prolog
på sjukhusbalkongen och känslan av svindel är så stark att jag darrar. Inte på grund av höjden över marken. Utan av det besked som jag just fått. Hela min tillvaro är plötsligt satt i gungning. Avsatsen känns som ett sluttande plan, rakt ner i helvetet. Jag stirrar ner över räcket, mot avgrundens djup. Kramar krampaktigt det kalla järnet. Blinkar mot tårarna. Jag känner mig tom. Apatisk. Söker ögonkontakt med min fru Carin och tänker: Är det inte lika bra att vi hoppar? Det finns väl ingen jävla mening att leva nu? Bara några veckor tidigare har jag stått på Cirkus i Stockholm inför en publik som dränkt mig i applåder. Jag har varit den hyllade och beundrade. Nu stirrar jag mot himlen och ser molnen bilda en konstig formation och hoppas för ett ögonblick att allt är en dröm. Jag önskar att någon ska komma och väcka mig och säga: ”Pär, det är ingen fara.” Nu är det april 2007. Platsen Uppsala Akademiska sjukhus, avdelning 95 B. Jag är trettiosju år gammal och sedan drygt tio år tillbaka ledare för en teaterverksamhet med utvecklingsstörda jag kliver ut
prolog
9
i Hudiksvall. Jag har ett av de mest fantastiska jobb man kan tänka sig. De senaste åren har jag rest landet runt och föreläst om det som är viktigt för mig. Ofta under temat hur man ska få andra människor att växa, våga och tro att allting går, bara man ger sig tusan på det. Jag älskar det och jag ser att människor tycker om att lyssna på mig. Jag är bra på att berätta hur andra människor ska göra. Jag får bra betalt för mina föreläsningar. Jag bjuds på kändisgalor. Och snart kommer jag att ta hela min teatergrupp ut på en resa som innefattar en långfilm, en dokumentärserie för teve, ett uppträdande i Allsång på Skansen och ett gästspel i New York med vår egen musikal ”Elvis” som med tiden ska ses av över 170 000 personer. Dessutom har jag en bok på gång, där jag tänker dela med mig av mina livserfarenheter. Den har alla chanser att bli både rolig och rörande. Har man haft förmånen att jobba med profiler som Toralf Nilsson, Maja Karlsson, Bosse Östlin, Sune Sjödin, och allt vad mina utvecklingsstörda vänner heter, finns det historier att ösa ur. Bra historier. Galna historier. Kloka historier. Sorgliga historier. Själv kallar jag mig normalstörd för att visa att vi alla hör ihop, att vi alla är del av samma mänsklighet, samma samhälle. Jag har svårt att anpassa mig till regler och hålla mig inom ramarna. Jag hyllar olikheter och särarter. Jag slåss för mångfald och integration. Och jag har aldrig satt mig själv på piedestal. Jag om någon vet att ingen kan vara tummen upp-glad hela tiden. Man får tillåta den mörka sidan att synas. Man får bryta ihop. Man får tycka 10 i huvudet på en normalstörd
att det man håller på med är skit. Bara man också kan se det fina och det som går att förändra. Att dölja sina tillkortakommanden är att dölja en del av sig själv. Så lyder min filosofi. Och människor har lyssnat och lärt. Sista åren har gått både i ett fruktansvärt tempo och i ett slags lyckorus. Mitt förändringsarbete med Glada Hudik-teatern börjar bli känt även utanför Sveriges gränser. Jag har alla skäl att vara stolt och glad. Men sedan bara några minuter tillbaka är allting förändrat. Alltsammans känns i ett slag fullkomligt meningslöst. Här på balkongen inser jag med full kraft att jag själv inte längre tror på alla mina teser. För vart tar all inspiration vägen efter att jag har lämnat scenen? Vad händer när man kliver ut ur konferenssalen och återvänder till åkeriet, energibolaget eller ålderdomshemmet? Hur använder man sig i vardagen av det jag sagt? När en motor skär, en kabel grävs av eller en senildement dam gråter efter sin katt – var finns alla mål då? I smyg undrar jag hur man dagligen ska orka tänka på alla budskap som förmedlas. Och kan inspiration verkligen hjälpa oss när det värsta händer? Det allra värsta? Det har väl hänt även tidigare att jag har släppt fram ett litet, litet tvivel på mina egna teser, på mina hyllade ”sanningar”. Ibland när människor har berömt mig och sagt att det jag gör är fantastiskt, att jag är en inspiratör med en ängels tålamod, så har jag velat skrika rakt ut: – Jag är inte alls så fantastisk som ni tror. Jag har massor av fel och brister. Jag älskar inte alla utvecklingsstörda på denna jord, det behöprolog
11
ver jag inte göra. Men jag älskar att få människor att växa. Jag är en envis jävel som vill se resultat. För det är bara resultaten som räknas. Jag är en entreprenör som vill utmana och blir besatt av saker jag brinner för. Men det jag märker nu, när en läkares ord har fått hela min verklighet att svaja, är att jag inte är någon särskilt modig människa. Plötsligt har jag ingen nytta alls av allt jag har lärt mig själv och andra. Min son har en dödlig sjukdom och för första gången i mitt liv ligger mitt öde i någon annans händer. Och då inser jag att jag har haft fel hela tiden: Allt är faktiskt inte möjligt. Jag stirrar än en gång ner mot den asfalterade gården nedanför. Tar ett djupt andetag. Plötsligt är jag en handfallen åskådare, den här scenen är det inte jag som regisserar.
12 i huvudet på en normalstörd
En v채ldigt ung P채r p책 sin plasttraktor
1. du skall icke s채tta f책glar i bur
glada hudik - teaterns resa
till New York började i Delsbo,
på en leksakstraktor av plast. Jag var bara fem år gammal men var redan Ringvägens självutnämnde sophämtare. På mitt lilla släp samlade jag ihop all den bråte som folk inte själva orkade slänga. Det var prylar som gamla cykeldäck, ihjälsparkade fotbollar, tidningsbuntar, hushållssopor och ris. Mamma tyckte att det hade gått för långt när jag kom hem med ett par trosor. Inget mänskligt avskräde var mig främmande. Väl hemma satte jag mig och sorterade det jag fått ihop. Fann jag något av värde – och det gjorde jag alltid – försökte jag sälja det till någon i kvarteret. Glad i hågen, med röda kinder, trampade jag runt där i min skyddade lilla värld samtidigt som jag gjorde vad jag kunde för att tillvaron skulle bli lite roligare, lite mera spännande. Lite större. Redan här började entreprenören i mig visa sig. Var det turnering i fotboll, var jag alltid den som fixade tejpen, benskydden och saften. Skulle det spelas ishockeyspel, klistrade jag flaggor på blomsterpinnar och övertalade mamma att sjunga nationalsången. Allt för att höja temperaturen några grader. Jag har nog alltid velat flytta tillvaron några tum. Liksom ta 1.
du skall icke sätta fåglar i bur
17
spjärn mot det där invanda, småtrista och se vad som då kan hända. Växer man upp i Delsbo, tre mil från Hudiksvall, en sömnig och ganska inskränkt men väldigt vacker och trygg byhåla dominerad av L M Ericsson, får man inte så mycket gratis. Inte när det gäller stora upplevelser i alla fall. Allt var och skulle förbli som det alltid hade varit. Där fanns inget Gröna Lund, inga lekland. Delsbo var känt för tre saker: spelmansstämman, Skäggmanslaget och knivmord. Någon hade tydligen dödat en länsman där en gång. Var fjärde vecka fick jag följa med mamma de tre milen in till Hudiksvall och titta i affärer. Det kändes nästan som att åka till månen. Ingenting kunde överträffa det – förutom de enstaka gånger då jag fick kliva upp på en scen. Då hände någonting. Min första roll var som kung i en skolpjäs på lågstadiet. Jag stod där, i röd mantel och en krona som klippts ur guldpapper, och insåg att det var det här jag var ämnad för. Att det var det här jag ville göra i framtiden. Inte vara kung, alltså. Utan att få byta skepnad för en stund. Vara någon annan. Ändå är det fel att säga att jag drömde mig bort. Jag var ett lyckligt barn, tror jag. Pappa drev en gummiverkstad, Noba, dit jag fick följa med ibland. Varje år var det min pappa som såg till att julgranen sattes upp på Blåsåsen. Jag var vansinnigt stolt när jag fick sitta bredvid honom i hans stora lastbil och titta ner på barnen som ivrigt väntade på leveransen. Men det var mamma jag stod närmast. Om hon reste bort var jag livrädd att ingenting hemma skulle fungera och att hon inte skulle återvända. Jag kände inte samma trygghet med pappa. Så lyckades han också bränna gröten på spisen. 18 i huvudet på en normalstörd
På det hela taget har jag inga minnen av någon stark samhörighet med pappa. Han reste mycket och var sällan hemma. Och det vore fel att säga att jag saknade honom när han inte var där. Det gav mig snarare en frihet. Jag hade en sex år äldre storebror, Björn, som befann sig på en helt annan våglängd än jag: han var den lugna, tysta typen. Vi bråkade aldrig, men hade heller ingenting gemensamt. Vi spelade båda fotboll och även om han var den av oss som hade den riktiga talangen hade han inte mina proffsdrömmar. Han ville hellre meka med bilar eftersom han till skillnad från mig också var tekniskt lagd. Till slut blev han kranmontör. En gång när vi var på Hemköp hemma i Delsbo, sexårige jag, mamma och tolvårige Björn, tjatade jag hål i huvudet på dem båda – jag ville ha precis allt i butiken. Björn sa inte ett ord på hela tiden. Men när vi väl kom ut gav han mig en smäll. Det var hans sätt att markera att så gör man inte. Följden blev att mamma tyckte synd om minstingen, lille Pär, trots att jag faktiskt förtjänade den där smällen. Det kan inte ha varit lätt för Björn. Ekonomiskt hade mina föräldrar inställningen att man skulle vara återhållsam med pengar, precis som de flesta i deras generation. Jag fick tidigt lära mig att om jag behövde fickpengar fick jag själv plocka bär eller panta flaskor. Och hade jag bestämt mig för en sak, oavsett om det gällde ekonomi eller något annat, gav jag mig inte förrän det blev som jag ville. Den attityden har hållit i sig. Jag har svårt att ta ett nej eller att acceptera att folk inte stöttar mina idéer. Det är både en god och dålig egenskap. Hade jag lyssnat på de motsträviga hade jag inte varit där jag är idag. Men det kan också leda till att jag inte 1.
du skall icke sätta fåglar i bur
19
delegerar och till följd av det går upp i limningen av stress. Man brukar säga att jag är väldigt generös. Jag tycker om att ge saker och nu när jag har råd med det ger jag ibland för mycket. En del har tolkat det som att jag ger i min iver att bli omtyckt av alla. När jag fick barn ville jag ge dem obegränsat. Jag är medveten om att det inte är bra att skämma bort barn materiellt, men jag vill att mina barn ska få det de vill ha, vilket nödvändigtvis inte är exakt vad de behöver. Kanske är det en kompensation för att jag inte alltid är närvarande, fysiskt eller mentalt. Ett klassiskt sätt att döva det ständiga dåliga samvetet. Själv var jag som barn ett emotionellt energiknippe, nästan översocial. Ringvägen gick runt i en cirkel. Mitt i cirkeln fanns Blåsåsen, ett grönområde där vi barn lekte allt ifrån ficklamps leken till sparka burken. Det bästa jag visste var att umgås i stora grupper, leka tjuv och polis och palla frukt från grannens trädgård. Vår specialitet var att dra upp en morot, ta en tugga och stoppa tillbaka den i hålet. Jag var lika spänd varje gång grannen skulle skörda sina grönsaker. Vi lekte i stora gäng i blandade åldrar. Som jag minns det fick alla vara med. Men om någon ändå var dum mot någon som var yngre eller underlägsen på annat sätt gick jag hem och tog en sked honung. Den stora förebilden var nämligen Bamse, världens starkaste björn. Han stod på de svagas sida och jag ville vara likadan. Jag minns inte om det hjälpte, men jag minns smaken av honung. Och viljan att hjälpa den svage. Men inte ens Bamse kan hjälpa alla. En kväll efter flera timmars lek begav vi oss alla hemåt, var och en till sitt matbord. 20 i huvudet på en normalstörd
Men när en av oss, en fyraårig flicka, skulle korsa en granngård snubblade hon och föll i en damm. Hela kvarteret letade efter henne och paniken var total. Jag glömmer aldrig synen när flickans mamma skrikande kom springande genom taggbuskarna med blod rinnande nedför benen. I famnen hade hon dotterns livlösa kropp. Jag förstod först inte att hon var död. Det var min första kontakt med döden. Först långt senare insåg jag vad som faktiskt hade skett. Det vimlade av dammar, bäckar och farliga ställen för barn i området. Och även om vår rörelsefrihet från den dagen blev mer begränsad var vi ändå inte lika påpassade som barn är idag. Idag blir jag galen när min son inte svarar i mobilen när han är hos grannen. Förr kunde ungdomar på tågluff i bästa fall ringa hem en gång i veckan. Teknikens utveckling har skapat ett kontrollbehov. Vi bygger en värld där vi kan bevaka varandra men ändå blir vi mer och mer rädda. Tänk om föräldrarna ändå var klokare på den tiden? De bedömde säkert också riskerna, men insåg att det inte går att skapa skyddsnät som täcker allt. Trots allt är det mycket få barn som förolyckas eller skadas svårt. Det är som i Astrid Lindgrens böcker, där ett barn klättrar högt upp i ett träd och hon säger något i stil med: ”Stör inte ungen. Du förstår, alla barn har lite av apor i sig.” För fåglar kan sättas i bur på olika sätt. Ett sätt är att kväva dem med sin egen omfamning. Att leva innebär alltid att ta ett visst mått av risker. Alla människor måste med tiden bryta sig loss från sina föräldrar. Den som inte tillåts göra det, blir nog en olycklig människa.
1.
du skall icke sätta fåglar i bur
21
*** När jag träffade min gamla lärarinna Sara Norberg påminde hon mig om att jag var allt annat än en mönsterelev. Jag inledde alltid läsåret längst bak i klassrummet och flyttades sedan fram, bänk för bänk, eftersom jag aldrig kunde hålla tyst, alltid hade en massa myror i kroppen och spring i benen. En rastlöshet som jag bär med mig än idag, det vet alla som försöker prata med mig i telefon, samtidigt som jag städar. Jag tycker att det går alldeles utmärkt att kombinera dessa storheter. Andra håller inte riktigt med mig. Jag kanske rentav hade en av de där bokstavskombinationerna man numera är så snabb att diagnostisera? Förmodligen ADHD. Generellt anser jag att vissa diagnoser i själva verket är en reaktion på den stress som stora grupper framkallar. Vi får se sidor hos barnen som vi uppfattar som onormala när det i själva verket är en naturlig bieffekt. I det här landet har vi blivit något av experter på att slå fast vad människor har för begränsningar. Istället för vad de faktiskt kan. Jag återkommer till det senare. Även om jag var social hade jag alltid en timme på dagen då jag behövde vara helt för mig själv. Det var som en ritual. Frös den där timmen av någon anledning inne, eller om någon kom in och störde, var dagen helt förstörd. Det var en stund av ensamlek. Det var då jag plockade fram mina plastsoldater och lekte krig. Eller låtsades att jag sålde däck som min pappa. En av mina favoritlekar var att sitta på mitt pojkrum och låtsas prata i telefon, göra affärer, skriva fakturor och planera leveranser runt om i landet. Jag var en ambitiös försäljare som sålde mängder av 22 i huvudet på en normalstörd
exklusiva däck till mina låtsaskunder. Kanske leker jag den leken än idag? Oavsett tror jag att det lade grunden till hur jag är idag. Jag är en entreprenör som kan tala för mig i de flesta situationer. Jag insåg nog tidigt att om jag inte själv hittade på saker att göra, om jag inte själv skapade lekar, klistrade flaggor och tog smygtuggor av grannens morötter, så hände ingenting alls. Då blev livet bara fattigt och grått. Vi bär alla på en medfödd kreativitet och jag tror att om man låter barn ha det tråkigt en stund, börjar de snart att uppfinna egna lekar. Vi står helt enkelt inte ut med att inte ha något att göra. *** Pappa och mamma skildes när jag var tolv år. När jag kom hem efter en fotbollsträning satt mamma vid köksbordet och grät och berättade att pappa skulle flytta ifrån oss. Jag hade en Trocadero i handen och svarade inget speciellt vad jag minns. Några år tidigare hade en kompis föräldrar skilt sig. Något som var ytterst ovanligt i lilla Delsbo. Då tyckte jag det var konstigt, så gjorde man inte och jag fattade inte vad konsekvenserna var, och nu när det drabbade min familj kändes det så overkligt. Pappa var den som hade försörjt familjen och vad skulle hända med oss om vi inte kunde bo kvar i huset? Jag visste inte vart pappa skulle ta vägen och jag visste inte om vi hade ett hem kvar. På den tiden var många mammor hemmafruar och min mammas hjälplöshet var fruktansvärt jobbig att se. Långt efter att pappa hade flyttat ifrån oss ville inte jag vara ute på kvällarna eftersom jag inte ville lämna henne ensam. Före skilsmässan var 1.
du skall icke sätta fåglar i bur
23
mamma en självständig kvinna även om hon inte var självförsörjande. Hon engagerade sig mycket i mig och min brors aktiviteter. Hon fanns där för oss. Men nu hamnade hon av förståeliga skäl i en kris. Orken och energin sinade. Med facit i hand var nog skilsmässan ändå det bästa som kunde hända. Under många år hade det varit en dålig stämning hemma som hade gjort mig osäker. Som barn kan man inte förstå konkret vad som händer, men man har mottagliga känselspröt. Kanske bottnar mycket av min otrygghet i barndomens känslostämningar som jag aldrig har klarat av att sätta ord på. I situationer där jag däremot känt mig trygg, och det gäller speciellt mitt yrke, har jag alltid vågat ta ut svängarna rejält. Det var som om pappa tog vår relation med sig när han lämnade familjen. Även om vi under några år försökte hålla någon form av kontakt fungerade det dåligt. Vi hade ingen stabil grund från början att bygga vidare på. När jag tänker på honom idag känner jag ingenting. Inte bitterhet. Inte längtan. Inte ilska. Ingenting. Eller jo, jag känner en tomhet. Av andra, som träffat honom oftare de senaste åren, har jag fått höra att vi är lika, han kan tala för sig och är en duktig säljare. Och väldigt trevlig. Alla säger att jag måste ta upp kontakten med honom igen, innan det är för sent, men jag har inte det behovet. Istället har jag gett mig hän åt de personer som faktiskt funnits där, människor som tyckt om mig. Samtidigt vet jag att jag kan upplevas som en person som håller distans till de flesta i min omgivning. Jag öppnar mig inte, släpper inte in någon helt och hållet. Jag kallar det för integritet. Andra säger att det är för att jag inte litar på någon, och visst ligger det 24 i huvudet på en normalstörd
något i det. Och i själva verket blir det ett problem, speciellt i kärleksrelationer då min partner inte känner att hon kommer nära mitt riktiga jag. Som om jag hela tiden håller tillbaka, har en hemlighet. Det har gett upphov till många diskussioner. När jag själv analyserar det tror jag att eftersom min pappa inte fanns där när han levde med oss och sedan även försvann fysiskt, är jag rädd för att andra ska göra likadant. Varför ska jag ge av mig själv och mitt inre om de ändå tänker överge mig? Men ju mindre jag ger, desto troligare är det ju att jag får rätt. Att jag blir övergiven. Det här är dock något som jag blir mer och mer medveten om och som jag jobbar med, med målet att fullt ut släppa garden och kunna lita fullständigt på någon annan. *** Mycket i min barndom handlade om att arrangera och fixa saker. Sämre gick det att imponera på flickor. I femman hade vi disco och jag hade förstått att det var ett bra läge att fråga chans på någon man var intresserad av. Svarade de ja så var man ihop. Lätt som en plätt. Så jag tog på mig min midjekorta, dubbelknäppta kavaj och gick på kvällen till skolans matsal för att bli ihop med min första tjej. Eftersom jag själv var för blyg för att ta kontakt, lät jag mina kompisar fråga chans åt mig. Det gick uruselt. Sex tjejer sa nej. Jag minns hur misslyckad jag kände mig, hur pinsamt det var att ingen ville ha mig. Men sjunde gången gillt. En flicka som hette Anna-Karin sa plötsligt ja och i ett enda slag kände jag mig som diskotekets kung. 1.
du skall icke sätta fåglar i bur
25
Nu blev hon inte så långvarig, Anna-Karin. Istället blev jag ihop med Tina som var ett år yngre och gick i fyran. Vi bytte halsband. Jag köpte till och med en ring åt henne. För att finansiera denna oerhörda investering plockade jag och min kompis Anders bär som vi sedan sålde. Problemet var bara att Anders var nära att bli ormbiten och att jag själv tappade alla mina bär på en järnvägsövergång. När vi slutligen skulle lämna över ringen vågade vi inte göra det personligen. Istället lade vi den på farstubron och gömde oss i en buske. När Tina och hennes syster öppnade fastnade ringen under dörren och gick sönder. Ibland är kärleken svår. *** När jag som tolvåring flyttade med mamma till Hudiksvall var det som att resa rakt ut i rymden. Så enormt kändes avståndet från lilla oskuldsfulla Delsbo till storstaden med hisnande femtontusen invånare. Jag var spänd men också nyfiken. Entreprenörsandan kunde dock ingen hejda. Tillsammans med några nyvunna vänner startade jag ett gäng. Vi kallade oss Funkyz, vi tyckte det var lite fränare med z på slutet. Vi kläckte namnet en speciell namngivningskväll på Café Skutan och det var givetvis jag som lät trycka upp speciella jeansskjortor och fixade röda kepsar med ”Funkyz” på. Vi hade till och med en slogan som löd: ”We are cool, we are mean, that’s why we are the funky team.” Skitcoolt. Tyckte vi. Tills vi mötte tjejerna i samma ålder. Kanske låg de lite före i mognad vid den tiden och … ja, de sågade oss totalt. De tyckte vi var 26 i huvudet på en normalstörd