått nog.

Utan att tveka, tackade han ja till en andrahandslägenhet, som satt utannonserad på anslagstavlan i entrén vid medicinska fakulteten. En möblerad etta i närheten av sjukhuset. Den kostade mer, men friheten var värd det.

Johan och Marianne sköt till en slant. Betala tillbaka kunde han göra när han var färdig med sin utbildning och hade fått jobb, sa de. Älskade föräldrar. Han skulle inte göra dem besvikna.

Marianne och Elisabet kunde inte låta bli att jämföra sina barns göranden.

Fastän Marianne med stolthet kunde berätta om Kristers ambitioner och Kristinas nyligen erlagda lärarexamen, var det inte utan att det stack till i henne när hon fick veta att Johannes skulle gifta sig.

Elisabet hade tidigare berättat att han var lite av en drömmare och behövde en kvinna vid sin sida för att få ordning och reda på tillvaron. Och nu hade han alltså hittat henne.

Annat var det med Krister. Han skapade ordning och reda omkring sig på egen hand och Marianne började tro att det skulle bli svårt för en kvinna 46

att finna sin plats vid hans sida.

– Han är ambitiös, lugnade Johan henne. Jag tycker han är klok som inte låter någon flicka förvrida huvudet på honom.

När han väl är färdig ska du se att det inte dröjer länge förrän han också skaffar fästmö och gifter sig. Det är vad jag tror. Han är förståndig och vill vänta. Var sak har sin tid; det är ordning och reda med grabben. Han vet nog vad han gör.

– Det kan inte hjälpas, jag börjar bli orolig för honom. Han sitter för mycket med sina böcker. Tycker inte du också att han har blivit tyst och inbunden?

– Han har höga krav på sig själv, höll Johan med. Och det är väl bra, men visst, han borde unna sig lite fritid.

– Vi kanske ska prata med Kristina, be henne ta med honom ut någon helg. Henne lyssnar han ju på. Hon om någon borde veta vad som skulle intressera honom.

För den delen behöver väl hon också komma ut och ha lite roligt. Åren går.

Kristina satt som så ofta och tittade drömmande ut genom köksfönstret.

Hälften av klassens skrivböcker låg rättade framför henne och morgondagens lektioner var planerade. Rödpennan var den enda färgklicken i hennes tillvaro just nu, men hennes elever var duktiga och tillät henne inte att använda den så mycket. Den grå vardagen hade flyttat in, konstaterade hon.

Hon längtade efter pratstunder, men Krister hade sällan tid. Det var alltid hon som ringde upp och samtalen blev kortfattade. Och Agneta, sedan hon flyttat till Stockholm för att utbilda sig till kosmetolog, hade de glidit ifrån varandra. Det blev allt glesare mellan telefonsamtalen. Och när de väl pratade var det som om de inte längre kände varandra på det där bästaväninnor-viset. Kristina suckade för sig själv och stirrade oseende ut genom fönstret. Hennes bästa vänner var inte längre närvarande i hennes liv.

Det måste bli en ändring på det.

Samtalet från Marianne kom som om hon blivit bönhörd.

– Visst, svarade Kristina. Agneta kommer att bli överlycklig. Hon har tjatat om att vi ska umgås alla tre, hon, jag och Kristus; hon är visst fortfarande intresserad av honom.

– Utmärkt, sa Marianne. Agneta är en trevlig flicka.

47

När de avslutat samtalet slog Kristina omgående numret till Agneta, som svarade efter fem långa signaler.

Väninnan hade snabbt blivit bortskämd av huvudstadens utbud av nöjen inkluderat uppmuntrande blickar och uppvaktning från unga män. Hon hade mycket att berätta i det ämnet. Men Krister var ändå den som upptog platsen i hennes hjärta. Hon var fast besluten att vänta ut honom.

Telefonsamtalet blev långt. Det var länge sedan sist och de hade mycket att prata om.

– Jag saknar dig, sa Kristina. Kan vi inte ses?

– Du kan väl hälsa på en hel helg, det finns så mycket att göra här i stan.

Jag förstår inte hur du står ut att bo kvar i den där hålan. Och hur ska du kunna hitta någon att gifta dig med om du bara sitter inne i din lilla lägenhet om kvällarna.

– Jag trivs bra i Nässjö, det är lagom stort. Jag traktar inte efter någon storstadstillvaro, men jag saknar att sitta och prata bara du och jag. Som förr i tiden.

– Skärp dig nu Kristina. Du är lärare i samma gamla skola som du själv har gått i. Vad är det för liv? Nej, flytta hit. Det finns väl jobb för lärare här också. Och tänk så mycket roligt vi skulle ha. Och så mycket att prata om.

– Mm. – Och Krister, du skulle ju få nära till honom också, fortsatte Agneta. Vi kan väl ta honom med oss ut på stan, tror du inte han skulle tycka det vore kul?

– Det var lite det som var tanken, att få honom att släppa loss lite. Mamma och pappa är oroliga. De är rädda att han överanstränger sig, han har så stora krav på sig själv. Han och hans kurskamrater pratar väl bara sjukdomar och elände dagarna i ända.

– Då är vi helt rätt medicin för den blivande doktorn, sa Agneta. När kommer du?

De enades om att ses redan nästa helg.

Agneta kunde inte dölja sin förtjusning att de skulle gå ut och «göra stan».

Tillsammans med Krister.

Kristina kom på sig själv med att le. Uppiggad av samtalet och Agnetas entusiasm, ringde hon genast upp sin bror.

– Syrran. Hur är det med dig?

– Jag saknar dig Kristus, du borde komma hem någon gång ibland.

48

– Du vet hur det är. Måste plugga.

– Då kommer jag och hälsar på dig.

– Okej, men du får underhålla dig själv. När hade du tänkt?

– Nästa helg. Jag ska sova över hos Agneta. Vi ska gå ut och roa oss och då vill vi ha dig med.

– Ni tjejer roar er nog bäst själva. Men jag hänger gärna med ut på en fika.

Jag vet ett trevligt ställe.

– Bra. Då säger vi det.

Hon hade nått sitt mål och pratade glatt vidare om föräldrarna, om sitt arbete som skolfröken och livet i allmänhet.

Efteråt kom hon på att det egentligen bara var hon som hade pratat. Kristus hade inte sagt någonting om hur han hade det. Hon fick ta igen det när de sågs.

Nu skulle hon brygga sig en kanna te och rätta några skrivböcker till.

Kanske borde hon kolla igenom garderoben också, för vad skulle hon ha på sig när hon åkte till Stockholm?

49

Kapitel 12

Marianne hade ett långt telefonsamtal med Elisabet.

– Hur har ni det? Har Johannes hämtat sig efter sin skilsmässa? Det kom verkligen som en chock för oss. De verkade ju passa så bra för varandra.

Vad var det som hände?

Många frågor på en gång som bottnade i äkta medkänsla och vilja att förstå.

– Ack, kära du, sa Elisabet. Jag är så orolig för honom. Hade de bara kunnat skiljas som vänner, men hon vill varken prata med honom eller med oss. Vi som kom så bra överens. Hon vill inte ha med honom att göra över huvud taget längre. Jag förstår inte vad det var som gick fel.

– Vad säger Johannes då?

– Han berättar inget han heller. Först stack han bara iväg till Köpenhamn och bodde lite här och lite där hos goda vänner. Hörde knappt av sig, vi visste ju inte var han höll hus. Och nu har han flyttat ut i ett gammalt hus i Skogstorp, delar bostad med ett par andra, har du hört på maken. Vad han nu ska göra där långt ute på landet. Jag begriper mig inte på honom. Det går inte att prata med honom längre. Han släpper inte in oss i sitt liv. Jag är så rädd att han är olycklig. Vi vet inte vad vi ska ta oss till, hur vi ska kunna hjälpa honom.

– På sätt och vis har Krister blivit lite åt det där inneslutna hållet också, sa Marianne. Han fördjupar sig för mycket i studierna och glömmer bort att leva. Man måste ju umgås med vänner och roa sig också. Och nu verkar han dessutom tvivla på om han valt rätt, eller rättare sagt, han kan inte välja inriktning. Han har alltid varit fascinerad av virus och bakterier och en massa sådana där sjukdomsalstrande småkryp som man inte kan se för blotta ögat, men nu har han börjat läsa extrakurser i psykiatri. Han vill så mycket, men man kan ju inte vara kunnig på alla områden. Han skulle behöva komma bort ett tag. Tänka på något helt annat.

– Jag har funderat på om de hade rätt, alla de som sa att det aldrig kunde 50

gå väl med ett barn som kommit till på konstgjord väg, sa Elisabet. Han är kanske inte normal. Och då är det ju vårt fel.

– Visst är han normal. Han har väl hamnat i en kris när äktenskapet inte höll, hans manlighet har såklart fått sig en rejäl törn. Det är svårt det där med stolthet. Han behöver nog bara lite tid, ska du se.

– Hoppas du har rätt. Kanske är det vi som inte kunnat ge honom rätt sorts sociala stimulans.

– Vet du, sa Marianne. Jag tror att Krister och Johannes är rätt lika. De borde träffas. Vem vet, de kanske är precis rätt sällskap för varandra.

– Jag tror inte att Johannes går med på att åka till Stockholm. Han har blivit en riktig bohem. Passar inte in i storstan. Går hellre omkring långhårig och orakad och lyssnar på naturen, som han säger. Han som utbildade sig och skulle kunna få ett bra betalt arbete.

– Krister kan gott åka och hälsa på Johannes, sa Marianne bestämt. Han har snart en veckas ledighet och då ska jag se till att han verkligen kommer bort ett tag. Det är vad han behöver. Jag ska prata med honom redan ikväll.

Våra söner får göra som mamma säger nu.

– Låter som en bra idé, sa Elisabet och klamrade sig fast vid en nytänd strimma av hopp.

Hon hade inte mer än avslutat samtalet förrän hon lyfte luren igen och ringde upp sin son.

Elisabet kunde inte förmå sig att berätta för Marianne. Det hon precis fått veta. Inte än. Hon var tvungen att smälta det själv först. Vänja sig vid det.

Vid närmare eftertanke var det kanske bäst att inte säga något. Inte till någon. Folk behövde ju inte nödvändigtvis veta.

Det skulle kanske inte märkas.

51

Kapitel 13

Kristina var hemma hos sina föräldrar för att hjälpa till med storstädningen.

– Inte ska du komma hit och städa, började Marianne, men det är klart jag är tacksam, det är jag.

– Städar ni nu igen, muttrade Johan och tog på sig ytterrocken. Jag går ut och köper en tidning.

– Du skulle kunna … började Kristina, men tystnade genast av Mariannes blick.

– Det går fortare om han är ur vägen. Städning ligger inte för honom. Han springer mest och lägger ifrån sig saker, som han inte hittar. Han har börjat bli disträ. Ta fram dammsugaren du, så tar jag ett tag i köksskåpen.

Efter en stund kom Kristina ut i köket, vit i ansiktet.

– Men kära barn, mår du inte bra?

– Vad är det här?

Marianne fick syn på brevet som Kristina höll i handen och slutade för en sekund att andas.

– Mamma?

Marianne blundade, svalde. Sedan tog hon abrupt kuvertet ur hennes hand, tryckte det mot sitt bröst, gick tillbaka in i sovrummet och lade det allra längst in i byrålådan.

Med bultande hjärta stod hon kvar med händerna på byrån. Bet sig i underläppen så det gjorde ont. Ett snabbt beslut. Hon gick ut i köket igen.

Kristina tittade på henne med uppspärrade ögon, fortfarande med en främmande blekhet i ansiktet. Marianne undvek hennes blick. Teg. Med bestämda rörelser satte hon på kaffe, dukade omilt fram koppar och fat så det klirrade i porslinet.

– Jag menade inte att snoka, det hade ramlat ner bakom byrån.

Marianne sa fortfarande ingenting.

– Jag då? Finns det ett papper på mig också? Vet Krister om det här?

Kristinas ögon stod fulla av tårar.

52

– Pappa och jag älskar er båda. Något annat behöver ni inte bry er om.

Glöm att du såg det där brevet.

Men Kristina kunde inte glömma.

53

Kapitel 14

Efter ett visst mått av övertalning från Mariannes sida, gick Krister med på att ta en veckas timeout. De hade ju lov. Och det var väl meningen att man skulle vara ledig då.

Han kunde ändå inte låta bli att protestera. En vecka utan böcker, en vecka att bara vara. Var inte det slöseri med tiden, tyckte han.

– Vad ska jag där att göra? Jag känner ju inte Johannes.

– Det är på tiden att du lär känna honom, sa Marianne. Hans mor och jag är goda vänner och jag är säker på att ni två kommer att ha mycket gemensamt. Det blir säkert trevligt. Du behöver få lite annat i tankarna och inte bara umgås med sjukhusfolk.

Hans mamma ville honom bara väl, det förstod han och kanske var det precis det här han behövde så här i slutspurten av utbildningen. Han borde ta tillvara på ledigheten och samla krafter. Vila. Framför allt vila. Sömn hade blivit en bristvara i jakten på studieresultat.

Motvilligt gick Krister med på arrangemanget. Mamma har väl rätt, tänkte han. Jag vet inte vad jag ska satsa på, vilken inriktning jag ska välja, vet inte om jag passar in över huvud taget. Vid närmare eftertanke ska det faktiskt bli rätt skönt med miljöombyte. Kanske till och med riktigt bra att han inte kände de här människorna han skulle bo hos. Och det rörde sig bara om en vecka. Han började nästan se fram emot det.

AT-tjänstgöringen gick mot sitt slut och han skulle få sin läkarlegitimation.

På sommaren kunde man få hur mycket jobb som helst och han hade sett chansen att få in en fot där han helst av allt ville vara. Forskning. Han hade alltid velat söka sjukdomars uppkomst och spridning, hitta botemedel. Det var en fascinerande värld full av möjligheter.

Det hade länge varit ett självklart val, men nu var han inte längre säker på att det var det han ville. Det började bli bråttom. Han måste bestämma sig.

54

Krister packade en väska med det nödvändigaste och en sovsäck. Sedan satte han sig på tåget och slöt ögonen, omgiven av lågmälda samtal, prasslet från tidningar, hjulens upprepade du-dunk och det framrusande landskapets gröna nyanser. Han hade inga böcker med sig, ingen förströelse. Det var så ovant att han nästan kände sig stressad av det. Men det var för sent att ångra sig nu. Det fanns bara en sak att göra, koppla av och fundera. Kanske skulle den här resan leda till något bra.

Krister tittade sig sökande omkring när han steg av tåget i det lilla samhället.

Försommarvinden svepte ljummen emot honom och det luktade … rent. Ren och frisk luft. Perrongen var så gott som folktom. Genast lade han märke till den långe, ljuse mannen med håret i hästsvans som stod behagfullt lutad mot väggen vid utgången. Han hade slitna jeans och en lappad stortröja som förlorat sin ursprungliga form för länge sedan. Det måste vara han. Krister gick fram till honom.

– Johannes?

Ynglingen sken upp och granskade Krister uppifrån och ner. Hans blåa ögon utstrålade lugn och värme. Krister fick en känsla av att de redan var bekanta med varandra. Harmonin stod som en aura runt honom.

– Välkommen Krister. Mamma har berättat så mycket om dig så jag tycker nästan att jag känner dig. Vi träffades visst några gånger när vi båda var små, men det är inget jag kommer ihåg. Gör du?

– Tyvärr, vi kan inte ha varit gamla då, men jag har hört talas en hel del om dig och dina föräldrar också.

– Hoppas att du ska trivas i min och mina vänners enkla boning. Är det lugn och ro du behöver så har du kommit rätt. Hoppa upp, så kör vi.

Krister tittade skeptiskt på den slitna flakmoppen som stod parkerad utanför stationen.

– På den där?

Johannes skrattade högt.

– Ja, på den där. Här lever vi enkelt, ser du. Sätt dig på filten, så lindrar det de värsta stötarna. Sista biten är lite ojämn och gropig.

Johannes tog Kristers bagage och slängde upp på flaket. Han lade filten till rätta och det var bara för Krister att ta ett kliv upp, sätta sig med benen i kors och låta sig transporteras vidare. Vilket mottagande.

De tuffade framåt och var snart ute ur samhället, följde den asfalterade vägen en bit tills Johannes hojtade: 55

– Var beredd. Nu svänger vi här borta.

Han tog av till höger in på en skogsväg. Ojämn och gropig var just vad den var. Och lång. Är vi inte framme snart? tänkte Krister och höll sig krampaktigt i sargen på flaket. Det här är ju världens ände. Och här ska jag vara en hel vecka.

En liten stuga dök upp. Mellan trädstammarna skymtade han den. Den hade nog varit faluröd en gång, men nu var den charmigt sliten, mer grå än röd. Johannes saktade ner farten. Lummig grönska omgav hela gläntan, en syrenbuske dignade av ljuslila blommor och spred en doft av sommarlov.

En minnesbild av skolavslutning och «Den blomstertid nu kommer» dök upp i huvudet. Solen tittade fram mellan molnen och värmde skönt. Det fanns inget bättre ord än idyll. Äntligen stod moppen stilla. Krister kravlade ner från flaket och rättade till kläderna.

Några hönor flydde kacklande in i buskagen och väckte en katt som hade lagt sig till rätta i solen.

Två ynglingar reste sig nu upp från varsin stol på förstubron och kom dem till mötes.

Båda var solbrända med bar överkropp och endast ett batikskynke knutet runt höfterna.

– Välkommen, hälsade de och höjde varsin ölflaska till hälsning. Kom och sätt dig här, nu vill vi veta allt om dig.

Krister tog i hand, presenterade sig: – Krister.

– Hasse.

– Sven.

Nyfikna ögon synade honom utan att han kände sig det minsta besvärad. Det var genuint intresse, som bara kändes varmt och välkomnande.

Inga värderande blickar som så ofta bland studiekamrater och personal på sjukhuset.

– Nu sätter vi oss, dricker en öl och bekantar oss med varandra, sa Johannes. Du får packa upp sedan. Och det ser ut att gå fort.

Han tittade menande på den klena packning Krister hade med sig.

– Det är bra, fortsatte han. Här ute är det bara vi och naturen. Här behövs inga ombyten och attiraljer. Vi är som vi är och tar det som det kommer.

– Skulle vara skönt att duscha av sig, sa Krister.

– Badar gör vi i sjön, sa Johannes. Det är bara femhundra meter ditåt.

56

Han pekade neråt en gräsbevuxen stig som försvann i en krök.

– Finns ingen dusch, förtydligade Hasse. Utedass på baksidan av huset.

Krister höjde på ögonbrynen. Här var det primitivt så det förslog. Men okej, var det miljöombyte så var det, och det kände faktiskt som om han skulle trivas här. Stämningen var hjärtlig och okonstlad.

– Satt fint det här, sa Krister och tog den sista slurken öl ur flaskan.

– Du får mer sen. Nu går vi husesyn.

Alla reste sig och gick in i huset. Inredningen var enkel, avlägset den standard Krister var van vid.

– Sovavdelningen har vi här. Hoppas du inte har något emot att ligga i överslafen.

Johannes slängde upp Kristers sovsäck i den ena av rummets två våningssängar.

– Allrum, öppen spis. Här är köket. Vatten hämtar vi i brunnen där utanför fönstret. Stugan är liten, men vad ska man med större till.

– Kom nu, sa Sven, vi sticker ner till sjön och tar ett dopp innan maten.

– Hm, jag har inga badbyxor med mig, sa Krister. Visste inte att …

– Badbyxor, vad är det för storstadsfasoner. Av med paltorna, här rör vi oss som vi är skapta. Det finns inga andra här, så det stör ingen. Det finns inget så skönt som att bada naken i en insjö.

– Vänta, sa Hasse och försvann ut i köket, vi tar med några öl.

I samlad tropp gick de längs en väl upptrampad stig och snart såg man sjön, som glittrade mellan träden. Katten följde efter med hög svansföring.

– Här är vår oas, sa Johannes och gjorde en svepande gest framför sig.

Känn bara stillheten och lugnet. Hör suset från träden, fåglarna, se krusningarna på vattenytan. Kan tillvaron bli skönare än så här?

– Lägg dina kläder här på stenen, sa Sven till Krister. Annars får du myror i brallan.

Krister tog ett snabbdopp. Den dyiga bottnen och sjögräset som slingrade runt benen gjorde det svårt att njuta. Dessutom var vattnet kallt.

– Badkruka? sa Hasse och slog sig ner på sin handduk bredvid Krister.

– Ovan bara, sa Krister huttrande och drog handduken tätare om sig.

– Här, ta en öl till. De där två går inte upp ur vattnet i första taget.

Johannes och Sven simmade sida vid sida, en lång bit ut och tillbaka igen.

Ogenerat steg de sedan i all sin nakenhet upp ur vattnet och sträckte armarna mot himlen och den sjunkande solen.

57

– Aah, vad härligt.

Solen fick vattendropparna att glittra på deras kroppar. Krister fick nästan lust att röra vid dem, låta handen följa hudens mjuka konturer.

Krister märkte till sin förfäran att något höll på att hända mellan hans ben. Åh nej. Han kände en rodnad sprida sig på kinderna. Hoppades att ingen av de andra märkte något.

– Var det här det fanns öl? Sven borstade vattendroppar ur håret och sträckte sig efter en flaska. Vad säger du Krister, visst är det härligt här?

– Nu tycker jag vi går hem och gör i ordning middagen, sa Johannes. Man blir hungrig av att bada. Vad sägs om nyfångad abborre och vitt vin.

Krister klädde skyndsamt på sig med ryggen åt sina nyvunna vänner.

Vad är det med mig? tänkte han och gick tyst efter de andra som glatt pratade och skämtade med varandra. Ölen hade gjort dem lagom gemytliga till sinnes verkade det som. Själv kände han sig närmast förskräckt. Så pinsamt. Jag känner inte igen mig själv. Jag åker hem, tänkte han. Det är något fel på mig.

58

Kapitel 15

Tillbaka vid huset igen tog Krister på sig ett par rena jeans och en tjock tröja.

– Kan jag hjälpa till med något? undrade han och hoppades samtidigt att så inte var fallet. Han behövde vara ifred ett tag.

– Idag slipper du, sa Johannes. Sven och jag fixar käket, Hasse dukar och du kan se dig omkring på tomten. Förresten, ta den här saxen och klipp lite citronmeliss och dill från trädgårdslandet.

– Citronmeliss, hur ser det ut?

– Smaka dig fram, det är inget att ta fel på.

Krister gick tacksamt iväg och höll på att snava över en höna som lagt sig till rätta precis nedanför trappan. Den for skrämt iväg runt husknuten under ljudliga protester.

Trädgårdslandet var väl tilltaget och såg ut att kunna försörja hushållet med råge. Han nöp av några gröna blad här och var och smakade. Härlig känsla att bara kunna gå ut så här och hämta in lök, morötter, kryddor och vad det nu var man odlade.

Han hittade citronmelissen och klippte på måfå, en vad han tyckte, lagom knippa.

Hasse hade under tiden dukat trädgårdsbordet, tänt levande ljus och pyntat med blommor och stenar.

– Konstnärligt, konstaterade Krister och nickade uppskattande åt dukningen.

– Miljön är nog så viktig, sa Hasse och såg belåten ut. Ögonen ska vila på något tilltalande samtidigt som smaklökarna får sitt. Slå dig ner, maten är nog snart klar. Det börjar lukta gott ända ut hit.

Snart satt de alla bänkade och lät maten tysta mun för en stund. Glasen höjdes och fylldes på flera gånger. Till kockens belåtenhet behövde ingen trugas att ta om. Samtalsämnena skiftade, avbrutna av en och annan skrattsalva medan skymningen smygande antog allt mörkare nyanser för att övergå i natt. Timmen blev sen och lockade fram en och annan gäspning.

59

– Tack för en underbar måltid. Vet inte när jag åt något så gott senast, sa Krister och strök sig över magen.

– Tror det är dags att vi går och lägger oss, sa Sven. Disken tar vi imorgon.

Sov gott allihop.

Krister vaknade med huvudvärk. Det hade blivit för mycket öl och vin igår.

Men vad gott det hade varit och så trevligt de haft. Han kände sig redan som hemma. Mamma hade rätt, tänkte han. Det var precis det här jag behövde. Han sträckte på sig, masserade tinningarna. Luktade det inte kaffe?

Han svängde benen över sängkanten och såg att de andra sängarna gapade tomma och var prydligt bäddade.

– God morgon, sa han när han kom ut på förstutrappan och blinkade mot den skarpa morgonsolen.

De andra satt vid trädgårdsbordet i skydd av syrenbusken och åt frukost.

Humlor surrade bland blomklasarna. En koltrast sjöng på behörigt avstånd från huskatten, som satt hopkrupen och iakttog den.

– Sovit gott?

– Utmärkt. Tack för igår, det var verkligen en fin välkomstmiddag ni bjöd på.

Sven log mot honom och lade armen om Johannes axlar.

– Den goda maten kan du tacka den här mannen för. Han är en mästare på att ta tillvara naturens gåvor. Så här gott äter vi varje dag. Nästan i alla fall.

– Vi har redan tagit vårt morgondopp, sa Johannes. Vill du gå ner till sjön först eller vill du ha frukost med en gång?

– Sjön kan vänta, sa Krister. En kopp kaffe skulle sitta fint. Och en huvudvärkstablett.

– Hasse och jag sticker in till Skogstorp nu, sa Sven. Plikten kallar.

– På tal om det, sa Krister, jag har inte tänkt snylta på er en hel vecka, jag ska förstås betala för mig.

– Det ordnar sig, sa Johannes. Ett kokt ägg? Hönorna här är prima äggproducenter.

Krister gjorde stora ögon när Sven gav Johannes en snabb kyss mitt på munnen till farväl. Krister kunde inte hjälpa att han hajade till. Han skruvade besvärat på sig. Hasse vinkade och så gav de sig iväg på flakmoppen.

Det knattrande motorljudet försvann bland trädstammarna.

Katten sträckte behagligt på sig, lade huvudet på framtassarna och slöt ögonen. Koltrasten hade försvunnit.

60

Johannes tittade tyst på Krister, som slog ner blicken och koncentrerade sig på att omsorgsfullt bre smör på en brödskiva.

Johannes gick in och hämtade kaffekannan, hällde upp till dem båda och slog sig ner på en stol mitt emot Krister. Efter en stund sa han: – Du har kanske förstått att vi inte är som alla andra? Sven, Hasse och jag.

Vi är homosexuella. Gillar killar. Hoppas du inte har något emot det. Om du tycker det känns besvärande kan vi …

– Nej, nej, det är inga problem, sa Krister överrumplad av Johannes rättframhet. Alltså, jag vet inte, jag har inte … det är … jag känner inga … förut … som ni.

– Det är inte lätt, sa Johannes lugnt, att vara ärlig med det här. Samhället, folk i allmänhet har svårt att acceptera vår läggning. Men vi är ju människor vi också, har samma behov, samma känslor.

– Är det därför ni bor här ute? undrade Krister och bet en stor tugga på sin smörgås.

– Delvis är det väl det. Här får man vara ifred, kan umgås med vem man vill utan att någon behöver ha ont av det.

Jag visste tidigt att jag inte gillade tjejer och trodde i min enfald att det var normalt att vilja ha närhet av killar. Så var det inte. Jag blev retad ett tag, men det lade sig snabbt igen. Till och med lärarna kom med gliringar, ja de var nog egentligen de värsta.

Johannes skrattade till.

– Vet du, de skickade mig till skolsköterskan för att omvända mig.

– Vad hände?

– Inte mycket. Hon hade ett allvarligt samtal med mig som jag förträngt.

Efter det försökte jag väl bara smälta in helt enkelt. Vara som alla andra, göra som alla andra. Utåt sett. Sedan blev det sommarlov och när höstterminen kom var det glömt. De trodde väl att det hade gått över.

– Och nu då?

– Ja, det har ju inte gått över. Jag försökte verkligen. Jag ville inte vara annorlunda.

– Vet dina föräldrar?

– Det är inte alls länge sedan jag äntligen vågade berätta, jag visste ju inte hur de skulle ta det, men jag var tvungen. Jag mådde inte bra. Nu är jag glad att jag gjorde det.

– Men du kan sitta här och prata om det med mig som du inte känner?

– Jag bestämde mig för att det inte går att leva i någon sorts låtsasvärld.

61

Jag är den jag är.

– Men du flyr lite grann ändå? Det här huset menar jag, långt ut i skogen?

– Det är avskilt och bra. Ingen behöver ha några synpunkter. Jag har min lilla stuga, jag odlar mina grönsaker och det blir så mycket att jag kan sälja en del. Ägg får jag av hönorna, fisk från sjön.

– Och de andra två?

– Hasse och Sven träffade jag på en festival i Danmark för ett halvår sedan, vi har hållit kontakten sedan dess och de flyttade in här för ett par månader sedan. De har fått jobb på fabriken nere i Skogstorp, så vi klarar oss bra tillsammans. Jag jobbade också där ett tag, men trivdes inte så jag slutade och odlar grönsaker istället. Och så hjälper jag en bonde här intill med lite av varje. Det är inget man blir rik på, men vi har vad vi behöver.

– Är de andra lika öppna som du? undrade Krister.

– De förnekar det inte i alla fall, men du vet, ett litet samhälle, folk snackar och det är onödigt att provocera. Vi håller oss för oss själva. Än så länge i alla fall.

– Än så länge?

– Jag har en dröm, sa Johannes. Att gå ut bland allmänheten och upplysa om homosexualitet, stötta andra likasinnade, hjälpa dem att våga visa vem de är, att stå för sin läggning och inte skämmas. Det är ett tabubelagt ämne.

Jag vill ändra på det.

– Hm. – Jag har bestämt mig för att försöka i alla fall. Vår tillvaro kan bli bättre, det är jag övertygad om. Folks attityder beror bara på okunskap och rädsla.

Någon måste göra något åt det.

Johannes gjorde en paus.

– Ångrar du att du kom hit? sa han Det var kanske fel att inte berätta det här för dig innan?

– Spelar ingen roll. Jag känner mig som hemma här, fast det är helt annorlunda mot vad jag är van vid. Jag trivs.

– Då så. Du är välkommen att stanna så länge du vill. Disken kan få bli din uppgift om du inte har något emot det. Vad säger du, ska vi gå en sväng ner till sjön? Orkar du lyssna mer på mina planer?

Johannes reste sig och började duka av bordet.

De tog med sig varsin badhandduk och släntrade ner mot sjön. En rovfågel cirklade högt uppe på himlen bland tunna molnslöjor.

62

– Fri, sa Johannes mest för sig själv och tittade upp mot fågeln. Man måste få vara fri. Röra sig fritt. Få vara den man är.

Krister erinrade sig avsnitt i psykiatriböckerna, där homosexualitet stod omnämnt i termer som «störd relation» och «oförmåga att nå en fullgod sexuell identifiering». Vad nu det betydde.

Framme vid sjön slängde Johannes genast av sig kläderna, sprang rakt ut i vattnet och började simma utåt.

Krister tog av sig kläderna och vek prydligt ihop dem utan att göra sig någon brådska. Han tog handduken med sig och lade den så nära strandkanten som möjligt. Kylan fick huden att knottra sig över hela kroppen så fort han satte fötterna i vattnet. Han slängde sig raskt i, tog några simtag, trampade vatten en stund och såg att Johannes var på väg in mot land igen. Krister simmade snabbt tillbaka, gick upp på stranden och svepte huttrande handduken omkring sig. Han satte sig på en solvarm sten och tittade ut över sjön.

Johannes kom strax efter och satte sig bredvid Krister, nära så att deras kroppar kom att nudda vid varandra.

– Den där skolsköterskan, sa han, hon tyckte att jag skulle ta kalla reningsbad varje kväll för att tvätta bort det där som var smutsigt och fult inom mig.

Krister kunde inte låta bli att skratta.

– Sa hon verkligen det? På fullt allvar?

– Hon var övertygad om att hon skulle kunna bota mig. Vilken sorts läkare du än kommer att bli, så säg aldrig så. Har du bestämt vad du ska specialisera dig på?

– Jag var så säker ett tag, sa Krister, men nu vet jag inte vad jag vill längre.

Tillvaron inne på sjukhuset är pressad. Jag tror inte att jag är rätt person att jaga genom korridorerna, veta min plats i hierarkin. Jag funderade tidigt på att börja forska; mikroorganismer har alltid intresserat mig. Det finns mycket att upptäcka inom epidemiologin. Men, just nu går jag sluttampen på min tjänstgöring inom psykiatri. Det är många tillstånd som beror på oss själva, vårt inre. Det är komplext och mer svårhanterbart. Och det gör det intressant.

– Som homosexualitet?

– Du har i och för sig rätt. Det står faktiskt omnämnt i litteraturen som något avvikande. Människokroppen och psyket är komplicerat och det gör mig frustrerad. Jag vill så mycket, men jag måste landa i all den här kunskapen innan jag bestämmer mig för vad jag ska göra.

Johannes lade en arm om Kristers axel och gav honom en snabb, kamratlig kram.

63

– Jag gillar dig, sa han. Du är en skön kille. Klok, men lite för ambitiös kanske.

Krister stelnade till av närkontakten. Det var inte rätt. Samtidigt ville han luta sig mot Johannes, stanna kvar i hans lätta omfamning. Det var förvirrande, han kände inte igen känslan. Visste bara att det här gick inte an. Hur kunde han bli så påverkad? Han måste vara slutkörd helt enkelt.

Krister reste sig.

– Vi går tillbaka nu, sa han. Jag fryser.

Under tystnad gick de tillbaka till huset.

– Jag tar en promenad, sa Krister, utforskar omgivningarna.

– Gör det, sa Johannes och lät sin hand hastigt glida längs med Kristers ryggrad. Jag ska ta upp lite grönsaker och lämna in hos handlaren nere i byn. Vi ses sen.

Krister kände en ilning från maggropen och ner i underlivet av beröringen.

Vad är det som händer med mig? Krister nästan flydde ut till ensamheten i skogen. Han banade sig väg mellan träden, trampade på torra grenar som bröts, rev sig på utstickande kvistar, trampade ner i en grop, snubblade och föll. En förnimmelse av gräs och jord letade sig in i näsborrarna. Solen lyste varm och svetten började bryta fram under armarna. Vad hade han så bråttom för?

Han reste sig upp, borstade bort barr och mossa och gick sedan vidare i ett lugnare tempo, hittade en liten stig att fortsätta framåt på.

Det susade lätt ifrån träden och någonstans hördes fåglar tjattra. Han viftade undan en envis fluga, som bestämt sig för att göra honom sällskap. Han kom fram till en stor, mossbevuxen sten och beslöt sig för att sätta sig ner en stund. Bara sitta. Bara vara. Tänka. Få ordning på oredan som trasslade till sig än värre inom honom.

Johannes hade pratat om att vara fri. Själv kände han sig allt annat än fri just nu.

Han tittade sökande upp mot himlen som om räddningen fanns där någonstans, bortom den här tillvaron. Små vita molntussar hjälpte solen att retsamt leka tittut med honom.

Det tog emot att ens formulera tanken tyst för sig själv. Tvingade sig ändå att göra det. Är det det jag är? tänkte han. Homosexuell. Hade han någonsin tidigare längtat efter en sådan närhet som han längtat efter nyss? Hade han känt sig så attraherad av någon förut?

64

Flickorna han kramat och kysst, hade han känt något sådant här då? Nej. Det var det man gjorde och förväntades göra. Men han hade aldrig varit kär, ens förälskad, aldrig känt det där obeskrivliga lilla extra, som andra pratade om. Inte som nu.

Vad skulle han ta sig till? Vad skulle mamma och pappa säga? Och Kristina? Och kollegerna och vännerna? Han kunde inte säga det här till någon.

Det gick inte för sig. Det passade inte. Det måste bli hans hemlighet. Hur skulle han kunna arbeta som läkare, vinna människors förtroende om de visste att han var … sådan. Att han var … homosexuell. Han blev nästan yr i huvudet. Kanske hade han bara ryckts med av stämningen bland de andra.

Jag vet inte vem jag är, tänkte han. Kanske lika bra att jag åker härifrån. Åker hem igen. Jag vill inte vara med om det här.

Men tanken på att återvända till Stockholm lockade inte alls. Han ville stanna här.

Han upptäckte att han plockat stenen han satt på ren från mossa, som nu låg som en lurvig matta vid hans fötter. Fingrarna luktade skog och frisk luft. Naglarna såg allt annat än representativa ut, långt ifrån vad han var van vid, men vad spelade det för roll här?

Kärlek, vad är det? Han kunde inte hjälpa att tankarna återvände till Johannes och hur det skulle vara att … Nej. Han fick inte tänka så. Han accepterade fullt och fast deras läggning, men att han själv skulle … Han skulle ångra sig om han släppte efter för frestelsen att tillåta sig närheten … av en man. På det viset. Förnuftet måste råda.

Men innerst inne visste han.

Så komplicerat allting blivit.

Krister lutade huvudet i händerna. Ville inte gå tillbaka, tvingas möta Johannes ögon, som såg djupt in i honom och tycktes kunna läsa av honom. Ändå var det precis det han ville. Det fladdrade som av fjärilar i maggropen. Jag håller på att bli tokig, tänkte han. Vad håller jag på med?

Han ryckte till av att det knakade i skogen en bit därifrån och spanade in bland träden utan att se någonting. Ingenting mera hördes och han försjönk i tankar igen.

Länge satt han kvar där på stenen. Han hade ingen uppfattning om hur länge, men solen hade vandrat en bra bit över himlen och han började bli hungrig. Klockan låg kvar i stugan, men magen sa att det var dags att återvända. Ändå tvekade han. Drog på det oundvikliga mötet.

65

– Man måste ha mat och dryck, mumlade han för sig själv. Det är primärt.

Och kärlek, tillade han efter en stund. Hoppas nu att jag hittar tillbaka.

Utan att göra sig någon brådska hoppade han ner från stenen, borstade av kläderna och började gå. Träden glesnade och stigen mynnade ut på en väg, som borde leda ner mot stugan.

Så småningom närmade sig ett motorljud bakifrån och han klev åt sidan.

Snart uppenbarade sig flakmoppen med Sven och Hasse.

– Tjenare! Hoppa upp!

– Nej, sa Krister. Åk före ni. Jag kommer efter.

Krister gick sakta tillbaka och fann till sin lättnad att huset var tomt. De hade väl gått iväg för att ta sig ett dopp. Han tittade ut i köket för att se om något var på gång, men fann det öde.

Villrådigt stod han och tittade sig omkring; han tänkte inte följa efter dem ner till sjön. Men något ville han ta sig för, få något för händer, koncentrera sig på något praktiskt. Om jag skulle göra en löksoppa åt oss, tänkte han och erinrade sig trädgårdslandets utbud. Utanför husknuten hittade han en korg och en spade lämpliga för ändamålet och skred till verket. Katten dök upp från ingenstans, strök sig mot hans ben, fick syn på något mer intressant och försvann igen.

Lök, vitlök och lite kryddväxter satte genast fart på de sparsamma gastronomiska kunskaper han hade. Han letade fram bröd och ost och snart spred sig en doft i huset som fick det att kurra i magen på honom.

– Vad gott det luktar! hörde han utifrån. Vilken överraskning. Kolla här, det är bestämt en mästerkock i farten.

– Underbart. Jag dukar.

– Jag hämtar vin. Vin vill väl alla ha?

Den gemytliga stämningen var där igen och de slog sig ner vid bordet ute i trädgården för att ta till vara på de solstrålar som dagen hade kvar att erbjuda.

– Underbart gott det här, sa Hasse. Jag tror du ska få laga mat flera gånger.

– Jag är rädd att löksoppa är det enda jag kan, sa Krister och lyckades slå ihjäl två blodtörstiga myggor på handryggen på en och samma gång.

Hasse, Sven och Johannes pratade, skrattade och skålade och berättade glada minnen från festivalen där de träffats.

Katten hade hoppat upp i knäet på Krister och lagt sig tillrätta. Det svaga spinnandet vibrerade medan han smekte pälsen.

– Det blir en ny festival i år, sa Sven. Vi åker väl dit? Vi fyra tillsammans.

66

Visst hade det varit roligt?

– Såklart vi ska. Vad säger du Krister? Du hänger väl med? Man träffar så många människor och det är musik från morgon till kväll.

– Jag vet inte, sa Krister och verkade mer koncentrerad på att klappa katten.

De andra tittade förvånat på honom. De kom på att han knappt hade sagt ett enda ord under hela middagen.

– Vad har du gjort med honom? sa Hasse och vände sig till Johannes. Här lämnar man er ensamma några timmar och så ser det ut som om luften gått ur honom totalt.

– Krister har kommit lite i otakt med sig själv bara, sa Johannes. Allt har sin tid. Nu får vi ha mer vin.

– Du har berättat, konstaterade Hasse.

– Ja, det har jag.

Vinet tinade så småningom upp Krister och fick anspänningen i kropp och själ att släppa en aning.

– Har ni alltid vetat om att ni var homosexuella? vågade han sig på att fråga.

– Neej, sa Sven. Inte vet man det. Det är sådant där som ger sig efterhand.

Men det kan vara en jobbig resa. Inte sant Johannes?

– Jo, jag märkte ganska tidigt att det var något som inte stämde, men jag ville ju vara som alla andra och jag förstod kanske inte riktigt vad det var heller. Hur som helst, jag gifte mig. Försökte leva som det förväntades av mig, men det fungerade inte. Jag var tvungen att erkänna för mig själv hur det verkligen låg till. Och när jag sedan erkände för min fru, ja då brakade helvetet löst. Hon skämdes väl för att ha varit i lag med en sån som jag.

Vi var gifta ett halvår, sen tog det stopp. Och lika bra var det. Jag har det mycket bättre nu.

Krister funderade på om hans mamma visste om det här. Hon hade då inte sagt något. Och det skulle hon väl ha gjort om hon vetat. Hon skulle kanske inte ens velat att han var här om hon visste. Eller det kanske var just det, att hon visste och förstod att han också … ? Tanken skrämde honom. För tänk om hon förstått, men inte han. Det här blir värre och värre, tänkte han.

– Jag tror, sa Hasse att andra visste det innan jag själv blev på det klara med hur det låg till. Det syntes på mig, på mitt agerande, på mitt sätt att vara. Jag blev så klart förbannad; de beskyllde mig för en massa och värst var det väl när jag upptäckte att det de sa stämde. Det är inget man går ut 67

och berättar precis. Inte förrän jag träffade Johannes. Han fick mig att våga stå för den jag är. Att våga leva som mitt hjärta vill.

– Och du då? sa Sven och tittade på Krister. Hur är det med dig?

Det var som att ha fått en boxning rakt i magen. Krister kunde inte se någon av dem i ögonen. Han bara reste sig hastigt upp. Klarade inte av konfrontationen. Katten gav ifrån sig ett missbelåtet jamande när den helt abrupt hamnade på marken.

– Jag tar hand om disken, sa Krister och gick in köket.

– Låt honom vara ifred, hörde han Johannes säga till de andra. Han kommer snart ut igen och då ska vi lära honom just det, att komma ut.

Jag åker hem, tänkte Krister. Det ÄR något fel på mig.

68

Kapitel 16

Efter tre dagars vistelse i Skogstorp stod han inte ut längre.

– Jag orkar helt enkelt inte med det här, sa han. Jag måste hem till en normal vardag igen.

Han skyllde på avsaknaden av ljud, trafik och bebyggelse och att han inte kunde koppla bort tankarna från studierna. Framför allt studierna. Han blev rastlös här ute. Och det var ett stressmoment. Gästvänligheten och sällskapet var det absolut inget fel på. Det måste de förstå.

De förstod. Allt som gick att läsa mellan raderna på det han sa, förstod de.

– Kom snart tillbaka, sa Sven. Vi måste fortsätta att hålla kontakten, lova det.

– Vi kommer att sakna dig, sa Hasse och såg uppriktigt ledsen ut.

Johannes startade flakmoppen och skjutsade tillbaka Krister till tåget.

– Du är alltid välkommen hit, sa Johannes och höll honom extra länge i famnen. Jag vill verkligen det.

Det rasade en strid inom Krister. Han undvek att se Johannes i ögonen, ville inte se det som stod att läsa där, mumlade något ohörbart till svar och försvann snabbt upp på tåget där han sjönk ner i första bästa lediga stol. Han tittade inte ut. Ville bara bort. Ville stanna. Ville bort. Tåget började rulla, han blundade och hoppades att ingen av medpassagerarna skulle kunna se det på honom.

*

Krister var tillbaka i sin lägenhet i Stockholm, satt rakt upp och ner på en köksstol och trummade med fingrarna mot köksbordet. Satt där länge och bara stirrade rakt framför sig. Hans inre var fortfarande i ett skälvande uppror och han visste inte hur han skulle få stopp på det.

Det var sällan han gick ut på krogen, men idag behövde han stilla en främmande längtan efter stadens brus, att ha människor omkring sig, behovet av 69

något som dämpade och bedövade. Vad som helst, bara det hjälpte.

Timmen var sen när han slängde på sig en jacka och drog ner på stan. Gatorna var fulla av liv och rörelse, musik strömmade ut från olika håll. Några kvarter bort fanns en källare med livemusik där studenterna brukade hålla till. Han styrde stegen dit och hoppades stöta på någon han kände. Någon att prata oväsentligheter med. För en gångs skull, bara umgås. Trapporna ner. Lokalen trång, dunkel och rökig. Musiken hög. Han banade sig fram till bardisken och beställde en öl. Medan han läppjade på den skummande drycken, såg han sig sökande omkring efter bekanta ansikten. Längst in i ena hörnet satt två killar och spelade gitarr och sjöng. Folk omkring stod upp och sjöng med, gungade i takt med musiken. Luften var tät och sötaktigt kvalmig. Det sög till i maggropen, påminde honom om att han inte ätit något på hela dan.

– Krister! hörde han någon ropa. Va’ fan gör du här? Kom och sätt dig här borta hos oss doktorn.

Man makade på sig och gjorde plats till nykomlingen. Krister slog sig tacksamt ner och tog villigt för sig av gemenskapen och jordnötterna som bjöds.

– Skönt att vara ledig några dagar, eller hur? Vill du ha lite röka? Direktimporterat från Christiania.

– Ja tack, sa Krister och längtade in i dimman.

Någon gång skulle vara den första att testa och nu var det perfekta tillfället.

Snart kände han sig omtöcknad och lätt illamående. Rösterna virvlade runt honom, gjorde det svårt att urskilja vem som sa vad. Han försökte skärpa blicken och hörseln, men munnarna bildade oförtrutet ord, ord, ord utan sammanhang och mening.

– Jag går ut en sväng, sa han och lämnade sällskapet, som inte märkte att han gick.

Gatan utanför böljade fram under neonskyltarnas gnistrande färgkaskader. Jag är på ett nöjesfält, tänkte han, spunnet socker, fan vad gott det hade varit med spunnet socker. Och en öl. Var blev det av min öl? Har jag druckit upp den? Plötsligt började han skratta högt.

– Se dig för, hördes en röst.

Men han såg ingen.

– Livet, sa han med hög stämma och gjorde en piruett. Jag sätter mig här, sa han och slog sig ner på trottoarkanten. Mitt i livet. Jag måste ha en öl. Och kärlek. Finns det någon kärlek här? Kärlek!

70

Han tittade upp längs med ett par kvinnoben, som stannat framför honom.

– Vad kan du betala? sa hon.

– Betala? Jag ska fan inte betala. Kärlek finns. Gratis. Den måste finnas.

Någonstans. För alla.

Plötsligt rann sentimentalitetens tårar nerför kinderna medan han smakade ingående på ordet kärlek.

– Gå hem och sov ruset av dig, sa kvinnobenen och klapprade iväg neråt gatan.

Han visste inte hur han kommit hem. Kom inte ihåg vad han sagt eller gjort.

Hade ett svagt minne av en rökig krog och ett par slanka ben i nätstrumpor.

Han hade väl inte …

Han tittade ner på sin kropp. Han hade kläderna på sig. De var i ordning.

Med en kraftansträngning lyfte han huvudet från kudden och stönade högt. Vad hade det där äventyret varit bra för? Han borde veta bättre än att ta droger. Hur kunde han vara så dum? Det skulle aldrig hända mer, lovade han sig.

Han segade sig upp ur sängen och ut i duschen, tog en Magnecyl och två glas vatten och bryggde sedan en stor kanna kaffe.

Jag borde ta en lång promenad, tänkte han, men lät det stanna vid tanken. Kroppen ville hellre inta horisontalläge i sängen en stund till. Och man skulle ju lyssna på sin kropp. Det var vad han brukade säga.

Han hade svårt att komma till ro. Kroppen sa honom något mera. Han måste skaffa sig klarhet i hur det verkligen förhöll sig. Träffa någon, en man, och testa.

Tanken svindlade. Det var ett stort steg. Tänk om allting blev fel. Han vågade inte. Borde kanske göra ett nytt försök med en tjej till att börja med?

Det kunde ju fungera. Om det bara var rätt tjej.

Sara, sjuksköterska på den psykiatriska mottagningen skulle inte säga nej.

Hon var söt med långt mörkt hår och hade skickat ut tydliga signaler att hon var intresserad av honom. Han skulle kunna tänka sig att träffa henne.

Lika bra att få det överstökat.

– Vill du gå ut en sväng ikväll? Äta en bit mat, snacka lite?

– Krister! Hemskt gärna, men … hon drog på det.

– Men? – Henrik, min bror är här på besök ett par dar, jag kan nog inte.

71

– Vi går alla tre, sa Krister. Det blir trevligt.

– Om det är okej för dig så.

– Då ses vi på pizzerian vid sjutiden.

Han ångrade sig genast. Tre på dejt var väl inget smart drag, men det gav honom å andra sidan ett giltigt skäl att inte gå längre än till en kram och kanske en kyss på kinden.

Om det kändes bra med Sara efter ikväll, skulle de träffas på tu man hand en annan gång. Och då kanske.

Krister var ute i god tid; han gick in, tog ett bord och beställde ett glas isvatten. Han hejade på några, som han kände ytligt och intresserade sig sedan för menyn. Luften i lokalen var uppfylld av nybakad pizza och fick det att vattnas i munnen på honom.

En kort stund senare kom Sara och hennes bror in genom dörren.

– Krister, kvittrade hon och gav honom en kram och en flyktig kyss på kinden.

– Tjenare, sa Henrik och dunkade honom kamratligt på överarmen. Inte min mening att bli femte hjulet här, men Sara insisterade. Kul att ses.

– Jag är jättehungrig, sa Sara, har du redan beställt?

– Nej, jag tog bara något att dricka så länge. Nu ska det bli gott med något ätbart.

Krister satt och försökte känna efter hur det skulle vara att ha Sara som flickvän. Hon såg bra ut, var social, pigg och glad. Henrik såg också bra ut, varma ögon, som liksom nuddade vid Krister med en sökande ömhet.

Sara pratade glatt på medan Krister började få svårt att koncentrera sig på samtalet. Kände blickarna från Henrik, kunde inte komma undan, kunde inte titta honom i ögonen, visste att det då skulle synas. Fan, det var inte så här han hade tänkt sig.

– … eller hur? Krister, du hör ju inte på.

Sara viftade med handen framför hans ögon.

– Förlåt, var lite borta i tankarna.

– Kul sällskap du var då, sa Sara med trumpen min. Det var ju faktiskt du som ville gå ut. Ursäktar ni mig en stund, ska bara prata några ord med en god vän där borta.

Sara svalde sista biten, reste sig upp och försvann en bit in i lokalen.

– Såna är de, sa Henrik. Tjejer alltså.

72

– Mhm. – Hoppas du inte är allvarligt intresserad av syrran. Hon är glad för att flirta och det är ju lätt att inbilla sig.

– Nej, nej inte alls.

– Bra. – Hurså?

– Hon sällskapar, jag tror det är allvarligt. Den stora kärleken och allt det där du vet. Hon har pratat om förlovning och bröllop ända sedan jag kom hit.

Krister nickade igenkännande.

– Min syster och hennes väninna är likadana. Romantik och så. Vill ha man och barn.

– Du då? undrade Henrik.

– Man och barn? Krister kunde inte låta bli, det bara slank ur honom.

– Eh, kanske det, sa Henrik och tittade rakt in i Kristers ögon medan han väntade på svar.

Krister fick tvinga sig själv att hålla blicken kvar och sa: – Det är … har liksom inte … tid med det. Själv då?

– Har inte hittat den rätte.

Sara kom tillbaka och meddelade att hon passat på att beställa in kaffe till dem. Hon fortsatte sitt glada pladder om allt mellan himmel och jord.

Hon var trevlig det var hon, men Krister kunde inte frambringa några andra känslor än just trevlig.

Kristers ben nuddade vid Henriks och lät det stanna där. Låtsades som ingenting, men var starkt medveten om kroppskontakten. Henrik gjorde ingen ansats att ändra ställning. De satt så tills det var dags att gå.

Sara bröt upp direkt efter kaffet.

– Men fortsätt ni. Ni har kanske mer att prata om, grabbar emellan.

– Vi kan gå hem till mig, sa Krister, ta en öl.

– Gärna.

73

Kapitel 17

Dagen därpå vaknade Krister tidigt av att solen stack honom i ögonen. Han nästan studsade ur sängen och sträckte behagligt på sig. Det var en särdeles fin dag idag. När han stod nyduschad med en kopp rykande hett kaffe och tittade ut från köksfönstret, var det som om dagsljuset var klarare än någonsin, himlen blåare och livet därute på gatan liksom flöt fram mjukt och obehindrat. Klunken kaffe fyllde hela gommen med sin arom; var det inte extra gott idag?

Han var utan tvekan helt på det klara med sina känslor nu. Det var så det var.

Han skänkte en tacksamhetens tanke till Johannes och tänkte att han nog borde ringa och tacka för senast. Och berätta.

Telefonsamtalet med Johannes gick förvånansvärt obesvärat. Allting var med ens mycket lättare. Han kunde höra hur Johannes log i andra änden av telefonen.

– Nu åker jag hem och talar om för mina föräldrar och min syster hur det ligger till. Jag älskar dem. De älskar mig. De kommer att förstå, sa Krister och intalade sig att det var så det skulle bli.

Han tänkte inte släppa fram oron, som ändå gjorde sig påmind om sin existens.

Senare samma dag ringde Krister först till Kristina och sedan till sina föräldrar och meddelade att han tänkte komma hem och hälsa på.

– Så roligt, sa Marianne när hon svarade i telefonen. Men är du redan tillbaka i Stockholm? Var det inte bra hos Johannes? Ja, ja, vi får prata mer när du kommer hem. Har det hänt något? lade hon till i samma andetag.

Vi borde berätta, tänkte Marianne. Vi måste göra det; det kan inte vänta.

Kristina kan inte hålla tyst. Vi gör det idag.

– Lugn mamma. Jag kommer med femton-tåget.

74

Lugn var allt annat än han själv var, men Johannes hade rätt, han kunde inte fortsätta som förut. Han längtade efter den nyfunna, fria tillvaron som fanns där ute i Skogstorp. Han var homosexuell. Och det var som en befrielse att tänka tanken ut och acceptera den för sig själv. Det var det viktigaste. Och det fick bära eller brista, men hans närmaste måste få veta. Sedan kunde han gå vidare.

Steken, såsen och potatisen var uppätna. Kristina hade med stor entusiasm pratat om sitt nyvaknade intresse för fotografering. Kameran hon fått i födelsedagspresent hade öppnat nya dörrar.

– Ni förstår, omgivningen kan betraktas på ett helt annat sätt genom en kameralins, pratade hon på.

Hon skulle gå en kurs, berättade hon vidare, utan att få samma entusiasm tillbaka från föräldrarna.

– Det blir nog bra, var deras kommentar.

Inte ens Krister verkade engagera sig nämnvärt i hennes framtidsplaner.

– Positiva ni var då, sa hon och mulnade.

Marianne hade precis hällt upp kaffet och serverat dem varsin skål med vaniljglass, när Krister med blicken stadigt fäst på någonting bakom dem släppte bomben.

Det blev alldeles tyst vid bordet. Johan och Marianne liksom frös i sina rörelser. Kaffet kallnade i kopparna och glassen smälte. Ingen av dem kom sig för att säga något. För vad skulle de säga? De tittade hjälpsökande på varandra. Marianne tog Johans hand i sin och kramade den hårt. Vad hade de gjort för fel?

Kristina tog det däremot med fattning. Det förklarade faktiskt en hel del och det gjorde henne snarare lättad. När överraskningen lagt sig, reste hon sig upp, gick fram till Krister och gav honom en stor kram.

– Min bror Kristus, jag är stolt över dig. Bättre brorsa kan man inte ha.

Hon betraktade honom.

– Det är som om en gardin dragits bort från ditt ansikte, sa hon efter en stund. Det är som om du utstrålar beslutsamhet och … och lycka. Det är som att ha dig tillbaka på något sätt.

För henne var han samma, älskade storebror. Ingenting kunde ändra på det.

Men hon visst någonting som inte han visste.

75

En blick från Marianne, som om hon kunnat se vad Kristina hade i tankarna, fick henne att inte säga någonting om det. I alla fall inte nu.

Marianne och Johan sa inte så mycket, men det uttalades i alla fall inga hårda ord. Och ingen grät.

Krister kände sig nöjd med det, prata mer kunde de göra vid ett senare tillfälle.

Krister tog tåget tillbaka till Stockholm samma kväll.

Innanför dörren i lägenheten konstaterade han att en ny känsla inför framtiden hade flyttat in.

Hans närmaste visste. Det hade gått bra. Men vad skulle hända nu? Hur skulle ett liv som homosexuell bli? Skulle han kunna och våga visa det öppet?

Svårigheterna började krypa fram ur vrårna och ta plats i rummet ju mer han grubblade över tillvaron, sina och andras känslor och hur han ville leva sitt liv.

Han slängde sig till sist raklång på sängen och stirrade upp i taket. Fixerade en spricka. Rörde den på sig? Blev den större? Bredare? En snabb blick bort och sedan tillbaka till sprickan igen. Han for upp, bort till fönstret, öppnade det och tog emot den friska luftens lugna smekningar. Där utanför pågick livet för fullt. Människor, bilar, cyklar, fåglar, en insekt, alla på väg någonstans. Blicken försvann långt bort i fjärran. Tankarna följde efter; han var bara en mikroskopiskt liten del i allt det här. Vad spelade det för roll i det stora hela om han gjorde si eller så? En del vänner och bekanta skulle försvinna, men nya skulle komma in i hans liv. Och göra det bättre.

Han stängde fönstret igen. Det hade blivit lättare att andas.

76

Kapitel 18

En kort tid därefter var Krister bjuden på fest hemma hos goda vänner. Kanske var det ödet, kanske var det bara tur att han träffade Lars. Deras ögon möttes tvärs över rummet och redan då visste de.

Lars kom fram och hälsade, dröjde kvar lite extra med sin hand i Kristers.

Visst hade de väl setts förr? Kom de inte från Nässjö båda två? Var inte deras systrar goda vänner? Kristina och Agneta, javisst. Samtalsämnet var givet.

Men Lars sökte efter ett svar med ögonen på en helt annan fråga och munnen bekräftade med ett leende det outtalade svar han fick. De vek inte ifrån varandras sida på hela kvällen.

– Så här enkelt kan det vara, sa Krister. Så enkelt. Så självklart. Och samtidigt lite nervöst och kittlande.

Lars höll med: – Ibland bara vet man.

De första veckorna av deras nyfunna bekantskap blev intensiva. Krister spenderade nästan all ledig tid hemma hos Lars. Läroböckerna låg uppslagna på samma ställe i flera dagar utan att han ägnade dem en tanke. Han hade så mycket annat att ta igen, så mycket att upptäcka. Tillsammans utforskade de den värld som villigt lät sig upptäckas tills de somnade i varandras armar.

Krister gick omkring i någon sorts rus. Det var omtumlande. Något som kändes så här rätt, kunde inte vara fel. Johannes ord ringde i hans öron, att stå för den man var. Nu var han verkligen beredd att ta honom på orden.

Att visa sig ute tillsammans, var däremot något som Lars inte ville höra talas om.

– Klart att vi kan gå ut, men ta inte i mig då. Vi kan inte öppet visa vad vi känner för varandra. Det går bara inte, det förstår du väl.

– Jag tycker om dig, sa Krister. Jag vill visa hela världen att jag gör det.

Jag vågar. Jag skäms inte.

77

– Men jag vågar inte, sa Lars. Utsätt mig inte för något jag inte är med på.

De hade långa, stundtals hetsiga diskussioner. Lars radade upp argument, som det var svårt att inte hålla med om och Krister fick motvilligt ge sig.

Kärleksyttringarna skulle hållas på tu man hand bakom stängda dörrar, dolda för omvärlden.

Jag blir galen på det här, tänkte Krister, men höll god min för att inte förlora Lars. Bara han får tid, så ordnar det sig. Han vill det här lika mycket som jag.

*

– Syrran och jag ska tillbringa veckoslutet hos våra föräldrar, på deras sommarställe vid havet, sa Lars en dag. Häng med. Vi kan sola, bada och bara ha det skönt. Agneta ska ha en väninna med sig och jag står inte ut om jag ska behöva umgås med två brudar hela helgen.

– Nja, jag vet inte.

– Vi får gäststugan för oss själva du och jag, sa Lars.

– Jamen då så.

Lars och Agnetas föräldrar gjorde ingen hemlighet av att de tyckte det var «så roligt» att ha ungdomarna med sig ut till stugan. Krister förstod mellan raderna att de hoppades på att det skulle uppstå parbildningar. Vems påhitt det var kunde han nästan räkna ut.

Krister hade i färskt minne kvar den gången då Kristina kommit på besök och hon och Agneta tvunget skulle ha honom med sig ut på stan. Han hade anat att det fanns en baktanke då och han anade det nu.

Agneta var i ärlighetens namn lite jobbigt närgången, tyckte han. Hon verkade inte förstå att han inte var intresserad. Men han sa ingenting om det till Lars. Hoppades att tjejerna skulle hålla sig för sig själva och lämna dem ifred.

Det visade sig ganska snart att väninnan var mer intresserad av att umgås med Lars än med Agneta. Och Agneta hittade ideligen på gemensamma sysselsättningar. Hon såg till att alltid vara i närheten av Krister, sitta bredvid och helst ha kroppskontakt.

– Ska vi gå en promenad, du och jag? sa hon och tittade på Krister genom långa, mascarafärgade ögonfransar.

– Vi kan väl gå allihop, sa Krister.

78

– Men jag vill ha dig för mig själv.

Agneta gjorde ingen hemlighet av vad hon ville.

– Jag har åkt hit med Lars. Han vill nog inte att jag försvinner iväg.

– Min väninna tar hand om honom. De ska gifta sig, sa hon tvärsäkert.

– Gifta sig?

– Inget är ju bestämt så klart. Men visst passar de väl för varandra? Lars behöver bara lite hjälp på traven. Han är helt hopplös, men jag tror att hon är den rätta för honom. Det är bara bra om de får lite ensam tid tillsammans.

Ska vi gå då?

Agneta gjorde tappra försök att väcka Kristers intresse för lite mer amorösa inslag.

– Studierna tar all min tid, sa han och övervägde starkt om han skulle säga som det var, att han var mer intresserad av hennes bror än av henne.

Men Lars skulle aldrig förlåta honom. En nödlögn var bättre.

– Men lite fritid måste du väl ha? Tid att umgås med vänner. Mig till exempel.

– Jag måste få rå över min egen tid. Det är viktigt för mig. Allt annat får komma sedan, när jag är färdig med utbildningen.

– Jag kan vänta, sa Agneta och smög in sin arm under hans. Kom, jag tror jag kan hitta växter här borta, som jag kan använda till min hudvårdsserie. Du förstår jag går en kompletteringsutbildning där man får lära sig att tillverka egna salvor och krämer. Jag funderar på att öppna eget. Naturprodukter är något att satsa på, och jag är rätt bra på att ge massage också.

Vill du prova?

Krister suckade och ökade på stegen. Hela den här situationen var synnerligen obekväm.

Tillbaka i Stockholm igen såg Agneta till att inte släppa taget om Krister.

Hon tänkte inte ge upp. Han var väl värd att satsas på. Krister var snygg, snart färdig läkare och dessutom kompis med hennes bror. Och Kristina var hennes väninna sedan länge. Det fanns trådar att dra i. Med hjälp av sin kvinnliga list och förmåga att pumpa Lars på information, visste hon oftast var han kunde tänkas dyka upp. Och som av en händelse råkade hon stöta på honom både här och där.

– Sluta upp med det där, sa Lars till henne till slut. Han är inte intresserad.

Han vill vara ifred.

– Jag tänker i alla fall bjuda honom på bio ikväll.

79

– Ingen idé, sa Lars. Krister och jag har redan bestämt att gå på bio. Och vi vill inte ha dig med.

Agneta surade. Krister var ett kap. Det var fler än hon som såg honom som lämplig kandidat att ingå äktenskap med och hon var fast besluten att inte låta någon annan lägga beslag på honom.

– Krister, sa hon och försökte anlägga en förförisk min vid ett av de tillfällen de «råkade» stöta på varandra. Kan inte du och jag gå på bio någon kväll. Bara du och jag, lade hon till för säkerhets skull.

Det fick räcka nu. Den här uppvaktningen började bli besvärande. Det var synd om Agneta. Och Krister tyckte i ärlighetens namn synd om sig själv också. Jag talar om det för henne, bestämde han.

Han tog henne under armen och drog med henne tvärs över gatan, bort till parken där grönskan gav staden en oas, en smakbit av natur, mitt i den hektiska gatubilden. Han satte kurs på första lediga bänk. Agneta fick nästan halvspringa för att hänga med. De satte sig ner. Han tittade sig hastigt omkring, ville inte ha några åhörare.

– Agneta, sa han och blev sedan tyst.

Tvekade hur han bäst skulle formulera det som måste sägas.

– Det är så här att …

– Ja, sa hon och tittade förväntansfullt på honom.

– Det är så här att … du förstår, det går inte.

– Vad är det som inte går?

– Vi kan inte bli ett par du och jag.

– Du träffar någon annan.

Agneta blev allvarlig, ville inte höra att det var så.

– Alltså, jag tycker om dig Agneta, du är en fin och trevlig tjej, men jag är … jag är homosexuell.

Nu var det sagt. Han höll omedvetet andan och väntade på reaktionen.

– Homosexuell, sa hon och spärrade upp ögonen, började nästan fnittra. Är du säker?

– Jag är säker.

– Du skämtar.

Hon tittade på honom med forskande ögon. Lät orden långsamt sjunka in. Ansiktsuttrycket svårtolkat.

– Vet Kristina om det? sa hon slutligen. Och Lars, vet han?

– De vet.

– Och har inte sagt ett ljud.

80

Hon bet sig i läppen.

Krister började slappna av.

Inga hårda ord. Inget fördömande. Hjärtat som rusat iväg, började slå i mer normal takt igen.

– Så nu kanske du förstår, sa Krister.

– Mina föräldrar får inte veta det här, jag vet inte om de skulle klara det, att du umgås med Lars och sådär du vet. De är inte så moderna. Är du verkligen säker?

– Vi ses Agneta, sa han och gick därifrån med hennes blick dröjande kvar vid hans ryggtavla tills han försvunnit ur synhåll.

– Homosexuell, mumlade hon för sig själv. Jag undrar det. Jag ska nog få honom på andra tankar.

Några timmar senare när Krister satt djupt försjunken i en medicinsk artikel ringde telefonen.

– Vad fan har du gjort?!

Lars var mer än upprörd. Han var förbannad. Ursinnig.

Krister flyttade förskräckt bort luren någon decimeter från örat, lät svadan rinna ut och sjunka i tonläge.

– Lugna ner dig, sa han till slut. Jag var tvungen att säga som det var. Och jag har inte sagt någonting om dig. Absolut inte.

– Men fattar du inte? Vad ska folk säga? Agneta kan ju inte hålla tyst om det här och sedan vet man ju hur snacket går. Hur ska jag kunna visa mig tillsammans med dig nu?

– Är det så du känner så är det väl inte mycket lönt att vi fortsätter träffas, sa Krister. Jag vill inte leva på en lögn. Jag vill vara öppen med det här.

Lars dängde luren i örat på honom.

Krister stirrade på luren och ryckte sedan på axlarna. Tystnaden ekade tomt i lägenheten. Men han ångrade sig inte.

Lars hördes inte av efter det. Det sved, gjorde riktigt ont, men tentorna var viktigast nu. Kärlek fick komma i andra hand.

Tankarna letade sig tillbaka till harmonin hos Johannes, Sven och Hasse i Skogstorp. Man kunde faktiskt ha det så. Fan, han skulle ha tagit med sig Lars dit och hälsat på dem. Visat honom hur det skulle kunna vara, låta honom uppleva det.

Han tog telefonen. Längtade plötsligt intensivt efter att få prata med Johannes.

81

Krister sprang på Agneta då och då på stan. Hon stannade alltid till för att byta några ord och passa på att ge honom en kram.

– Du Krister, sa hon vid ett tillfälle, skulle vi inte kunna försöka i alla fall, du och jag. En kyss åtminstone. Till att börja med, för jag tror att …

Krister bara skakade på huvudet.

Det var tydligen inte så lätt för henne att förstå och acceptera trots allt.

Men det spelade ingen roll.

För han hade äntligen bestämt sig.

Han skulle lämna stan, flytta ut på landet. Lämna sjukhusvärlden och bli allmänpraktiserande läkare. Åt fanders med psykiatri, forskning och andra specialiteter, ronder, bistra överläkare och krävande sjuksköterskor.

Det var på landsbygden, i friheten, ute bland folket han behövdes. Och där ville han vara.

Han hade ett mål med sig själv, med yrket och tillvaron. Ingenting skulle få stoppa honom.

82

Kapitel 19

Agnetas självkänsla hade fått sig en törn när hon inte lyckades intressera Krister på det sätt som hon önskade. Men allt det där hade hon lämnat bakom sig nu. Hon hade träffat den rätte. Förälskelsen bubblade ur henne i en strid ström av ord blandat med mjuka skratt på de rätta ställena.

Kristina lyssnade. Glad för hennes skull. Hon var värd att hitta kärleken.

För Kristinas egen del brådskade det inte, även om Marianne gjorde sina antydningar om att det väl var dags.

Glädjande nog tänkte Agneta lämna Stockholm eftersom «den rätte» bodde och arbetade i Jönköping. De skulle komma närmare varandra och Kristina hoppades att de efter giftermålet skulle kunna träffas oftare och återuppta sina förtroliga samtal igen.

– Jag kan ta bröllopsbilderna, erbjöd sig Kristina. Jag börjar bli riktigt bra på att fotografera, om jag får säga det själv. En bild är inte bara en bild. Den kan göras som en scen, som berättar något. Om du förstår vad jag menar?

Det gjorde inte Agneta, men tog gärna emot erbjudandet.

Sedan Kristina börjat fotografera och lärt sig allt mer om ljussättning och komposition, studerade hon familjealbumen allt noggrannare.

Marianne såg fram emot stunderna när hon och Kristina satt tätt tillsammans i soffan och lockade fram minnen om personerna och händelserna på bilderna.

Johan tyckte om att lyssna till deras småprat. Han nickade igenkännande och infogade ett och annat «hm» eller en kommentar där han tyckte så behövdes.

Det blev en nostalgitripp för Johan och Marianne medan Kristina gärna avbröt med idéer om hur man kunnat göra bilden «mer levande».

– Jag har funderat på att utbilda mig till riktig fotograf, sa hon en dag.

Både Johan och Marianne tittade förvånat på sin dotter.

– Fotograf? Det är väl inget yrke för en kvinna. Du är ju lärarinna, var stolt över det. Fotografera kan du göra på fritiden. Och du har ju gått en kurs, det får väl räcka.

83

Och så var det inte mer att säga om det, tyckte Johan.

Men Kristina kunde inte släppa tanken. Det hade blivit som en drivkraft inom henne. Att få utveckla sin kreativitet, skapa något med bilderna. Ju mer hon tänkte på det, desto mer beslutsam blev hon.

*

Krister skummade husannonser i varenda tidning som fanns på biblioteket.

Renoveringsobjekt fanns det gott om till överkomligt pris. Han visste precis vad det var han sökte, det gällde bara att hitta det. Var spelade mindre roll.

En dag när han stod och tittade på objekt till salu i en mäklarfirmas skyltfönster, hörde han en välbekant stämma ropa hans namn. Han vände sig om.

Det var Agneta. Hon hade ny frisyr, det var knappt han kände igen henne.

– Snyggt, sa han med en uppmuntrande nick. Det klär dig.

– Följer du med på en fika? Det var länge sedan. Ska du köpa hus?

– Jag tittar lite, får se om jag hittar något som passar mina planer.

– Spännande, du måste berätta. Kom. Jag har också något att berätta.

Agneta tog honom om armen och drog iväg.

Nu när de visste var de hade varandra var det betydligt behagligare att umgås. Krister följde villigt med henne och tyckte till och med att det skulle bli trevligt att prata en stund.

De gick in på ett av stans många kaféer och slog sig ner med varsin kopp kaffe och nybakad kanelbulle.

– Jag har träffat en kille från Jönköping, sa Agneta och strålade med hela ansiktet. Vi ska gifta oss.

Hennes ögon lyste. Munnen log.

– Gratulerar. Jag blir väl bjuden på bröllopet?

– Så klart.

– Hur är det med Lars? Jag har inte sett honom på länge, han ringer aldrig.

Agneta såg med ens allvarlig ut.

– Jag vet att han är som du, sa hon. Men det spelar ingen roll. Jag älskar honom. Varför skulle jag inte fortsätta med det? Han är ju fortfarande densamma.

Krister förstod att hon och Kristina hade diskuterat sina bröder sinsemellan.

– Och era föräldrar? undrade Krister.

– De är inte nådiga. Lars är inte välkommen hem så länge han inte «tagit 84

sitt förnuft till fånga», säger de.

– Stackars Lars.

Agneta rörde runt med skeden i koppen, blinkade snabbt bort en tår och sa sedan: – Han ville vara lika stark som du, men han var rädd ska du veta. Och det var ju befogat. Han mår inte bra. Jag är orolig för honom, kan du inte prata med honom?

– Tror du han vill det?

Krister kände ett litet hopp tändas. Tillsammans skulle de vara starkare.

Han kunde hjälpa Lars ur det här. Om han bara tillät det. Det skulle kunna bli de två igen. Nu när alla ändå visste.

När Krister och Agneta skiljts åt gick Krister raka vägen till en affär, köpte öl och chips och begav sig hem till Lars. Ringklockan verkade inte fungera så han bankade på dörren istället.

– Vem är det? hördes inifrån.

– Det är jag, Krister. Öppna.

– Försvinn.

– Öppna nu. Vi måste prata. Agneta har berättat. Släpp in mig.

– Gå din väg. Det är ditt fel att det har blivit så här.

– Jag kan väl inte hjälpa att du är homosexuell.

– Visst, skrik ut det i hela trappuppgången bara, låt hela världen få veta.

Jag kan lika bra dö.

– Jag har öl och chips med mig.

– Jag mår inte bra. Stick.

Krister stod en stund och stirrade på den stängda dörren. Ett sista rop in genom brevinkastet möttes med talande tystnad.

Med en axelryckning gick han hem till sig och öppnade ölen och chipspåsen. Faan.

Nästa dag ringde Krister till Lars.

– Lägg inte på nu, vi måste prata. Jag bryr mig om dig. Jag vill inte att det ska vara så här mellan oss.

– Skadan är redan skedd. Det finns ingenting att göra åt det. Det spelar förresten ingen roll. Låt mig vara, jag är trött. Jag mår inte bra.

– Du är deprimerad. Du måste gå till en läkare.

– Vad ska en läkare göra? Att vara bög går ju inte att bota.

85

– En depression kan man bota.

– Jag är så vansinnigt törstig.

– Har du supit? Man blir törstig när man dricker en massa sprit. Det har med det antidiuretiska hormonet att göra, när …

– Skippa läkarsnacket. Ja, jag har supit.

– Lova att du går till doktorn.

– Jag pratar ju med dig nu.

– Det är väl inte samma sak. Du måste bli undersökt ordentligt på en mottagning där man kan ta prover. Du kan inte supa och sova bort din tid.

– Det är skönast så.

– Men kom igen nu. Vi kan väl träffas.

– Hej då Krister.

Några dagar senare ringde Krister till Lars igen. Han kunde inte släppa tankarna på honom. Om och om igen spelades samtalet de haft upp i huvudet.

Det var inte likt den Lars han kände. Han måste göra något.

Signalerna gick fram, men ingen svarade. Han försökte flera gånger under kvällen.

Krister ringde till Agneta.

– Vet du var han är? Hur är det med honom? Jag är orolig.

– Nu gör du mig också orolig, sa Agneta. Du tror väl inte att det hänt honom något? Tänk om han gör av med sig. Vi måste åka dit, jag har nyckel.

Med en gång. Vi ses där.

Hon väntade inte på svar.

Krister slängde på sig en jacka och trampade iväg på cykeln med en rasande fart så att det värkte i både benen och bröstkorgen. Han andades med öppen mun. Hjärtat bankade vilt. Agnetas ord ekade fortfarande i hans öron: «Tänk om han gör av med sig.»

Det är mitt fel, tänkte han. Och jag som just avslutat psykiatrin, jag borde ha varit mer lyhörd. Varför tänkte jag inte ens tanken?

Han slängde cykeln ifrån sig utanför porten, sprang uppför trapporna och fann dörren till lägenheten på vid gavel. Han hörde Agneta yla därinne.

– Lars! grät hon, vad har du gjort? Vakna Lars!

Han blev kall, hejdade sig under bråkdelen av en sekund och rusade sedan in.

Lars låg i soffan med vänsterarmen hängande ner i golvet. Agneta skakade hans axlar. Han reagerade inte.

86

– Han är död! skrek Agneta. Titta vad du har gjort. Det är ditt fel.

Krister sprang fram till Lars. Kände med handen på hans panna. Varm.

En speciell lukt. Trött, han hade varit så trött och törstig …

– Jag ringer efter ambulans.

Agneta grät och höll om sin bror.

Kristers fingrar darrade när han lyfte telefonluren.

– Ambulans. Diabeteskoma, tror jag.

Krister sjönk ner på en stol och kände tårarna komma. Oron, kroppsansträngningen och nu lättnaden, det blev för mycket och rann över.

– Vad är det med honom? snyftade Agneta och strök Lars över kinden.

– Jag tror han fått diabetes, sa Krister.

– Mormor och moster har det. Kommer jag också att få det?

Och så grät hon igen.

Ambulansen kom och efter att man tagit prover på plats, gett honom en spruta och satt dropp, kvicknade Lars till.

Han tittade sig yrvaket omkring.

– Vad är det som har hänt? Varför är du här?

– Du ska till sjukhuset Lars. Vi kommer dit sen.

Agneta kramade hans hand och vinkade till honom när han bars ut från lägenheten.

– Mamma och pappa kommer också, ropade hon, jag lovar. Jag ska se till att de kommer.

– Tack Krister, sa hon och vände sitt våta, rödmosiga ansikte mot honom.

*

När Lars kommit hem från sjukhuset och fått balans i sina blodsockervärden och insulindoser, bjöd han hem Agneta, hennes blivande man och Krister på middag.

– Jag mår mycket bättre nu, sa han. Jag har bestämt mig för att åka utomlands och studera vidare.

– Utomlands? När då? utbrast Agneta.

– Lugn. Jag tänker vara i högsta grad närvarande på ditt bröllop.

Krister som hade hoppats att han och Lars skulle kunna hitta tillbaka till varandra igen efter allt som hänt, kunde inte dölja sin besvikelse.

– Jag behöver komma bort, sa Lars. Hitta mig själv i såväl sjukdom som läggning. Och jag gör det bäst någon helt annanstans.

87

Kapitel 20

Under tiden som Krister gjorde sista etappen av sin specialistutbildning på en läkarstation i Växjö, fortsatte han sina efterforskningar.

I en nedlagd gammal skola i en alltmer glesnande by i Smålands mörka skogar, hittade han till sist sin fristad. Här fanns närheten till naturen, en liten sjö på gångavstånd, och så själva huset. Allting var precis rätt. Men egentligen alldeles för stort.

Han gick runt i rummen och insöp atmosfären. Noterade slitaget, de nedgångna trösklarna, färgen som nötts på vissa ställen, märken som vittnade om svunnen aktivitet. Ett diskret blyertshjärta med suddiga initialer till höger om fönstret ut mot gården, kanske hade en skolbänk stått precis där.

En fuktskadad plansch med de fyra sädesslagen naturtroget avbildade, låg ensam kvar på golvet bland smuts och damm. Han reste upp den och lutade den mot väggen, gick sedan fram till ett fönster och slog upp det på vid gavel, vädrade ut den lite unkna luften. Fingrarna gled över det porösa träet i fönsterkarmen medan han började kalkylera med vilka kostnader det skulle föra med sig att rusta upp stället. För att inte tala om allt arbete. Och den tid det skulle ta.

Det skulle bli svårt att klara det på egen hand, men han kunde inte släppa det här nu.

Tankarna gick åter igen till Johannes, Hasse och Sven i Skogstorp. Så ville han leva. Tillsammans. Och snart föddes idén.

Han såg sig omkring, bortom de flagnande väggarna och bräderna som behövde bytas ut. Såg de slitna skolsalarna förvandlas, ljus inredning och nya kunskaper flytta in. Här skulle bli ett kollektiv, ett centrum för hälsa och välbefinnande.

Om han kunde samla likasinnade kolleger under ett och samma tak, vilken underbar arbetsplats det skulle bli. Mottagningar kombinerat med hembesök. Det var precis så han ville ha det.

Beslutet var fattat innan han ens hunnit tänka igenom saken vidare. Huset 88

och han hade funnit varandra. Det fanns ingen återvändo.

För varje ny runda han gick genom rummen och salarna, såg han nya möjligheter och lösningar. Ivern brann inom honom, fick hans kinder att glöda. Det var mycket som behövde göras både i och utanför huset. Han ville sätta igång med detsamma.

Var ska jag börja? tänkte han och försökte överblicka sitt projekt utan större framgång.

Handen nästan smekte ytterdörrens skrovliga yta till ett tillfälligt farväl när han låste och begav sig hemåt för att planera vidare. Måste ringa mäklaren omgående och banken och prata med några hantverkare och … Han hade inte känt sig så här lätt om hjärtat på länge.

Efter att samtalet till mäklaren var avklarat och han kunde känna sig säker på att huset verkligen skulle bli hans, var det en självklarhet att ringa till Kristina. Han behövde dela med sig av sina känslor och tankar och hon var den som bäst lyssnade, förstod och skulle vara helt ärlig mot honom.

– Jag har köpt hus, sa han. Och inte vilket hus som helst. En gammal skola i Lärljunga. Vänta bara tills du får se det.

Han kunde inte hålla inne med alla idéer han hade. De fullkomligt bubblade ur honom.

– Kristus, min älskade bror, vad jag är glad för din skull. Vet mamma och pappa om det än?

Snart var Kristina lika ivrig som Krister och samtalet blev långt.

– Jag kommer och fotograferar, sa hon bestämt. Projektet måste dokumenteras: före, under tiden och efter.

Krister kunde inte annat än le när han kände hennes kärlek strömma mot honom genom telefontråden.

Marianne och Johan tog emot nyheten med klok försiktighet. Förmaningar och egna erfarenheter varvades med uppmuntran och goda råd. Och till sist ett halvt löfte om viss ekonomisk hjälp.

– Jag hämtar er, sa Krister, jag vill att ni ska komma hit och se.

Marianne och Johan gick runt och tittade under Kristers vägledning. Ivrigt gestikulerade han och pratade målande om allt som skulle ske i huset. Marianne log och kramade Johans arm. Johan gav henne en belåten blick tillbaka medan han med kännarmin granskade fönsterbågar, golvplankor och trösklar.

89

– Men ska du verkligen bo här tillsammans med … med andra karlar. Ska du ändå inte försöka att …

– Lägg av pappa. Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag gör. Kom och titta här istället, jag behöver en fackmans goda råd inför renoveringen.

Snart var Krister och Johan som uppslukade av samtalsämnen som Marianne inte begrep sig på. Hon gick istället ut i trädgården, slog sig ner på en trädgårdsstol i behov av renovering även den, och vände upp ansiktet mot solen. Med ett stort leende på läpparna satt hon där fortfarande när Krister efter tjugo minuter kom och letade efter henne.

Hon noterade att hon inte behövde oroa sig för honom längre. Han var lycklig. Och då var hon också det.

Bilfärden hem satt Marianne tyst och lyssnade till Johans och Kristers småprat.

– Du stannar väl på kvällsmat? sa hon.

– Jag hade faktiskt räknat med det.

– Bra, sa Marianne.

Nu var rätt tillfälle.

Snabbt dukade hon fram, stekte ägg och bacon och skivade upp bröd.

– Smakade fint det här, sa Krister. Nu har jag fått mig till livs både god mat och goda råd.

– Krister, sa Marianne när de ätit upp, det är en sak pappa och jag måste berätta.

Johan skruvade på sig. Krister kunde inte undgå ögonkastet han gav Marianne när hon ur förklädesfickan tog fram ett kuvert.

– Kristina råkade få syn på det här, sa hon, så hon vet. Du ska också läsa det. Men först ska jag tala om hur det kommer sig.

Marianne hade en beslutsamhet i hela sitt väsen, som inte tillät att hon blev avbruten. Johan tittade ömsom på Krister, ömsom ner på vaxdukens rutmönster medan orden rann ur Marianne som ett väl inövat anförande.

Krister lyssnade. En lång stund efter att Marianne talat färdigt satt han fortfarande tyst.

– Ja, så ligger det till, sa hon till slut och började duka av bordet.

– Så var det. Så är det, tillfogade Johan.

90

Kapitel 21

Krister tog raskt tag i arbetet med det gamla skolhuset.

Renoveringsbehovet var stort, takpannor och bräder skulle bytas, fönster och väggar målas, men det gav å andra sidan möjligheter att ändra om och anpassa interiören efter Kristers idéer och behov. Han tog kontakt med några lokala hantverkare och lyckades förhandla sig till ett bra pris. Med hjälp av deras vänner och bekantas bekanta hade han snart en hel stab i huset som hjälpte till mot löfte om gratis läkarvård en tid framöver.

Under tiden som arbetet pågick tog Krister på sig extra jourer. Han behövde såväl pengarna som erfarenheten.

Han ringde hem.

– Pappa, skulle du vilja komma hit ett par dar och hjälpa till?

Johan drog på svaret, sa varken ja eller nej.

Marianne tog över luren.

– Det är nog ingen bra idé, sa hon. Inte just nu. Johan är sjukskriven.

– Varför då?

– Överansträngd. Han har för mycket omkring sig. Han har svårt att säga nej, precis som du. Han behöver vila.

Efter två sommarmånaders intensiv renovering var huset till Kristers fulla belåtenhet. Bygdens befolkning såg det som ett stort uppsving att få tillgång till läkare på hemmaplan. Kanske kunde det till och med locka till sig en och annan ny invånare. De såg fram emot att stället skulle öppna och hjälpte mer än gärna till med vad som behövdes för att påskynda det hela. Man sträckte allt på sig en aning och inflikade närhelst det passade i samtalen, att man minsann kunnat vara behjälplig med ett och annat.

Krister gick nöjd omkring och såg för sin inre syn hur huset skulle komma att sjuda av liv och verksamhet. Men just nu var det tomt. Tomt och tyst.

Han beslöt sig för att bjuda in Johannes, Sven och Hasse. Visa upp sitt 91

drömprojekt, delge dem sina planer. Han saknade dem.

Det var inte bara huset som stod tomt. Det fanns en tomhet inom honom själv också. En längtan efter något mera.

Krister ringde upp, ivrig att få träffa dem igen. Det var Hasse som svarade: – Du har inte hört?

– Vad? – Johannes sitter i fängelse.

– Fängelse? Vad har hänt?

– Narkotika.

– Vad är det du säger? Krister hade svårt att tro det han just fick höra. Han använder väl inte narkotika?

– Hasch. Vi hade varit i Danmark alla tre och haft en trevlig helg. Hälsade på goda vänner och hade allmänt gemytligt, sådär som man bara har i Danmark, du vet.

Han fick ett erbjudande som han inte kunde stå emot. Vi andra visste ingenting. Och så blev vi stoppade i tullen och de hittade det där i hans ryggsäck.

– Hur mycket var det egentligen?

– Tillräckligt mycket för att få en månads fängelse.

– Att han kunde vara så dum.

– Nästa vecka kommer han hem igen.

– Då kan han komma hit och vila upp sig. Och ni med. Jag glömmer aldrig hur det var hos er i Skogstorp, vilken inspiration det gav. Nu försöker jag föra Johannes livsfilosofi vidare och jag skulle bli glad om ni ville komma hit och se det jag håller på att bygga upp. Jag längtar efter er alla tre.

*

Krister stod på trappan och tog emot.

– Du strålar, sa Johannes och lade armen om Kristers axlar och lät den ligga kvar där.

– Du har lagt dig till med skägg, sa Krister och tog det som en förevändning att låta handen glida över Johannes kind. Fast jag vet inte om det klär dig, tillade han.

De gick husesyn med alla tankar och idéer omsatta till en strid ström av ord.

– Här ska vi ha reception och väntrum, här är expeditioner och undersök92

ningsrum, ni får ursäkta, det luktar skarpt av målarfärg här inne, men det är en snygg nyans, eller hur? Vi går vidare. Här har vi kök, badrum och gemensamt allrum.

Hasse och Sven såg sig intresserat omkring, öppnade stängda dörrar för att kika in och kommenterade allt de såg.

– Jag har låtit träpanelen vara kvar här, fortsatte Krister, den passar liksom in i husets själ. Vad tycker ni, borde den också målas? Fast, jag låter den nog vara som den är. Nu ska vi gå upp här.

De fortsatte uppför en svängd trätrappa, som knarrade under deras steg.

– Går inte att smyga här, sa Hasse.

– Tredje och sjunde trappsteget, sa Krister, det lär man sig snabbt. Här på ovanvåningen blir den privata sfären, våra egna krypin. Inte så stort, men trivsamt.

Får vi bara upp lite gardiner så blir det hemtrevligt.

I annexet här bredvid har jag tänkt att det så småningom ska bli gästrum och ja, vad säger ni? Visst blir det väl fantastiskt fint?

– Imponerande. Jag är stolt över dig, sa Johannes och gav Krister en snabb kram.

– Det märks att du har hittat hem, sa Hasse. Du är mycket gladare än sist vi träffades.

– Ni är välkomna hit precis när ni vill, sa Krister. Jag har er att tacka för så mycket.

– Hur har du råd med allt? Det måste ju kosta massor.

– Pappa har satt in pengar på ett sparkonto till mig ända sedan jag var liten.

Jag fick tillgång till det när jag blev färdig med min utbildning. Mamma har noga förmanat mig att använda pengarna klokt och investera dem i min framtid. Och det här är min framtid.

– Känner igen det där, sa Johannes. Man ska vara tacksam att man fått kloka föräldrar.

– Jag har förstås tagit ett banklån också, med huset som säkerhet, fortsatte Krister. Dessutom har folket här i bygden ställt upp en hel del, jag är alldeles överväldigad av deras generositet.

Tanken är sedan att mina medarbetare ska få hyra in sig i lokalerna.

De satt länge och pratade den kvällen. Skymningen föll och gick över i natt utan att någon trötthet infann sig. Sven plockade fram en pipa ur sin ryggsäck och lät den gå laget runt.

Det var tydligen inte bara Johannes som smugglat, tänkte Krister och skickade pipan vidare. Aldrig mer, hade han lovat sig själv.

93

– Du ser risig ut, sa Krister till Sven när han kom upp till frukosten framåt förmiddagen dagen efter.

– Håller nog på att få influensa eller något. Jag känner mig varm och hängig. Jag tror jag går och lägger mig igen.

Han drack ett stort glas vatten och återvände sedan till sängen.

– När kommer det hit fler doktorer? undrade Hasse.

– Det är just det, sa Krister. Jag behöver sprida frågan. Det är väl det som är det största problemet. Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta rätt personer.

Att veta vem som är vem, vem man kan våga fråga.

– Det finns ställen, sa Hasse, ställen i storstäderna för sådana som oss.

Gayklubbar. Där vet man vad som gäller. Man behöver inte göra bort sig och ragga fel karl, om du förstår. Bra ställe att knyta kontakter på.

– Jag ska snart på läkarkonferens i Göteborg, sa Krister. Ska jag våga mig på att besöka ett sådant där ställe då?

– Vad har du att förlora?

– Det är ju det jag inte vet. Det känns konstigt, som att blotta sig.

– Någon gång är första gången för alla.

– Jag ska gå och titta till sjuklingen, sa Krister och reste sig. Han behöver nog nåt febernedsättande och mer att dricka.

Sven låg med feberrött ansikte och dimmig blick. En hostattack fick honom att bli än rödare i ansiktet.

– Hur är det med dig? sa Krister och räckte fram ett glas vatten och en Magnecyl.

– Det värker i huvudet och halsen. Får jag bara sova ett dygn så är jag på benen igen.

– Det är rätt, vila är vad kroppen behöver. Vila och vätska. Jag ska lämna dig ifred. Säg till om du behöver något.

Johannes och Krister bestämde sig för att ta en promenad in till byn för att proviantera. Hasse ville stanna i närheten av Sven för säkerhets skull.

– Synd att vi bor så långt ifrån varandra, sa Johannes. Jag skulle vilja spendera mer tid tillsammans med dig.

Bara du och jag.

– Men du och Sven då? För ni har väl ett förhållande ni två?

– Till och från. Vi ger varandra frihet att träffa andra också. Vi känner båda att vi behöver det.

Krister nickade som om han förstod.

– Hasse då?

94

– Han är en sökare. Det här med gayklubbar har blivit hans melodi. Han försvinner iväg ibland och är borta flera dar i sträck. Tillfälliga kontakter, bor några dagar hos än den ene, än den andre. Han lugnar väl ner sig. Jag tror inte han trivs så bra där ute i skogen och stillheten. Han jobbar mycket för att kunna skaffa sig en egen lägenhet någonstans.

Krister önskade att han kunnat lägga armen om Johannes och fortsätta gå så, tätt tillsammans. Men han gjorde inte det. Det kändes i ryggraden att det inte var rätt beteende för folket här i byn. Alla positiva förväntningar som byggts upp kring hans läkarmottagning, riskerade att raseras. Han förstod det. Men en dag, kanske.

– Tänk, sa han, om vi hade kunnat gå här utan att behöva tänka på vad omgivningen tycker och tänker om det. Slippa smyga.

– Det är det vi måste jobba på. Jag skulle vilja hålla om dig, men jag förstår att du inte vill. Inte här. Man får skynda långsamt. Det tar längre tid för folk i allmänhet att vänja sig, än vad det tar för oss själva.

– Om de ens någonsin vänjer sig.

På behörigt avstånd från varandra uträttade de sina ärenden och gick sedan i sakta mak tillbaka till Huset.

Den kvällen kröp Johannes ner under täcket bakom Kristers rygg när han gått och lagt sig.

– Har du något emot det? viskade Johannes. Lite närkontakt.

Krister makade på sig.

– Tänk om de andra märker?

– Skulle det göra något?

– Nej. Jo. Kanske. Jag vet inte.

– Slappna av. Jag vill bara mysa lite.

Krister låg stilla och kände värmen från Johannes kropp. Snart kom en mjuk hand smekande över höften, upp längs ryggen och ner längs armen.

Sprittande ilningar gjorde små glädjeskutt i kroppen. Det var så här det skulle kännas när man var förälskad. Och det kändes inte fel. Inte alls.

95

Kapitel 22

Kristina ringde en gång i veckan, ibland två, för att prata med sin bror. Själv hörde han knappt av sig.

– Jag har mycket omkring mig just nu, ursäktade han sig. Jobbet och Huset och ja, jag vet att jag borde ringa.

– Mamma och pappa frågar ofta om jag hört något ifrån dig, du måste hälsa på dem. Pappa låtsades till och med att han glömt vem du var häromdan. Jag förstod budskapet.

– Jag vet. Jag har dåligt samvete, men …

– Det är just det där «men».

– Mm. – Vad har du tänkt kalla stället? undrade Kristina plötsligt. Du måste väl ge det ett bra namn när det blir klart.

– Kalla det? Det är ju Huset, rätt och slätt.

– Du får väl åtminstone kalla det för Läkarhuset. Lärljunga Läkarhus, det låter väl fint.

– Jag har aldrig tänkt på det som något annat än Huset, från första dan.

Läkarhus känns inte komplett, det ska ju bli mycket mer än så. Vi får se.

– Mamma och pappa skulle säkert uppskatta att få se det nu när det är renoverat. Vad säger du? Om jag hämtar dem så får du visa runt.

Han behövde inte övertalas.

Marianne och Johan gjorde en kort visit i Huset. Beundrade allt från planlösning till små detaljer. Men Johan verkade obekväm inför allt som Krister berättade om verksamheten och tackade nej till kaffe. Ville hem, kände sig inte riktigt bra, sa han.

– Ni kan väl komma hem till helgen, du och Kristina, sa Marianne. Vi behöver prata.

– Varför kan vi inte prata här och nu?

– Vi tar det hemma. Ska vi säga att ni kommer till middag på lördag?

96

– Mamma, nu blir jag orolig.

Krister tittade forskande på Marianne, som inte gav honom något svar.

Johan verkade inte höra, stod på tröskeln och väntade, på väg ut.

Marianne kysste sin son lätt på kinden samtidigt som hon såg sig om efter sin dotter.

– Vart tog Kristina vägen? Kristina! Vi är redo att åka nu.

Kristina dök upp i dörröppningen.

– Är ni redan klara? Ska vi inte ha kaffe först?

– Pappa vill hem, sa Marianne. Vi får ta det en annan gång.

Jag är så stolt över dig Krister. Tänka sig att du har åstadkommit det här.

Jag måste ringa till Elisabet och berätta. Då ses vi på lördag.

Krister stod länge och tittade efter dem. Bilen försvann bakom kröken.

Lämnade en känsla av olust kvar. Inte var det väl lönt att ringa till Kristina ikväll och luska heller. Hon var lojal, om hon nu visste något. Var det något Marianne ville berätta själv, så skulle hon få göra det. Men det var långt till lördag.

*

Lördagen kom. Krister och Kristina gjorde sällskap, försökte utröna om den andre visste något om vad som var på gång.

– De kanske tänker sälja huset? föreslog Kristina.

– Kan de ha ekonomiska problem?

– Pappa kanske inte orkar jobba mer.

– Det verkar vara något som trycker honom.

– Tror du de ska skiljas?

Marianne öppnade med ett förkläde om livet.

– Hoppas ni är hungriga, maten är snart klar.

De kramade om henne, försökte få henne att avslöja vad hon hade på hjärtat.

– Vi äter först, så pratar vi sedan, sa hon och återvände till grytorna i köket.

Krister följde efter.

– Var är pappa?

– Han ligger nog och vilar, gå du och väck honom.

– Inte behöver jag väckas, sa Johan som plötsligt stod på tröskeln och gäspade. Jag har varit vaken länge, nu ska det bli gott med frukost.

97

– Johan, sa Marianne, vi ska äta middag nu. Klockan är halv ett.

– Ja, det vet jag väl.

Det var något i stämningen kring middagsbordet, som gjorde att Krister hade svårt att njuta av samvaron. Han tittade på Marianne, på Johan och på Marianne igen. Han såg spår av år som gått, som han inte sett förut. Plötsligt smakade inte maten. Marianne fick truga förgäves. Han ville inte ta om. Han ville få det här överstökat. Vad det än var.

Marianne dukade av medan hon försökte småprata.

– Sätt dig ner nu, mamma, sa Kristina. Jag gör det där sen.

Marianne satte sig bredvid Johan, klappade honom på handen och tog ett djupt andetag.

*

– Följer du med hem till Huset? sa Krister till Kristina när de körde därifrån.

Jag behöver ha dig hos mig.

Jag förstår inte, fortsatte han, att jag inte märkt något. Och jag ska vara läkare.

– Pappa är bra på att dölja. Och kanske vill man inte se tecknen, inte när det gäller ens föräldrar.

– När man tänker efter, sa Krister, så har han varit glömsk och disträ den senaste tiden. Det är lätt att bortförklara det som överansträngning, men det är klart, mamma som delar dygnets alla timmar med honom märker det ju.

– Att hon fick iväg honom för undersökning kan inte ha varit lätt.

– Och inte lätt att få misstanken bekräftad, «begynnande demens av Alzheimertyp». Det är tragiskt.

– Stackars pappa, han är ju inte så gammal. Och stackars mamma.

– Jag ska försöka bättra mig, sa Krister. Jag har varit alltför upptagen med mig själv och mitt. De behöver oss båda nu.

98

Kapitel 23

Med förväntan i bagaget for Krister till Göteborg för att delta i den medicinska mässan och den stora konferensen om ett nyupptäckt smittämne, som påverkade immunförsvaret. Hans slumrande intresse för infektionssjukdomar hade väckts till liv igen och här hoppades han kunna knyta kontakter där han kunde få en chans att följa forskningen på närmare håll.

De medicinska tidskrifterna hade senaste tiden rapporterat att byrån för epidemiövervakning i USA, upptäckt att det uppstått oförklarligt många fall av en viss sorts lunginflammation bland unga män. Frågetecknen som behövde rätas ut var många och intresset i läkarkåren var stort. En epidemi kunde lätt bli en pandemi, mutationer kunde göra en oskyldig lunginflammation till ett livshotande tillstånd.

Symposiet var det som drog mest åhörare och man tvingades sätta in extrastolar och till sist även erbjuda ståplatser. Krister hade varit ute i god tid och tagit plats långt fram. Han lutade sig tillbaka, lade upp det ena benet över det andra och försvann i tankar en stund. Snart lade sig sorlet och allas uppmärksamhet vändes mot scenen.

I vimlet efteråt träffade Krister på en del gamla bekanta från såväl universitetet som sin tid på sjukhuset. När dagen var slut hade han utbytt telefonnummer med flera och samlat på sig en hel kasse med kompendier, artiklar, medicinska tidskrifter och diverse reklam. Efter att ha ätit och druckit sig mätt på bjudmat från olika läkemedelsföretag, tänkte Krister pröva lyckan på stan. Visserligen var han trött efter dagens alla intryck, men inom honom spirade en känsla som han burit med sig hela dagen.

En gayklubb, han kände sig redo nu.

Fasaden var på intet sätt utmärkande. Entrén var som ingången till vilken krog som helst. Det lugnade honom på något sätt. Ändå gick han förbi, vände en bit bort på trottoaren och gick förbi igen. Vad håller jag på med?

99

tänkte han och vände tillbaka. Han tittade sig snabbt omkring innan han gick in i lokalen. Försökte se obesvärad ut, gick direkt fram till bardisken och beställde, nickade lätt till grannen på barstolen bredvid.

– Hej, sa mannen och sträckte fram handen, Magnus heter jag. Visst sågs vi väl tidigare idag på konferensen? Intressant det här med hiv och aids, eller hur?

Och snart var de inbegripna i en diskussion.

Stämningen var otvungen och Kristers farhågor om hur det gick till på ett sådant här ställe, visade sig till hans belåtenhet vara helt felaktiga.

– Kolleger, hördes en röst, kom och sätt er här hos oss. Vi bjuder på nästa omgång.

Från ett bord intill reste sig en äldre herre och drog ut två stolar.

– Vi känner igen er från föreläsningen tidigare idag. Tänkte att vi nog har ett och annat att prata om. Göran var namnet, det här är Anders. Vi jobbar som skeppsläkare båda två. På samma båt. Men inte på samma gång.

– Trevligt, fyllde Anders i, det är inte mycket kontakt man har med kolleger att utbyta erfarenheter och diskutera problematik med. Den här mässan är en höjdpunkt för oss.

Krister och Magnus tog plats vid bordet. Göran pratade glatt på, upplivad av sällskapet: – Att jobba på båt är ensamt, fast intressant och omväxlande. Men, nu känner vi båda två att vi vill trappa ner en aning. Träffas lite mer. Ja vi bor tillsammans, men ses sällan. När Anders jobbar är jag ledig och tvärtom.

När jag går av mönstrar Anders på.

– Vi hinner inte tröttna på varandra, med andra ord, fyllde Anders i. Men det blir nog svårt att skaffa ett vanligt jobb på sjukhus eller läkarmottagning.

– Ja, vi har en helt annan rytm och rår oss själva. Vi har pratat om att starta eget, en privat mottagning, men det är en stor omställning och vi är ju inte unga längre. Vi får väl se. Var jobbar ni någonstans?

Krister såg omedelbart chansen och tog den. Här var två kompetenta och rutinerade läkare. Kunde det bli en bättre start på hans projekt. Han berättade med liv och lust om sina planer och saluförde sin idé på ett sådant sätt att det hade gjort den bäste marknadsförare grön av avund.

Han berättade om Johannes och hur allting börjat, idéerna som han ville föra vidare. Huset, som bara stod och väntade.

Kontakten var knuten och de bestämde att de båda skulle komma hem till Krister och titta redan om ett par veckor.

100

– Låter intressant det där, sa Magnus eftertänksamt. Jag har sex månaders tjänstgöring på infektionskliniken framför mig, men jag hälsar gärna på jag också. Och jag har en god vän som är sjukgymnast, jag tar honom med mig.

*

Det var inte på långa vägar så svårt att knyta kontakter, som Krister trott.

Det fanns häpnadsväckande många homosexuella, som bara vågade visa sina rätta jag i slutna sällskap. Det var egentligen tragiskt. Många visade sig dessutom vara gifta, ha fru och barn. De levde sina liv på en lögn. För att passa in och bli accepterade.

Varför är det på det viset? tänkte Krister. Man måste få vara som man är.

Vi är inga konstiga individer, så varför blir allt annorlunda när man visar att man har en annan sexuell läggning.

Som läkare har jag ändå en viss status, funderade han vidare, jag måste använda mig av det. Jag skulle kunna resa runt och föreläsa. Följa det som Johannes pratade om, föreläsa och hjälpa de homosexuella. Både kvinnor och män. Det talas för lite om kvinnor i det här sammanhanget också. Jag måste ringa Johannes.

Johannes hade blivit lite av en mentor för honom. Med sitt lugn, sin öppna inställning och sina kloka tankar, var han det bollplank som fick bollen att studsa tillbaka med förnyad kraft.

Krister ringde, men fick inget svar. Otåligt försökte han i flera dagar tills äntligen Sven svarade.

– Hej, hur mår du? undrade Krister och blev förfärad när Sven brast i gråt.

En lång stund grät han, hulkade och kved. Krister väntade ut honom med en växande oro. Till slut fick Sven fram: – Han är död.

– Vem är död?

– Johannes, sa Sven halvkvävt och försvann i en ny gråtattack.

101

Kapitel 24

Krister blev alldeles kall.

Sven snyftade alltjämt i luren medan orden han sagt, långsamt gick in i Kristers medvetande.

Han sjönk ner på huk, ner på knä.

– Är Johannes död?

Krister satte sig på golvet, tog stöd mot väggen, benen bar honom inte.

Det Sven berättade var mer än han kunde stå ut med.

Johannes hade blivit påhoppad bakifrån av ett gäng. «Bögjävel», hade de skrikit efter honom. «Bögjävel, sådana missfoster som du ska inte få skräpa ner gatorna i den här stan.»

De hade hoppat på honom, sparkat och slagit honom och sedan sprungit därifrån. Vittnen hade sett alltihopa och ringt efter ambulans, men det var för sent. Han hade varit död vid framkomsten till sjukhuset.

Krister fann inga ord. Ett illamående vällde upp, avsky och hat växte till en tung sten i bröstet. Gjorde det svårt att andas.

I varsin ända av telefontråden klamrade de sig fast vid varandra, delade tystnad och gråt, allt det outsagda som inte behövde sägas.

En stor, svart sorg, kantad av ljusa minnen hade lagt sitt flor över Kristers tillvaro. Johannes, hans käre vän. Att aldrig mer få se honom, aldrig mer prata med honom. Så mycket han ville ha sagt. Johannes varma kropp, hans mjuka smekningar. Borta.

Krister fick ingenting gjort. Orkade inte med omgivningen. Behövde vara ifred med alla känslor. Ville minnas alla stunder de haft tillsammans, alla samtal de fört, de första lätta beröringarna. Behövde gå igenom allt det där, fästa det ordentligt i minnet.

Krister packade en väska med filtar, termos och smörgåsar och gick vägen ner till sjön. Var skulle det vara bäst att minnas Johannes om inte i naturen.

Det låg en eka uppdragen på stranden, han visste inte vems den var. Gör 102

nog inget om jag lånar den, tänkte han. Det fanns åror i ett olåst skjul strax intill, det hade han sett förut. Han hämtade dem och rodde ut till mitten av sjön. Där lade han upp årorna och lät vinden föra båten dit helst den ville.

Vågorna kluckade deltagande mot båtsidan. En trollslända slog sig ner på den ena åran. Den glänste skimrande i solskenet. Såg nästan ut som om den tittade på honom.

Vad är meningen med livet? tänkte han. Varför händer sådant här? Varför är vi här? Vad gör jag här? Vad kan jag åstadkomma? Vad har Johannes åstadkommit? Varför fick han inte vara med längre?

Länge satt han där och grubblade. Svepte en filt över axlarna. Pratade högt för sig själv emellanåt, orden fick på något sätt mer betydelse då. Uttalade ställdes orden i en annorlunda dager än när han bara lät dem passera i tanken.

– Månen har sin bana, jorden likaså … rosor äro röda, violer äro blå …

Var fick han det ifrån? Det dök upp en bild av Kristinas rosa poesibok.

Han hade tyckt om att läsa de små barnsliga rimmen och ibland också väldigt kloka orden.

Johannes hade haft många kloka ord att dela med sig av. Han hade sett det som sin uppgift att upplysa människor och låta dem som stängt in sig med sin djupa hemlighet, våga komma fram i ljuset. Och han hade delvis lyckats. Om inte helt och hållet, så hade han i alla fall börjat, och fått många med sig, som kunde fortsätta där han slutat. Och jag, tänkte Krister, jag är ju en av dem. Det är det som är meningen med mitt liv.

Det var som om Johannes hade funnits med honom där i båten. Lyssnat och väglett honom.

Livet måste gå vidare.

Krister såg med ens sin uppgift som självklar. Något måste göras och det nu.

Huset skulle bli centrum för ett kollektiv som kunde erbjuda medicinsk hjälp och upplysning. Det var oacceptabelt att bli dödad för en sådan sak som Johannes blivit. Det var Kristers plikt mot honom och alla andra att medvetandegöra folk och sprida kunskap.

I Huset skulle homosexuella få vård och stöd att bli starka att möta människorna ute i samhället. Att homosexuella inte sågs med blida ögon i den gängse sjukvården var ett faktum. Här fanns mycket att göra. Misstänksamhet och negativa attityder skulle ingen behöva mötas av. Han måste ändra på det också.

103

Krister hällde upp kaffe från termosen och åt sina smörgåsar, sedan rodde han med bestämda årtag in till land.

104

Kapitel 25

Krister hämtade sin mor och tillsammans åkte de för att hedra Johannes minne.

Begravningen var ljus och vacker med bara de allra närmaste närvarande.

Axel och Elisabet var förkrossade. Den son de kämpat så för att få, att de skulle behöva uppleva denna sorgen. Inte bara att mista honom, utan på det sätt han mist sitt liv.

Hasse och Sven gjorde vad de kunde för att stötta Johannes föräldrar. De hade hjälpt till att pynta lokalen och tog hand om begravningsgästerna och kaffet efter ceremonin.

Marianne höll hårt i Krister. Bara tanken på att det lika gärna kunde ha varit han som låg där i kistan var outhärdlig. Hon visste inte hur hon skulle kunna trösta Axel och Elisabet. Det gick naturligtvis inte. Det enda som fanns att göra, var att vara där, att sörja tillsammans med dem.

Elisabet grät och kramade Krister länge och väl.

– Jag är glad, sa hon, för att du var Johannes vän. Och jag är glad för att du är som han.

Hon tog Marianne i handen och fortsatte: – Våra pojkar, så fina pojkar. Mitt i allt detta gör det mig ändå gott att veta att det finns fler som han, att du Krister också … är sådan. För då vet jag att det inte var vårt fel. Axels och mitt.

– Ert fel?

– Att det här med inseminationen, sättet Johannes kom till på, att det var det som skulle vara orsaken till att han blev homosexuell. Det var så många som sa att det aldrig kunde gå väl, att det skulle vara något fel på honom.

Jag har grubblat kan du tro.

– Men nu vet vi bättre, sa Axel. Mycket bättre.

Han lade den ena armen om Elisabet och den andra om Marianne. Tysta stod de och höll om varandra och lät tårarna rinna.

Krister gick och satte sig en stund hos Sven och Hasse. Hur skulle det bli 105

med stugan i Skogstorp?

Säljas. Ingen av dem ville bo kvar där nu.

– Ni är alltid välkomna till mig i Huset, när som helst. Glöm inte det. Och glöm inte att vi måste fortsätta hålla kontakten. Jag vill inte förlora er också.

*

Ett par veckor efter begravningen ringde Elisabet till Marianne.

– Axel och jag vill överlåta Johannes besparingar till Krister.

– Vad menar du?

– Gunnar Johannesson, docenten du vet, som vi har att tacka för att vi fick uppleva Johannes, han satte in en summa pengar till Johannes när han föddes. Han ville på något sätt bli delaktig i hans framtid. Johannes rörde aldrig de där pengarna; de har förräntat sig väl. Han sa alltid att de skulle vara till något speciellt, något extra viktigt.

Axel och jag har pratat om det och vi är överens om att Johannes hade velat att Krister skulle få pengarna till sin verksamhet. Det är där de kommer bäst till användning.

– Det låter ju fantastiskt, sa Marianne med något tjockt i halsen.

– Det är vad Johannes hade velat. Det är jag alldeles säker på, sa Elisabet.

Krister kommer att få ett brev om det imorgon.

Samtalet fortsatte sedan en lång stund, in och ut genom dörrar i minnenas korridorer.

*

Kristina hade efter ett av numera både många och långa samtal med Krister, tagit ett beslut. Livet var för kort, hon tänkte följa sin dröm. Med hjärtat i halsgropen sa hon upp sin tjänst som lärarinna, flyttade till Jönköping och satte sig själv på skolbänken. Hon skulle bli fotograf.

– Du har mitt fulla stöd syrran, sa Krister väl medveten om att hon behövde det.

Föräldrarna uttryckte sin oro gång på gång, ge upp en fast tjänst, en säker anställning för att ägna sig åt en hobby. Man gjorde inte så. Hade hon verkligen tänkt över det ordentligt?

– Ja, sa Kristina med eftertryck. Det här är vad jag vill. Och jag kommer att lyckas. Dessutom går det säkert att få jobb som lärare igen om det skulle 106

behövas. Jag tänker inte ångra att jag inte försökte i alla fall.

Samtidigt som Marianne var stolt över dottern, hade hon gärna velat komma med ytterligare förmaningar över hennes beslut, men hon hade nog med sin oro över Johan just nu. Skönt att våra barn har varandra, tänkte hon i ett försök att inte bekymra sig för framtiden.

107

Kapitel 26

Som avtalat kom Kristers kolleger, som han träffat på konferensen i Göteborg, för att hälsa på i Huset. Magnus hade med sig sin gode vän Jonas, som var sjukgymnast. De gick runt och tittade och Krister blev mer och mer ivrig. Allt eftersom han delgav sina planer och idéer, började gästerna snabbt komma med egna förslag och synpunkter.

– Här skulle vi trivas, eller hur Göran? sa Anders och gjorde en svepande gest med handen, som sedan landade i en kram runt Görans axlar.

– Jaa, är det inte precis det här vi letat efter? Fast vi inte visste det.

Anders gick runt och hummade lite för sig själv, stannade upp och försvann i egna tankar en stund innan han fortsatte sin rundvandring.

– Skulle du ha plats för en sjukgymnast också? frågade Jonas lite försynt.

– Vi behöver flera professioner i Huset för helhetens skull. Är du intresserad?

Jonas var intresserad liksom Göran och Anders och när de skildes åt var det mer eller mindre bestämt att de skulle flytta in i Huset och tillsammans få igång verksamheten så fort som möjligt. Jonas på deltid till att börja med.

– Jag vågar inte hals över huvud kasta mig in i en osäker tillvaro. Jag behöver ha tryggheten i en anställning kvar, sa han och fick nickande medhåll av sin vän.

– En fast anställning känns viktigare för mig just nu, sa Magnus. Jag är nog inte riktigt mogen än, men tack för erbjudandet. Om några år kanske.

– Jag vill gärna ha någon med psykologisk inriktning här också, sa Krister, ni känner kanske någon? Kropp och själ. Det är viktigt.

Krister gick som på moln.

– Det är nästan så jag tror att jag drömmer, sa han högt och riktade orden till Johannes och blicken mot himlen. Johannes, älskade Johannes, du skulle fått vara med och se det här, fått uppleva det här tillsammans med mig. Kanske gör du det på något sätt. Jag ska förvalta dina pengar väl, det lovar jag.

108

Närmast euforisk ringde han först till Marianne och sedan till Kristina för att berätta.

Det här skulle bli så bra.

*

Det dröjde inte länge förrän Huset utökades med en psykolog. En dag bara stod han där. Tomas var nyligen hemkommen från ett års tjänstgöring i utlandet och hade nu flyttat in i grannhuset, som han fått ärva efter sin farbror.

Han lyckades dåligt kamouflera sin nyfikenhet med att säga att han bara ville presentera sig och hälsa på sina grannar. Tämligen omgående lyckades Krister engagera honom i Husets verksamhet.

– Mitt hus var lärarbostad en gång i tiden, berättade Tomas, det är för stort för mig som sällan är hemma, jag ställer gärna några rum till förfogande.

Det är med hus som med människor, ingen mår bra av tomhet och tystnad.

– Vi har inte råd att betala någon hyra, sa Krister.

– Så klart ni inte ska, sa Tomas. Huset står ju bara här, det måste användas.

Och tittas till när inte jag är här. Jag kommer att vara hemifrån en hel del eftersom jag har ett vikariat inne i stan. Men jag är ledig om fredagar, då tar jag gärna emot patienter här som ni remitterar till mig.

– Hoppas du kommer in och delar våra kvällsmåltider när du är hemma, sa Krister. Vi vill ha dig med i gemenskapen.

Traktens befolkning sökte sig till Husets doktorer, ibland mer av nyfikenhet än av sjukdom. Alla ville bilda sig en egen uppfattning. Många av dem hade dessutom hjälpt till med renoveringen och då var det ju gratis. En hälsokontroll var aldrig fel.

Snart hade ryktet om de trevliga doktorerna spridit sig utanför byns gränser. Sjukdomar var ett kärt samtalsämne för många.

En dag knackade det på dörren till Huset och där stod Peter, en ung man full av självförtroende och ett bländande leende. Han kunde erbjuda avslappning, massage och taktila behandlingsformer. Den blonda, ostyriga luggen föll ideligen ner framför hans ögon, vilket inte tycktes besvära honom det minsta. Krister lyssnade hänfört till mannens entusiasm och tackade ja till en provmassage med en väldoftande olja som skulle bidra till inre frid. Krister njöt av behandlingen och fann sig synnerligen väl tillfreds efteråt.

109

– Godkänd? undrade Peter och såg ut som om han inte väntade sig något annat än ett erkännande.

– Helt klart avslappnad, sa Krister, jag känner mig … lätt.

Jonas som tittat på, nickade uppmuntrande.

– Du får gärna ge mig en omgång också.

Jonas bytte frottéhandduken på britsen och tog plats.

– Du är välkommen till Huset, sa Krister. Våra patienter behöver det där.

Kort därefter flyttade Peter in.

De var nu fem personer i Huset och det började bli svårt att hålla ihop hushållsgöromålen och allt praktiskt som skulle skötas både utomhus och inomhus. Det var oundvikligt att det uppstod diskussioner och irritationsmoment.

– Vi skulle behöva någon som tog hand om allt det där, sa Göran efter ännu ett meningsutbyte och längtade nästan tillbaka till ensamheten ute på havet igen. Är det verkligen jag som ska behöva diska varenda gång?

– Nu finns det inga rena glas. Vi får göra upp ett schema, muttrade Anders och blängde på den tomma hyllan.

– Jag kan diska, sa Peter. Om någon annan fixar käket. Jag är inte så bra på det.

– Vi hinner dåligt med, sa Anders, lite ordning och reda och fasta måltider skulle inte skada.

– Korv har vi ätit två gånger den här veckan, sa Jonas och tillade genast, men det är gott med korv.

– Trädgården ska också skötas och städning och inköp.

– Jag känner ett par, sa Peter. Mats och Stefan, reko killar som är bra på att laga mat, pyssla och fixa med det mesta. Här finns väl jobb för båda? De livnär sig som konstnärer och det kan de ju lika bra göra härifrån. Annexet skulle kunna bli både bostad och ateljé. Vad säger ni?

– Bjud hit dem.

Mats och Stefan kom och tog alla med storm.

– En månad på prov, sen får vi se, sa Mats. Det är ett stort steg att ta.

– Tänk så mycket ny inspiration vi kommer att få här, sa Stefan och verkade mentalt sett redan ha flyttat in.

Mats var mer försiktig.

– Personkemin ska stämma också. Vardagen ska fungera.

110

– Jo, sa Göran och kliade sig i skägget, det är så här att jag, eller vi, Anders och jag, tycker att det är lite trångt och inte så lugnt här längre …

Krister stelnade till.

– Ni tänker väl inte lämna oss?

– Nej, nej. Vi tänkte att huset här bredvid, Tomas ville ju ha det bebott, vi tänkte att vi kunde flytta in där istället. Det är lite som att bo på en båt här just nu, vi har liksom haft nog av det livet.

– Så är det, sa Anders. Vi pratar med Tomas på fredag.

Med de båda nykomlingarna i Huset genomgick det en förvandling. På bara några dagar hade infunnit sig ett lugn.

Att lämna över ansvaret för matlagning, disk och städning gjorde att stämningen blev mer avslappnad överlag. Ingen behövde känna att man smet undan, eller alltid var den som fick ta fram dammsugaren.

Gemensamma måltider på bestämda tider var det första som Stefan deklarerade. Ingen hade något att invända mot det. Ordning och reda var ju vad man hade efterlyst.

Med ens andades Huset hemtrevnad. Dofter spreds ifrån köket och retade aptiten. Dekorativa dukningar med enkla medel bidrog ytterligare till att förhöja den positiva atmosfären. Och som den pedant Mats var, såg det alltid rent och städat ut.

– Jag hänger upp ett par av mina tavlor här, sa Mats utan att fråga. Här behövs färg.

– Så trivsamt det blivit, sa Peter och såg sig omkring, nöjd med att ha engagerat sina vänner. Men den där tavlan hänger snett.

– Gör den väl inte.

Mats tog ett steg tillbaka för att se bättre.

– Jo det gör den, sa Peter, puttade till den och försvann sedan snabbt ur synhåll.

– Bättre än så här kan det inte bli, sa Stefan och flinade. Vi stannar.

– Mm, sa Mats fastän månaden inte var till ända. Jag saknar mina färger och pannåer. Det är väl lika bra att vi drar flyttlasset med en gång.

111

Kapitel 27

Efter månaders idogt kämpande var verksamheten i Huset i full gång. Någon ändring av namnet hade aldrig blivit av, det var väl rotat vid det här laget och fick så förbli. Patienter sökte sig dit efter rekommendationer från andra, ryktet hade nått långt utanför kommungränsen. Och tur var väl det.

Det blev nämligen allt glesare med besök från Lärljungas egna invånare.

Det hade spridit sig i det lilla samhället vad det egentligen var för doktorer som höll till i Huset och det sågs inte med blida ögon. Det hade blivit det allmänna samtalsämnet och alla hade sin bestämda åsikt om saken. Tänk om de hade vetat det från början, då skulle de aldrig …

Man kände sig förda bakom ljuset. Och han Krister, som verkat vara så trevlig. Tänk att han var sån. Och hade dessutom dragit hit flera av den sorten. Hit, till deras lilla fina by. Det var förskräckligt.

Med namninsamlingar och allmänna möten försökte man få kommunen att stänga mottagningarna. Det var knappt någon från orten som besökte Huset längre. Patienter och kunder som kom från trakterna runtomkring betraktades med stor misstänksamhet, liksom den ständigt välbesökta parkeringen utanför Huset. Hur många sådana där fanns det egentligen? Och var kom alla ifrån?

Krister hade inte räknat med det massiva motståndet som vuxit sig allt starkare och som nu mötte honom varhelst han hade ärenden. Han tyckte att han hade etablerat en god kontakt med folket och kunde inte förstå deras reaktion. De kände ju varandra. Han var samma person nu som då, innan de visste.

Det var uppenbart att han var tvungen att börja sin upplysning här på hemmaplan. Han måste få stopp för glåpord och folk som passerade Huset av ren nyfikenhet, bara för att titta och förfasas över alla hemskheter som de förstod pågick därinne. Kanske hoppades man få se något frapperande som man kunde briljera med i första bästa samtal med någon.

112

Krister bad att få komma på ett av alla protestmöten, vilket man med viss tvekan gick med på.

Genast blev han mött av burop. En av männen i Lärljunga, som ansåg att han kunde föra allas talan, reste sig upp och sa: – Vad har du kommit hit för? Du och alla de andra. Hela Lärljunga får dåligt rykte och barnen, våra barn, att de ska behöva se och höra sånt här.

Att ni inte skäms.

Krister gjorde så gott han kunde, men det var stört omöjligt för honom att göra sin röst hörd i den uppretade församlingen. Till sist ryckte han på axlarna, vände dem ryggen och gick därifrån. Människors kortsynthet och okunskap tedde sig just i den här stunden som ett gungfly framför honom.

Samtidigt gjorde det honom full av revanschlusta. På något sätt skulle det gå att komma till rätta med det här. Det måste göra det.

*

Kristina kom numera ofta på besök till helgerna. Alltid med kameran i en rem över axeln. Och alltid med förra besökets bilder med för påseende.

– Synpunkter, bad hon. Jag vill veta vad ni tycker om bilderna. Det är viktigt med respons. Ärlig respons. Annars gör den ingen nytta.

Mats och Stefan kastade sig gärna in i diskussioner om uppbyggnaden av ett bra motiv. Kristina trivdes.

– Du måste följa med, sa hon till Agneta. De är så härligt gemytliga allihop.

Jag är säker på att du kommer att gilla dem, även om det inte lönar sig att du försöker flirta med dem.

Agneta skrattade.

– Ett helt hus fullt med bögar och jag, nåja om inte annat ska det bli roligt att träffa Krister igen. Jag tycker fortfarande om honom. Som vän.

Krister tog emot dem med öppna armar och erbjöd Agneta en rundvandring, som hon inte tackade nej till. Kristina kunde inte annat än le åt hans informativa och guidade tur.

– Här, sa han, här jobbar jag och mina kolleger Anders och Göran, du får träffa dem sedan, vi hjälps åt på läkarmottagningen. Vi samarbetar med Jonas, som är sjukgymnast. Ofta är det mer samtal än sjukvård de som söker sig hit behöver och då har vi Tomas, som äger huset här bredvid. Han 113

är psykolog och samtalsterapeut och har fullt upp när han är här. Peter kompletterar det hela med sina avslappnande behandlingar och massage.

– Så fint här är, sa Agneta och tittade sig beundrande omkring.

– Det är Mats och Stefans förtjänst. De sköter markservicen och har snabbt gjort sig oumbärliga. Nu har de dessutom gett sig i kast med att renovera annexet. Där har de sin ateljé, men det är också tänkt att vi ska inreda fyra små rum för övernattande gäster.

– Så mycket folk, sa Agneta, hur kommer ni överens? Hur kan ni samordna allt?

– Vi brinner för det här, sa Krister, då går det.

Dessutom måste vi föregå med gott exempel. Så småningom kommer vi att ha två läkarstudenter åt gången här. Det är viktigt att vi fångar upp de som befinner sig mitt i sin utbildning. Förhoppningsvis kan vi så ett frö, lägga grunden till en tillåtande attityd på ett tidigt stadium. Studenter för alltid med sig nya kunskaper, nya insikter till kommande praktikplatser och arbetsställen. Vi vill visa hur viktigt det är med helhetssynen, människans kropp och själ. För att allt hänger ihop, det är vi rörande överens om.

Agneta nickade medhåll till allt som Krister sa.

Efter den gemensamma måltiden satt Kristina kvar i köket och pratade med Stefan och Mats medan de plockade undan och diskade.

– Förstår inte, suckade Mats, varför det ska smulas ner, titta bara på golvet här. Man får väl luta sig över tallriken när man äter.

– Jag kan sopa upp det där, sa Kristina som gärna ville hjälpa till.

– Nej, jag tar det, sa Mats.

Stefan gav henne en menande blinkning.

– Det här är hans revir. Sitt still och rör inget.

– Äh, sa Mats.

– Hinner ni med något annat än att passa upp på de andra? Ni skämmer bort dem. Jag tycker de börjat bli lite bekväma, sa Kristina.

– Mats, fixar du färdigt här så går vi ut i ateljén, sa Stefan snabbt och torkade av händerna på handduken han haft slängd över axeln. Jag vill visa Kristina vad jag gjort sedan sist.

Mats muttrade medan han sopade upp smulorna från golvet.

Peter lade beslag på Agneta när han fick höra att hon höll på med hudvårdsprodukter. De hade mycket att prata om både vad gällde den saken och om Krister.

114

– Jag var kär i honom, anförtrodde Agneta. Jag trodde verkligen att det skulle bli vi två. Jag var nog rätt efterhängsen, men jag visste ju inte.

– Han är en underbar människa, sa Peter och blev en nyans rödare om kinderna.

Agneta tittade förvånat på honom.

Hon försökte föreställa sig Peter och Krister som ett par. Det gick inte så bra.

– Är ni … ?

Peter svarade inte.

– Vill du prova på min massage? undrade han istället, vad sägs om den här?

Han sträckte fram en flaska med limegrönt innehåll.

Agneta sniffade sig igenom hela sortimentet samtidigt som de utbytte erfarenheter om innehåll och tänkta effekter.

– Om du vill kan jag ta med lite prover på mina krämer nästa gång jag kommer hit.

Besöket i Huset gick alldeles för fort, tyckte både Kristina och Agneta, men vardagen väntade på dem.

– Visst är de väl härliga människor? sa Kristina.

Agneta höll med.

– Men, jag förstår inte att de orkar bo inpå varandra så många.

– En dag eller två är lagom, sa Kristina, sedan vill jag hem till mitt.

– Fast jag längtar redan tillbaka, sa Agneta.

*

En planerad föreläsning skulle hållas i Sävsjö och det var inte utan en viss nervositet som Krister anlände till lokalen. Med mötet i Lärljunga i färskt minne räknade han med att mottagandet kunde bli precis hur som helst.

Arrangören var hjärtligheten själv och försäkrade att allt skulle gå lugnt tillväga. Att det skulle komma åhörare rådde det ingen tvekan om, försäkrade han.

En korpulent, äldre man hade tagit plats på första bänkraden först av alla.

Håret var kritvitt, ansiktet högrött. Högt blodtryck, för mycket sprit, for det genom Kristers hjärna när han genom en glipa i ridån tittade ut i lokalen och fick ögonen på mannen.

115

Säkert en herre som bar sin hemlighet tillsammans med ångest och frustration. Måste ha kostat på att ta sig hit. Krister tänkte ta kontakt med honom efter föreläsningen och bjuda in honom till Huset. Det här var ett fall för Tomas.

Lokalen fylldes nu snabbt på och snart stod bara enstaka platser tomma.

Krister såg med tillfredsställelse att intresset var stort. Längst bak i lokalen hade ett gäng ynglingar slagit sig ner och lagt upp fötterna på framförvarande stolsrygg. Högljutt kommenterade de personerna som droppade in i lokalen, pekade finger och skrattade högt.

Den rödbrusige mannen på första bänk tycktes märkbart besvärad av de störande ungdomarna. Platsen till vänster om honom stod tom, mannen höll ena armen över stolsryggen som för att markera att den väntade på någon.

Eller så behövde han utrymmet själv, ett större revir. Mannen skruvade på sig, tittade sig om över axeln upprepade gånger, fick upp en näsduk ur fickan och torkade sig i pannan utan att få bort ordet stress därifrån.

Oro spred sig nu i den bakersta bänkraden och de personer som störde ordningen visades bestämt ut av två atletiska vakter. Nå, det var väl skönt.

Krister tog några djupa andetag och försökte intala sig att allt skulle gå bra.

En äldre dam i blågrått hår och marinblå poplinkappa kom in genom dörren en halv minut innan föreläsningen skulle börja. Hon gick med bestämda steg framåt i lokalen och slog sig ned bredvid den rödbrusige mannen.

Krister såg hur hon fattade mannens hand och höll den kvar i sin. Hustru?

Syster? Eller vän? Krister blev avbruten i sina funderingar. Det var dags att börja nu.

Krister hade nätt och jämt hunnit presentera sig när den rödbrusige mannen framför honom säckade ihop och föll ner på golvet. Kvinnan vid hans sida for upp med ett skrik. Krister tog ett raskt hopp ner från scenen och rusade fram till mannen. Ansiktsfärgen var inte längre röd. Ingen andning.

Ingen puls.

– Ring efter ambulans! skrek Krister. Hjärtat, det är bråttom.

116

Kapitel 28

Utan att vara medveten om den kalabalik som uppstod runtomkring honom, påbörjade Krister konstgjord andning kombinerat med hjärtmassage. Lugnt och metodiskt räknade han för sig själv antal inblåsningar, hjärtkompressioner, inblåsningar, hjärtkompressioner …

Efter vad som tycktes som en evighet, hostade mannen äntligen till och färgen återvände till hans ansikte. Krister torkade svetten ur sin panna och lade mannen i framstupa sidoläge.

Kvinnan satt rak som en fura med vilt uppspärrade ögon och en knuten hand halvt instoppad i sin mun. Krister sjönk ner på platsen bredvid henne och pustade ut samtidigt som han lade en tröstande hand på hennes axel.

– Han andas. Hjärtat slår. Han kommer att klara sig.

Ambulanspersonal kom nu nerför gången med snabba kliv och en bår emellan sig.

Kvinnan bara stirrade på Krister, oförmögen att säga något. Var på något sätt inte närvarande i allt som skedde.

Snabbt lyftes mannen upp på båren och fördes iväg. Krister såg till att kvinnan togs om hand. Med sirenerna fortfarande ringande i öronen bestämde arrangören att man skulle servera kaffet först och ta föreläsningen efteråt istället.

Händelsen hade gjort att de närvarande såg på Krister med respekt. De lyssnade på det han hade att säga och lät sin eventuella skepsis stanna där den var.

Krister kände sig nöjd med kvällen.

*

Mats och Stefan hade självmant utökat sina arbetsuppgifter. De svarade i telefon, tog emot gäster och skötte receptionen. Lediga ytor pryddes med blommor, stenar och grenar i smakfulla arrangemang. För första gången i 117

sina liv upplevde de att de kunde leva öppet som ett par.

– Vi trivs, deklarerade Stefan. Det här är det bästa som har hänt oss och vi vill verkligen att ni också ska trivas. Med oss och med precis allting.

Mats höll med. Han målade tavlor på lediga stunder, inspirationen flödade. Stefan jobbade med illustrationer till diverse tidskrifter, varvat med att sätta händerna i lera. Om jag skulle ta och göra koppar, fat och karotter, speciellt designade för Huset, funderade han.

– Vi kanske kan öppna en liten butik så småningom, där vi säljer våra alster, sa Mats och tvättade noga sina penslar rena från färg. Du torkar väl upp all lera du spillt? tillade han och pekade på golvet bredvid Stefan.

– Var inte så petig, svarade Stefan och borstade på pin kiv ner lite mer lera.

*

Allt eftersom Krister och hans vänner reste runt i trakterna och föreläste, spred sig kännedomen om Huset. Snart dök det upp långväga gäster som kom för att få hjälp. Kanske var det just avståndet som gjorde att man sökte sig dit. Ett avlägset ställe där man inte kunde bli igenkänd.

Husets anseende växte i takt med att deras kunder kom och gick.

– Du måste hjälpa mig, bad en yngling, som liftat till Huset utan att beställa tid.

Han sa att han var beredd att vänta hur länge som helst bara han fick träffa Krister eller någon av de andra.

– Jag är sån som du berättar om, sa han när Krister öppnat sin dörr och bett honom slå sig ner i besöksstolen. Min familj säger att jag är besatt av onda andar.

– Är det vad du själv också tror?

– De har sagt att jag ibland liksom sitter i min egen värld och mumlar som om jag pratade med någon osynlig. Det måste ju vara andarna. Men jag minns ingenting av det.

En gång tog de mig till en präst som skulle driva ut det onda, som är orsaken till att jag inte är normal. Men det hjälpte inte. Det hjälpte inte alls.

Kan du göra något?

Efter ett långt samtal var Krister säker på att den unge mannen framför honom led av en lindrig form av epilepsi.

– Jag tänker skriva en remiss till sjukhuset i Eksjö och be dem undersöka 118

dig ordentligt, sa Krister och la in en ton av allvar i rösten. Det finns medicin som kan förebygga de här små anfallen. Det har absolut ingenting med andar att göra.

– Blir jag botad från det andra också då? Förtvivlan lyste i det bleka ansiktet.

Krister suckade inombords.

Ett flertal sökte sig till Husets läkarmottagningar med oförklarliga utslag, diffusa krämpor eller smärtor som inte ville ge med sig. Alla med den förklaringen i bagaget att de trodde det berodde på deras homosexuella böjelse.

De ville bli botade.

– Vad är det du vill att jag ska bota? frågade Krister; för vilken gång i ordningen kunde han inte hålla reda på.

– Mitt problem.

– Vad är ditt problem?

– Jamen, jag sa ju just det.

Det behövdes krafttag. Stundtals kändes det som en nästintill oöverstiglig uppgift att ta sig an, men de här stackars människorna måste ha hjälp. Hur många fanns det inte där ute i världen?

*

Det luktade gott av kryddor och nylagad mat, en signal att det började bli dags att avsluta dagens arbete.

Göran var först på plats vid matbordet.

– Du är tidig, sa Mats och gned energiskt bort en fläck från spisen.

– Tomas tränar på en ny låt på sin gitarr. Det går inte så bra. Jag sitter hellre här en stund.

Mats skrattade och rättade till besticken han just lagt fram.

– Du kan få tända ljusen, sa Mats och räckte över en tändsticksask.

Det dröjde inte länge förrän alla satt samlade.

– Inget prat om sjukdomar och patientfall vid matbordet, hade Stefan bestämt. Låt den här stunden bli en avkoppling från vardagen. Det finns annat att prata om.

Idag hade Krister svårt att hålla sig till den oskrivna regeln.

– Hör ni, sa han och såg från den ene till den andre, vi måste organisera oss så vi når ut till fler. Om vi kan få andra att fortsätta som vi på andra platser, 119

då kan vi få kunskap om homosexualitet att sprida sig.

– Det är skrämmande, sa Tomas, att höra människors berättelser, vad de får utstå och hur lite de tror på sig själva. Vilka fördomar det finns.

– Vi måste försöka nå alla som inte förstår, sa Krister. De som gör livet till en pina för dem som inte är så kallat normala. Det måste kunskap till för att ändra attityd.

– Tänk bara vad det måste kosta på för somliga att ta sig hit, sa Jonas.

– Ändå är det många som gör det. Det är ett steg i rätt riktning i alla fall.

– Vi skulle nå flera om vi reste runt, lite som en cirkus, föreslog Anders.

– Är du galen? Cirkus. Folk skulle driva gäck med oss, fattar du väl. Kom och titta på skäggiga damen.

– Jag menar naturligtvis inte så. Mer som en turné. Jag har faktiskt en idé.

Vi skulle kunna åka till olika platser och prata under lättsamma former. Ett okomplicerat föredrag eller en levnadsberättelse, någonting som får folk att känna och tänka efter.

Kanske kan vi få kommunerna eller någon förening på orten att engagera sig, göra det till ett evenemang där man serverar mat och dryck och kanske har någon form av underhållning. Folk kan bara titta förbi eller stanna till, ingen behöver undra varför de är där.

– Kanske inte så dum idé ändå.

Diskussionen gick varm runt bordet medan idéerna bollades emellan dem.

Anders gick och hämtade papper och penna.

– Det är ju ändå sunt förnuft att man behandlar andra som man själv vill bli behandlad. Får inte alla lära sig det från barnsben? Var någonstans i livet går det snett? Varför börjar man tänka och agera annorlunda?

– Rädsla. Rädsla för det som är främmande.

– Okunskap.

– Vi ska ändra på det.

– Tidningarna skulle kunna sprida vårt budskap mycket fortare än vi själva kan.

– Nej, nej. Vi har ingen kontroll över vad som skrivs. Det kan bli helt fel effekt. Kunskapen måste smygas ut. Bli något naturligt.

De enades om att göra ett försök med sitt projekt.

– Det blir mycket arbete. Många kontakter som ska tas.

Anders hade redan börjat skriva i ett kollegieblock. Nöjd med sin idé och det gehör han fått.

120

– Tillstånd ska sökas, sa han.

– Hur ska vi marknadsföra oss?

– Hur finansierar vi det?

– Låt oss fundera på saken, sa Krister och reste sig upp. Jag tänker ta en promenad ner till sjön, någon som vill gå med?

Jonas och Peter reste sig samtidigt.

121

Kapitel 29

Morgondagen kom med nya patienter, nya hjälpsökande. Det gavs varken tid att fundera eller planera för någon turné.

Krister konstaterade att många av dem som sökte sig till läkarmottagningen direkt kunde slussas vidare till avslappning och samtal. De besvär och krämpor de uppvisade, hade ingen kroppslig orsak. De var snarare ett uttryck för ett inre i obalans.

Huset fyllde sin funktion mer än väl. Gruppsamtalen var uppskattade och efterfrågade. Gästsängarna var oftast upptagna och en och annan husvagn började synas på gräsplanen vid sidan om Huset.

Ännu en tuff arbetsvecka var till ända. Lördagskvällen var alla värda lite fest, tyckte Stefan och Mats, som ville göra det lite extra trevligt för de övernattande gästerna.

– Ska man må riktigt bra måste man äta och dricka gott i lugn och ro och i goda vänners sällskap, var deras filosofi.

Den här dagen kallade naturen till utomhusvistelse och det blev bestämt att man skulle ordna en picknick.

Tillsammans vandrade alla iväg i den ljumma sommarkvällen med filtar och korgar.

– Vi ska ner till sjön, sa Stefan och tog täten. Det gäller att passa på när det är så här underbart väder.

– Tomas, så bra att du tog gitarren med dig. Musik livar alltid upp, sa Mats.

– Bara du spelar nåt du kan då, sa Göran.

– Jag har övat.

– Jo, jag vet.

– Men maten då? sa Jonas, har vi inte glömt något?

– Fisk. Vi ska grilla fisk, sa Mats.

– Vi har lagt ut nät tidigare idag, förklarade Stefan när han såg de frågande minerna.

122

– Så det blir kanske inte någon mat alls, sa Jonas. Och jag som är så hungrig.

– Vi har vin och bröd i korgarna, oroa dig inte. I värsta fall får det bli smörgås.

De kom fram till sjön och lade ut sina filtar. Endast en svag vind krusade vattenytan och de få molnslöjor som fanns på himlen löstes omärkt upp och försvann. Vinet korkades upp och man lät sig väl smaka medan samtalsämnena skiftade.

Under glada tillrop rodde Stefan och Mats ut på sjön i den lilla ekan för att hämta upp näten. Och fisken.

Ett par av gästerna tog på sig uppgiften att tända elden, redo att tillaga den fisk som förväntades anlända.

Med stort intresse följde man ekans återfärd till stranden.

– Jag är ledsen, sa Stefan och hoppade i land. Det blev inte mer än det här.

Han höll upp tre abborrar och en mycket liten gädda.

– Du skojar, utropade Jonas. Säg att det inte är sant. Det där blir vi inte mätta på.

Mats drog upp båten, förankrade den väl och bar iväg med årorna.

– Du skojar inte, konstaterade Tomas efter att ha tittat ner i båten och sett att det inte fanns mer än två tomma nät i ekans botten.

– Vad gör vi nu då? sa Jonas. Ni var lite väl optimistiska va.

– Vi får dricka mer vin, sa någon hurtfriskt.

– Lägg mer ved på elden. Vi kokar en fisksoppa, sa Stefan. Det går lika bra det.

Tomas lade gitarren till rätta och slog an ett ackord.

– Sjung med!

– Jag går och hänger upp näten, sa Göran.

Mats och Stefan började plocka upp rotfrukter, lök och kryddor från korgarna och snart hade de tillagat en soppa som avnjöts under ett och annat «mmm». Brödet gick åt och vinet likaså medan pratet och skratten tilltog.

Solen glödde nu lågt på himlen. Sjön låg spegelblank och avslöjade minsta rörelse under ytan. Insekter lekte i svärmar med de sista solstrimmorna.

– Det är så vackert här. Man har mycket att vara tacksam för.

– Jag tackar inte nej till lite mera vin. Var är korkskruven?

– Nu ska vi bada, sa en av gästerna och började gå ner i vattnet.

Alla skrattade åt honom.

– Vattnet är varmt, hojtade han. Kom med.

123

Någon gjorde ett halvhjärtat försök att övertala honom att åtminstone ta av sig kläderna.

Plötsligt snubblade han till och föll i vattnet med ett rejält plask.

– Räckte det inte med vin, ropade någon, måste du ha kallsupar också?

Och så skrattade alla igen.

– Men vart tog han vägen? Anders reste sig upp.

– Han försvann!

Anders och Göran sprang ut i vattnet och fick tag i den berusade badaren.

Med förenade krafter drog de upp honom på land. Han låg där helt stilla utan att röra sig.

Anders kände en kylande kåre komma krypande längs ryggraden.

Alla insåg inte allvaret i situationen. Han skojade väl. Några fortsatte oberörda ett påbörjat samtal.

Anders slängde sig ner på knä och började ge konstgjord andning. Det här fick bara inte hända.

Efter fyra inblåsningar, frustade mannen till och det vällde upp vatten ur hans mun. Anders vände honom snabbt om på sidan och sjönk lättad ihop över honom.

– Usch, vad du skrämde oss.

Skratt och samtal hade tystnat. Uppmärksamheten var vänd mot dramatiken, som just utspelade sig. Krister skyndade fram och förvissade sig om att såväl deras gäst som Anders hade situationen under kontroll.

– Jjjag ffffrysser.

Mannen hade satt sig upp. Minen allvarlig. Han skakade tänder.

– Vi går hem och bäddar ner dig, sa Anders. Imorgon vill jag undersöka dig ordentligt innan du åker hem. Du ska få en antibiotikakur för säkerhets skull. Det finns risk att du får lunginflammation efter det där.

Med dyblöta kläder som klibbade fast mot kroppen, oförmögen att tänka klart, lät mannen sig tas om hand och svepas in i en filt.

Händelsen hade lagt sordin på stämningen. Myggor och knott som i tilltagande mängd anslöt sig till sällskapet, gjorde att man raskt tog beslutet att vandra tillbaka till Huset igen. Gemensamt plockade man ihop alla attiraljer.

Peter och Krister dröjde sig kvar, såg till att allt skräp var borta och ingenting kvarglömt, innan de gav sig därifrån.

Kvällen var fortfarande ljummen och vindstilla. Peter höll sig vid Kristers sida och efter en stund smög han sin arm in under Kristers.

124

Krister lutade sitt huvud mot Peter som en sorts bekräftelse. Tysta gick de hemåt arm i arm.

En del gick och lade sig direkt när de kom tillbaka till Huset, andra ville hålla kvar kvällen och den sköna stämningen och valde att stanna uppe för att dricka mer vin och umgås. Samtalen blev alltmer förtroliga.

Några av gästerna hade med hjälp av alkoholens inverkan, kommit till det stadium då hämningarna släppte och man vågade blotta sitt allra innersta.

Många tankar, många tårar kom i dagen, som annars bara fanns i mörker, djupt inom dem.

– Min familj vet inte om att jag är här, sa den ene.

– Tänker du berätta när du kommer hem? undrade Krister.

– Aldrig. Hur skulle det gå? Jobbet, barnen och huset, hur skulle det bli med det? Nej, det går inte. Jag skulle bli ensam. Ensam och fattig. Det är inte värt det.

– Men är du lycklig?

– Min familj är viktig, de är min lycka. Och en fungerande vardag. Jag kan inte bara vända upp och ner på allting. Det här får fortsätta bli min hemlighet. Men det har gett mig mycket att få vara här tillsammans med er. Och jag hoppas jag får komma tillbaka. Det här är kanske det som behövs för att jag ska orka fortsätta leva som förut.

Så var det, tänkte Krister. Man måste trots allt ta sina egna beslut. Och konsekvenserna av det.

Peter satt intill honom, halvsov med huvudet lutat mot hans axel.

Jonas tömde sitt vinglas. Lycklig, tänkte han, inte kan man vara lycklig jämt.

Tomas lyssnade mest, nöjd med gruppens öppenhet, samtidigt som han spelade lågmält på sin gitarr. Han började få kläm på den här låten nu.

125

Kapitel 30

En dag kom två manliga poliser med en sliten kvinna i släptåg till Kristers mottagning. Hennes unga ålder kunde skymtas om man bara gav sig tid att se efter ordentligt.

– Vi vill att du kollar henne, sa de.

– Vad har du för bekymmer? sa Krister och vände sig till kvinnan, som tittade på honom med simmiga ögon och utsöndrade en frän odör av ofräschhet, tobak och gammal fylla.

– Ni är väl bra på sånt här, sa den ene av poliserna. Gonorré, syfilis och vad annat man nu kan tänka sig att hon har.

– Det går inte an att hon springer runt och fnaskar, smittar ner kreti och pleti.

Vi vill att du kollar om hon bär på något och i så fall behandlar det. Vi ska försöka få in henne på ett behandlingshem sedan, men de vill ha klara papper innan de tar emot henne.

– Använder dina kontakter kondom? började Krister och möttes av ett hånskratt från poliserna.

Kvinnan sade ingenting, hon vinglade till och satte sig hårt ner på besöksstolen.

– Herrarna kanske vill vara vänliga och vänta utanför. Det här är mellan patienten och mig.

Han föste milt ut dem och stängde resolut dörren.

Krister tog god tid på sig. Kvinnan var långt ifrån opåverkad av någon drog.

Han tog blodprov, urinprov, vaginalprov och halsprov. Sedan hade han ett långt samtal med henne, men avbröts av att dörren öppnades utan någon föregående knackning. En av poliserna stack in huvudet: – Det var en jävla tid det tar. Du passar väl inte på att … nej visst nej, han skrattade högt och mumlade något till kollegan utanför som bullrande föll in i skrattet.

Krister bad sammanbitet polisen att stänga dörren och avslutade sedan samtalet med kvinnan. Därefter ledsagade han henne ut till de väntande konstaplarna.

– Då var vi klara. Ni kan skjutsa hem henne nu.

126

Han räckte över några kondomer till var och en av dem.

– Använd de här, sa han, så slipper ni komma hit för provtagning själva.

Det var det fräckaste. Poliserna tittade på varandra.

– Jag är gift, sa den ene med betoning på varje ord, och jag prasslar inte.

Ansiktsuttrycket sa mer än hans ord.

– Sköt du ditt, så sköter vi vårt, sa den andre som blivit högröd i ansiktet.

– Ta dem, sa Krister, ni vet själva vem ni har varit tillsammans med, men ni vet inte vem er partner har varit tillsammans med före er. Var aldrig för säker. Använd kondom, det är mitt råd som läkare.

Nu gick han väl ändå för långt. De båda poliserna tyckte att Krister kränkte inte bara dem, utan även deras fruar. Prata vitt och brett om det mest intima, och dessutom inför ögonen på en som inte hade med dem och deras privatliv att göra. Ett sådant beteende fick bara inte passera, det fick bli någon form av rapport på det här. Så fick det inte gå till.

– Är du färdig nu? Ska hon inte ha någon medicin?

– Vi avvaktar provsvaren, sa Krister lugnt. Om en vecka vet jag.

– Jag vill hem nu, sa kvinnan.

– Håll dig borta från gatorna åtminstone den här veckan, mumlade en av poliserna. Vi vill inte ha några fler telefonsamtal från upprörda medborgare om vad du håller på med.

– Men nu har jag ju kondomer, sa kvinnan och började fnittra hejdlöst. Då är det ju ingen fara. Jag kan ta dina med om du ändå inte tänker använda dem.

Hon fick kondomerna i handen och en indignerad blick till svar.

Trion gav sig äntligen av och Krister gjorde sig redo att åka iväg på ett hembesök.

Tidigare under dagen hade Krister fått ett telefonsamtal från en man nere i byn som bett honom komma till hans bostad. Han hade en god vän hos sig som var sjuk och inte orkade ta sig till mottagningen, sa han.

Han vill väl inte visa att han besöker Huset, tänkte Krister och letade sig fram till rätt adress och ringde på.

Dörren öppnades genast. Ansiktet var bekant. En av höjdarna inom kommunen. Kommunalrådet själv, minsann.

127

Kapitel 31

Krister visade inte med en min sin förvåning när han såg vem det var som öppnade ytterdörren.

– Det är min gode vän Arne, som inte mår riktigt bra, sa kommunalrådet och vek undan med blicken. Han ligger här i gästrummet. Han har haft en förfärlig hosta i flera dar nu och det verkar inte vilja gå över. Nu har han fått utslag på hela kroppen också. Jag är rädd att det är något smittsamt. Du säger väl inget om det här till någon? Du har väl tystnadsplikt? Jag menar, det vore inte bra för mig om det här kom ut.

– Vi går in till honom. Hur länge har han haft feber?

Krister undersökte mannen och konstaterade att han hade lunginflammation.

– Du ska få en antibiotikakur. Håll dig i sängen tills febern gått ner.

– Hur lång tid tar det då? undrade kommunalrådet. Han bor ju inte här egentligen.

– Din vän är sjuk. Han behöver dig. Ta hand om honom. Det här ska få ner febern på ett par, tre dagar.

Krister vände sig till sjuklingen: – Se till att dricka ordentligt. Och vila.

Krister konstaterade utan någon egentlig bekräftelse, att det fanns en intim laddning mellan de båda männen. Det gick inte att sätta fingret på vad det var. Ingen av dem visade någonting mer än en högst neutral relation.

Ingen avslöjande blick eller beröring. Ingenting. Ändå förstod han. Kanske var det som Peter sa, att det gick att känna en persons aura.

– Tack, sa kommunalrådet och tog fram plånboken för att betala vad de var skyldiga.

– Om jag inte tar fel, sa Krister, så var du en av dem som propagerade emot mig och min verksamhet när jag försökte hålla en föreläsning här i Lärljunga för ett tag sedan.

– Jag ber så mycket om ursäkt för det, men du vet hur det är.

128

– Hur är det?

Krister kunde inte låta bli att ställa en provocerande fråga, få honom att säga som det var.

En hostattack från Arne. Kommunalrådets snabba blick på sin vän, till Krister, till Arne och så till Krister igen. En rodnad trängde fram på hans hals och spred sig upp över kinderna.

Krister väntade ut honom.

Kommunalrådet harklade sig, tittade snabbt åt Arnes håll och sade sedan: – Vad skulle folk säga om de visste? Det går inte an. Jag skulle inte kunna sitta kvar.

– Du kanske skulle göra en god sak, sa Krister. Har du tänkt på det? Du och din vän här, tänk om ni kunde bli accepterade som ett par.

– Otänkbart.

– Är det verkligen det? Det gäller att våga och stå på sig. Vi är fler än vi tror.

Kommunalrådet tittade efter bilen som försvann iväg ut från gårdsplanen.

Hade det varit fel att vända sig till den där doktorn? Tänk om det kom ut?

Men han om någon skulle väl förstå.

– Jag kör till apoteket, sa han till sin vän.

*

En vecka senare stod de två poliserna på Husets tröskel ännu en gång.

– Hon har en infektion, sa Krister, ingen allvarlig sådan, men den ska behandlas. Jag har skickat ett brev till henne och ringt in ett recept. Jag kan utfärda ett intyg till det där behandlingshemmet om så önskas.

Ingen av de båda poliserna hade glömt det som utspelades sist de var här. De kunde inte nog många gånger berätta för alla som ville höra på hur oförskämd han varit, den där bögläkaren.

Med ett visst mått av skadeglädje tog de sig därför an den anmälan som kommit in i dagarna.

– Vi är här i ett annat ärende, sa den äldre av poliserna.

– Jaså?

– Här ska försiggå behandling med någon sorts hemmagjorda, icke vetenskapligt belagda smörjor. Vi måste naturligtvis ta anmälan på största allvar och har fått i uppdrag att beslagta prover för att skicka på analys.

129

Ingenting förvånade Krister längre.

– Javisst, sa han och kallade på Peter. Herrarna här vill ha receptet på din massageolja.

– Ni kan få smakprov på massagen också, sa Peter och synade poliserna uppifrån och ner med en glimt i ögonen under den ostyriga luggen.

– Aldrig i livet. Vi har bråttom.

Krister och Peter skrattade gott när poliserna försvunnit.

– «Icke vetenskapligt belagda smörjor», härmade Krister.

– Lite massage hade fått dem på ett helt annat humör, sa Peter.

– Vad var det där om? undrade Jonas, som nyfiket tittade ut från sitt rum.

– Ordningsmakten ser till att vi inte gör något otillbörligt.

– Vad tror du? sa den yngre av poliserna när de välbehållna kommit ut i bilen. Vad är det egentligen som pågår där inne? Tror du de bedriver någon sorts förtäckt bordell? Manlig prostitution?

Han fick ett snabbt ögonkast tillbaka.

– Du vet, det skulle inte förvåna mig, fortsatte han.

– Kör härifrån nu.

– Borde vi inte undersöka det?

– Jag vill inte ha med det här stället att göra.

– Vi kanske skulle få löneökning, rent av bli befordrade.

– Manlig prostitution, hur skulle vi kunna avslöja det?

Deras blickar möttes.

– Titta inte på mig, sa den äldre. Jag tänker då inte sätta min fot längre in än i entrén.

– Man skulle kunna ringa och luska lite. Det är absolut något som försiggår där.

– Vi får hoppas de hittar något att anmärka på i proverna vi fick.

– Till att börja med.

130

Kapitel 32

Telefonen ringde och Stefan greppade luren på tredje signalen.

– Det är till dig, viskade han till Krister och höll handen över luren, någon som heter Hasse, är du upptagen eller?

Krister sken upp och nästan slet till sig luren.

– Hasse, det var längesedan. Såklart har vi två sängplatser lediga. Åh vad jag längtar efter att få träffa er igen. Nu är allting precis så som jag önskade mig.

Krister log med hela ansiktet när han avslutat samtalet.

– Mina vänner Hasse och Sven kommer på besök, det måste firas. De är på väg till Stockholm och behöver nattlogi.

Mats och Stefan, laga något extra gott till kvällen är ni snälla.

Peter kände ett styng av svartsjuka och hade svårt att inte visa det. Han hade hört Krister tala så mycket om Hasse och Sven i alltför kärleksfulla ordalag.

– Är de ett par de där båda? muttrade han. Har du … har ni … äh, glöm det.

Krister tittade förvånat på honom och gav honom en snabb kyss på kinden.

– Goda vänner, Peter. De är två mycket goda vänner, som jag har allt det här att tacka för egentligen. Du kommer att tycka om dem.

Peter gav Krister en flyktig blick.

– Du betyder mycket för mig, sa han och fick sedan brått att göra något annat.

Krister log.

Mats höll på att lägga sista handen vid dukningen när Hasse och Sven anlände. Idag när de fick gäster lade han ner lite extra omsorg, betraktade bordet en stund, flyttade om värmeljusen, slätade ut ett veck på duken och kände sig sedan mycket nöjd med resultatet.

131

– Underbart att se er igen.

Krister tog dem båda i famn.

– Men hur är det med dig? sa han och tog ett steg tillbaka och granskade Sven. Är du sjuk?

En bekymrad rynka uppstod i pannan på Krister när han såg Svens bleka, avmagrade ansikte.

– Jag har varit förkyld, sen fick jag lunginflammation och hade liksom inte riktigt hämtat mig förrän jag blev förkyld igen. Men nu är jag bättre.

Lite miljöombyte så blir jag säkert pigg, sa han och försökte dämpa en skrällande hostattack.

– Det låter inte bra det där. En ung man som du, borde inte bli så där dålig av en luftvägsinfektion.

En klocka ringde i bakhuvudet på Krister. Konferensen han varit på och efterföljande medicinska artiklar, det fanns något där som stämde in. Ett virus, som skadade immunförsvaret så att man drabbades av infektioner.

Det hade varit så nytt och känts så avlägset då, men nu var det som om det blivit aktuellt, precis här och nu. Han måste kontakta den där infektionsläkaren … vad han nu hette, för att få veta mer. Måste leta fram kompendiet som han sparat från föreläsningen. Men, det fick vänta till morgondagen.

Nu skulle de bara ha trevligt.

Sven och Hasse fick gå en ny husesyn nu när allting var färdigt, förbättrat och utökat.

– Precis som du hade planerat, sa Hasse och tittade sig beundrande omkring.

– Fast bättre, inflikade Sven. Johannes hade gillat det här.

– Går inte en dag utan att jag tänker på honom, sa Krister, men kom nu och hälsa på alla. De längtar efter att få träffa er. Mat och dryck ska nog snart stå på bordet. Den här kvällen är ämnad till att umgås.

Tidigt nästa morgon letade Krister fram sina medicinska tidskrifter och bläddrade fram avsnitten där det stod beskrivet om infektioner i relation till nedsatt immunförsvar. Viruset kallades för hiv, humant immunbristvirus.

Krister nickade för sig själv och läste artikeln mer ingående.

Han tänkte inte bara på Sven, utan på flera andra av sina patienter. Symptomen var alltför snarlika för att det skulle röra sig om ett slumpartat sammanträffande.

132

Han hittade namnet på infektionsläkaren och forskaren, David Arman och uppgiften om var han var verksam. Han skulle kontakta honom och hoppades få göra ett studiebesök, träffa honom personligen för att ta reda på mer om själva forskningen.

Krister pratade med sina vänner i Huset om sina planer senare under dagen när Hasse och Sven hade åkt vidare.

– Åk du. Vi håller ställningarna här så länge. Det är bra att någon av oss håller sig à jour.

Hans kolleger som tagit del av rapporterna, kunde inte låta bli att uttrycka en viss skepsis: – Hur skulle homosexualitet och infektioner kunna ha ett samband? Det låter väl ändå lite långsökt. Vart är det man vill komma?

Krister skummade artikeln han just hade uppslagen framför sig på bordet.

– Det står här att viruset infekterar framför allt de vita blodkropparna som finns i våra slemhinnor, i blodbanan och i kroppens organ. Tarmens slemhinna är uppbyggd av celler som är speciellt mottagliga för infektion och som dessutom transporterar viruset vidare. Insidan av förhuden är som en slemhinna den också och det innebär alltså att det även där finns celler som kan infekteras.

– Kvinnor då? Varför är det bara män som pekas ut?

– Analslemhinnan har en uppsugande förmåga som inte finns i kvinnans slida … det är väl därför män är särskilt utsatta.

Jag måste ta reda på mer, sa Krister och trummade med fingrarna mot tidningen. Jag vill sätta mig in i det här ordentligt. Det gäller ju just den här gruppen människor, som vi har mest med att göra. Kanske kan det utnyttjas och bidra till forskningen på ett eller annat sätt.

Det står här att syndromet intresserar forskare i både USA och Frankrike.

Samtidigt som det låter illavarslande och allvarligt, så är det spännande.

Eller hur?

133

Kapitel 33

Krister gjorde en snabbvisit hos sina föräldrar innan resan för att berätta om sina planer.

– Varför kan du inte bara vara en vanlig doktor och ta hand om vanligt folk med vanliga åkommor, muttrade Johan.

– Det är väl bra att han är ambitiös, kontrade Marianne.

– Du har dåligt inflytande på din syster, sa Johan. Var är mina glasögon?

– Men Johan, som du säger, vad menar du med det? sa Marianne och tittade förvånat på honom.

– Ja pappa, vad menar du?

– Hon hade ett bra jobb. Och vad gör hon nu? Flänger omkring och fotograferar, vad ska det bli av henne.

– Nu är du orättvis. Vi kan vara stolta över våra barn. Så det så.

– Jag har blivit bestulen, sa Johan plötsligt. Mina glasögon är borta. Någon av er kunde ju blivit polis istället.

– Johan, sa Marianne med vädjan i rösten, du har glömt var du har lagt dem. De dyker upp igen.

– Ni är emot mig båda två, sa Johan och gick in badrummet.

Marianne undslapp sig en suck.

– Hur är det mamma?

– Till och från. Han blir så vresig och arg ibland. Det är jobbigt. Och sorgligt.

Och jag får dåligt samvete när jag blir irriterad. Han kan ju inte hjälpa det. Du som är insatt, finns det verkligen ingen medicin?

– Tyvärr mamma. Att han blir arg beror på att han mitt i all glömskan ändå inser att han inte är riktigt med i tankeverksamheten. Det är väl det som är det värsta i det här stadiet av sjukdomen, att man är medveten om att något är fel.

Krister gick fram och slöt Marianne i sin famn.

Johan kom ut från badrummet igen.

– Trevligt att du kom hem och hälsade på. Du skickar väl ett kort från Stockholm?

134

*

Krister for iväg till kungliga huvudstaden. Ivern brann i honom att få följa med på de föreläsningar David Arman höll i ämnet och att få ta på sig en vit rock och assistera honom under några dagar i hans forskning. Han ville lära sig så mycket som möjligt.

David Arman välkomnade honom och hans stora intresse och satte genast igång att föreläsa: – De här till synes banala infektionerna är primära. Men det allvarliga är att immunförsvaret är skadat och det leder till andra, sekundära infektioner, som är betydligt allvarligare. Man kallar syndromet för aids, eller förvärvat immunbristsyndrom.

– Men man vet inte säkert hur det smittar?

– Det verkar som, sa David, att det rör sig om ett virus som lagras i kroppens arvsmassa och därmed kommer den smittade att bära på viruset under resten av sitt liv.

– Det måste gå att hitta ett botemedel.

– Vi befinner oss i initialskedet, Krister. Enligt forskare i Frankrike har man i alla fall lyckats identifiera viruset.

– En bra början alltså.

– Absolut, men det finns ytterligare forskarlag i USA som också säger sig ha hittat ett virus.

– Menar du att det skulle röra sig om flera sorters virus?

– De olika forskarna samarbetar naturligtvis och det har visat sig att det med största sannolikhet är samma virus man beskriver.

– Och din uppgift? undrade Krister.

– Jag rapporterar alla fall där unga män insjuknar med de här symptomen, följer dem under tid och dokumenterar förloppen. Det är bara det att det har dykt upp sprutnarkomaner med exakt samma symptom. Personer som inte är homosexuella.

– Men narkomaner är ju redan nedsatta i sitt allmäntillstånd, det har kanske inte alls med vartannat att göra.

– Man måste beakta faktumet. Varför insjuknar den här gruppen?

Krister stannade i Stockholm betydligt längre än han tänkt från början. Han ville så gärna hjälpa till, göra en insats.

135

David skulle inom kort resa iväg över halva jordklotet för att träffa sina forskarkolleger. Under tiden skulle Krister göra vad han kunde för att fånga upp vad de kallade för riskpatienter. Han hade fått klara direktiv och riktlinjer från David, intervjuformulär och en förteckning över inledande prover som skulle tas innan de kunde slussas vidare för ytterligare undersökningar hos David och hans stab.

Med noggranna instruktioner i bagaget var det dags att återvända hem för att sätta igång arbetet. Även om det var skönt att vara på egen hand ett tag, saknade Krister umgänget i Huset och hans kropp längtade efter närhet. Framför allt saknade han Peter.

Men först skulle han passa på att hälsa på några vänner från en av gayklubbarna i Stockholm.

Denna brokiga samling bögar och transor fick honom att bli på gott humör och Krister tackade inte nej till att följa med ett stort gäng, som gick ombord på Finlandsbåten för att festa under det kommande dygnet. Det var han värd, tyckte han.

De åt och drack och dansade till sent på natten. Så småningom började det blåsa upp och det blev allt glesare på dansgolvet.

– Åh nej, fan vad det gungar, sa någon som blivit blek i ansiktet. Jag skulle aldrig följt med. Tänk om det blir värre.

– Kommer ni ihåg den där gången när vi låg och spydde hela natten. Det vill jag inte uppleva igen. Vi skulle kollat vädret. Varför lär man sig aldrig.

– Lugn, sa Krister. Jag har sjösjuketabletter. Vänta här så ska jag hämta.

Han kom strax tillbaka och delade ut till alla.

– Här, skölj ner med ett par rejäla klunkar vatten och gå sedan och lägg er.

– Jag är dig evigt tacksam om det hjälper.

Krister sa god natt till de få som satt kvar i baren och gick sedan tillbaka ner i sin hytt. Vaggad av båtens krängningar somnade han nästan genast.

När Krister vaknade var de kraftiga vindarna bortblåsta, havet låg stilla, blått och glittrande igen. Krister gick runt och försökte samla alla till en gemensam frukost.

– Hur kan du tänka på mat. Jag avstår.

– Kom nu, lite måste ni äta, det känns bättre sedan, försäkrade Krister.

Han lyckades få de flesta med sig till frukostbuffén.

136

– Inte kunde jag väl tro att jag skulle klara sjögången så bra, sa en av dem och stoppade in en bit rökt korv i munnen.

– Jag tror att jag nöjer mig med lite filmjölk, sa en annan som fortfarande hade en blek ansiktsfärg.

– Berätta mer om forskningen du nämnde.

– Ja, det låter intressant och lite oroväckande. Vänta, jag ska bara hämta mer kaffe, någon som vill ha?

Krister var inte nödbedd och var snart igång att prata sig varm.

I sin iver hade han höjt rösten och märkte nu ogillande blickar från borden intill.

– Tillfälliga förbindelser är farligt. Ni måste skydda er. Tänk på det, avslutade han.

– Vi går väl i land en stund och tar en promenad, föreslog någon.

– Frisk luft och fast mark under fötterna, ja tack.

De gick tillsammans ut på Åländsk mark, en del av dem arm i arm.

Borta vid kiosken passerade de en grupp äldre män, som lojt satt och iakttog och sinsemellan kommenterade alla som gick förbi.

– Tvi vale, hörde de plötsligt bakom sig. Fy fan för såna som ni.

– Äckligt. Vad ska ni här att göra? Far hem till Stockholm med er igen.

– Eller hoppa hellre i sjön så vi slipper ert perversa följe.

Orden gick inte att ignorera. Blickar stack dem som knivar i ryggen, olust nafsade dem i hälarna. Det gjorde ont. Varje ord, varje tonfall satte sig som en tagg.

Promenaden blev kort, de gjorde en kringgående rörelse och gick snabbt tillbaka till båten, kröp ner i sina kojer och försökte sova en stund till.

Krister märkte att han darrade. Längtan hem till Huset och Peter var starkare än någonsin.

*

Äntligen hemma igen möttes Krister av stora famnen, nyfikna frågor och av att man arrangerat ett stort kalas till hans ära i Lärljunga Folkets Hus. – Varför detta magnifika välkomnande? undrade han.

– Vi har råkat berätta, sa Anders, att du har varit i Stockholm och deltagit i viktiga forskningssammanhang.

– Vad har ni gjort?

137

– Sådant imponerar, sa Anders. Det kan vara en sådan sak som får folk att lyssna på dig. På oss. Du sitter inne med kunskaper som ingen annan har.

Jag pratade med en gubbe på kommunen och han lät oss vara i Folkets Hus för att så många som möjligt skulle kunna komma och delta i festen. Vad säger du om den vändningen?

– Fantastiskt. Jag vet bara inte om det är så värst positiva nyheter jag har att komma med.

– Vad menar du?

– Det här syndromet, aids, man vet inte exakt hur det smittar. Och det är inte bara homosexuella som drabbas. Tänk om det skrämmer folk istället, att de tar ännu mer avstånd ifrån oss.

Kristers läkarkolleger pratade igenom det som de medicinska artiklarna hittills gett och de nya uppgifter som Krister fått med sig från sina samtal med David Arman.

– Det är oroande, sa han, vi får hålla det här för oss själva än så länge.

Jag får helt enkelt prata i allmänna ordalag om vikten av att följa med i det som händer inom den medicinska vetenskapen. Kanske kan det bygga upp förtroendet för oss igen.

I Folkets Hus hade det dukats fram mat och dryck på borden. Stefan och Mats hade verkligen ansträngt sig för att göra ett gott intryck. En hel del av kommunens invånare vågade sig dit och lät sig väl smaka. Kunde kommunalrådet ställa upp och till och med offentligt hälsa Krister välkommen tillbaka, ja då kunde fler komma dit. Man såg noga till att komma i sällskap med andra och helst sitta tillsammans med de man kände. Man ville hålla sig på behörigt avstånd från «de där», men tyckte ändå att man borde hålla sig uppdaterad om vad som försiggick. Inte för att man var nyfiken, det var väl snarare en medborgerlig plikt att intressera sig för kommunala angelägenheter.

Kommunalrådet förhöll sig strikt och neutral i sitt bemötande. Hans egen läggning fick inte avslöjas.

– Vinet börjar ta slut, sa Jonas och samlade in tomflaskor från borden.

Vad ska vi göra?

– Sätt fram några karaffer isvatten så länge, sa Krister. Jag hämtar mer vin. Tax-free från Finlandsbåten.

Festen fortsatte under trivsamma former och Lärljungas invånare verkade tycka att de konstiga typerna från Huset inte längre var så konstiga. De var 138

ju faktiskt som folk är mest.

Kanske var det här början till ett mer accepterande klimat i byn. Krister hoppades sannerligen det och tackade sina vänner varmt för att de ordnat tillställningen.

– Nu ska det bli riktigt roligt att börja jobba som vanligt igen, sa han.

Mätta, trötta och nöjda sa man god natt till varandra i Huset.

Peter smög sig intill Krister.

– Jag har saknat dig, sa han och försökte utläsa i Kristers ögon om det var ömsesidigt.

Krister lade armen om honom.

– Sover du hos mig inatt, Peter?

139

Kapitel 34

Mottagningarna var fullbokade. Man försökte dessutom klämma in alla som bara stod i receptionen utan att ha beställt tid. Viljan var större än kapaciteten.

Samtidigt tog sig sommarvärmen in i Huset och lät sig inte vädras ut.

Stressen ökade temperaturen ytterligare.

– Det här fungerar inte sa Krister till slut och torkade svetten ur pannan.

Vi kan inte jobba så här.

Krister hade inte känt sig så pressad på länge. Till råga på allt började han få ont i halsen. Han hade vistats mycket i stora folksamlingar på sistone. Och hur många hade han inte tagit i handen den senaste tiden. Det var ofrånkomligt att han blev smittad.

Sista patienten hade lämnat mottagningen för dagen. Krister tvättade händerna och underarmarna med handsprit och lät dem lufttorka. Spritångorna letade sig snabbt in i näsan, ner i svalget och framkallade en hosta som smakade illa.

Snabbt gjorde han en kort journalanteckning och kunde äntligen sätta punkt för arbetsdagen.

Det hördes ljud ifrån köket, klirrande av is. Ett stort glas isvatten, precis vad han behövde. Han styrde stegen dit.

– Man kanske skulle höja avgiften, funderade Anders högt, som just kom ut från sin expedition med svettdroppar pärlande i pannan. Det skulle kanske minska kön något.

Göran stod vid vasken och hällde upp vatten i en bringare.

– Jag hörde vad ni sa, men då är ju risken att vi tappar alla de som verkligen behöver oss, inflikade han och gäspade stort. Vi kan inte ha någon drop-in-verksamhet i fortsättningen om vi ska orka. Tidsbeställning måste vara det som gäller.

– Vi får väl se till att locka hit några fler kolleger, sa Anders. Jag vill ha mer tid för uppföljning av mina patienter.

140

– Och jag kommer att åka upp till Stockholm igen, sa Krister.

– Jag tycker vi gör ett försök att värva några. Åtminstone någon som kan rycka in och vikariera så vi är fullt bemannade här. Åh, så gott det var med vatten.

Anders torkade sig om munnen med baksidan av handen och kvävde en rap.

– Jag går och duschar, sa Krister. Ska bli gott med mat snart, jag är hungrig.

Anders tittade sig förgäves omkring i köket för att få någon ledtråd till vad som stod på dagens meny. Frestelsen att titta i kylen försvann samtidigt som Mats uppenbarade sig i dörröppningen.

– Undan med er nu, sa han. Här ska lagas mat. Klockan är mycket.

Dagen därpå vaknade Krister med halsont. Nattskjortan klibbade mot kroppen.

– Vill du ta en titt, bad han Anders. Ser det ut som halsfluss?

Krister gapade stort och lät kollegan undersöka honom.

– Säg aah … Nej, du är bara röd, inga varproppar. Det rör sig nog om en vanlig virusinfektion. Hur mycket feber sa du att du hade? 37,8 är ju inte särskilt alarmerande.

Göran och jag tar dina patienter, som är mest akuta. De andra får ha en ny tid. Lägg dig och vila idag.

– Jag har inte tid att vila, jag måste förbereda mig inför föreläsningen imorgon. Speciellt inbjuden, jag ser fram emot det. Imorgon tänker jag vara frisk igen.

– Då är det bäst att du lägger dig några timmar så du orkar. Läkares order.

Väckarklockan signalerade att det var dags att vakna upp till en ny dag.

Krister slog upp ögonen och svalde försiktigt. Det gjorde inte ont. Det kändes faktiskt inte som om han hade någon feber heller.

Han svingade benen över sängkanten, gick in i duschen och lät vattnet strila länge över kroppen medan han gick igenom sitt anförande. Den här föreläsningen kändes extra viktig och han var mån om att göra ett bra framträdande.

Han drog favorittröjan över huvudet och gick ner i köket för att äta frukost.

– Hur mår du idag? undrade Göran som redan var inne på andra koppen kaffe.

141

– Det känns mycket bättre. Jag ska börja dagen med varmt honungsvatten för säkerhets skull. Var är alla andra? Det brukar vara trångt i köket så här dags.

– Det var en tuff dag igår, de flesta ligger nog och drar sig fortfarande.

– Du får väl klä upp dig lite, göra ett gott intryck, sa Anders och synade honom uppifrån och ner.

– Duger jag inte så här?

– Du är kanske lite ledigt klädd om jag säger så. Folk förväntar sig att en läkare ska se ut på ett visst sätt.

– Jag är inte en läkare vilken som helst. Jag är en homosexuell läkare. Och vi klär oss så här.

Anders skrattade.

– Ja, ja. Det viktiga är ju vad du säger, men kanske fler skulle lyssna och ta dig på allvar om du klädde dig, kanske inte i kostym direkt, men du förstår vad jag menar. Du kan låna en nystruken skjorta av mig.

– Ska fundera på det.

De fortsatte sin frukost utan att säga så mycket mer. Göran djupt försjunken i dagstidningen, som han lagt ut bredvid sig på bordet. Han kliade sig omedvetet i skägget och tycktes inte märka smulorna som singlade ner på den uppslagna sidan och som Krister visste skulle reta gallfeber på näste man som vecklade upp tidningen. För att inte tala om Mats, som fick något vilt i blicken när han såg smulor.

Solen letade sig in genom fönstret, förstärkte färgen på blommorna, som prunkade på fönsterbrädan. Plötsligt kände Krister en stark längtan efter sin mor. Han måste ringa henne. Åter igen hade han slarvat med att höra av sig. Han borde åka hem och hälsa på, se hur det var med pappa. Han borde verkligen det. Men tiden räckte inte till. Jag måste ta mig tid, tänkte han och reste sig upp. En annan dag.

Den något rostiga cykeln gav gnisslande ljud ifrån sig för varje tramptag Krister tog på sin väg ner till stationen. Borde cykla oftare, tänkte han, konditionen är inte den bästa.

Han hade tänkt gå igenom sitt anförande under resan, men en kort stund efter att tåget börjat rulla, hade han slumrat till.

När det monotona ljudet ändrade karaktär, vaknade Krister till och tittade upp. Han såg skylten med EKSJÖ sakta glida förbi och tåget stannade.

Folket på perrongen försvann snabbt åt olika håll och snart stod Krister 142

ensam kvar och såg sig omkring. Han gäspade. Skulle smaka gott med en kopp kaffe att vakna till på.

Han gick in i stationsbyggnaden. Där fanns ingen servering, det enda som fanns att få var en gratis turistkarta över staden. Han följde gatan från stationen rakt ner mot centrum och hittade snabbt ett kafé med ett ledigt fönsterbord. Trots att han sovit en stund på tåget, såg han fram emot att få sätta sig ner igen.

Han tog sig åt halsen och harklade sig. Halsinfektionen skulle väl inte blossa upp igen? Det fick inte ske. Han måste vara pigg och alert till sitt framträdande. Det vore förödande om han blev hes.

Han försåg sig med en stor kopp kaffe, räksmörgås och en dagstidning, hämtade påtår av rykande varmt kaffe, som lenade gott i halsen.

– Ursäkta, sa en kvinnoröst, är det ledigt här?

Hon drog ut en stol vid bordet där han satt utan att vänta på svar och satte sig ner.

Krister tittade hastigt upp från tidningen.

– Det är mycket folk så här dags, sa kvinnan, svårt att få plats ibland. Jag brukar gå hit, tillade hon.

– Mhm, sa Krister. Verkar vara en trevlig stad det här.

– Aha, du är inte härifrån, sa kvinnan och började presentera staden och dess sevärdheter. Och idag är det något alldeles speciellt, fortsatte hon. Kan du tänka dig att den där homosexuelle läkaren ska komma hit och föreläsa.

Hon fnittrade till förtjust och fortsatte ivrigt när hon inte fick någon respons: – Du har väl hört talas om honom? Vem har inte det? Det ska bli så spännande. Är det därför du har kommit hit?

– På sätt och vis.

– Du förstår, fortsatte kvinnan, jag har en bror och jag misstänker att han är … intresserad av killar. Han har aldrig sagt något, men jag har mina misstankar. Så nu har jag bestämt att vi ska gå dit tillsammans, så får vi se.

Men jag förstår honom, om han inte vågar berätta menar jag, för vad ska folk säga? Och hans kompisar, folk kan ju tro att de också är sådana bara för att de känner honom. Det kanske de är, jag har faktiskt inte tänkt på det.

– Det finns så mycket fördomar, sa Krister. Det är det jag ska prata om.

Ja, det är jag som är han, den homosexuelle läkaren.

– Oj, nej men åh, hon fnittrade till igen medan kinderna antog en rödare färg. Och här sitter jag och babblar.

143

Hon tog en klunk ur sin kaffekopp och satte ner den så häftigt att det skvimpade över.

Krister samlade ihop sina pinaler, nickade vänligt mot henne och sa: – Vi ses senare då, välkommen.

Varenda plats i Folkets Hus var upptagen och man fick sätta in extra stolar för att ingen skulle behöva vända i dörren. Publiken var blandad och ingen skämdes för att ställa frågor. Krister förstod att det fanns många läkarkolleger och personal från den sociala myndigheten bland åhörarna. Det kändes bra. Man tog honom på allvar och det var ett gott tecken.

Det ställdes frågor om aids. Åhörarna var pålästa och vetgiriga och Krister trivdes som fisken i vattnet. Det var så här det skulle vara. Det var det här han ville göra.

Folk dröjde sig kvar efter föreläsningen, stod och pratade i små grupper och Krister gick runt för att kunna svara på mer personliga frågor för den som så önskade.

Kvinnan från kaféet vinkade till honom och pekade på sitt sällskap. Krister gick för artighets skull bort och hälsade. Han tog kvinnans bror i hand och frågade vad han tyckte om föreläsningen.

Kvinnan svarade i hans ställe att de tyckte den varit helt fantastisk och att alla andra också tyckte det.

– Och du har fått svar på det du undrade över? sa Krister och vände sig till kvinnan.

Hon rodnade lätt.

Hennes bror gav henne ett förnärmat ögonkast. Sprang hon och pratade med andra om honom?

– Jag skäms inte, sa han. Men jag gör inte så stor affär av det. Man behöver inte prata om det. Det är min ensak.

– Men folk undrar, det förstår du väl? Och Anna, hon vet inte vad hon ska tro. Ska hon satsa på dig eller inte?

– Det är väl ändå en sak mellan Anna och mig, fräste brodern.

– Anna är min vän.

– Jag tänker inte diskutera vårt förhållande med vare sig dig eller någon annan. Jag är bisexuell och sen är det bra med det. Punkt. Slut.

– Bisexuell! Vad betyder det? Menar du att du … med både män och kvinnor?

144

Krister drog sig diskret undan för att slippa bli inblandad i deras privata familjeangelägenhet och gick snabbt vidare.

De här små eftersnacken betydde mycket. Behovet var stort.

Efter att ha ätit en varm korv med mos och halsat en Pucko, tog han tåget tillbaka till Lärljunga och sov som en stock under resan.

Cykelturen hem gjorde honom varm och pustig. Han förbannade uppförslutet, som tvingade honom att kliva av cykeln och leda den.

Timmen var sen när han äntligen var hemma igen. Huset sov. Mörkt och släckt överallt, förutom en liten lampa innanför dörren. Skönt, tänkte Krister. Just nu längtade han bara efter att få sova. Han drack ett stort glas vatten, klädde av sig och lät kläderna ligga i en hög på golvet bredvid sängen, kunde inte komma ner fort nog under täcket. Febern var visst på väg upp igen. Han somnade i samma stund han lade huvudet på kudden.

145

Kapitel 35

Samvetet gnagde i Krister. Vid telefonsamtalen med sin mor lyste hennes längtan efter att få träffa honom klart igenom mellan raderna.

– Ni är alltid välkomna hit, sa Krister.

– Det är bättre att du kommer hem några timmar. Du behöver komma ifrån.

Jag känner mig bara i vägen där i Huset. Det är så mycket aktivitet, så många människor och det är alltid någon som tar din tid i anspråk, sa Marianne. Och Johan … , nej det är bättre du kommer hit.

Men Krister hade svårt att ta sig tid.

Avståndet mellan dem var inte långt, det gick inte att ha det som bortförklaring. Han tittade på sitt fulltecknade schema som ett försök till en giltig ursäkt.

Jag borde prata mer med pappa, tänkte han, borde så mycket, snart är det för sent för ett ömsesidigt givande samtal.

Det sjukdomen gjorde med Johan, påverkade honom mer än han ville erkänna; det var svårt att se sin far tappa greppet om tillvaron, bli någon annan.

Svårt att se den trötta blicken i sin mors ögon.

Samvetskvalen poppade upp emellanåt, men brukade gå över igen. Det gjorde de inte den här gången.

Krister kunde inte låta bli att slå två flugor i en smäll. När han nu ändå tänkte besöka sin hemstad, kunde han lika gärna passa på att hålla en förläsning där.

Han tog kontakt med kommunen och hoppades på ett bra gensvar.

– Jag kommer och lyssnar, sa Kristina upprymt.

Johan vägrade gå, han kunde inte förstå varför Krister skulle resa runt och visade upp sig överallt. Han ville inte gärna prata om det över huvud taget.

Marianne däremot sa att det spelade väl ingen roll, huvudsaken var att deras son var lycklig. Hon var inte så säker på att han var lycklig, men han trodde på sin sak och de hade all anledning att vara stolta. Och som föräldrar skulle de stötta honom. Det här tillfället tänkte hon verkligen inte missa.

Johan muttrade för sig själv och slog dövörat till.

146

Krister vankade nervöst av och an bakom draperiet i skolans aula. Att prata inför människor på hemmaplan var på något sätt annorlunda. Outtalade förväntningar krävde att han gjorde extra bra ifrån sig. Han ville verkligen bevisa någonting, inte minst för att Marianne och Kristina skulle slippa skämmas för honom.

De flesta ansiktena var bekanta, även om han inte kände alla.

Redan när han tog plats framme på podiet, märkte Krister att det låg något fientligt i luften. Känslan parkerade sig och stannade där, svår att bortse från. Kanske var det tisslet och tasslet, kanske var det blickarna eller kroppsspråket hos åhörarna. Han började svettas.

Han brukade inte vara nervös. Han var väl förberedd, visste vad han skulle säga. Visste vad han pratade om. Han tog en klunk ur vattenglaset som ställts fram till honom, hoppades att ingen skulle se att hans händer darrade, lät blicken glida längs med huvudena på bakersta raden och tog sedan till orda.

Det visade sig mycket riktigt inte vara så lätt att göra sin stämma hörd.

Skulle Johans son komma här och göra sig märkvärdig? Vem trodde han att han var? Och homosexuell tillika. Stackars Johan och Marianne. Inte underligt att Johan blivit konstig i huvudet. Stå här och prata om sex och sjukdomar, helt öppet. Hade han då ingen skam i kroppen. Åsikterna ventilerades först som smygande viskningar, men tilltog i styrka allteftersom gensvaret hos de omkringsittande eldade på känslorna att få uttrycka det man innerst inne verkligen tyckte.

– Förstår ni inte att det är straffet för att ni lever som ni gör, sa någon högt och ljudligt. Hålla på, två karlar, eller två fruntimmer med för den delen, inte konstigt att det blir sjukdomar av det. Det onda måste väl ut på något sätt.

Det hördes mummel. Några skrattade.

Kommentarer avlöste varandra.

Krister hade svårt att få tala till punkt utan att bli avbruten. Inom sig svor han.

– Okunskapen är vår värsta fiende, sa han och fäste blicken stadigt på väggen längst ner i salen. De som inte förstår och inte vill förstå …

– Varför bor du tillsammans med de där bögarna? avbröt en man, som Krister kände igen som en av lärarna han haft på skolan. Varför ser du inte till att bota dig själv från det där och leva ett normalt liv? Och du ska vara läkare.

Krister fick kämpa för att behålla sitt lugn. Folket ville inte lyssna på vad 147

han hade att säga. De hade sin åsikt klar innan de över huvud taget kommit dit. Och de såg det som sin självklara uppgift att upplysa honom om det.

Snart hade han helt förlorat deras uppmärksamhet, folk pratade istället med varandra och sorlet steg.

Krister tog till sist vattenglaset och släppte det i golvet med en smäll. För ett kort ögonblick tystnade alla.

– De som är intresserade av att höra vad jag har att säga kan stanna kvar, sa han. Ni övriga kan gå. Nu tar jag femton minuters paus.

Sorlet fortsatte i salen en lång stund efter att Krister lämnat podiet. Sakta troppade folk av.

Marianne försökte till en början möta alla ögon, som sade mer än hon orkade med. Till sist slog hon ner blicken och med bultande hjärta reste hon sig och skyndade hemåt för att skingra tankarna vid spisen. Hon tänkte inte säga något om det här till Johan.

När Krister kom tillbaka efter de gångna femton minuterna, var salen tom sånär som på hans syster och en vaktmästare.

Kristina kom emot honom och gav honom en stor kram. Hon hade tårar i ögonen.

Krister ryckte på axlarna.

– Det är mest synd om dem, sa han och lade armen om sin syster.

– Att du orkar, sa hon. Jag beundrar dig. Mamma har gått hem för att laga mat. Vi tar en promenad så länge.

Krister berättade för Kristina om andra föreläsningar och informationsträffar som varit betydligt trevligare, där folk varit intresserade.

– Det är för att du är härifrån, sa Kristina. Avundsjuka, ren och skär avundsjuka, det är det det handlar om. Man ska inte tro att man är något.

– Hur går det för dig då, syrran?

– Jag trivdes bra med att vara lärare. På låg- och mellanstadiet lyssnar alla. Nu när jag börjat fotografera, ställs det andra krav. Att tala genom bilder är något helt annat, men jag trivs. Ångrar mig inte för ett ögonblick.

Och jag älskar att regissera. Jag diskuterar alltid syftet och resultatet med mina modeller och för det mesta gör de som jag säger. Även om de lyssnar, bor det en egen vilja i många. Och det är bra, kommunikation är viktigt och tillsammans kan vi göra något bra ännu bättre.

Mamma och pappa tycker nog fortfarande att jag gjorde fel, men jag har fått en helt annan tro på mig själv nu.

148

– Jag är glad att du vågade satsa på det du ville.

Kristina stack sin arm under hans och lutade huvudet mot hans axel.

– Älskade Kristus.

– Kom och hälsa på i Huset snart igen. Och ta Agneta med dig. De andra frågar efter er, ni har gjort ett gott intryck på dem. Och, tillade han, det ser bra ut att vi har kvinnor på besök.

– Har du inga vanliga kompisar, någon som intresserar sig för tjejer? sa Kristina. Mamma tycker att jag borde gifta mig.

– Så hur har du det på kärleksfronten?

– Jag har inte träffat någon som passar. Än.

– Ingen som står ut med dig, menar du?

Syskongnabbet var snart i full gång och båda var på betydligt bättre humör när de kom hem till Johan och Marianne.

– Kom och ät nu kära barn, och Johan du med. Nu ska vi ha trevligt. Det är inte ofta familjen är samlad nu för tiden.

Marianne sa ingenting om det som hänt. Visade inte med en min vad hon tänkte eller kände. Hon ville bara glömma.

149

Kapitel 36

Krister var bekymrad över att så många kom till mottagningen med otvetydiga symptom på gonorré. Han visste också att i de flytningar som uppträdde vid denna typ av sjukdom fanns vita blodkroppar, som följaktligen också kunde öka risken för en spridning av det nyupptäckta immunbristviruset.

– Gonorré klassas som allmänfarlig sjukdom, fick han förklara för sina patienter. Du är skyldig att uppge dina sexuella kontakter så att vi kan ta prover på dem och behandla dem. Den här sjukdomen orsakar komplikationer och följdsjukdomar. Det är för allas bästa att den inte sprids.

Det stora problemet var att många av patienternas tillfälliga sexuella kontakter inte hade något namn, än mindre någon känd adress.

– Kondom, använd kondom. Det är inte bara preventivt mot oönskade graviditeter, det är ett skydd mot sexuellt överförbara sjukdomar också.

Tänk på det.

Krister poängterade för sina nyanlända studenter, Filip och Jesper, vad som var viktigt inte bara i själva kroppsundersökningen, utan även i samtalet med patienterna.

– Går vi inte lite för långt? tyckte Jesper. Det här är för intimt, det inkräktar på folks integritet. Det är svårt nog att prata rent allmänt om den sexuella läggningen. Ska vi gå in i detalj också, det blir för mycket. Jag vet inte om jag kan ställa upp på det.

Hans studiekamrat Filip höll med.

– Lite får man väl tänka själv och ta eget ansvar, tyckte han.

– Men har man inte kunskapen, sa Krister, så hur ska man kunna ta ansvar?

– Uppmuntra folk att ha kondomer med sig, vad ger det för signaler? fortsatte Jesper. Jag skulle uppfatta det som lösaktigt. Kanske rent av att personen bär på någon smitta.

Peter satt en bit ifrån och lyssnade. Han förstod Kristinas beundran för sin bror. Hon hade med sådan värme berättat hur han hjälpt henne med 150

skolarbete och läxor när hon inte förstod eller ens hade lust att förstå. Det var precis så det var. Krister hade en självklar förmåga att ta hand om studenterna och få dem att lyssna.

– Vad säger du Peter, sa Krister och vände sig till honom. Har jag inte rätt?

– Du och dina läkarkompisar får ta den biten, sa Peter. Jag sysslar med taktila behandlingsformer, det där är inte min grej.

– Men vi är ett team. Vi måste jobba alla tillsammans. Var och en tar sin bit, men vi måste kunna prata om allt och vara överens i våra argument.

Det är viktigt.

Turnéprojektet man så länge pratat om, såg äntligen ut att bli av. Planeringen hade långsamt vuxit fram och ansågs nu vara klart från den utsedda arbetsgruppens sida. Upplägget presenterades efter fredagskvällens gemensamma måltid när alla var mätta, belåtna och på gott humör.

– Borde vi inte ha en slogan eller ett namn på evenemanget?

– Det är en bra idé. Något som talar om vad det hela handlar om och samtidigt lockar till sig åhörare.

Det spånades hej vilt. Skrattsalvor avlöste varandra, det ena tokiga förslaget triggade till än tokigare förslag. Till slut fick Anders tvinga dem att sansa sig och bruka lite allvar.

– Det här är seriöst och viktigt. Har vi något förslag som duger?

De enades till slut om att kort och gott kalla turnén för «Liv och lust – kunskap på väg».

– Tråkigt, tyckte Jonas.

– Lagom, sa Tomas. Lagom är bäst.

Anders som var den mest strukturerade av dem, hade ordnat med så att Folkets Hus och bygdegårdar stod till deras förfogande. De var inbokade två veckor framåt. Lokaltidningarna hade kontaktats och var inte oävna att skriva en gratis notis om det kontroversiella evenemanget. Sådant ville folk läsa om. Och förfasa sig över. Och vilja läsa reaktionerna efteråt.

– Studenterna kan få i uppdrag att hålla Öppet Hus för intresserade som vill komma och titta, sa Jonas. Ja, det var Filips idé egentligen.

Filip sträckte på sig.

– Vadå? Ska inte vi få följa med, utbrast Jesper. Vi är väl här för att lära oss.

Filip tittade stort på honom och nickade knappt märkbart.

Jesper mötte hans blick.

– Vad säger du Filip, håller du inte med?

151

– I och för sig, sa Krister, men ni har ju varit med om planeringen, upplägget och att jobba fram informationsmaterialet.

Jesper såg trumpen ut.

Det var tryckande tyst en stund tills Göran rätade upp sig i stolen och sa: – Jag blir ju ensam kvar här annars. Ni får hjälpa mig att hålla mottagningen öppen.

– Jag stannar också hemma, sa Stefan. Det är ju framför allt ni läkare som har något att framföra.

– I så fall, sa Mats, då stannar jag också hemma. Det blir bara oreda här annars och någon måste ju ta hand om er som är kvar. Och jag kan få lite tid över till att måla.

– Och plötsligt var vi bara fem, sa Peter.

– Fem blir lagom, sa Krister. Lagom är bäst. Då säger vi så.

Anders hade till de andras glädje, och för all del förvåning, lyckats hitta ett par sponsorer till deras upplysningsturné. Alla tillstånd var klara. Han insåg att det gällde att ha papper på allt för att inte råka i klammeri med rättvisan. Motståndarna var många och skulle säkert inte dra sig för att hitta allt som kunde sätta käppar i hjulen för dem.

– Du har gjort ett bra jobb, sa Krister och dunkade honom i ryggen. Jag ser verkligen fram emot det här.

– Tänk vad mycket människor vi ska träffa, sa Peter som inte hade några som helst tankar på att stanna hemma.

– Så mycket kunskap vi ska sprida.

– Så mycket skit vi kommer att få ta, sa Jonas.

– Pessimist.

– Realist snarare.

– När vi vågar visa att vi faktiskt är ett stort antal homosexuella i det här landet, sa Krister, så ska förhoppningsvis fler våga erkänna både för sig själv och för andra.

– Jag är övertygad om att det kommer att gå bra, sa Peter. Tycker ni inte att vi borde skåla för det här.

– Sitt kvar, sa Mats och reste sig, jag hämtar.

Veckan före avfärd var det mycket som skulle hinnas med. Luften nästan dallrade av spänning och nervositet. Det blev mycket spring, många telefonsamtal, extra koll så att inget var glömt.

– Vad är det mer er? sa Anders. Jag har ju sagt att jag har allt under kontroll.

152

– Ta det lugnt, sa Göran. Lita på Anders.

Kristina var på tillfälligt besök och lyssnade intresserat på deras planer.

Hon erbjöd sig att följa med. Fotografera, dokumentera. Vilken fantastisk möjlighet det var både för henne själv och för de andra.

Hon tänkte inte ens tanken att de skulle säga nej.

Men Krister skakade på huvudet.

– Nej? – Det förstår du väl, sa han. De som kommer och lyssnar vill inte riskera att hamna på bild. Och vi vill kunna arbeta ostört, inte känna att vi blir avbildade hela tiden. Och för den delen, det är risk att du också råkar ut för de som bråkar. Du kan bli skadad, dina kameror kan förstöras.

Kristinas mungipor pekade neråt.

– Syrran, det finns väl annat du kan fotografera?

– Men jag tycker om att ta bilder av er. Ni har gett mig ett helt nytt sätt att jobba, att fånga ögonblicken, istället för att föreviga scener som jag vill ha dem. Det är en helt annan upplevelse att i efterhand upptäcka detaljer, som annars bara hade gått spårlöst förbi.

– Det är just det, Krister drog på det, ta inte illa upp, jag förstår att du menar väl.

– Men? – Jag tror att alla tycker det är lite jobbigt att du hela tiden går runt och knäpper med den där kameran.

– Det blir ju bra bilder. Ni har fått se dem. Jag ska visa dig några med just sådana detaljer, som jag blir så glad av att upptäcka.

Kristina tog fram ett par fotografier och lade framför Krister.

– Titta här. Ser du, blickarna som möts, hur handen liksom tar tag i skuggan. Och här, se hur molnen precis i den stunden bildar …

– Jättebra bilder. Du är duktig. Men vi har ett privatliv, vi vill inte att allt vi gör fastnar på papper.

– Okej, okej.

Krister hade förstås rätt. Hon förstod det innerst inne och stoppade varsamt ner sina fotografier i väskan igen. Förevigade ögonblick som var så mycket mer än just bara ett foto. Om man bara tog sig tid att titta efter ordentligt. Och känna.

– Men jag kan väl få ta bilder ibland? Om jag frågar först? sa hon med bedjande röst och lade huvudet lätt på sned.

153

Så var det äntligen dags.

Anders gick en extra runda innan han gav klartecken att de kunde starta färden.

– Allt ÄR med, sa Mats. Se till att komma iväg nu.

– Lova att ringa hem och rapportera varje dag, sa Göran och såg fram emot att ha lite mindre folk omkring sig ett tag.

– Hade varit kul att vara med, sa Jesper. Och lärorikt.

– Men det ger dig en chans att vara lite mer självständig här, sa Göran. Och det är också lärorikt.

De två husvagnarna rörde sig sakta ut från gårdsplanen.

Stefan hade redan försvunnit ut i ateljén.

– Vi kanske kan åka och lyssna på dem imorgon, föreslog Filip och tittade frågande på Jesper. Som ett studiebesök.

Jesper ryckte på axlarna.

– Kan vi väl.

– Bra idé, sa Göran. Åk ni dit och ta in så mycket intryck ni bara kan. Mycket bra idé.

Filip sträckte på sig. Lyssna och lära var vad de skulle göra. Han gav Jesper en kamratlig boxning.

Första anhalten för turnén var Folkparken i Värnamo. Det började lite trevande, men Krister hade noga förmanat sina ivriga medarbetare att hålla det på ett så neutralt och undervisande plan som möjligt till att börja med. När Filip och Jesper oväntat satt i publiken och började ställa frågor för att hjälpa det hela lite på traven, började han skruva på sig. De ville så väl de där båda, men det var viktigt att gå varsamt fram. Folk måste få vänja sig i sin egen takt. Skulle de lyckas, gällde det att vara lyhörda.

Peter insåg faran och smög sig diskret ner till dem med några förmanande hälsningar från Krister.

När evenemanget var över, drog alla en suck av lättnad. Det hade gått bra.

Något så när i alla fall. Det var svårt att få folk att stanna och verkligen lyssna på det de hade att säga. Men det hade i alla fall funnits ett intresse och allt hade gått lugnt tillväga.

– Det får ta sin tid, sa Krister. Huvudsaken att vi syns och får igång folks tankar.

Jag tycker vi ska vara nöjda.

Den ena orten efter den andra avverkades med varierande resultat, följt av ett växande orosmoln.

154

Redan andra dagen dök det upp ett gäng, som sett till sin uppgift att hålla Sverige rent från den typen av människor som Krister och hans vänner tillhörde. De kastade glåpord och hotade att «banka skiten ur dem», som de så glatt uttryckte sig.

– Om man bara kunnat snacka med de där idioterna en och en, sa Tomas, då skulle det kanske gå att få in lite vett i deras skallar. Men grupptrycket är väl för starkt.

Man undrar om de inte har något liv, om de verkligen inte har något bättre att ta sig för.

– Det är synd om dem som inte begriper bättre, sa Krister.

– Men det drabbar oss, sa Peter och försökte förgäves få luggen att inte ramla ner framför ögonen.

– Ska jag hämta en sax? erbjöd sig Jonas.

Peter blängde till svar.

– Vi måste föregå med gott exempel, sa Krister. Vi måste hela tiden vara vänliga och tillmötesgående. Jag vet att det är svårt, jag känner som ni, men vi får inte visa det.

– Tänk om Göran och jag sluppit smyga med vår kärlek, sa Anders och sände en längtansfull tanke till sin partner. Det är märkligt, vi har ändå levt tillsammans i snart femton år, man vänjer sig vid att bete sig på ett visst sätt.

– Det är för bedrövligt att man hela tiden måste tänka på att inte göra något som provocerar folk, sa Peter. Att inte ens kunna hålla om den man tycker om.

– Ovanligt. Det är det det är. Ovanligt bara. Om fler och fler vågar komma ut, så vänjer sig folk och då kommer snart ingen att reagera, sa Krister och försökte verkligen tro på det han själv sa.

– Önsketänkande.

– Men fullt möjligt.

Både Krister och Jonas drabbades av en envis förkylning och hostade så att ingen av dem fick någon ostörd nattsömn.

Anders serverade sjuklingarna honungsvatten och eukalyptus.

– Ni är en då ena bedrövlig figurer, sa han. Det ger inget gott intryck. Ni får hålla er undan ikväll. Ingen vågar sig hit om de riskerar att bli nersmittade. Och speciellt inte av oss.

– Vad menar du med det? sa Jonas. Skulle vår förkylning vara värre än någon annans?

155

– Kanske det, sa Anders. Både Krister och du har varit febriga och hostiga under våren. Tänk om det är det där viruset vi pratar om.

– En vanlig förkylning bara. Vi träffar patienter varenda dag, som hostar och nyser och nu vistas vi i stora folksamlingar. Det vore väl snarare konstigt om vi inte blev sjuka.

Krister hade åter igen en bekymrad rynka parkerad i pannan. Han hade redan tänkt i de banorna och skrivit upp varje tillfälle då han haft feber, ont i halsen eller känt sig dålig. Varje gång han stod i duschen kände han efter om han hade några svullna lymfkörtlar.

Han gav diskret akt på alla de andra också. Inte kunde det väl vara så att smittan drabbat honom själv eller någon av de andra i Huset. Misstanken lämnade honom ingen ro. Han skulle be David undersöka honom nästa gång han åkte upp till Stockholm. Kanske borde de undersöka sig allihop, men att ta upp den frågan vore att oroa i onödan. De mådde ju trots allt bra. En förkylning då och då, det var ju som Jonas sa, helt ofrånkomligt. Och helt normalt. Men han kunde inte släppa tanken.

Jonas piggnade till efter par dagar, men Krister kände sig alltjämt hängig och det gjorde ont i bröstkorgen när han hostade. Han ordinerade antibiotika till sig själv, men sa inget till de andra.

– Då bär det iväg till Linköping imorgon, sa Krister. Jag har flera kurskamrater som arbetar på sjukhuset där. Undrar om någon av dem dyker upp. Jag tror inte att de förstod att jag menade allvar med min läggning. De trodde det var något jag sa för att verka intressant eller hur det nu var de uttryckte det. Eller att jag skulle vara hämmad av någon sorts prestationsångest i umgänget med tjejer.

– Nu tvekar de väl inte längre i alla fall.

– Det är intressant det där med folks reaktioner, sa Tomas. De kommer nog.

Han fick rätt. De fick ett mottagande de inte kunnat drömma om.

156

Kapitel 37

Det blev ryggdunkningar och handskakningar och ett allmänt glatt återseende. Krister presenterade dem för varandra och snart surrade det av många nyfikna frågor och blickar. Stämningen blev snabbt uppskruvad som på den gamla goda studenttiden med hjälp av medhavd flytande förtäring, som Krister upprepade gånger tackade nej till. Efteråt, men inte nu.

En festlokal var bokad hela kvällen för deras räkning sades det, för här skulle festas och pratas gamla minnen.

– Trevligt, tyckte Tomas, jag känner mig riktigt upplivad. Jag tar gitarren med mig.

Föreläsningen hade lockat många åhörare och Krister var mer än nöjd med den insats de gjorde. Inte minst för att han ville göra ett gott intryck på sina gamla kurskamrater. För dem var det viktigt att lyckas i karriären.

Och att lyckas var kanske inte alltid att vara där man trivdes bäst, utan att jobba på den mest ansedda kliniken.

Varför måste jag imponera, tänkte Krister och försökte tränga undan känslan, men lyckades dåligt. Jag är på rätt plats och jag trivs. Det är det viktigaste. Ändå var det viktigt att bevisa det. Och det hade han gjort idag.

Nu såg han fram emot att fortsätta kvällen.

Det serverades kallskuret och potatissallad, öl och vin i riklig mängd. Prat och skratt blev alltmer högljutt och det blev stundtals svårt att göra sig hörd när alla pratade i mun på varandra. I sann studentikos anda avbröts man med jämna mellanrum av att någon blåste i en leksakstrumpet. Då tystnade alla för att lämna plats åt små spontana tal eller för att sjunga visor till vinets lov. Alla sjöng med vare sig man kunde texten eller inte. Och så flödade pratet och skratten igen.

När alla ätit färdigt var det dags för den stora överraskningen.

Den som en gång i tiden mer eller mindre fört allas talan, fortsatte i samma 157

stil. Krister nickade igenkännande när den unge mannen reste sig, blåste i trumpeten som fick sorlet att dämpa sig och tog till orda: – Inte kunde vi väl tro att Krister, plugghästen, skulle göra så mycket väsen av sig. Lite märkvärdig har du alltid varit och du fortsätter med det.

Han gjorde en konstpaus och tittade sig omkring för att fånga allas uppmärksamhet innan han fortsatte: – Vi har läst i tidningarna hur mycket du engagerar dig, jobbar och sliter, så vi tyckte det var dags för dig att få lite avkoppling. Varsågod.

Det hördes musik och dörren öppnades.

In kom ett antal lättklädda unga kvinnor, som dansade någon sorts självkoreograferad dans, ivrigt påhejade av handklappningar och busvisslingar från Kristers gamla studiekamrater. Sedan lades det ut en madrass på golvet och Krister uppmanades att lägga sig ner för att få massage med väldoftande oljor, som bars fram i färgglada små flaskor. Musiken övergick i förföriska toner. Krister tog med passivt motstånd av sig tröjan, vek prydligt ihop den och använde den som kudde. Han tittade sig frågande omkring. Skulle alla de andra sitta och titta på? Vad gick det här ut på? Skulle han smörjas in med något klipulver eller färg som inte gick att tvätta bort? Practical jokes var inte alltid så kul enligt tidigare erfarenheter och han anade det värsta.

– Det blir vår tur sedan, sa någon och korkade upp en ny öl till sig. Se nu till att njuta av behandlingen.

Kvinnorna dansade runt Krister som lagt sig ner på magen och väntade på den utlovade massagen. De vickade utstuderat på sina höfter till de flestas högljudda förtjusning.

Krister tittade hjälpsökande på Anders som satt närmast med armarna i kors och tittade på spektaklet.

Kvinnorna gick runt och lät alla lukta på innehållet i flaskorna, för att enas om vilken olja man skulle använda, sedan började de massera Kristers rygg och överarmar.

Peter tittade på och undrade i sitt stilla sinne vad det hela gick ut på. Någon professionell massage var det då inte tal om.

– Jag heter Sandra, vänd på dig, viskade en av kvinnorna och nuddade samtidigt lätt med sina läppar vid hans öra och sedan vidare ner över kinden. En hårslinga från henne kittlade honom i nacken.

Han vände lydigt på sig och lät hennes välsmorda händer glida över hans bringa. När hennes fingrar började knäppa upp hans byxor, stelnade han till. Snabbt grep han tag om hennes handleder.

158

Hon tittade trotsigt på honom och plutade med sin illröda mun.

– Visst vill du väl att jag smeker dig lite till? sa hon tyst och gned sig mot honom.

– För helvete, utropade Krister och föste bryskt undan henne.

Irritationen fick honom snabbt upp på fötter, mötte ögonen på sina gamla studiekamrater, som sensationslystet bara väntade på att kvinnorna skulle lyckas förföra mannen, som trodde att han inte ville göra DET med det motsatta könet.

Kristers vänner reste sig nu som på en given signal. Det här var oförskämt.

– Fortsätt! skrek någon. Vi vill se sex! Visa honom nu hur det ska gå till.

– Vi kan fortsätta någon annan stans, viskade Sandra till Krister och gled upp bakom hans rygg och lade sin hand över hans skrev.

Busvisslingar ljöd.

Krister bet ihop.

– Lyd ett gott råd, i det närmaste väste han till Sandra. Sälj inte din kropp, sälj din talang att massera och få människor att slappna av och må bra.

Sandra gav honom en lång blick, ryckte på axlarna och trippade sedan därifrån.

Festen hade urartat och Krister och hans vänner tog sig snabbt därifrån.

Skrålet och skratten följde dem i ryggen.

– Det var det.

– Man tror inte det är sant.

– Justa kamrater du har. Och de ska vara läkare. Fy fan, säger jag bara.

Fy fan!

Tomas spottade ut orden och stegade iväg. Gitarren dunkade honom i ryggen för varje steg han tog.

Krister hade fortfarande tröjan i handen. Han drog den snabbt över huvudet. Den intensiva lukten av oljorna han blivit insmord med, stack i näsan och gjorde honom nästan illamående. Han sparkade till en tom ölburk, sprang ifatt den och stampade den platt, platt, platt. Han började darra i hela kroppen, tårar brände bak ögonlocken. Han kunde inte få fram ett ljud. Bara gick. Fort. Bort från alltihop.

Peter och Anders gick ifatt honom, tog honom under vardera armen och försökte lugna ner hans upprörda sinnesstämning med enbart kroppskontakt.

Raskt återvände de till tryggheten i husvagnarna och hoppades att ingen skulle följa efter dem.

159

– Vad är det du bär på? undrade Tomas, som stannat till när han märkte att Jonas kommit på efterkälken.

– Vin. Jag snodde med mig ett par flaskor vin. Nu delar vi på dem. Som plåster på såren.

De trängde ihop sig i den ena husvagnen och korkade upp vinet. Ganska snart gick stämningen över från moll till dur och till slut kunde man skratta åt alltihopa.

– Fan vad du luktar, sa Tomas och sniffade på Krister. Är det viol?

– Syntetisk jordgubbe skulle jag tro.

– Hör ni, vi får inte sitta uppe för länge, det är en dag imorgon också.

Det här livet tar på krafterna, sa Anders, gäspade stort och tömde sitt glas.

Dagen efter var alla tidigt uppe. Man ville inte stanna kvar på den här platsen längre än nödvändigt. De gav sig genast iväg mot nästa destination efter att ha kommit överens om att stanna någonstans på vägen och beställa en riktigt god frukost med ägg och bacon.

Anders passade på att ringa hem till Huset. En daglig ömsesidig lägesrapport enligt Görans önskemål. Han erkände motvilligt att han också hade svårt att koppla av om han inte fick bekräftat att allt var som det skulle därhemma.

*

Färden fortsatte och de började närma sig sitt mål.

– De bjuder på kaffe och smörgås efteråt, sa Anders, men vi vill väl ha mat först. Vi stannar till i samhället och ser vad matnyttigt de har att erbjuda.

Korv och mos till exempel.

– Undrar vad de äter för gott hemma i Huset, tänkte Jonas högt och tillade genast, fast korv och mos blir bra.

Innehavaren av korvkiosken sken upp. Så många kunder och rejält hungriga, det var strålande. Smågrabbarna som hängde utanför kiosken, hade sällan pengar till annat än ett korvbröd med senap och ketchup, om ens det.

De slitet flagnande träbänkarna utanför kiosken var ett allmänt tillhåll för traktens ungdomar i brist på sysselsättning och nu, äntligen hände det något. Med stigande intresse såg de en hel skara främlingar stanna för att handla. De kände igen dem från bilder i tidningen. Det var de som skulle prata sex i bygdegården. Bögar. Spännande. Och lite äckligt. Fast mest spän160

nande. Man var inte van att det pratades om sådana saker, sådär helt öppet.

Inte ens i skolan.

– Låt dem inte komma för nära, man vet aldrig, sa en lång yngling som ansåg sig vara tuffast och tvunget måste visa det också. Det kanske smittar.

Bög vill man ju inte va´.

Ingen av hans kamrater kommenterade. Tysta satt gänget och iakttog nykomlingarna. De verkade ju helt normala. Nästan så att de blev lite besvikna.

Tomas såg de nyfikna blickarna och gick bort för att byta några ord med killarna.

– Ni kommer väl och lyssnar på oss? avslutade han.

– Får inte för morsan.

– Varför det?

– Äh, hon tycker väl att … inte vet jag.

De andra började skratta och härmade «får inte för morsan».

– Ta era föräldrar med er och kom, sa Tomas. Både ni och de har säkert många frågor och funderingar.

– Mmm. – Jag har ett informationsblad här. Lämna det till er lärare, vi kommer gärna till er skola och pratar om ni vill. Det är bara att ringa.

– Mmm. – Hej då, nu måste vi sticka. Hoppas vi ses senare.

– Mmm.

De anlände till bygdegården, som stod låst och tillbommad. Inte minsta tecken till att något evenemang skulle vara där, inget anslag, ingenting.

– Har vi rätt adress? Vi är kanske för tidiga; när skulle de komma och öppna för oss?

Efter gårdagens obehagliga upplevelse började man spekulera i om det var något mer obehag på gång, om de blivit lurade och att det istället för intresserad publik skulle komma bråkstakar, eller kanske ingen alls. Tomas gick av och an, tittade sig omkring, tittade bortåt vägen, tittade på klockan.

Efter ett tag hördes motorljud närma sig och ett dammoln svepte fram över träd och buskar. In på gården kom en bil som sett sina bästa dagar, gjorde en stoppsladd, som rev upp ännu mer damm och stannade med ett ryck.

Ur klev en kvinna, som också hon sett sina bästa dagar. Hon förde upp sina solglasögon i pannan och slog ut med händerna som om hon velat ta dem allihop i famn.

161

– Välkomna, sa hon med ett leende som lockade fram och förstärkte rynkorna i hennes ansikte. Det här ska bli intressant. Vi hoppas sannerligen att det blir välbesökt ikväll. Vi har satt upp affischer till och med i grannkommunen.

Hon tog var och en i hand och presenterade sig. Med glittrade ögon berättade hon om kvällens evenemang.

– Så många ni är, sa hon. Ska ni prata allihop? Vi har bara avsatt en timme, sedan ska amatörteatergruppen framföra sin pjäs. Vi kan inte dra över tiden.

– Vi är två som håller i själva föreläsningen, förklarade Krister. Övriga är med i frågestunden efteråt.

– Det blir nog bra. Kom in och se er omkring.

De bekantade sig med lokalerna medan kvinnan rumsterade om i köksregionerna, det skulle serveras kaffe och smörgås i pausen. Ville de ha något redan nu?

– Kaffe tackar vi inte nej till.

Den tidigare så öde bygdegården började fyllas med folk. Om det var de eller amatörteatern som drog var svårt att säga, men det spelade mindre roll. Huvudsaken att folket var där. Inte så dumt, tänkte Anders, att ha två olika evenemang direkt efter varandra. Inte dumt alls. Han gjorde en minnesanteckning om det.

Krister bytte om för att se presentabel ut, utan att behöva tulla på bekvämligheten.

Stolarna och bänkarna i lokalen fylldes nu snabbt och en god stund före utsatt tid var det fullsatt.

Längst ut på ena kanten, i första raden, satt en kvinna i fyrtioårsåldern och såg märkbart nervös ut. Krister såg i ögonvrån hur hon oavbrutet tvinnade en näsduk runt, runt mellan fingrarna.

Så fort föreläsningen var slut reste hon sig och nästan sprang fram till Krister.

– Förlåt, ursäkta, jag måste få prata med dig. Det är viktigt, jätteviktigt, snälla säg att du har tid.

– Kom med in här så får vi prata ostört, sa han.

Krister hann inte stänga dörren om dem förrän kvinnan utbrast: – Min son. Han har fått aids. Vad ska vi ta oss till?

– Då har han alltså redan kontakt med sjukvården?

– Nej. Vi har inte velat söka. Vi har inte ens vetat att han var, att han … ja 162

du förstår, förrän helt nyligen och då begrep vi att det måste vara aids han har. Vad skulle folk säga om de fick veta? Min man skulle aldrig tillåta det.

– Vänta lite här nu, vill du inte sätta dig ner så tar vi det från början.

Näsduken fortsatte att tvinnas mellan kvinnans fingrar. Hon verkade inte medveten om det.

– Hur gammal är din son?

– Femton. Skulle fått en moped i födelsedagspresent, men så kom det här och det blev inte så.

– Femton år, jag tror knappast att det kan röra sig om aids. Vad är det som får dig att tro det?

– Kaposis sarkom.

Krister tittade undrande på henne.

– Jag har läst om det. Jag har läst allt jag har kunnat hitta. Det är det han har. Utslag i ansiktet, på kroppen, ryggen. Han skulle aldrig fått åka på det där lägret. Det var där det hände. Jag är säker på det. Jag kan aldrig förlåta mig. Vi borde inte ha låtit honom …

– Var är din son nu? Varför är han inte med här?

– Inte kan vi visa oss här! Med de utslagen.

– Har han varit mycket förkyld, halsont, huvudvärk?

– Nej, det är de här utslagen.

– Jag skulle vilja träffa honom, sa Krister. Jag är ganska säker på att det inte är aids han har.

– Hur kan du säga så? Bara så där?

– Han är så ung. Det tar tid att utveckla aids. Bor ni långt härifrån?

– En dryg mil bara.

– Då följer jag med dig, så tittar jag på honom direkt.

– Nu? Med en gång? Tack snälla.

Hon började gråta och näsduken kom till användning.

Krister meddelade att han tänkte försvinna iväg en stund och hoppade in i kvinnans bil, som redan var startad och gick på tomgång.

Hon pratade oavbrutet under bilfärden. All oro, alla funderingar fullkomligt vällde ur henne och Krister kunde bara inflika några «hm» emellanåt för att bekräfta att han lyssnade.

Krister tittade oroligt på hastighetsmätaren, högerhanden i ett stadigt grepp om dörrhandtaget. Måtte de vara framme snart. Äntligen körde hon in på en uppfart och stannade. Hon tittade på Krister 163

med bedjande ögon.

– Var inte för hård mot honom, han är bara ett barn. Och det är illa nog som det är.

Hon började snyfta, försökte samla sig, tog ett djupt andetag och steg ur bilen. Hon halvsprang fram till ytterdörren, fumlade med nyckeln och gick in.

– Bertil, ropade hon. Bertil!

164

Kapitel 38

Kvinnan bad Krister stiga in. Ursäktade att det var stökigt, men de hade ju annat än städning att tänka på.

En yngling släntrade lojt ner från ovanvåningen och tittade skyggt under lugg på sin mamma och hennes följeslagare.

– Vad är det om? mumlade han.

– Är pappa hemma?

– Nej. – Bra. Det här är alltså min son, Bertil. Det här är Krister, läkaren som jag berättade om. Han vill undersöka dig. Det blir väl bra?

– Hm. – Hejsan Bertil, sa Krister och försökte få ögonkontakt. Ska vi gå upp på ditt rum och prata lite?

– Varför det? Jag är bög. Jag vet det. Varför ska jag prata med dig?

Krister blev häpen över hans rättframhet och samtidigt imponerad. Rakt upp och ner, i hans ålder, «jag är bög». Fantastiskt. Eller försökte han bara provocera?

– Din mamma vill att jag ska titta på dina utslag.

– Äh, det är ju finnar ju. Det har väl alla.

– Finnar! Du kallar väl inte de där utslagen du har på ryggen för finnar?

Du ser ju förfärlig ut. Visa nu doktorn.

– Tjat, tjat, tjat.

Men han drog upp tröjan över huvudet och vände ryggen till.

En snabb blick och Krister kunde konstatera att grabben hade rätt.

– Du har rätt, sa han.

– Kaposis? sa kvinnan, drog efter andan och satte handen för munnen.

– Nej, finnar. Eller acne som vi säger. Acne vulgaris. Det kan bli så här besvärligt ibland, det är inget konstigt. Och det finns behandling.

Kvinnan såg tvivlande ut, sträckte ut handen mot sin son, men hejdade sig som om hon vore rädd för beröringen.

165

– Acne. Är du säker? Verkligen säker på det?

Näsduken var tillbaka i hennes händer och vreds runt, runt.

– Absolut säker, sa Krister med ett bestämt och lugnande tonfall. Bertil, får jag se hur du ser ut i ansiktet.

– Äh.

– Jo, få se.

Krister synade grabben, drog undan luggen och såg även i pannan och på kinderna ett stort antal rejält inflammerade talgkörtlar, men även en blånad i pannan sträckande sig ner över vänstra ögat.

Grabben vände sig snabbt bort igen och drog luggen till rätta över alltihopa.

Krister såg hematom på vänster överarm.

– Lägg av nu, sa Bertil och drog snabbt ner tröjan igen. Får jag nå´n medicin eller?

– Bertil, sådär säger man inte, sa mamman.

– De där blåmärkena, hur har du fått dem? sa Krister och försökte förgäves fånga grabbens blick.

– De är lite hårdhänta i skolan, knuffas och så där. Du vet hur ungdomar är. Det blir lätt blåmärken, sa kvinnan och vek undan med blicken även hon.

Bertil försvann upp på ovanvåningen och snart hördes musik dunka från hans rum.

Kvinnan log urskuldande.

– Är det din man? frågade Krister. Har han slagit grabben?

Kvinnan flackade med blicken, tvekade innan hon nästan viskade fram: – Han blev så arg.

– För att han är bög?

– Mm. – Och då får man ingen moppe?

Det hördes ljud utifrån och ytterdörren öppnades. Kvinnans make stannade förvånat till på tröskeln och tittade frågande på dem.

– Har det hänt nåt?

Plötsligt fick mannen något mörkt i blicken.

– Varför har du tagit hit den där? Hit. Till vårt hem! Räcker det inte med att du skämmer ut dig med att visa dig på den där tillställningen, måste du ta hem honom också? Hoppas verkligen att ingen såg det. Är det inte nog med en bög i det här huset?

Kvinnan stammade något ohörbart till svar och gick mannen till mötes.

166

Krister tittade stadigt på medan han väntade på att paret skulle prata färdigt över huvudet på honom.

– Du ska vara stolt över din son, sa Krister. Det är inte många som är så modiga som han. Och han är frisk. Frisk som en nötkärna. Han kommer att gå långt den grabben.

Mannen tittade på Krister.

– Har han inte aids?

– Nej, han är frisk, skyndade sig kvinnan att säga. Och han har fått recept på medicin mot utslagen.

– Han är frisk, upprepade mannen och det syntes en lättnad glimma till djupt därinne i de mörka ögonen.

– Frisk, upprepade Krister. Jag skulle uppskatta att bli skjutsad tillbaka nu.

– Naturligtvis, sa kvinnan. Vi är så tacksamma. Tänka sig. Finnar. Acne, var det det du sa att det hette? Det är ju underbart.

Kvinnan kostade på sig ett leende.

Då hördes Bertils röst uppifrån trappan: – Såklart jag är frisk. Och jag är fan ingen bög. Skojade ju bara, visste att farsan skulle bli helt galen. Han fattar ju ingenting.

Dörren där uppe åkte igen med en smäll och dunka-dunka-ljudet ökade i volym.

Mamman kved till och plockade fram sin näsduk igen.

Under tiden hade Tomas upptäckt killarna från korvkiosken. De stod avvaktande i en klunga utanför bygdegården och verkade ha något mer på hjärtat. Tomas log igenkännande mot dem och gick bort och hälsade.

– Vad tyckte ni om föreläsningen?

– Mmm. – Har ni några frågor? Vad som helst, var inte rädda. Det är bättre att ta reda på saker som man undrar över än att gå och tro en massa. Det blir bara fel.

– Åh nej, kolla morsan är här, utbrast en av killarna. Vi sticker.

En kvinna kom gående med stora steg rakt emot dem.

– Ni grabbar går hem genast! Jag sa ju att ni inte skulle gå hit. Gå! Nu med detsamma.

Och du, fortsatte hon och vände sig till Tomas. Att du inte skäms, dra in oskyldiga småpojkar i det här. Pedofiler, det är skamligt. Jag borde anmäla dig.

167

Tomas fick inte en chans att säga något. Kvinnan vände helt abrupt på klacken och stegade lika snabbt därifrån som hon kommit.

Tomas suckade för sig själv och mumlade tyst: – Men grabbarna var trevliga.

*

Dagen därpå var draget ett streck i almanackan. Lediga. Ingen tid att passa.

Man kunde sova ut och i lugn och ro färdas vidare utan brådska.

Nästa stad väntade på att utforskas.

Förkylningarna var borta. Nervositet och oro likaså.

Krister och Peter gav sig iväg tillsammans och enades om att börja med en stor glass i en av stadens grönskande parker. Tre kulor i en stor strut.

– En sådan här strut var lycka när man var liten.

– Det känns som om det skulle kunna definieras som lycka nu med.

De slog sig ner på en parkbänk; båda lade upp sitt ena ben över det andra så att deras fötter nuddade vid varandra.

Ett par tjejer i övre tonåren gick arm i arm förbi dem med huvudena tätt ihop.

– Det är lättare för tjejer, sa Peter.

– Lättare vadå?

– Som de där två, han pekade efter tjejerna. Är det någon som bryr sig?

Att de går och håller om varandra. Vi skulle inte kunna gå så där utan att folk skulle titta ogillande på oss.

– Men om de skulle tala om att de var lesbiska, då skulle nog de också få ogillande blickar på sig.

De slickade i sig glassarna under tiden som de studerade omgivningen.

– Ska vi prova? sa Krister plötsligt. Att gå så där arm i arm, du och jag.

– Folk skulle bara bli provocerade.

Krister reste sig upp.

– Vi går vidare. Jag kan gå en bit före om du vill.

– Äh, larva dig inte, sa Peter, tittade sig snabbt omkring och gav sedan Krister en snabb kyss på munnen.

– Du är underbar, sa Krister.

– Jag vet.

De vandrade sida vid sida på lagom avstånd från varandra och småpratade. Det var i alla fall lättare att gå så här i en stor stad än hemma i Lärljunga.

168

Dagarna gick fort och snart var de två veckorna på turné till ända.

– Det har varit givande på många sätt, sa Peter och gäspade stort, men det ska bli skönt att komma hem.

– Vi kan känna oss nöjda och belåtna med det vi gjort, höll Anders med och gjorde små anteckningar i en bok där han förde in i små kolumner vad som fungerat bra, vad som fungerat mindre bra och en kolumn för övriga synpunkter.

– Vad säger ni, ska vi göra om det nästa år? Jag tycker att jag har lärt mig en hel del av mötena och samtalen med alla människor, sa Tomas.

– Jag har redan börjat planera, sa Anders. Nästa gång ska det bli riktigt professionellt.

– Just nu vill jag bara sova, sa Krister. Sova tills jag vaknar av mig själv i min egen säng.

Rika på erfarenheter återvände man till Huset och snart var vardagen tillbaka i sin gamla vanliga skepnad igen.

169

Kapitel 39

Kristina kom allt oftare på besök i Huset och stannade gärna över veckosluten.

– Jag trivs här, sa hon och försökte hjälpa till i köket, men blev vänligt men bestämt bortmotad av Mats.

– Sätt dig ner och ta en kopp kaffe, sa han. Vi kan prata medan jag förbereder kvällsmaten.

Kristina slog sig ner och lade upp fötterna på en ledig stol medan hon iakttog Mats förehavanden. Det kliade i fingrarna på henne att ta fram kameran, men hon hade lovat.

– Jag vet inte vad det är, sa hon, men det är något med atmosfären här.

Jag blir lugn. Det är otvunget och kärleksfullt. Känns som att komma hem.

– Nu har Stefan flyttat på de här igen, muttrade Mats och ändrade ljusstakarnas placering.

– Kan jag ta med mig Agneta hit nästa helg? undrade Kristina, hon längtar efter att få träffa er igen.

Peter kom precis in genom dörren.

– Agneta är alltid välkommen, sa han. Var är Stefan? Jag behöver hjälp med en sak.

– Ateljén, var annars. Hälsa honom att jag också vill prata med honom, sa Mats och hängde på sig ett förkläde.

Peter petade till ljusstakarna på bordet ett par centimeter och blinkade illmarigt åt Kristina innan han försvann ut igen.

Agneta tvekade inte att tacka ja. Maken var bortrest på en av sina många affärsresor och hon längtade efter att det skulle hända något.

– Skönt, sa hon till Kristina, att de är bögar allihop. Maken kan inte ha något emot det.

– Svartsjuk?

– Jag kan ju inte bara sitta hemma medan han är ute på sina resor. Han 170

vet att jag älskar honom.

– Och det är fullt tillåtet att älska de här människorna också, sa Kristina.

Vid det sedvanliga veckoslutsmötet föreslog Göran att de skulle turas om att ta en välbehövlig extra fridag.

– Vi arbetar för mycket. Det håller inte i långa loppet. Vi måste tänka lite på oss själva också.

– Varken Göran eller jag är några ungdomar längre, fyllde Anders i, orken tryter.

– Vad säger du Krister? sa Göran. Du tar på dig alldeles för mycket.

– Jag vet, jag har svårt att säga nej när någon behöver hjälp.

De andra höll med. Man kunde alltid klämma in en patient till. Hembesöken blev ofta akuta. Då gick det bara inte att neka.

– Vi borde schemalägga ledighet, sa Peter. Så den verkligen blir av. Alla behöver tid för återhämtning och vila. Och kanske lite av min massage.

– Massage är nog bra, sa Tomas, men ledigheten gäller dig också Peter.

Vi behöver alla komma ifrån och göra något helt annat.

Krister tog tillfället i akt att berätta att han tänkte åka till Stockholm och träffa David Arman igen.

Peter hade genast invändningar, men Krister försäkrade att miljöombyte kunde vara väl så bra som ledighet. Han skulle delta i en studie, en läkemedelsprövning för att hjälpa till med forskningen, sa han utan utveckla det närmare.

Peter sökte sig till Kristers närhet så fort de fick en stund på tu man hand.

Förgäves försökte han fånga Kristers blick, granskade honom ingående och fylldes av oro och onda aningar.

– Är det som jag tror? sa han nästan viskande.

Krister mumlade något ohörbart, fullt upptagen med att bläddra bland några papper.

– Tänker du inte på konsekvenserna? Peter darrade på rösten. Varför gör du det?

– Jag gör det jag måste. Dessutom behöver jag komma härifrån ett tag, du hörde ju själv att de andra tycker att jag börjar bli överansträngd.

Peter tog Krister i famn och höll honom länge intill sig. Krister hade magrat, det kändes tydligt. Oron bet sig ytterligare fast och ville inte lämna honom.

171

Kristina och Agneta anlände till Huset på lördagseftermiddagen. Agneta med en korg på armen, fylld med egentillverkade hudkrämer och massageoljor.

– Bra idé, utbrast Kristina när hon såg korgen. De gillar sånt där.

– Jag kan ju inte komma tomhänt, de var så generösa mot mig sist. Och det är ett bra tillfälle att presentera produkterna.

– En sann affärskvinna, sa Kristina gillande.

Peter lade raskt beslag på Agneta. De hade mycket gemensamt att prata om och syntes inte till förrän Stefan kallade alla till bords.

Under tiden lyckades Kristina få Krister med sig ut på en promenad.

– Det är underbart väder. Vi kan väl gå en sväng, du måste röra på dig, få lite frisk luft, sa hon.

– Nu låter du som mamma. Men okej då, en liten promenad retar aptiten.

De gick arm i arm medan Kristina pratade om sina fotoprojekt och senaste nytt från föräldrarna. Hon fick bara hummanden och enstaka kommentarer till svar.

– Och du då? Hur går det med forskningen och allt som händer i Huset? Är det något mer spännande på gång?

Han svarade knappt på hennes frågor. Talade i vaga ordalag om att han skulle åka till Stockholm veckan därpå och började sedan prata om annat istället.

– Ibland är du bara otroligt trög, sa hon.

Som vanligt verkade han ha mycket i tankarna och det gjorde henne nyfiken. Han hade absolut något på gång.

Agnetas kinder glödde och ögonen strålade när hon visade Kristina beställningen hon fått på sina produkter.

– Det här stället är fantastiskt, sa hon. När åker vi hit nästa gång?

*

När Krister efter en vecka kom tillbaka från Stockholm, såg han allt annat än pigg och utvilad ut. Han tog genast Peter, Göran och Anders med sig in på sin expedition och stängde dörren om dem.

– Jag har en sak att berätta, sa han.

Kinderna var bleka och kallsvetten pärlade i pannan.

Göran såg på honom med bekymrad min.

172

– Hur är det? Har du feber igen?

Krister hostade till, lät blicken snabbt glida över var och en av dem och vidare ut genom fönstret där den stannade.

– Jag är sjuk, sa han. Jag har aids.

173

Kapitel 40

De andra drog häftigt efter andan och tittade bestört på varandra. Aids.

Krister hade aids!

Tystnaden slog sig ner emellan dem.

Efter en evighets stund sa Anders: – Du har alltså testat dig.

Krister nickade.

Anders talade långsamt som om orden var svåra att uttala: – Du har sagt att det tar tid för sjukdomen att utvecklas, menar du att du …

– Du har burit på viruset och inte sagt något, sa Göran. Hur länge har du vetat?

– David har tagit prover, svarade Krister. Det är så. Jag har fått mediciner.

De hjälper inte.

– Men det finns ju inga mediciner.

– Forskarna provar.

– Och du har testat på dig själv.

Peter konstaterade det snarare än att ställa frågan. Inom sig visste han svaret.

– Det var min enda chans, men det är långt kvar ännu innan man hittar ett botemedel. Min insats kanske kan hjälpa forskningen framåt en bit ändå.

Jag vill ju inte att det ska ha varit förgäves.

Peter hade bleknat och tagit stöd mot väggen. Hans ögon stod fyllda med tårar. Han ville inte höra det här.

– Vad händer nu då? sa Göran. Vad ska vi ta oss till? Är det flera av oss som är smittade? Borde vi testa oss?

– Alla här borde testa sig, sa Krister.

– Om man känner till viruset måste det gå att hitta ett botemedel, sa Anders.

Krister torkade sig i pannan, hans min var allvarlig: – Viruset förändrar sig hela tiden. Det verkar som om läkemedlet biter 174

på det till en början, men sedan ändrar sig viruset och läkemedlet har inte längre effekt. Det såg bra ut först, men …

– När blev du smittad? Vet du det? Och av vem?

Göran sträckte sig efter Anders hand och höll den hårt i sin.

– Smittan är sexuellt överförbar, så mycket vet man. Den smittar inte vid vanlig normal, social kontakt. Viruset växer långsamt, det kan finnas i kroppen länge innan man blir sjuk. Det är omöjligt att säga vem som smittat mig och när.

– Men forskningen pågår, det finns ändå hopp? viskade Peter fram.

– Hoppet är ute för min personliga del, sa Krister och tittade ner i golvet, men för er och alla andra finns hoppet kvar. Kom ihåg det. Ni måste ta hand om varandra, vara rädda om varandra och leva som ni lär. Det är viktigt att ni fortsätter att berätta om det här. Sprida kunskapen vidare. Lova mig det.

Krister drog sig undan. Han var trött och behövde sova. Många tankar cirkulerade i hans hjärna. Han hade sett andra, mer sjuka än han själv. Skulle han också komma dithän i sin sjukdom? Han fasade för det. Fanns det egentligen någon mening att han fortsatte sitt arbete här; just nu orkade han ändå inte göra någonting. Orkade inte möta de andra och deras reaktioner.

Måste sova nu. Kanske lika bra att somna och aldrig vakna mer. Han hade ju kunskapen och möjligheten. Varför inte ta den.

Krister somnade och sov nästan ett helt dygn.

Anders hade släppt nyheten omgående. Alla i Huset måste få veta. Ingenting skulle undanhållas någon.

Som osaliga andar gick de omkring, pratade lågmält sinsemellan. Att detta skulle drabba honom. Det var ofattbart och svårt att ta till sig. Svårt att tänka på något annat.

Peter stängde in sig, ville inte prata med någon, kunde inte ta sig an sina kunder, avbokade resten av veckan. Klarade inte av att tänka tanken ut … att han skulle mista Krister.

Oron spred sig efter hand att fler av dem skulle vara smittade och på tur att bli sjuka. De började titta snett på varandra. Uppvisade någon annan symptom? Kunde man vara säker på att smittan inte spreds när man bodde så här tillsammans? Forskningen var ju trots allt bara i ett initialskede.

Jonas slösade med handsprit, handskar och munskydd, man kunde inte 175

vara nog försiktig.

Alla gav noga akt på varandra, var extra uppmärksamma på minsta antydan till infektion.

Anders och Göran drog sig undan för att vara för sig själva med sina tankar. Rädslan blev på något sätt större när man diskuterade och spekulerade och lät farhågorna ta över förnuftet.

Ett par dagar senare var Krister på benen igen. Han hade återfått normal färg i ansiktet och åt av frukosten med god aptit. Med förnyade krafter tog alla sig an dagens arbetsuppgifter. Det var kanske inte så farligt med honom ändå. Han var säkert bara överansträngd. Och vem vet vad det där experimenterandet med läkemedel förde med sig. Att David Arman ägnade sig åt kliniska prövningar innan det var godkänt, var en gåta. Hur seriös var han egentligen?

Krister var tillbaka i sitt gamla vanliga jag. Stämningen i Huset återgick till det normala och arbetet kunde fortsätta som förut. Alla mörka tankar som släppts fram, stuvades tacksamt undan igen. Hotet höll sig på avstånd.

Stefan serverade mousserande vin lite oftare än vanligt med den enkla motiveringen att det ju var gott och man måste unna sig det som var gott.

För man visste ju aldrig hur länge man skulle kunna det.

*

Krister insåg att han när som helst kunde bli allvarligt sjuk och beslöt sig för att samla alla sina närmaste till ett stort knytkalas.

Nästa gång han drog på sig en infektion, skulle han kanske inte repa sig.

Risken fanns och han ville inte dö utan att först ha hunnit prata och umgås ordentligt med dem som stod honom närmast.

Gästrummen ställdes i ordning. Krister beställde Mats hemlagade vitlöksbröd och en mustig, kryddstark soppa. Han ville ha alla sina nära och kära hos sig under gemytliga former. Kanske var det sista gången han såg en del av dem.

Krister slog genast bort tanken igen, den var för obehaglig. Men sanningen fanns där, lika rotad som viruset han bar på.

Marianne ville inte komma. Sedan Johan glidit allt djupare in i sin demens och nu vistades på institution, ville hon inte gärna lämna hemmet. Det var som ett svek mot Johan, tyckte hon. Kunde inte han vara med, då skulle inte hon heller.

176

– Det är i alla fall tur att jag har mitt arbete, sa hon. Elevernas spontanitet och livsglädje smittar av sig. Det räcker långt.

Krister hade dragit ut på det, men nu måste han prata enskilt med sin mor och sin syster. Det var inte rätt att undanhålla dem sanningen längre. Och risken var stor att de skulle få veta det av någon annan.

– Vad är det? sa Kristina, förvånad över att han ringde för andra gången på en och samma vecka. Vad är det som måste sägas öga mot öga?

Kristers undvikande svar satte igång en gnagande oro inom henne.

– Svara mig Krister, det är något. Jag känner på mig att det är något. Om du inte vill säga exakt vad, så ge mig åtminstone besked om jag behöver vara orolig eller inte.

– Vi tar det när vi ses, sa han och avslutade samtalet.

Kristina stod kvar med luren i handen och en stor klump i magen. Det här var inte bra.

177

Kapitel 41

Krister och Kristina anlände samtidigt till föräldrahemmet. Marianne hade dukat upp med finporslin, stek, sås och potatis. Rejäl husmanskost. Det behövde de båda två; hon förstod att de slarvade med maten var och en på sitt håll.

– Du har magrat Krister, sa hon. Du borde komma hem oftare och få ett ordentligt mål mat. Och du med, kära barn, sa hon och gav Kristina en kram.

Kristina hade svårt att göra maten rättvisa. Hon hade ingen aptit. Oron tog all plats i hennes mage. Ideligen sneglade hon på sin bror.

Marianne kände sina barn så pass väl att hon förstod att något var på tok.

Hon lade ner sina bestick och torkade sig om munnen med servetten.

– Nå, sa hon och tittade från den ene till den andra. Berätta nu.

Kristina svalde och tittade på Krister. Hon tog Mariannes hand i sin, anade att behovet av stöd var ömsesidigt.

Krister gjorde inget försök att linda in det, sa precis som det var och försökte förklara så gott det gick.

Kristina märkte att hon kramade sin mors händer så hårt att Marianne försiktigt började lossa hennes grepp.

Utan ett ord, utan någon som helst reaktion, reste sig Marianne och började duka av bordet. Krister hjälpte till och ersatte tallrikarna med kaffekoppar.

– Hur kan ni tänka på att dricka kaffe nu? snyftade Kristina, som satt kvar vid bordet, oförmögen att göra någonting.

– Vi behöver det, sa Marianne. Krister vet bäst.

Kristina begravde ansiktet i servetten.

När det var dags att servera påtår, började Krister prata igen. En gång till förklarade han sjukdomens förlopp och att han faktiskt mådde rätt bra just nu. Det var ingen omedelbar fara med honom.

– Jag tänker hälsa på pappa också, sa Krister.

178

– Gör det, sa Marianne, men säg ingenting till honom. Han kommer ändå inte förstå. Det skulle bara skapa ännu mer förvirring i hans tillvaro.

– Jag följer med, sa Kristina.

Hemma igen sjönk Kristina ner i soffan. Brydde sig inte om att tända ljuset.

Lägenhetens dunkel passade bättre ihop med hennes sinnesstämning. En lång stund satt hon och stirrade på ingenting. Kände väggarna krypa närmare inpå, pressa bort luften omkring henne. Plötsligt reste hon sig upp, for runt och tände varenda lampa. Hällde upp ett glas vin och svepte halva i ett enda drag. Hon fyllde på glaset, satte sig ner och tog telefonen. Agneta, hon måste prata med Agneta.

Agneta började gråta, lyssnade och snörvlade, fann inga ord.

– Kan du förstå, sa Kristina för säkert femte gången. Kan du förstå att han är sjuk. Obotligt sjuk. Min bror Kristus. Han är så ung. Han har så många planer, så mycket han vill göra. Det är orättvist.

*

Helgen kom. Det var dags för den stora bjudningen i Huset och alla nära vänner och bekanta var där, mer eller mindre medvetna om det allvar som låg bakom sammankomsten. Kristina och Agneta försökte vara glada och sociala. Hasse och Sven likaså. Sven var blek och mager, men på gott humör.

Festen tog god fart redan vid välkomstbålen, som blandats av Mats. Hemligt recept vidhöll han och skålade glatt med alla som ville ha påfyllning.

– Kan du låta bli att flytta på ljusstakarna, sa han till Stefan. Jag har ställt dem så här för att det blir snyggast så.

Stefan gav honom ett undrande ögonkast och ryckte sedan på axlarna.

Peter stack fram sitt glas.

– Gott, jag kan ta lite till. Akta så du inte spiller på duken.

När de flesta ätit färdigt, tog Krister tillfället i akt att säga det han ville ha sagt. Han klingade i glaset och reste sig upp. Han började prata om det som alla redan visste, att det var Johannes som öppnat ögonen på honom. Och förhoppningsvis hade Krister i sin tur kunnat hjälpa andra.

Ja, ja, det där hade de hört förut. Höll han på att bli sentimental? De flesta ville sträcka på benen en stund, men något höll dem tillbaka. Kanske allvaret i Kristers ansiktsdrag.

179

– Detta är livet, sa han och fick harkla sig för att inte darra på rösten. Och i livet ingår döden, som en naturlig del. Vi ska alla dö, det vet vi med säkerhet, vi vet bara inte när. Jag vet inte heller när jag ska dö, men jag vet att det kommer att ske inom en nära framtid.

Allas ögon var nu fokuserade på Krister och det han sa: – Och det ger mig en möjlighet att skynda på det jag vill ha gjort i livet, så att det verkligen blir gjort. Och ni mina vänner, ska fortsätta och ta vid där jag slutar. Den här världen ska bli en bättre värld med er hjälp.

Han gjorde en paus och svalde undan klumpen som förargligt nog växte i halsen. Försökte att inte möta någons blick, inte se reaktionerna. Inte än.

Jag vill inte dö, tänkte han. Jag vill inte lämna mina vänner. Kristina. Peter. Varför? Jag som har så mycket kvar att ge, jag skulle kunna hjälpa så många. Nu går inte det.

Han harklade sig igen.

– Det finns ingen bot för mig, fortsatte han och struntade i att en tår långsamt gled utmed kinden. Men i framtiden, med er hjälp ska det finnas möjlighet att slippa bli smittad, möjlighet att få medicin om man blir sjuk.

Jag kan bara överlämna mig till den vård som står till buds idag. Och det är att lindra symptomen.

Det hade blivit alldeles tyst runt bordet. Alla hade slutat äta och dricka.

Det gick långsamt upp för dem vad det var han sa. Ordens innebörd var svår att ta till sig, att en av dem, just han, var sjuk. Svårt att föreställa sig vetskapen om att man skulle dö. Snart. Man tittade på Krister. Att han kunde vara så stark. Att han helt enkelt inte bara bröt ihop. En del höll varandra i händerna under bordet för att söka tröst och trygghet. Kristina torkade tårar, som inte ville sluta rinna och kramade Agnetas hand.

– Du kan väl inte bara ge upp, sa Jonas högt med något vilt i blicken. Du är ju läkare själv. Du har kontakter. Tillgång till medicin. Forskningen pågår för fullt. Du håller ju själv på med det.

– Jag har inte gett upp, Jonas, men jag har accepterat att det är som det är. Det finns inga mediciner för mig, men för er andra, i framtiden kommer det att finnas.

– Accepterat, upprepade Jonas utan att själv kunna acceptera det Krister sa.

– Vi ska alla dö. Så är det.

Jonas tittade ner i bordet, kämpade med tårar som höll på att rinna över.

Peter grät öppet och snöt sig i servetten.

180

– Det var det jag ville ha sagt, sa Krister och höjde glaset. Nu vet ni hur det ligger till. Idag mår jag bra, så låt oss nu ha trevligt tillsammans.

Samtalen ville inte riktigt komma igång. Jonas försvann ut. Efter en stund tog Tomas fram sin gitarr och började spela. Tonerna skänkte tröst, vinet sköljde undan det sorgliga beskedet och snart rycktes alla med i den ena sången efter den andra. Till och med skrattet tilläts göra dem sällskap.

Kristina och Agneta satt tysta och höll om varandra.

– Tur att jag har dig, viskade Kristina.

– Alltid. Kom ihåg det, alltid.

Rusiga av alkoholens verkningar började man frampå småtimmarna ägna sig åt djupsinnigare samtalsämnen.

Peter hade slocknat i soffan med huvudet i Kristers knä.

Krister satt tyst och lyssnade på det som efter hand allt mer fick karaktären av svammel bakom hans rygg. Han log för sig själv medan meningar bollades fram och tillbaka: – Hur blir det när man dör? Finns det något liv? Eller tillvaro? Är det okej att vara bög i himlen eller var man nu hamnar?

– Det spelar nog ingen roll. Där finns inga olikheter av något slag, vi blir alla änglar och kan umgås hur vi vill med vem vi vill.

– Änglar. Hm. – Har man något sexliv som ängel? Är de inte i vägen?

– Vilka då?

– Vingarna.

– Vi får väl se, det finns ju ingen att fråga. Finns det mer vin?

181

Kapitel 42

Fortfarande sökte sig många till Huset bara för att prata med andra homosexuella. Här fanns en möjlighet, kanske den enda möjligheten, att våga vara sig själv, att öppet visa vem man var. Det krävdes ibland långa samtal för att ens komma dithän. Att uttala det inför en annan människa. Den sociala ställningen var hotad.

Många argument ventilerades. Att ta steget ut och riskera ett liv i ensamhet och isolering där man inte var accepterad, var för många som att hoppa rakt ner i ett stort, svart hål. Man visste inte om det fanns någon botten. Om det ens gick att ta sig upp igen. Man ville heller inte utsätta sin familj för det faktum att man inte var som normen angav. Var man dessutom gift och hade barn, då var det otänkbart att träda fram.

– Men är det egentligen någon gång för sent?

Tomas avslutade alltid gruppsamtalen med den frågan, som inte var avsedd att besvaras just där, just då.

Krister slussade över de flesta till samtalsterapi för att ge dem kraft att fortsätta sina liv, få dem att inse att de inte var sämre än andra, att de inte gjorde något fel. Han visste att många skulle fortsätta som förut. Och må dåligt av det, hellre än att må dåligt för att andra visste och tog avstånd. Samtalen skulle ändå ge dem en styrka att orka bära den lasten.

Det var en svår uppgift, men Krister hade ändå märkt början till en attitydförändring.

Den bromsades dock upp av vetskapen om aids, som det nu skrevs och talades om allt mer i media. Sjukdomen var intensivt förknippad med just manlig homosexualitet. Och det ansågs av många som ett tecken på att det var ett felaktigt och osunt leverne. Nu var homosexuella inte bara perversa i mångas mening, de var även smittspridare. Att sjukdomen även kunde förvärvas på annat sätt än genom könsumgänge, lämnade utrymme för mycket spekulationer och oro.

182

Än finns det mycket kvar att göra, tänkte Krister och noterade att han nog hade feber igen.

*

Huset hade fått besök av ett lesbiskt par. Det var nykommet och det livade upp stämningen en del. Att utbyta erfarenheter med det motsatta könet gjorde man alldeles för sällan. De två kvinnorna berättade att de levde tillsammans helt öppet. De hade bestämt sig för att inte smyga med sitt förhållande. Visserligen hade det skett på bekostnad av en del släktingars och vänners vilja att ha med dem att göra, men de ångrade ingenting, försäkrade de.

– Visst stöter vi på svårigheter, men man blir accepterad bara man själv är säker på sin sak och visar att man är en helt vanlig människa.

– Och nu funderar vi på att skaffa barn.

Männen i huset tittade på varandra och kvinnorna började skratta.

– Vi är inte här för att få hjälp att bli gravida, sa de. Se inte så rädda ut.

Vi har bestämt oss för insemination. Man kan få det gjort i Danmark. Fader okänd. Barnet blir bara vårt.

– Det hade varit trevligt med barn, sa Stefan. Jag älskar barn.

– Vad skulle folk säga om vi hade småbarn boende här hos oss? Det skulle bli mer än folk kunde tåla, sa Mats. Men visst hade det varit roligt, tillade han.

– Insemination, sa Krister, det var så Johannes kom till.

– Än är det bara tillåtet för heterosexuella här i Sverige, det är därför vi måste åka över sundet.

– Hur tror ni det blir sedan då? Med er, två mammor och ett barn, vad säger folk om det? sa Stefan och lutade sig framåt med en ny sorts iver i rösten.

– Vi tror inte att det blir några problem. Graviditet, barn och moderskap hör ihop, det är helt naturligt.

– Vi män skulle kunna vara lika goda föräldrar som vilket lesbiskt par eller klassisk mamma-pappa-barn-familj som helst. Eller hur? sa Stefan.

– Som familj skulle det säkert fungera, men skulle det accepteras? Skulle inte tro det, inflikade Jonas.

– Adoption är väl inte att tänka på, så hur skulle det gå till? Skulle någon kvinna vilja föda ett barn till två bögar? sa Tomas. Det är en intressant fråga.

– Det handlar väl mest om moral och etik, tyckte Mats. Man gör inte så.

– Varför inte?

183

– Skulle någondera parten vilja avla ett barn på det sätt som det går till mellan kvinna och man?

– Det finns ju bisexuella, så varför inte? sa Tomas, fast insemination funkar väl i det fallet också, man behöver ju inte … rent fysiskt, ni förstår vad jag menar …

– Tänk om, började Stefan, men tystnade igen.

Samtalet kom vidare in på att man kanske skulle donera sperma. Göra en god gärning.

– Och veta att man har ätteläggar där ute, som man inte vet något om?

Neej, tyckte Jonas.

– Donera till någon man känner, skulle väl gå an.

– Någon kvinna skulle kanske vilja föda ett barn åt oss, sa Stefan och tittade förälskat och frågande på Mats. Insemination med sperma från någon av oss. Och sedan tar vi hand om barnet.

Mats såg tvivlande ut samtidigt som en rodnad blommade ut över hans kinder.

– Nu får ni väl ändå ge er, sa Anders. Vad är det för konstiga idéer ni har fått?

Krister satt fundersam och lyssnade på konversationen. Tankspritt sa han för sig själv när han reste sig och lämnade sällskapet: – … och blir automatiskt testade mot sjukdomar.

184

Kapitel 43

Krister hade varit i Stockholm och tagit ytterligare prover. Nu väntade han på svaret, som han innerst inne redan visste. Men en liten gnutta hopp levde en flämtande tillvaro i hans innersta ändå. Under alla omständigheter blev han kanske inte sjukare än han redan varit och då skulle han kunna leva länge än.

David hade insisterat på att Krister skulle komma för att få provsvaren delgivna av honom direkt. Även han befarade ett negativt besked och Krister skulle inte behöva ta emot det per telefon.

Krister föreslog att de andra i Huset skulle följa med till Stockholm, så de fick träffa David och ta del av den föreläsning, som han skulle hålla på universitetet om de senaste rönen.

Den här gången var det självklart att studenterna skulle följa med.

– Kom ihåg, sa Krister, att det här handlar inte bara om mig. Det handlar om många fler runt om i världen. Det är en global sjukdom och ni har en viktig uppgift framför er. På sätt och vis kanske jag också har det.

– Du kan alltså fortfarande bli frisk? sa Peter, som klamrade sig fast vid hoppet.

– Det sa jag inte.

– Ibland är du så kryptisk.

– Det kommer en dag när jag kan berätta.

– Men då är det kanske för sent.

– Det blir aldrig för sent. På ett eller annat sätt ska jag berätta.

Tomas och Göran viskade sinsemellan: – Kan det där viruset sätta sig på hjärnan? Han pratar så konstigt emellanåt.

– Kan vara ett tecken på depression.

– Eller biverkning av läkemedlen han tagit.

185

Stefan och Mats stannade frivilligt hemma. Telefonen skulle hållas öppen och Huset bemannat.

– Medicinska föreläsningar är ingenting för oss.

– En hel dag i ateljén är man ju inte bortskämd med, sa Stefan.

– Nu kan jag passa på när ljuset är som bäst, sa Mats och satte omsorgsfullt signatur på en tavla innan han lyfte ner den från staffliet. Jag åker till stan och köper lite mer färg och nya penslar.

*

David Arman tog emot sällskapet och visade beredvilligt runt. Kaffe och smörgås stod till allas förtjusning framdukat i konferensrummet. Man lät sig väl smaka medan David pratade om det som stod honom allra varmast om hjärtat: – Det är mycket pengar i det här med forskning och läkemedel. Det är inte bara det att man vill kartlägga sjukdomen, det är en väldig prestige också.

Att vara den som kommer på lösningen. Ära och berömmelse och allt vad det för med sig, kan få det att växa ut horn i pannan på även den bäste. Det är lätt att bli fartblind och komma in på villovägar och så bromsar det istället upp alltihop.

– Men det går bra att samarbeta över gränserna?

– Det måste vi göra.

David och Krister ursäktade sig efter en stund. Deras möte på tu man hand var det primära för tillfället.

– Hur mår du nu Krister?

– Trött, men jag har inte haft några febertoppar på länge. Jag har gått ner lite i vikt, men annars är det väl rätt hyfsat. Hur var proverna? Jag är beredd, säg det du. Jag förstår att de inte är vad vi har hoppats på.

– Det är märkligt det här, sa David och bläddrade i pappren, du är verifierat smittad och det verkar som om vi kan bromsa upp det hela med hjälp av medicinen du provat, men samtidigt verkar viruset ha förändrats. Eller det kanske är flera olika virus, som är snarlika varandra. Det är förbryllande. Jag måste ta nya prover på dig idag. Vi håller på att ta nya prover på samtliga som ingår i undersökningen.

– Både bra och dåligt alltså.

– Fransmännen har tagit fram ett nytt preparat som i kombination med 186

det vi fick fram först, kanske kan eliminera viruset helt. Vi hoppas på det i alla fall. Dessutom har amerikanerna uppmärksammat samma effekter i sina studier, så samstämmigheten är ju något positivt i alla fall.

– Så med andra ord är jag inte sämre idag än sist vi sågs? Och det finns en ny medicin?

– Ungefär så ja. Det viktiga är att du inte drar på dig några förkylningar.

Ditt immunförsvar är inte vad det borde vara.

– När kan jag få den nya medicinen?

– Den är inte färdig för annat än djurförsök än så länge. Jag är ledsen.

David lade en hand på Kristers axel som någon sorts tröstande gest.

– Du vet att jag inte bryr mig om det, sa Krister och flyttade sig undan beröringen. Jag ställer min kropp till förfogande. Det är viktigt att hitta ett botemedel snabbt. Vad har jag att förlora?

David såg bekymrad ut och flyttade några pappersark från en hög till en annan. Han hade nyss predikat om ära och berömmelse och mindre nogräknade personer, som inte följde forskningsetiska regler. Höll han själv på att bli likadan? Men det var ju inte ära och berömmelse han ville åt, han ville hjälpa och bota. Snabbt. Och när han nu hade en frivillig … det var att utnyttja … men resultat, han ville ha resultat. Samvetet slet i honom.

– Ge mig ett par veckor, sa han, så får vi se.

Krister lämnade provtagningen och gick ut genom entrén för att ta en kort promenad och hämta lite frisk luft. Beskedet han fått var ju inte det värsta ändå. Han stannade till utanför porten, såg sig omkring och tog några djupa andetag. Den kyliga luften gjorde ont i lungorna.

Alla gick med raska, målmedvetna steg och lätt sänkta huvuden mot snålblåsten. Det var en helt annan puls här i stan. Ingen tycktes se sig omkring, ingen såg sina medmänniskor.

Två för Krister helt okända män kom plötsligt fram till honom och sa att han skulle ge sig därifrån.

– De är ute efter dig, sa de. Du måste härifrån. Vi följer dig en bit.

– Vilka är ni? Vem skulle vilja mig något ont?

– Böghatarna. De håller uppsikt över vilka som går in och ut här. De nickade mot porten som Krister just kommit ut ifrån. Det är ju uppenbart att det är en massa bögar som passerar här. Och ditt ansikte har man ju sett i tidningarna. Du står för det de avskyr. De hatar sådana som dig. Som oss.

– Ni är bögar alltså?

187

– Det har hänt alldeles för mycket här i kvarteren. Onödigt våld. Helt oprovocerat.

Alltid är det homosexuella som är offren. Vi är några stycken som turas om att hålla vakt här när vi kan. Det är riskfyllt, men vi måste ställa upp för varandra.

– Men …

– Eftersom du är ett känt ansikte är du särskilt utsatt, var så säker. Gå inte ensam här.

Krister tittade förvånat på deras allvarliga ansikten. Var det verkligen så illa som de sa?

Han stod kvar och pratade länge med männen. Deras berättelser vittnade om långt värre saker än enbart intolerans, utfrysning och verbala påhopp.

Allt oftare förekom handgripliga gärningar, grovt fysiskt våld, till och med mord.

– Jag förstår inte, sa Krister och skakade sakta på huvudet. Jag förstår verkligen inte.

Det som hänt Johannes var ingen engångsföreteelse. Ingen mer skulle behöva utsättas för det. Ingen.

– Upplysning, det enda som hjälper är upplysning, upprepade Krister som ett mantra. Men hur ska man göra sin röst hörd?

– Det finns trots allt en ljusning, sa männen nästan i mun på varandra, den homosexuella frigörelseveckan drar mer och mer folk och är mer eller mindre allmänt accepterad. Det finns hopp.

– Frigörelseveckan, berätta mer.

På kort tid hade männen talat sig varma för evenemanget som skulle gå av stapeln i Stockholm i slutet av juli. Festligheter, en parad genom stan med homosexuella, bisexuella, transvestiter. En folkfest med andra ord.

– Vi vill visa att vi finns, att vi är många. Och att vi inte skäms för vilka vi är.

Krister nickade gillande. Det var precis som om Johannes hade sagt det.

Männen pratade vidare i närmast euforiska ordalag om hur evenemanget växte från år till år. Från att ha varit några hundra deltagare den första gången, räknade man nu med flera tusen.

– Det är inte bara fest, det är föredrag och debatter också där vi vågar ställa krav på samhället att inte diskriminera oss. I vissa länder skulle ett evenemang av det här slaget inte gå att genomföra, så räkna med att det kommer folk från flera andra länder också. Vi väntar hit vänner från både 188

England och Frankrike.

Krister lyssnade med stigande intresse och såg sin chans att få komma till tals i ett större sammanhang. Han hade redan bestämt sig för att delta.

De utbytte telefonnummer och lovade att hålla kontakten framöver.

Krister gick med ny spänst in genom porten igen.

Krister redogjorde omgående för provresultaten när han kom tillbaka och gick sedan raskt över till att berätta om frigörelseveckan, innan de slog sig ner i aulan bland alla andra intresserade åhörare.

Peter satte sig bredvid Krister, tog hans hand i sin och höll den kvar.

*

Filip och Jesper hade inte för avsikt att ge sig hemåt tillsammans med de andra när föreläsningen var slut. Istället gav de sig ut i storstadsvimlet. När de nu ändå var här.

Snart skulle deras studenttid i Huset vara över och de skulle gå vidare till olika kliniker var och en på sitt håll.

– Bra idé du fick, att göra något kul ihop innan vi skiljs åt.

– Är vi här måste vi besöka en gayklubb, eller hur? Jag tror vi ska gå åt det här hållet.

Några timmar senare var nyfikenheten stillad för den här gången. De tänkte absolut återvända. En annan gång.

Efter bara några meters promenad märkte de att de var förföljda.

Det gick inte att ta miste på gliringarna och skratten att det var de som var målet för intresset. Filip och Jesper ökade stegen, slängde några hastiga blickar över axeln och konstaterade att det var flera stycken som gick efter dem. Människor de mötte verkade inte ta någon notis.

Plötsligt fick Filip en smäll i nacken så han ramlade framstupa. Jesper tvärstannade och hann inte vända sig om förrän han hade ett par man över sig som brottade ner honom. Slag och sparkar haglade över dem tills höga rop någonstans ifrån fick plågoandarna att skingras och försvinna in bland gränderna.

Jesper kravlade sig upp i sittande. Det gjorde ont både här och där, men inget tycktes vara brutet. Han spottade ut blodsmaken han hade i munnen.

Filip låg orörlig på marken strax intill.

– Hur gick det? Filip! Hur är det med dig?

Han fick inget svar.

189

Kapitel 44

Jesper försökte få sin värkande kropp att lyda, kände hur hjärtat bultade och Filip bara låg där, alldeles tyst.

Skräcken bedövade fullständigt den smärta som slagen gett honom. Han började hacka tänder. Med en ansträngning hasade han sig bort till Filip, som fortfarande inte gett ett endaste litet ljud ifrån sig.

Med darrande händer rörde han vid hans axel.

– Filip, hör du mig? Vi måste härifrån.

Han väste fram orden. Höll andan. Allting snurrade.

Ett stön kom ifrån Filip och Jesper grät högt när han äntligen hörde hans röst.

Det hade nu bildats en liten folksamling runt omkring dem. Hjälpande händer såg till att de kom på fötter och transporterades vidare till sjukhusets akutmottagning för omplåstring.

Mörbultade och omtumlade lät de sig omhändertas. Allt som hände runtomkring var som att se en film av dålig kvalitet. Bilderna var suddiga, ljudet kom och gick, plötsliga klipp och så plötsligt var verkligheten högst påtaglig igen.

Efter långt om länge hade de fått sina sår och bulnader omsedda och fick lämna sjukhuset.

Polisen hade pratat med dem och skrivit en anmälan, men verkade mest ta det som ett rutinuppdrag utan något större hopp eller ens engagemang att få tag i förövarna.

Lagom till frukost dök Filip och Jesper upp i Huset.

– Men hur ser ni ut? utbrast Stefan och satte ner kaffekannan med en smäll mitt på bordet så det skvätte över duken.

Mats hajade till när han såg fläckarna bre ut sig, men sa ingenting.

– Vad har hänt?

190

Deras blåmärken och svullnader väckte uppståndelse, följt av tusen frågor och förfärade yttringar över den meningslösa brutaliteten.

Göran tog sig an de båda för att närmare kontrollera att inget hade tillstött ytterligare under resan hem.

– I säng med er nu, båda två. Vila.

Tryggheten var satt ur spel. Det blev det stora samtalsämnet under lång tid framöver.

*

Samtidigt som vårens knoppar började visa sig, vaknade även många andra aktiviteter till liv.

Planerna på en upprepning av föreläsningsturnén lades dock på hyllan när Krister och hans kolleger blev formellt ombedda att komma till Stockholm för att föreläsa under frigörelseveckan.

Krister, Anders och Göran var märkbart upprymda inför uppgiften. Förväntningarna var högt uppskruvade och det smittade av sig på de andra också. Alla skulle åka till Stockholm. Alla ville vara med om det här evenemanget.

191

Kapitel 45

Äntligen var det dags. Anders och Göran hade bestämt att de skulle hyra motorcyklar och köra till Stockholm, campa på vägen upp och samtidigt idka lite friluftsliv. En välbehövlig semester för dem alla.

Man stängde Huset några dar. Evenemanget var för viktigt för att avstå och stängningen var samtidigt ett bra sätt att upplysa folk om vikten av den homosexuella frigörelseveckan.

Förväntningarna blandades med en viss oro, som förnuftet manade fram.

Motståndskrafter skulle säkert göra vad de kunde för att förstöra, det var väl ofrånkomligt. Men där skulle de vara många och enade och förhoppningsvis starka.

Göran föreslog att man skulle köra på småvägar längs kusten.

– Jag vill känna saltstänk, andas havsluft.

– Jag har lagt upp en rutt, sa Anders. Ta badkläder med.

– Campa, sa Tomas och såg ut som om han hade fått bekymmer.

– Lämna gitarren hemma, sa Göran snabbt, du kan inte släpa med den på motorcykel. Dessutom tål den nog inte väder och vind.

– Synd.

– Icke.

En tidig morgon bar det iväg. Sakta gled de mullrande fram genom landskapet under en himmel med bara enstaka molntussar. De skulle ta det lugnt, stanna till ofta och se sig omkring, passa på att njuta av det fina vädret och ledigheten.

– Så här skulle man alltid ha det, sa Mats.

– Vänta bara tills vi kommer fram, då blir det ännu bättre.

– Jag menade vädret. Sommaren är på tok för kort. Se bara på alla färger, alla nyanser i naturen. Vilket ljus.

Framåt eftermiddagen menade Anders att det var dags att stanna och slå 192

läger för natten. Försedd med kartor och turistinformation, hade han redan sett ut ett bra ställe i närheten. Enligt hans anvisningar svängde de in på en mindre väg och kom fram till en campingplats alldeles vid havet.

Soldyrkare låg ända nere vid vattenbrynet och lät sig inte störas av nykomlingarna.

– Hav! utbrast Göran och drog njutningsfullt in luften genom båda näsborrarna. Känner ni?

De satte upp sina tält och hittade strax intill en stor och bra grillplats med träbänkar där de fick plats att sitta allihop. Grillkorv och öl smakade just nu bättre än något annat.

– Det är faktiskt gott med korv, sa Jonas. Jag kan ta en till, en välgrillad.

– Anders och jag går en promenad, sa Göran. Jag vill lyssna till vågorna ett tag.

– Det är inte utan att man saknat det, höll Anders med.

På morgonen vaknade Peter av att blåsan spände och att han frös. Han kravlade sig ut ur tältet och sträckte på sig, vände ansiktet mot himlen och konstaterade att de hade ännu en fin dag framför sig. Han såg sig omkring och gick sedan bakom ett träd för att lätta på trycket. Fåglar kvittrade högljutt, intensivt jagande efter insekter till frukost. Ett flygplan lämnade ett dovt muller och en vit strimma efter sig på himlen. Peter funderade på om han skulle ta ett uppfriskande dopp och blickade ut över havet. Krister, där var ju Krister, redan på väg ut. Peter drog raskt av sig byxor och tröja, på med badbyxorna och skyndade efter, men hejdade sig, blev stående och bara tittade. Det var nästan magiskt, så vacker Krister var där i solljuset och det glittrande vattnet. Om han hade haft en kamera med sig ändå. Kristina skulle blivit grön av avund inför en sådan bild. Peter kände en värme fylla bröstet medan han njöt av skönheten. Kroppens linjer i symbios med himmel och hav.

Peter började sakta gå ut mot Krister för att göra honom sällskap. Vattnet var kallt och klart som kristall och den vågiga sandbotten len mot fotsulorna.

Snart räckte vattnet honom till knäna och sedan till midjan. Krister hade nu fått syn på honom och vinkade glatt. Peter fortsatte snabbare framåt och märkte att det blev grundare igen för att sedan åter bli djupare och så grundare ännu en gång. Efter ytterligare några steg räckte vattnet honom bara till fotknölarna och strax var han framme och ställde sig bredvid Krister. Ingen av dem sa någonting. Peter smög armen runt Kristers midja och så stod de 193

där, sida vid sida en lång stund tillsammans. Lät sig smekas av vinden, värmas av solen. Ett ögonblick av fridfull närhet där ord var överflödiga.

Men ögonblicket var iakttaget från stranden och där flödade snart orden.

Efter att ha frotterat sig torra och varma tog Peter fram en mjukgörande salva, som han fått i present av Agneta.

– Luktar gott, sa Krister och lutade sig belåtet bakåt och slöt ögonen medan Peter började massera hans fötter.

Plötsligt skar en gäll stämma genom luften och alla vände sina huvuden åt det håll varifrån rösten kom.

– Där! Där är de. Se som de håller på.

En kvinna kom stegande med ytterligare ett par personer i kölvattnet.

Högröd i ansiktet stannade hon framför dem med blixtrande ögon, stampade med foten i marken och gick nästan upp i falsett: – Det här är en familjecamping! Här finns barn. Barn! Hur kan ni understå er att … att visa er … och det ni håller på med …

Hon drog djupt efter andan för att ta ny sats.

Krister reste sig upp, var på väg att säga något, men Peter lade en hand på hans axel, skakade lätt på huvudet och drog honom med sig. Utan ett ord började Krister packa ihop och gav tecken åt de andra att skynda på.

Snabbt kom de upp och iväg på sina motorcyklar igen. Bort därifrån. Mot målet där de skulle vara välkomna.

194

Kapitel 46

– Hur är det med dig Krister? du är så tyst. Oroar du dig för hur vi ska bli bemötta? undrade Anders under en rast.

Motvilligt fick Krister erkänna att han börjat få ont i lederna. Det molvärkte mest hela tiden och gjorde det svårt för honom att koncentrera sig.

De smärtstillande tabletter han tog, hjälpte inte fullt ut. Han hade morfintabletter också att ta i nödfall, ändå tvekade han. Han ville vara på topp inför den stundande föreläsningen.

– Då tycker jag du ska ta den där tabletten, sa Anders med mild övertalning. Ingenting blir bättre av att du har ont. När det nu finns hjälp, så ta den.

– Precis vad jag skulle sagt till mina patienter.

Krister svalde en tio milligrams tablett med ett halvt glas vatten. Lindringen smekte efter en stund över honom som en varm hand. Smärtorna gled undan och han kände sig som en ny människa när de fortsatte färden.

De tog in på ett vandrarhem i utkanten av Stockholm och gjorde genast upp planer för fortsatta aktiviteter.

Krister, Göran och Anders letade sig fram till föreläsningslokalen i god tid för att hinna installera sig.

På långt håll hördes musik, stim och glam. Porten var tapetserad med färggranna affischer, som upplyste om kvällens föreläsning. Utanför på trottoaren dansade utklädda människor med sexanspelningar i sina rörelser, man sålde en massa krimskrams och kondomer uppblåsta till ballonger.

Krister blev stående, först häpen, sedan steg färgen i hans ansikte högst betydligt.

– Vad i helvete, sa han högt. Vad håller de på med? De driver ju med oss.

Krister bet ihop käkarna, knöt händerna och tittade sedan på Göran och Anders.

– Ska vi finna oss i det här? sa han och besvarade själv frågan genom att raskt stega fram och skälla ut de inblandade efter noter.

195

Musiken upphörde och det uppstod häftiga ordväxlingar.

– Lugna ner dig, vad är det med dig? Låt dem hållas. Det är ju festival.

Anders och Göran tog Krister under varsin arm, drog honom därifrån och letade upp ingången till föreläsningslokalen och knackade på.

Dörren öppnades av en kvinna, som med basröst hälsade dem välkomna samtidigt som hon … eller han, ursäktade spektaklet utanför.

– Martin, presenterade han sig, men just nu är det Martina.

Han log mot dem med rödmålade läppar och försökte sig på en förförisk blinkning.

Krister kokte fortfarande inombords och kände smärtorna krypa fram igen. Han gick direkt in på toaletten och låste om sig. Han sjönk ner på toalettsitsen och lutade huvudet i händerna. Fanns det verkligen anledning att brusa upp så här, tänkte han, men kunde ändå inte släppa känslan av att ha blivit djupt förorättad och hånad. Kanske var han överkänslig på grund av smärtorna. Krister tog ännu en morfintablett, spolade kallt vatten från kranen, böjde sig fram och drack. Han tvättade sig med det kalla vattnet i ansiktet och satte sig ner igen. Blundade, försökte komma till sina sinnen.

Snart skulle tabletten verka. En kopp kaffe och något att äta, sedan skulle han fokusera på föreläsningen. Om det nu var någon som tog den på allvar.

Det knackade på toalettdörren.

– Krister, hur är det med dig? Mår du inte bra?

– Kommer strax.

– Kaffe och mackor här ute.

Ytterligare en mansperson i kvinnokläder hade tagit plats vid bordet i det lilla köket.

Krister bad om ursäkt för att han överreagerat och lät sig väl smaka av det som bjöds, men lät de andra prata. Han hade en gnagande oro inom sig att kvällen skulle sluta i kalabalik. Det här var inget jippo, det var en seriös föreläsning.

Plötsligt överväldigades han av en stor trötthet.

Martin och hans vän Kent pratade på som om de alla var gamla bekanta.

Det var omöjligt att inte tycka om dem.

– Människor vill ha fest och glamour, sa de och nickade samtidigt båda två för att understryka att så var det verkligen. Vi vill få hit även de som normalt sett inte skulle gå på den här sortens föreläsning. Många är helt enkelt rädda för att det är för högtravande och svårbegripligt.

196

– Nu blev det kanske lite för mycket tjolahoppsan därute, men alla är ivriga och vill väcka intresse och nyfikenhet, sa Kent.

– Och det här var ett sätt, sa Martin och log stort med sina röda läppar.

De två berättade med smittande iver om alla evenemang och festligheter som stod till buds.

– Uppslutningen är enorm. Ingen kan undgå våra budskap. Och det stärker oss att vi är så många och vågar visa det.

Efter den lilla fikastunden mådde Krister bättre igen. Han bad om ursäkt ännu en gång, men tyckte ändå att han i viss mån handlat rätt.

Tillsammans tittade man igenom lokalerna och såg till att overheadapparaten fungerade.

– Här är nyckel till bakdörren, sa Martin. Lås om ni lämnar stället. Vi sticker iväg en stund. Vi ses om ett par timmar.

– Galanta damer, sa Göran när de försvunnit.

– De verkar ha roligt, sa Anders. Vi kanske skulle testa.

Kristers oro visade sig vara helt obefogad. Kvällens föreläsning gick stillsamt och lugnt tillväga med frågvisa och intresserade åhörare. Kent och Martin tackade dem med nymålade läppar och sa att nu hade de en överraskning åt dem.

Göran och Anders tittade på varandra och såg att båda tänkte på den överraskning de blivit bjudna på i Linköping. De sneglade på Krister, som inte verkade göra samma association.

– Ni kan inte ha varit på festival utan att ha varit på dragshow, sa Kent och Martin nästan i kör. Där kan man verkligen tala om glitter och glamour.

Vi känner killarna som medverkar, de har ordnat biljetter till oss, bästa platserna. Ni kommer att gilla det här.

Deras entusiasm var inget att ta fel på och ännu mer entusiastiska var samtliga när showen var över.

– Tänk att de var killar allihop, fantastiskt.

– Och kostymerna, klädbytena …

Nästan hela vägen tillbaka pratade man inte om annat. Det här måste de andra också få se med egna ögon. Det gick inte att ge rättvisa åt föreställningen enbart genom ord.

Lördagens demonstration ansågs vara den stora höjdpunkten, liksom den 197

avslutande festen i Kungsträdgården.

– Vad är klockan? Vi har sovit alldeles för länge. Vi kan inte missa det här, sa Krister och svalde en morfintablett tillsammans med ett hårdkokt ägg och en kopp kaffe till frukost.

– Försvinn inte nu Krister, sa Peter, jag vill uppleva den här dagen tillsammans med dig.

– Har du sett till de andra? Är de redan iväg? Vi måste hålla ihop, det går inte att hitta varandra i det här folkhavet.

– Skingrade för vinden, sa Peter, här finns alldeles för mycket att uppleva, jag tror bara det är jag som sovit här inatt.

– Och det blev väl inte många timmars sömn, ingen var här när vi kom hem, replikerade Krister med en menande blick.

Han fortsatte: – Jag kom överens med Göran och Anders att vi skulle göra sällskap in till paraden, vi får vänta på dem.

– De kommer nu, sa Peter, då sticker vi.

De satt upp på motorcyklarna och körde in i de centralare delarna av Stockholm. Mycket trafik, många körfiler, man visste inte riktigt vart man skulle ta vägen och var det gick att parkera. Plötsligt blev man invinkade på en sidogata och utan att ha förstått hur det gick till, befann de sig mitt inne i en procession. Motorcyklarna gled sakta framåt och gatubilden bestod inte längre av trafik, utan av dansande och sjungande människor, en del med plakat, andra gick arm i arm eller hand i hand. Trottoarerna kantades av nyfikna. Musik, talkörer, gemenskap och en trotsig beslutsamhet av härkommer-vi-känsla följde karavanen.

«Ut ur buskarna – in i samhället!» ropades det, blandat med «Vi är många fler – de flesta står bland er!»

Följet vek slutligen av vid en stor öppen plats med en utomhusscen och serveringar.

Krister och hans vänner lyckades bryta sig ur och hitta en bra plats att parkera motorcyklarna på. De kunde inte låta bli att skratta åt alltihopa.

Vilken fest. Och de hade hamnat mitt i smeten.

Peter tittade hänfört på alla människor och allt som hände runtomkring.

– Så mycket folk.

– Ser ni, jag blir rent yr.

– Kolla där! en som har klätt ut sig till frihetsgudinnan. Det är ju helt galet.

198

Men bra. Frihet, det är ju det det handlar om.

De passerade skyltar som ömsom ville locka till separata festligheter under kvällen, ömsom uppmanade till «Homosexuell solidaritet» eller enbart uttryckte «Homosexuell – än sen då?».

En stojande grupp i paljetter och strutsfjädrar förmedlade sitt budskap genom att dela ut flygblad.

Några gick runt och informerade om hiv. Det fördes öppna samtal, upplysning och diskussioner. Krister såg på allt med en belåten min. Det här var rätt, helt rätt.

– Där borta är en servering, sa Peter, kom.

Efter att ha tagit farväl av alla nyvunna vänner, styrde man under söndagen hemåt igen. Humöret var på topp.

Alla var rörande överens om att åka dit nästa år igen.

– Då ska Kristina med, sa Krister. Där har hon något att fotografera. Hon kommer att älska det.

199

Kapitel 47

Helt utan förvarning och till allas förvåning, meddelade Jonas en dag att han tänkte lämna Huset.

– Jag vill slå mig till ro. Skaffa något eget. Det är dags att gå vidare nu.

– Du kan bo någon annanstans och jobba kvar här, föreslog Tomas.

– Jag har bestämt mig. Ska börja jobba på en privat sjukgymnastik. Jag flyttar till Jönköping om fyra veckor.

Jonas berättade inte hela sanningen. Att han blivit erbjuden tjänsten, lockad av en lön han inte kunde tacka nej till. Men det var väl inget fel i att tjäna pengar, intalade han sig.

– Och allt det här har du planerat och bestämt utan att säga någonting till oss?

– Jag säger det nu. Allting är klart. Jag ville inte bli övertalad att stanna.

– Om fyra veckor, sa Anders, hur ska vi hitta en ersättare på så kort tid?

Vi får annonsera med detsamma.

– Vi kommer att sakna dig.

– Jag flyttar inte till världens ände. Hälsa på när ni vill.

– Inflyttningsfest?

Jonas skrattade.

– Naturligtvis. Men det blir trångt. Två rum och kök. Och inget väsen, jag får ju grannar nu.

– Vi har en avskedsfest här istället.

*

Krister mådde inte bra. Illamående och huvudvärk plågade honom dagligen. Ingen av de medikamenter han tog tycktes hjälpa. Ena stunden feberfri, andra stunden hög feber. Det tog på krafterna. Och det var svårt att få lugn och ro i Huset, även om alla respekterade att han behövde vara ifred 200

och inte orkade med mer än sig själv. Det var ändå alltid någon som i all välmening tittade in för att höra om han ville ha något att äta eller dricka, behövde hjälp med något eller bara ha en stunds sällskap. Det sorlade av aktiviteter i Huset. Ljuden tycktes honom förstärkta, letade sig in genom väggarna, under dörrspringan och gav honom ännu mer huvudvärk. Det var omöjligt att få det helt lugnt och tyst.

En lätt knackning på dörren och Peter kom in. Han hade svårt att hålla sig därifrån.

– Hur är det med dig? Ska jag hämta något att dricka?

Krister skakade på huvudet, gjorde en grimas av huvudvärken som slog en kullerbytta av skakningen för att sedan stråla ut i pannan och ner i ögonen.

– Något annat?

– Lugn och ro bara.

– Okej, jag ska gå.

Efter några dagars vila mådde han bättre igen. Men var oerhört trött. Det pendlade hela tiden. Han visste aldrig från dag till dag hur det skulle bli.

Humöret dalade.

Han ville inte att Kristina skulle komma heller. Hon ville väl, men han orkade inte med hennes omsorger.

– Lägg dem på mamma istället, sa han. Hon behöver dem mer än jag.

Krister hade en av sina bättre dagar. Han orkade inte jobba, men han satt och tittade ut genom fönstret på dem som kom och gick. Patienter, kunder, som han inte längre orkade med. Han var själv en patient nu.

Jag har blivit en belastning, tänkte han. Jag tillför inget, blir irriterad när jag borde vara tacksam. Svårmodet kom över honom. Jag kan inte vara kvar här, tänkte han vidare och fick någon sorts känsla av samhörighet med de djur som drog sig undan i ensamhet, sjuka och döende. Och indianerna.

Men vart skulle han ta vägen?

Så ringde Jonas för att höra hur det var med Krister. Borde han inte åka in till sjukhuset och komma under specialistvård?

Krister kommenterade inte frågan. Undrade istället om han kunde få komma och hälsa på några dagar. Sova över om det gick bra? För att få lugn och ro. Och för att träffa Jonas förstås, höra hur han hade det i sin nya tillvaro.

– Du är välkommen. Sängen är bred, du får plats du med.

201

– Jag följer med, sa Peter. Du kan inte åka ensam i det skicket du är i.

Krister protesterade inte. Det var i Peters närhet han ville vara.

Jonas visade stolt upp sin ännu spartanskt möblerade lägenhet.

– Ni båda får ta sängen, sa han. Jag ligger på soffan.

– Bara ett par nätter så jag får sova ut.

– Här är tyst och lugnt och jag är borta hela dagarna. Ni får lägenheten helt för er själva.

– Jag kan passa på att göra stan medan du vilar, sa Peter.

– Jag kan nog följa med ut en stund sedan, sa Krister, men just nu tror jag att jag vill gå och lägga mig. Jag är helt slut.

Jonas och Peter gick ut i köket.

– Du ser inte vidare pigg ut du heller, sa Jonas och serverade te i stora keramikmuggar, som han fått i inflyttningspresent av Göran.

– Jag är så trött, svarade Peter. Inte sömnigt trött, det är en annan sorts trötthet. Det är mycket att göra i Huset och det är svårt att koncentrera sig när man samtidigt oroar sig för honom.

Han gjorde en nick in mot sovrummet så att luggen föll ner framför ögonen. Han rättade till den med van hand och fortsatte dämpat: – Det är många som frågar efter honom och vill beställa tid, som inte finns.

Och hur ska man förklara.

– Det känns nästan som om jag flytt därifrån, sa Jonas, lämnat er i sticket.

– Det är väl klart att man inte kan jobba och bo som vi gör i all evighet.

Man vill ju rota sig, leva ett mer normalt liv efter ett tag. Det vill vi nog alla.

Peters lugg föll ner igen. Den här gången lät han den stanna där den var.

– Det är det som är så skönt, sa Jonas och tog en stor klunk av sitt te, vill du ha en skorpa?

– Nej tack.

– Jo, det är så skönt att inte ha jobbet alldeles inpå sig, att gå iväg till en arbetsplats, göra sina timmar där och sedan gå hem till sitt eget. Rå sig själv.

Lugnet.

Peter rörde tankspritt med skeden i koppen.

– Lugn, kan inte påstå att jag är lugn precis. Det är som om Krister är lugnare och starkare än alla oss andra. Det är ju ändå han som är sjuk, han som … han som ska … dö. Att veta det, jag vet inte om jag skulle kunna …

– Det är hemskt att se någon så sjuk, någon som står en nära. Och man kan ingenting göra. Hur ska man själv dö? Tänker du på det någon gång?

202

Peter skakade på huvudet och blev tyst.

– Kanske inte just själva döden, men vad som ska orsaka den. Tur att man inte vet i förväg, sa han till slut.

– Men om man gör det? fortsatte Jonas.

– Det gör man väl inte?

– Om man har samma sjukdom, då kommer man väl att dö på samma sätt?

– Kanske inte, vi är ju alla olika.

– Jag ska ha en skorpa, sa Jonas. Med smör på. Du har inte ångrat dig?

– Jag tar nog en skorpa i alla fall.

Jonas smög sig upp på morgonen, försökte vara så tyst som möjligt för att inte störa sina gäster. Åt en snabb frukost och åkte iväg till jobbet. Han skulle till företagsläkaren för en allmän hälsokontroll på förmiddagen, obligatoriskt för alla anställda. Det var bra med en anställning. Inga bekymmer med debet och kredit, bokföring och allt annat som egenföretagande förde med sig. En säker lön varje månad. Han ångrade sig inte.

Peter vaknade och fick tänka till var han befann sig. Det var så tyst. Morgonljuset silade in genom en glipa i rullgardinen. Klockradions röda siffror lyste förmiddag och han satte sig tvärt upp. Tittade sig omkring. Krister sov lugnt på hans högra sida med lakanet nedhasat till midjan, revbenen syntes tydligt mot blek, stramande hud. Så magra hans armar var. Peter motstod frestelsen att sträcka ut handen och röra vid honom. Han fick inte väcka honom, han behövde få sova ostört.

Peter lade sig ner igen. Han kunde gott unna sig att sova en stund till han också.

Men det gick inte att somna om. Det var omöjligt att inte lyssna till Kristers andetag. Tankar han inte ville tänka, tvingade honom till sist ur sängen och ut i köket.

Först kaffe, sedan en nypa frisk luft. Han tänkte ta en promenad för att se var Jonas jobbade någonstans. Kanske kunde det finnas en plats där för honom också någon gång i framtiden. Sedan, när …

Han kunde inte hjälpa att han fick tårar i ögonen.

– Ja tack, jag kan också ta en kopp kaffe.

Peter vände sig häftigt om och spillde ut kaffebönor över diskbänken.

– Oj vad du skräms.

– Jag är inget spöke än.

203

– Säg inte så där. Jag hörde dig inte.

– Förlåt, sa Krister och gäspade stort. Har du sovit gott?

– Ja. Och du?

– Som en stock. Har inte hört ett ljud på hela natten.

– Hur mår du? Peter försökte tolka Kristers ansiktsuttryck, se igenom fasaden.

– Lite snurrig, men det blir bättre när jag fått något i mig.

Krister hade lakanet svept kring kroppen. Han sjönk ner på en av köksstolarna och drog fingrarna genom håret.

– Glömde kammen tror jag.

Krister åt en halv smörgås och drack tre klunkar kaffe. Peter noterade att det var allt han fick i sig. Det gick inte att leva på det där lilla.

– Ska du inte ha mer?

– Det räcker så.

– Om du vill ha något annat, kan jag springa ut och handla.

– Jag är inte sugen på något, sa Krister. Jag tar resten av smörgåsen sen.

– Vill du gå och lägga dig igen?

– Pjåska inte med mig. Jag går och duschar nu. Vi kanske kan gå ut en liten sväng om en stund.

– Orkar du det då?

– Frisk luft retar aptiten, sa Krister med en liten glimt i ögat. Och vi behöver ju inte gå så långt. Jag antar att du har egna planer för dagen. Jag ska ringa och prata lite med David när vi kommer tillbaka. Han måste få veta hur det är med mig.

– Strunt i hans forskning. Du måste tänka på dig själv nu.

Krister försökte sig på ett leende, men lyckades inte övertyga Peter om att han hade så värst mycket ork.

Peter smög sig intill honom och lade sin kind emot hans.

– Jag skulle göra vad som helst för att få dig frisk igen, sa han med tårar brännande i halsen.

– Det enda jag vill, är att du är kvar hos mig, sa Krister och lät handen smeka Peters nacke.

Denna mjuka böj med sina lena fjun. Han älskade att låta fingrarna leka i den lilla gropen som blev när Peter förnöjt böjde huvudet bakåt.

– Jag behöver dig, sa Krister. Behöver ha dig nära mig.

– Jag lämnar dig inte, sa Peter och försökte göra rösten stadig.

Peter kämpade med tårarna. Han ville vara stark.

204

– Du ska fortsätta vara stolt för den du är, fortsatte Krister och smekte undan Peters lugg från hans panna. Vi vet båda två att det inte är lätt, men man kan inte alltid orka. Man måste tillåta sig det också. Kom ihåg det.

– Du säger ju alltid att man ska stå på sig och inte ge efter för folks fördomar.

– Det kan finnas stunder i livet när man inte orkar, sa Krister. Vi är inte mer än människor. Det är just det vi är, människor.

– Jag ska orka, sa Peter, för din skull.

Krister hade gått och lagt sig tidigt. Han sov när Jonas kom hem från jobbet.

– Hur är det? viskade han till Peter, som dragit fram en stol och satt sig vid sidan om sängen.

– Han har feber. Dricker ingenting. Har inte ätit något på hela dan.

Jonas gick ut i köket, bredde några smörgåsar och bryggde en kanna kaffe.

Krister vaknade inte.

De satt hos honom på varsin sida om sängen. Tysta.

Rossliga, skrällande hostattacker gjorde Krister stundtals blå i ansiktet och helt utmattad. Febern var oroväckande hög, trots febernedsättande medel.

De kunde ingenting göra mer än att sitta hos honom, försöka ge honom att dricka och svalka honom med fuktiga handdukar.

De hade förberett sig på det här, men kunde man egentligen någonsin bli förberedd? Ångest tog en allt större plats i rummet.

Krister började bli blossande röd i ansiktet och rosslade nu vid varje andetag. Febern steg ytterligare. Han kämpade med hostan och slemmet, som inte ville lossna.

När han till slut började yra, tittade Jonas stint på Peter. Han stod inte ut längre.

– Han måste ha hjälp. Han lider. Han ska inte behöva ha det så här. Jag ringer efter en ambulans.

– Nej, nej, Krister skakade på huvudet.

Han var omtöcknad, men hörde vad de sade. Han ville inte ha någon hjälp.

Peter hade fått hjärtklappning.

De kunde inte bara sitta overksamma och se på, det fanns ju medel att lindra symptomen med.

Peter fångade Jonas blick och nickade till honom i samförstånd. De måste ringa efter ambulans. Det var för Kristers eget bästa. Han kunde inte tänka 205

klart. Någon annan måste ansvara för att rätt beslut togs.

Peter torkade Kristers panna. Han var brännhet. Han förtjänade den bästa vård och de tillgängliga resurser som fanns att få, och de fanns bara på sjukhuset.

Ambulansen kom och Krister lyftes varsamt över på båren. Hans trötta huvud sjönk ner mot kudden, en syrgasmask träddes över näsan och munnen.

Så spände de fast honom och bar ut honom.

Han protesterade inte längre. Såg inte upp, blundade hela tiden.

– Åk med du, sa Jonas. Jag ringer till de andra och berättar; jag kommer efter sedan.

Peter följde med i ambulansen, insisterade på att få sitta hos Krister. Höll honom i handen, försökte trösta. Det lät tafatt.

Krister blundade fortfarande.

Peter våndades. Det här måste vara det enda rätta att göra. Att hjälpa honom. Ändå kändes det fel.

De var snabbt framme vid sjukhuset. Akutmottagningens personal tittade på Krister och sedan på Peter och tog därefter ambulansmännen avsides.

De viskade sinsemellan och tittade på Krister igen. De visste nog vad han var för en.

Peter såg deras blickar. En stor klump växte i magen och han fick metallsmak i munnen.

– Jaha, så går det, sa en manlig sjukskötare och snörpte på munnen innan han satte på sig ett munskydd.

Han ville inte befatta sig med de vämjeliga typerna. Komma här och kanske smitta ner andra. Det måste finnas någon annan som kunde ta hand om dem.

Han hämtade en läkarkandidat och satte ett papper i handen på honom, att skrivas under för vidare transport till annan klinik.

Läkarkandidaten tyckte inte om att bli tillsagd av besserwissersköterskor vad han skulle och inte skulle göra. Han hade i alla fall mer utbildning än de, även om erfarenheten inte var så stor. Han gick och hämtade sin handledare, en läkare med flera år på nacken och tillsammans tog de upp en snabb anamnes.

– Och det här ska vi behöva ta hand om, suckade den äldre läkaren.

Självförvållat är vad det är. Han får skylla sig själv. Vi kan inte lägga några resurser på det här och riskera att vår utrustning kontamineras och vår per206

sonal smittas. Akuten är inget ställe för honom. Isolering, munskydd och handskar är vad som gäller.

Han satte en stor stämpel på pappret framför sig «SMITTA» och dirigerade ambulansmännen att föra honom till infektionskliniken. Sedan gick han raka vägen och spritavtvättade händerna, bytte kläder och gurglade sig med hundra milliliter steril koksaltlösning.

207

Kapitel 48

Infektionsöverläkare Pihlblad höll sittrond med sin personal. Samlade runt det stora konferensbordet gick man igenom det senaste dygnets nytillkomna patienter och beslöt om vilka åtgärder som skulle vidtas: provtagningar, undersökningar och behandlingar. Underläkarna kände pressen på sig att redovisa fallen så utförligt som möjligt. Ingen ville behöva utstå överläkarens granskning av otillräckliga eller rentav felaktiga kunskaper. Åtskilliga var de patienter med svåra infektioner orsakade av hiv som åkte in och ut på kliniken. Och det var inte bara homosexuella. Vem som helst kunde vara smittad. Det var en oroväckande sjukdom med många frågetecken omkring sig, vilket ställde krav på att man kontinuerligt höll sig uppdaterad.

– Är det via blodet man smittar? undrade en läkarkandidat.

– Ja, men inte bara. Även andra kroppsvätskor kan smitta, till exempel sperma och saliv.

Huden är en barriär mot smittämnet, förklarade överläkaren för de studenter som satt med vid bordet. Intakt hud, vill säga. Slemhinnor och skadad hud är däremot en väg för smittämnet att ta sig in i kroppen.

– Varför är det så många homosexuella män som drabbas?

– Man har kommit fram till att just tarmens slemhinna innehåller stor mängd celler som är mottagliga för infektion och som dessutom transporterar smittämnet vidare ut i kroppen.

– Det förekommer ju analsex hos vanligt folk också.

– Visst, och det lär dyka upp fler fall även hos, som du säger, vanligt folk.

En av underläkarna bläddrade bland journalbladen och sa: – Vi har två stycken aidssjuka i ungefär samma skick. Hur ska vi kunna hjälpa dem?

– Ja, fortsatte överläkare Pihlblad, vi har Bo Bengtsson på rum 2. Han är inte homosexuell, men har med största sannolikhet delat en och annan injektionsspruta med andra. Blodsmitta således. Levt ett hårt liv, narkotika, 208

kriminellt belastad. Och på rum 3 har vi Krister, homosexuell, läkare och med ett mycket dåligt allmäntillstånd. Han har provat en del mediciner genom åren och förmodligen har det bromsat upp utvecklingen, men det vet vi med säkerhet ingenting om. Den dokumentationen ligger hos annan vårdgivare, oåtkomlig för oss.

– Är det lönt? undrade en av underläkarna.

– Lönt att behandla? Ja, vad säger ni andra? Överläkare Pihlblad tittade sig omkring bland avdelningsläkare, underläkare och kandidater. Ska vi inte göra vad vi kan för att hjälpa alla? Eller?

Ingen sade någonting, det var ett känsligt ämne.

– Medicinen är dyr, sa en av kandidaterna, som gärna ville visa att han var åtminstone lite insatt i den behandling som stod till buds. Och man vet ju inte om den verkligen hjälper.

– Om ett preparat hjälper vet vi inte, sa överläkare Pihlblad och gjorde en konstpaus, förrän vi har provat, tillade han med ett litet leende i mungipan.

Vi ska naturligtvis behandla och noga följa effekten av densamma, dokumentera och dra slutsatser därav.

Kollegerna hummade.

– Nu är det bara ett litet dilemma här, fortsatte överläkare Pihlblad och sköt upp glasögonen i pannan. Som kandidaten så riktigt påpekade nyss, medicinen är dyr, och det finns inte obegränsad mängd av den heller. Just nu har vi bara så vi kan behandla en av våra patienter. Ny sändning är på väg från USA, men det kan dröja ännu någon vecka innan vi får hit den. Vi måste välja.

Han tittade ut över sina kolleger som om han förväntade sig ett avgörande svar från dem. Men ingen sade något.

– Hur ska vi prioritera? fortsatte han. Är det upp till vårt godtycke eller finns det kriterier?

– Ge Bengtsson på tvåan medicinen, sa någon.

– Varför?

– Han har haft ett tufft liv, han borde få en chans. Och han har en son.

Krister är i alla fall läkare och borde haft förstånd att skydda sig. På något sätt får han kanske skylla sig själv.

– Vi vet ju inte heller vilka mediciner han redan tagit.

– De är i ett sent stadium av sjukdomen båda två, det vore kanske bättre att spara dosen till någon annan, som kanske har bättre nytta av den.

Plötsligt hade alla en åsikt och meningarna for i en strid ström över bordet.

209

Överläkare Pihlblad blev överraskad över det djupa engagemang som utspelades omkring honom. Han var van vid att fatta beslut av den här digniteten själv och hade väl innerst inne tänkt göra så även den här gången. Men de var trots allt ett team och han var tvungen att beakta alla synpunkter och infallsvinklar. Han önskade att det hade funnits klara direktiv i sådana här fall av svår prioritering. Skriftliga riktlinjer, svart på vitt. Nu var det inte så.

Majoriteten fann att Bo Bengtsson skulle behandlas. Det var inte mycket att invända mot det. Argumenten för, var helt adekvata. Att överläkare Pihlblad ansåg att man borde försöka rädda en kollega i första hand var förståeligt, men inte godtagbart som argument. Han förstod det så väl, men noterade nogsamt i journalen att beslutet inte var enbart hans. Han angav samtliga närvarandes fullständiga namn och titel. För säkerhets skull; man kunde aldrig vara nog försiktig.

Krister fick ett stöttande vätskedropp i vänsterarmen. I högerarmen togs blodprover och en nål sattes, redo att ta emot en blodtransfusion. Syrgasgrimman hjälpte honom att få extra syre till lungorna och blodet.

– Ska det vara nödvändigt allt det här? undrade han.

– Ditt blodvärde är lågt, det är därför du inte kan syresätta dig ordentligt.

Droppet är mest vätska och lite energi. Du ska se att du snart blir piggare av det här, sa sjuksköterskan och ställde med van hand in dropptakten.

– Jag vet inte om jag vill.

– Hur så? Vill du inte?

– Varför dra ut på det. Jag kommer ju ändå att dö. Och det är väl dags nu, antar jag.

– Doktorn har bestämt behandlingen, så det är bäst att vi gör som han säger, sa sköterskan och försökte se bestämd ut.

– Jag vill prata med honom, sa Krister. Jag vill inte ha en massa livsuppehållande åtgärder.

– Han går ronden lite senare. Du får prata med honom då. Tillsvidare gör vi som han har bestämt.

Sköterskan sorterade de olika rören med blodprover, röda, lila, gula och gröna korkar. Krister orkade inte bry sig om att fråga vad det var för prover.

Han struntade i vilket. Han överlämnade sig helt och hållet i sjukhusets vård, men det var hans rätt att säga nej och det tänkte han göra.

– Nu får du säga ditt namn och personnummer, sa sköterskan och kontrollerade att alla etiketter och provtagningsremisser stämde överens.

210

– Och om jag vägrar? Då kan du inte använda proverna eller hur?

– Trilskas inte nu. Du har ett ID-band på handleden, jag kan använda mig av det, men det underlättar om du säger det själv. Vänta bara tills vi pytsat i dig lite av allt det här som doktorn ordinerat, då är du glad att vi gjorde det.

Hon klappade honom vänligt på täcket och samlade ihop sina saker på en liten rullvagn.

– Du har en vän som väntar här utanför, sa hon på väg ut genom dörren.

Orkar du ta emot honom eller ska jag be att han kommer tillbaka lite senare?

Peter satt i infektionsavdelningens väntrum. Han ville vara i närheten av Krister, men kunde inte förmå sig att gå in till honom. Han och Jonas hade skickat honom till sjukhuset mot hans vilja. Men han behövde tas om hand, så visst var det väl ändå rätt det de hade gjort? Peters inre var i uppror.

Hans käraste vän låg därinne, dödssjuk. Peter orkade inte se vad sjukdomen gjorde med honom, orkade inte med känslorna det väckte. Men det var inte bara det.

Han orkade inte med tankarna som gnagde inom honom, misstanken om att han själv också var sjuk. Symptomen som Krister och så många andra uppvisat, samma symptom hade dykt upp i hans egen kropp. Kanske inbillade han sig. Kanske var det bara rädslan som yttrade sig så, men det gick inte att ignorera. Han hade inte sagt något till någon. Han ville inte veta.

Inte nu. Han var inte redo. Inte kunde de väl tvinga honom att testa sig?

En sköterska som sett honom sitta där länge, stannade till och undrade om det var Krister han var där för att träffa.

– Du kan gå in till honom nu om du vill, sa hon.

Peter tittade förskräckt upp. Han ville sitta här en stund till, förbereda sig mentalt. Samla sig.

– Nej, nej, sa han. Jag väntar på en bekant. Tack ändå.

Sköterskan nickade och gick vidare.

Peters hjärta bultade hårt. Ett försök att praktisera en av sina avslappningsövningar, stördes av en kvinna som kom in och satte sig ner i en fåtölj snett, mitt emot honom. Hon tog upp en tidning och bläddrade planlöst prasslande i den, samtidigt som hon sneglade på Peter.

Peter kände sig obehaglig till mods, visste inte var han skulle göra av händerna, visste inte var han skulle fästa blicken, kände sig iakttagen. Han reste sig upp för att gå och köpa en kopp kaffe, mötte kvinnans blick och hörde sig säga: 211

– Ska jag hämta en kopp kaffe till dig med?

Kvinnan sken upp.

– Tack, det var snällt, hemskt gärna.

Att röra på benen och ta sig för något, gjorde det lite lättare att vistas i miljön. Peter kom tillbaka med en liten bricka med två kaffemuggar och några smörgåsrån med smör på.

De drack sitt kaffe. Till sist sade kvinnan: – Jag väntar på min man, han är iväg på lungröntgen. Han har aids. Har du också aidssjuka i din bekantskapskrets?

För en kort sekund var det som om rummet snurrade.

– Jag är här som stöd åt en god vän, sa Peter undvikande och tittade ut genom fönstret.

Han blev överrumplad av den direkta frågan och skämdes samtidigt för att han inte sa som det var. Och något vidare stöd var han väl inte heller där han satt. Egentligen tyckte han mest synd om sig själv, kom han fram till.

Kvinnan tittade ner i kaffemuggen och suckade högt.

– Min mans sjukdom har gjort att alla våra vänner har tagit avstånd ifrån oss. De är rädda. Ja, jag klandrar dem inte, men det är ensamt.

Och jag är inte smittad, tillade hon, men ingen tycks lita på det.

Hon suckade igen.

– Så du har testat dig? frågade han.

– Naturligtvis, sa hon förvånat. Har inte du?

– Det har inte funnits någon anledning.

Kvinnan såg på honom och han förstod att hon visste att han ljög. Han kände hur färgen steg i ansiktet och sträckte sig efter en tidning att dölja sig bakom.

Peter tänkte på det kvinnan sagt. Att alla i ens omgivning tog avstånd, var rädda för att smittas, såg ner på en. Han ville inte vara med om det. Att vara homosexuell var tillräckligt. Han fick inte vara sjuk också. Ännu en sköterska kom ut i väntrummet och tittade frågande på Peter: – Peter? Är det du? Det är telefon till dig, följ med mig, du kan ta samtalet här inne.

Peter följde efter och tog luren. Det var Jonas. Han grät.

Peter tog ett stadigare grepp om telefonluren.

– Har det hänt något?

– Är … är Krister …? Jonas hade svårt att få fram orden.

– Inget nytt, sa Peter. Han får vård, det är stabilt. Lugna ner dig. När 212

kommer du hit?

– Peter, jag är sjuk!

– Hurdå sjuk?

– Jag är smittad. Fattar du? Krister måste ha smittat mig. Hur kunde han?

När han visste.

Orden träffade obarmhärtigt, trasade sönder något. Peter stirrade tomt framför sig, kramade luren hårt.

– Hallå! Är du kvar? Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

– Har du testat dig?

– Det behövs inte Peter. Jag känner väl igen symptomen. Och proverna som togs på företagshälsovården visade tecken på att jag har en infektion i kroppen. Jag har ju sett det hända på nära håll. Jag är säker. Hur kunde han utsätta mig för det här? Oss alla, vi har ju levt tätt inpå varandra så länge.

– Om du inte testat dig, så vet du inte säkert om det verkligen är så.

Svartsjukan bet honom hårt medan rädslan fick ett allt djupare fäste.

– Det är slut med mig, hulkade Jonas. Jag vill inte sluta som han.

Sköterskan kom in i rummet och gjorde ett tecken att hon ville åt telefonen.

– Jag måste lägga på, sa Peter. Kom hit så får vi prata mer.

Men Jonas hade redan lagt på luren.

Peter gick villrådigt ut i väntrummet igen. Tusen myror sprang planlöst irrande runt i hans kropp. Det gick inte att sitta kvar här. Krister fick förlåta honom, han måste hem till Jonas. Han skyndade genom korridoren, ut genom entrén och halvsprang bort till busshållplatsen. Det här var inte likt Jonas. Måste han krisa just nu. Nu när de borde vara hos Krister.

Nästa buss skulle inte komma förrän om femton minuter och Peter tog ett snabbt beslut att gå inom konditoriet intill och köpa med sig varsitt wienerbröd. En kopp kaffe och något gott till brukade ha positiv inverkan på upprörda känslor. Det visste han av erfarenhet. De behövde varandra nu, de måste tillbaka till Krister på sjukhuset.

I dörren mötte han Agneta, som genast sken upp igenkännande för att genast få ett spänt uttryck i ansiktet.

– Jag hörde, sa hon, Kristina ringde. Vi ska hälsa på honom senare. Har du varit där? Du ser trött ut.

– Agneta, sa han, jag är orolig.

Hon lade en hand på hans arm.

– Jag förstår, det är …

213

– Krister får vård, men det är Jonas, han ringde nyss. Han mår inte bra.

Jag måste dit. Kan du inte följa med? Han behöver stöd. Snälla.

Agneta såg på Peter att det nog var fråga om stöd till dem båda två och tvekade inte att säga ja.

Väl framme tog de trapporna upp till Jonas lägenhet och ringde på dörren.

Ingen öppnade.

– Konstigt, sa Peter.

Han ringde på igen, långa signaler. Han bankade på dörren och ropade genom brevinkastet, men möttes bara av tystnad.

– Han verkar inte vara hemma, sa Agneta. Han har väl åkt iväg till sjukhuset.

– Det var inte länge sedan han ringde mig. Han mådde inte bra. Han var sig inte lik. Han kanske ligger därinne avsvimmad.

Peter gjorde ett nytt försök med brevinkastet.

– Jonas! Öppna. Det är jag, Peter. Jag har Agneta med mig. Vi har köpt wienerbröd och vill ha kaffe. Öppna nu.

– Låt mig försöka, sa Agneta och stöttade sig på dörrhandtaget.

Dörren gled upp.

– Det var öppet, sa hon, då går vi väl in. Hallå!

Peter gick bort till sovrumsdörren, som stod på glänt, knackade försiktigt och sköt upp dörren. Han gav till ett halvkvävt rop och sjönk ner på knä.

Jonas ögon stirrade livlöst på honom, där han hängde i en snara från en krok i taket.

214

Kapitel 49

Det var som om tiden hade stannat i Huset. Ingen hade väl kunnat ana.

Jonas av alla.

Och Krister som låg på sjukhus och förmodligen inte skulle återhämta sig igen.

Det var för mycket på en gång och behovet att vara tillsammans och stötta varandra bestämde agendan för kommande dagar.

Man ringde återbud till alla patienter som kunde vänta, sköt behandlingar och terapier på framtiden. Det var hos Krister man ville vara och det var där deras tankar också var.

De nya studenterna, som nyligen gjort sig hemmastadda, erbjöd sig att hålla ställningarna. De som stod Krister närmast skulle naturligtvis vara hos honom. Själva gjorde de bättre nytta i Huset, sa de. De ville inte tillstå ens för sig själva att tanken på dödens närhet skrämde dem. Och fick man som student över huvud taget känna så?

Lättade över att ha en uppgift att fylla, passade de på att storstäda. Och sprittorka överallt.

*

De var där i rummet hos honom nu, hans närmaste vänner: Göran, Anders, Tomas, Peter, Agneta och Kristina. Krister verkade trivas med det. Han tittade upp emellanåt och försökte le, men de torra läpparna smärtade och leendet övergick i en grimas. Agneta var genast framme och fuktade hans mun och smorde hans läppar.

– Tack för att ni är här, viskade Krister och slöt de matta ögonen en stund.

Peter och Agneta tittade på varandra. De var tvungna att säga som det var, varför inte Jonas var där. Det var svårt, men det måste göras. Han skulle undra annars och det skulle inte gå att dölja upprördheten och sorgen de alla kände.

215

Peter satte sig på sängkanten, tog Kristers hand, tvingade sig att hålla blicken stadig in i hans och berättade vad som hänt.

Krister sa ingenting. Hans ögon sa desto mer, läpparna darrade och tårar rann på hans kinder. Kristina satte sig vid hans andra sida, torkade bort tårar, ömsom hans, ömsom sina egna. Så mycket sorg, smärta och uppgivenhet samlad i det här lilla rummet. Nästan så man kunde ta på det. Så svårt att bära, trots att de var många som delade bördan.

Krister svalde och drog efter andan som för att hämta kraft att säga något, men allt som kom över hans läppar var en suck.

Ingen annan kom sig för att säga något. I stundens allvar, vad fanns det att säga? Det var svårt att hitta något att prata om.

Det eviga tickandet från sekundvisaren på klockan över dörren, kändes som att nedräkningen hade börjat. Peter kom på sig själv med att sitta och stirra på klockan, räkna sekunderna och undra hur länge det skulle dröja …

Tomas började lågmält sjunga på en sång för att bryta tystnaden och dämpa tidens gång.

Nu tittade Krister upp igen.

– Ni behöver inte … började han.

– Vi vill vara här hos dig, sa Tomas. Har du ont?

– Huvudet.

– Du kan säkert få något smärtstillande.

– Nej. En lätt knackning och dörren öppnades. Stefan och Mats kom in med två bärkassar.

– Tänkte ni var hungriga, sa de och dukade upp smörgåsar, mineralvatten och ett par flaskor vin.

Anders började genast hälla upp.

– Men passar det sig? undrade Göran. Fast å andra sidan, när den dagen kommer och det är jag som ligger i sjuksängen, då vill jag också ha mina vänner omkring mig, som dricker vin och … beter sig som vanligt. Det vill jag. Kom ihåg det Anders.

Göran lät sin hand glida över Anders arm, ned mot handen och kramade den.

Anders gick fram till Krister med ett glas för att han skulle få smaka. Krister jämrade sig när Anders försökte rätta till huvudkudden.

– Ska du verkligen inte ha något smärtstillande? sa Peter med bekymrad min.

216

– Vin. Det bedövar.

Krister drack en klunk av vinet och lät drycken och omtanken uppfylla hans inre. Han log och slumrade bort en stund medan hans vänner runt omkring honom åt och drack under lågmält samspråk.

Agneta hade tagit med sig en flaska hudolja som hon började massera Kristers fötter och ben med.

– Skönt, mumlade han.

Sakta, mjukt och metodiskt med fjärilslätta fingrar, smorde hon hans fötter, tår och underben. Huden var så torr.

Peter hällde upp mer vin.

– Ska du inte ha dropp? sa han till Krister. Varför ger de dig inte mer dropp? Du dricker ju knappt något. Du behöver vätska och näring. Ska jag kalla på en sköterska?

Krister försökte le, men åstadkom bara ännu en grimas.

– Mer vin, sa han svagt.

Peter skakade på huvudet, höjde huvudgärden på sängen och satte glaset till Kristers mun. Han drack ett par klunkar. Peter torkade honom om munnen och lät handen samtidigt smeka hans kind.

Krister sjönk tillbaka mot huvudkudden och slöt ögonen. Snart slumrade han till igen.

Vännernas samtal blev mer lågmält och stannade till sist av. Alla iakttog Krister, skiftningarna i anletsdragen och andetagen. Peter ville ge honom mer att dricka, men Krister reagerade inte.

– Han sover. Väck honom inte.

Andetagen blev långsammare och upphörde helt emellanåt. Tystnaden var kompakt … tills andetagen kom tillbaka … och tystnade … och kom igen.

Stämningen i rummet hade med ens blivit annorlunda. Spänd och avvaktande.

Kristers andetag blev allt mer ytliga. Nästippen och kinderna vitnade.

Peter höll honom i handen och lät sina tårar droppa ner på sängtäcket.

Andningsuppehållen blev längre och längre och andetaget man väntade på kom till sist aldrig. Ansiktsdragen slätades ut och allt blev stilla.

En lång stund var det alldeles tyst i rummet. Bara sekundvisarens tickande hördes. Peter smekte Kristers kinder och började sedan gråta högt.

– Det är över nu, sa Anders och gick fram och kysste Kristers panna.

217

Kapitel 50

Marianne förstod genast hon fick syn på Kristina vad som hänt. Hon hade väntat på det. Kämpat med det ofrånkomliga, oförmågan att kunna hjälpa, att inte ens vara där, orkade inte se hans lidande, hennes älskade son. Varför?

De föll i varandras armar, grät ut sin sorg och saknad.

– Jag orkade inte, sa Marianne. Borde jag varit där ändå? Övergav jag honom?

– Mamma, han hade dem han älskade omkring sig. Vi var hos honom hela tiden. Han visste att du tänkte på honom och han förstod att du inte orkade.

Han skulle aldrig begära det av dig. Det vet du.

Kristina fick berätta om och om igen hur fint det varit i sjukrummet, hur lugnt och stilla han somnat.

– Jag vill se honom, sa Marianne till slut. Jag vill ta farväl ordentligt.

– Vi åker tillsammans, sa Kristina. Och jag tror att Peter vill vara med och göra honom i ordning. Jag ska ta reda på när det passar, så hämtar jag dig.

– Det blir bra, sa Marianne. Nu åker vi och berättar för Johan.

*

Sent på eftermiddagen fick överläkare Pihlblad besök av en man, som presenterade sig som David Arman. Han hade hört talas om honom. Framstående forskare och föreläsare. Försökte ignorera ett styng av avund medan han ingående studerade det papper som lades fram för honom, undertecknat av Krister. David skulle ta hand om kroppen, obducera den och ta slutliga och kompletterande prover rörande aidsforskningen. Överläkare Pihlblad granskade texten från början till slut ytterligare en gång, förvissade sig om att det var i sin ordning.

– Är det Nobelpriset som hägrar? undrade han och tittade på David Arman över sina läsglasögon.

– Indirekt ja.

218

Indirekt? Vad menade han med det? Överläkare Pihlblad brydde sig inte om att fråga.

*

Marianne och Kristina hade kommit överens med Peter och Göran att de tillsammans skulle göra i ordning Kristers kropp och därefter gå till begravningsbyrån för att ordna med begravningen.

Man samlades utanför sjukhusets kapell med rödkantade ögon och allvarsamma anletsdrag. Marianne hade en liten bukett blommor i handen.

Peter höll Kristers favoritskjorta hårt tryckt mot bröstkorgen, tvättad och struken. Marianne såg igenkännande på skjortan, sträckte ut en hand och klappade först tyget, sedan Peters kind. Man kramade om varandra, torkade tårar, snöt sig och mobiliserade kraft att gå in.

Göran tog på sig uppgiften att föra deras talan.

– Han är inte kvar här, sa damen i receptionsluckan.

Göran trodde inte att han hörde rätt. Inte kvar?

– Men, var är han då? Vi har ju bestämt att vi ska komma. Hans familj, vi är här nu för att göra honom fin.

Det kunde inte stämma. Göran förtydligade deras ärende, upprepade tidpunkten, dag och klockslag som det var bestämt.

– Neej …

Göran fick ta stöd med händerna mot disken. Han kastade en hastig blick mot Marianne. Det här fick inte vara sant. Det var omöjligt. Han blundade, tog ett djupt andetag och försökte hålla rösten stadig och i normal samtalston: – Vill ni vara snäll och reda ut det här. Det måste föreligga ett missförstånd.

Damen i receptionen såg olycklig ut och bad dem sitta ner. Hade hon gjort något fel? Det hörde inte till vanligheterna att det kom folk och gjorde anspråk på de avlidna. Det brukade alltid vara känt folk från sjukhusets patologavdelning och begravningsbyråerna som skötte om den saken. Inte som nu. Att anhöriga kom hit. Hon tittade sig sökande omkring efter räddning.

Det måste finnas ett transportpapper någonstans. Hennes fingrar darrade när hon gick igenom högarna som väntade på att arkiveras eller skickas vidare. Kroppen kunde ju inte bara ha försvunnit. Usch, nu började hon bli 219

nervös, fick svårt att tänka klart, började nästan fnittra. Det kunde inte vara hela världen att bli av med en som redan var död. Hon kände en värmande rodnad stiga upp längs halsen och göra hennes kinder blossande. Där, titta där. Där var det. Pappret som bekräftade att hon hade rätt. Det var då för väl. Hon tog på sig en samlad min och gick för att hämta sin chef. Han fick informera de anhöriga. Det var inte hennes sak.

Äntligen fick de besked. Kristers kropp hade blivit förd till obduktion på forskningsenheten i Stockholm där Krister samarbetat med dr David Arman.

Helt enligt Kristers önskemål. Han hade skänkt sin kropp till forskningen.

Chefen för patologen ville förtydliga sig ytterligare och försäkrade att det fanns klara papper på detta och att det gick bra att titta på dem om man så önskade. För att kunna planera begravningen fick man alltså kontakta dr Arman.

– Han har alltid gått sina egna vägar, sa Marianne med samlat lugn. Göran, är du snäll och tar kontakt med herr Arman? Vi ska göra Krister fin som planerat. En annan dag.

– Egentligen borde man inte bli förvånad, sa Göran.

*

Telefonsamtalet som måste göras, fick Mariannes ben att börja darra så pass att hon fick sätta sig ner.

– Helge, det var länge sedan …

Det var inte mer än rätt att han fick veta.

220

Kapitel 51

Släkt och vänner var samlade till en minnesstund i Huset. Mats och Stefan hade gjort i ordning en buffé, dukat och dekorerat. Högtidligt, men ändå enkelt och trivsamt. Lågorna från stearinljusen fladdrade i takt med de lågmälda samtalen.

En skeds klingande mot porslinet fick samtalen att tystna och blickarna att vändas mot Lärljungas kommunalråd, som reste sig upp och klarade strupen: – Jag vill beklaga, sa han. Å kommunens vägnar. Beklaga förlusten. Förlusten av en fin människa, en son, en bror, en kollega, en vän. Vi i kommunen hoppas att detta inte innebär att Huset stängs. Ni har tillfört mycket gott. För många.

Han satte sig ner och tog en stor klunk ur sitt glas.

– Tack, sa Anders. Huset lever vidare. Vi stannar. Tack för att du kom.

Snart var de lågmälda samtalen åter igång. Tallrikar och glas fylldes på.

Det hade kommit som en överraskning att Krister donerat sin kropp. Han hade aldrig nämnt det och ingen hade ens reflekterat över möjligheten, men alla var överens om att det var helt i stil med hans sätt att tänka.

David Arman, som delat mycket av sin tid med Krister, var speciellt inbjuden att närvara. Man hade så många frågor, som man hoppades kunna få svar på angående hans och Kristers arbete tillsammans, om forskningen och om sjukdomen.

Han försökte berätta så gott det gick i allmänna ordalag.

– Det finns mycket mer att säga, sa han och när jag fått de sista kompletterande provsvaren, hoppas jag att de ska kunna bidra till att forskningen tar ytterligare ett steg i rätt riktning. På så vis fortsätter Krister sitt arbete.

Vi är alla ledsna och bedrövade över hans öde nu, att han inte fick fortsätta vara hos oss och arbeta vidare. Men ni får trösta er med att han ju faktiskt gör det ändå, om än på sitt vis. Och jag hoppas och tror att vi en dag ska finna botemedlet för den här sjukdomen. Och då gagnar det hela mänskligheten.

221

Det Krister har gjort genom sitt arbete och genom att donera sin kropp, är en viktig del i detta, det måste vi komma ihåg.

David Arman gjorde en paus och höjde sitt glas.

– Nu tycker jag att vi skålar för att just vi fick lära känna honom.

– Det var ett vackert tal, viskade Marianne till sin dotter. Tänk att det skulle sluta så här.

Hon kunde inte låta bli att tänka tillbaka på Elisabet och på Johannes begravning. Nu var båda deras söner borta. Hon torkade sig i ögonvrån med sin fuktiga näsduk.

Kristina klingade i sitt glas och reste sig upp. Det var dags för henne att säga något till alla nu. Hon vecklade med darrande händer upp ett papper hon haft i fickan.

– Krister har något mer han vill säga, sa hon.

Hon svalde, försökte hålla händerna stadiga.

– Det här är vad han skriver, hon började läsa från pappret: «Kära vänner. Som ni vet har jag ställt upp i kliniska prövningar som har varit ett led i David Armans forskning. Jag har gjort det för er skull, för andra människors skull, fullt medveten om de risker som fanns. Beslutet har helt och hållet varit mitt eget. Jag var sjuk. Jag hade inget att förlora, däremot mycket att vinna. För att fullgöra min del har jag därför lämnat min kropp till David för att han ska kunna slutföra sin undersökning av läkemedlens verkningar och biverkningar. Resultatet kommer att föra forskningen framåt. Jag har gjort vad jag har kunnat.

Kära vänner, fortsätt kämpa. Jag älskar er.»

Rösten svek henne och Kristina satte sig ner med tårarna rinnande utmed kinderna. Marianne räckte henne en näsduk och klappade henne på handen.

Sedan tog Marianne hand om pappret, vek noga ihop det och stoppade ner det i sin väska.

– Se, sa David Arman och tittade ut genom fönstret. Aprilväder, det snöar.

Alla vände sina blickar ut och mycket riktigt, stora vita flingor dalade sakta ner från himlen. Det var nästan som om Krister var närvarande och ville lägga ett lugn över världen.

– Det är någon där ute, sa han plötsligt.

Peter reste sig upp och gick fram till fönstret. Personen som stod där ute hade ett tunt snölager på kläderna.

– Han bara står där. Varför kommer han inte in?

222

– Jag går ut och ser efter, sa Göran.

Han kom strax in igen tillsammans med en äldre man, som blev stående i dörröppningen.

– Helge! utbrast Marianne och reste sig upp. Helge, du kom.

Hon gick fram, tog honom vid armen och beredde sittplats åt honom bredvid sin egen.

Kristina tog i hand, hälsade och tittade frågande på Marianne.

– Det här är Helge Andersson, sa Marianne, en speciell vän till familjen.

Helge, det här är min dotter Kristina.

– Helge Andersson, upprepade Kristina långsamt som om hon smakade på varje stavelse.

Hon studerade honom ogenerat utan att släppa taget om hans hand.

Marianne kände igen blicken.

– Kristina, sa hon så diskret hon bara kunde, tänk inte ens tanken. Det hade inte Krister velat.

223

Epilog 1998 Min älskade bror. Han dog alltför ung, men har på sätt och vis ändå fått evigt liv.

Han lever vidare genom den insats han gjorde och genom att historien berättas.

Hans vänner fortsätter den gärning han påbörjade.

Forskningen fortskrider. Sjukvården förbättrar möjligheterna till överlevnad och ett bra liv. Upplysning förhindrar smittspridning. Attityderna förändras.

Jag ska naturligtvis göra vad jag kan för att hjälpa till. På mitt sätt.

Sorgen förlamade delvis min handlingskraft. Länge funderade jag över vad jag skulle kunna bidra med. Jag? En tanke slog rot och efter ett par år visste jag vad jag skulle göra.

En utställning. Av alla foton som jag tagit på Kristus och hans vänner. De allra bästa.

Och nu är det dags.

Bilderna kommer inte att användas som de är. Det vore inte rätt mot hans vänner. De är utsatta nog ändå.

Men jag har människor i min närhet, som gärna har ställt upp. Som vill gestalta Kristus och de han hade omkring sig, på nya bilder. Fotografier som jag har arrangerat och regisserat.

Bilderna skildrar händelser i hans liv och tar fram de små detaljerna, som är nog så betydelsefulla. Speciella händelser, såväl som vardagliga, båda lika viktiga.

Det här ska bli mer än en fotoutställning. Det ska bli konst. Och mer ändå.

Stora, verkligen stora bilder ska det bli, där åskådaren kan känna sig närvarande i själva bilden. För att komma honom verkligt nära. Ja, just så.

Detta vill jag visa, föra vidare min brors budskap, få folk att reagera och debattera. Det får bli mitt bidrag.

224

Ingenting av det Kristus åstadkom ska få falla i glömska. Det har jag lovat honom.

Och namnet på utställningen är givet. Den ska heta «Min bror Kristus».

225