9789147115143 by Smakprov Media AB

HUNDRA SÄTT ATT FÖRUNDRAS

Har du förundrats över något idag? Frågan ställdes en gång av den italienske pedagogen Loris Malaguzzi. Att förundras är grunden för allt lärande. Förundran kan vara att stå överraskad inför en ny tanke. Det kan också vara att se något oväntat i det som man trodde man visste allt om. I den här boken berättar Gunilla Dahlberg, Anna Barsotti, Harold Göthson och Tove Jonstoij om det unika utvecklingsprojektet Pedagogik i en föränderlig omvärld som drevs i Stockholm 1992‒1994 och som fått stor påverkan på svensk förskola och synen på barns lärande. I projektet möttes pedagoger, barn, politiker, tjänstemän och forskare för att tillsammans utforska och utveckla arbetet med barnen och lärandet. Inspiration hämtades både från den egna svenska förskoletraditionen och från mötet med den italienska kommunen Reggio Emilias pedagogiska filosofi. Hundra sätt att förundras är en bok om att se med nya ögon, att vara i förändring och att hålla sin förundran högt. Hundra sätt att förundras vänder sig till alla som är intresserade av barn, lärande och förändringsarbete i organisationer.

HUNDRA SÄTT ATT FÖRUNDRAS Anna Barsotti Gunilla Dahlberg Harold Göthson Tove Jonstoij

Best.nr 47-11514-3 Tryck.nr 47-11514-3

4711514_Barsotti_omsl.indd 1

2015-01-29 12:01

Hundra s채tt_LIBER_A5.indd 2

2015-01-29 12:39

Hundra s채tt_LIBER_A5.indd 3

2015-01-29 12:40

HUNDRA SÄTT ATT FÖRUNDRAS

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 5

2015-01-29 12:40

Författare: Anna Barsotti, Gunilla Dahlberg, Harold Göthson och Tove Jonstoij Förläggare: Anna Maria Thunman Redaktör: Tove Jonstoij Projektledare: Kajsa Lindroth Grafisk form och omslag: Victoria Bergmark Produktion: Lars Wallin Första upplagan 1 Repro: Repro 8 AB, Stockholm Tryck: People Printing, Kina, 2015 Kopieringsförbud: Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se. Liber AB, 113 98 Stockholm tfn 08-690 90 00 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 E-post kundservice.liber@liber.se Den här boken finns även i en numrerad specialutgåva utgiven av Reggio Emilia Institutet.

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 6

2015-01-29 12:40

BILDKÄLLOR För- och eftersättsblad: Foto Lovisa Sköldefors s. 12 Foto Astrid Waleij s. 15 © Reggio Children s. 16 Foto Cato Lein s. 42 Foto Cato Lein s. 80 Foto Lovisa Sköldefors s. 141 Foto Cato Lein s. 150 Foto Malin Kjellander s. 151 Foto Cato Lein s. 162 Foto Malin Kjellander s. 170 Foto Lovisa Sköldefors s. 171 Foto Cato Lein s. 174 Foto Lovisa Sköldefors s. 179 Foto Cato Lein s. 187 Foto Cato Lein s. 195 Foto Cato Lein s. 196 Foto Elisabeth Sand s. 201 Foto Cato Lein s. 207 Foto Cato Lein s. 221 Foto Malin Kjellander s. 266 Foto Lovisa Sköldefors

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 299

2015-01-29 12:41

HUNDRA SÄTT ATT FÖRUNDRAS PEDAGOGIK I EN FÖRÄNDERLIG OMVÄRLD

Anna Barsotti Gunilla Dahlberg Harold Göthson Tove Jonstoij

LIBER REGGIO EMILIA INSTITUTET

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 7

2015-01-29 12:40

Hundra s채tt_LIBER_A5.indd 8

2015-01-29 12:40

INNEHÅLL

DEL 1: FÖRE PROJEKTET 12 En hoppfull syn på människan 16 Bakgrund 42 Mötet med Reggio Emilia DEL 2: PROJEKTET PEDAGOGIK I EN FÖRÄNDERLIG OMVÄRLD 76 Projektets arbetsgrupper 80 Tidslinje 1993–1996 116 Utmaningarna DEL 3: NÄTVERKET 140 LJUSGLIMTEN Inget var sig likt efter detta 150 TÄPPAN Plötsligt såg vi mycket mera 170 HÖJDEN Vi organiserar möjligheter 178 FYRBÅKEN En skillnad på djupet 186 SÅPBUBBLAN Jag ville att förskolan skulle vara roligare 194 HAMMARBYSKOGEN Det sitter för livet 200 ÅKERVÄGEN En utmaning som ständigt förändras

Varje förskola måste göra sin egen resa DEL 4: LÄRANDE I EN FÖRÄNDERLIG OMVÄRLD 218 En förskola för barnen 236 Pedagogisk dokumentation 250 En organisation för pedagogik 266 Slutord: Lärande i en föränderlig omvärld 290 LITTERATUR & KÄLLOR 299 BILDKÄLLOR

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 9

2015-01-29 12:40

Hundra s채tt_LIBER_A5.indd 10

2015-01-29 12:40

HAR DU FÖRUNDRATS ÖVER NÅGOT IDAG? Har du förundrats över något idag? frågade den italienske pedagogen ledaren Loris Malaguzzi Gunilla Dahlberg, innan de ens hunnit säga hej, en morgon 1992 i Reggio Emilia, Italien. Att stanna upp och förundras inför varandra och världen är grundläggande drivkrafter i allt lärande. Förundran präglade också det Reggio Emilia-inspirerade utvecklings- och forskningsprojekt som Anna Barsotti, Gunilla Dahlberg, Harold Göthson och Gunnar Åsén satte igång 1993 i dåvarande socialdistrikt 7 i Stockholm och som fick namnet Pedagogik i en föränderlig omvärld (senare ofta kallat Stockholmsprojektet). Att förundras kan vara att stå överraskad inför något helt nytt. Det kan också vara att plötsligt se något oväntat i det som man trodde att man visste allt om. I den här boken finns båda sorterna. Det här är berättelsen om ett projekt där pedagoger, forskare, föräldrar, tjänstemän och politiker tillsammans såg med nya ögon på sin förskolepraktik och med nyfikenhet på både barn och lärande lade grunden till en förskoleverksamhet i ständig förändring. Projektet fick spridning över hela landet och väckte även intresse utomlands. Det ägde rum 1993–1996, men dess grundtankar och erfarenheter kom att påverka utvecklingen av svensk förskola för lång tid. För många pedagoger, barn och föräldrar har projektet aldrig tagit slut. Det blev början till en ständigt pågående förändring som hämtar sin näring ur nyfikenheten på barns lärande och ur just den förmåga till förundran som Loris Malaguzzi pekade på den där morgonen i Reggio Emilia 1992. Grundmaterialet till boken är hämtat ur dokumentationer skrivna av Anna Barsotti, Gunilla Dahlberg och Harold Göthson. När det står ”vi” i boken är det dessa tre som avses. Dokumentationen har bearbetats av Tove Jonstoij som även har kompletterat med femtiotalet intervjuer. Stockholm hösten 2014 VATTENPROJEKT. SÅPBUBBLAN.

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 11

2015-01-29 12:40

Hundra s채tt_LIBER_A5.indd 12

2015-01-29 12:40

EN HOPPFULL SYN PÅ MÄNNISKAN Anna Barsotti och Italien ”För mig börjar detta med Reggio med att jag som tjugoåring träffar min blivande man Carlo och samtidigt möter Italien. Mötet med Reggio Emilia blev en fördjupning och en fortsättning på det. För mig personligen var detta möte en befrielse, en uppenbarelse – det var både fantastiskt och ibland jobbigt.” När Anna och Carlo träffas välkomnas hon genast i hans familj. ”Jag fick se att det finns helt andra sätt att uppfatta livet, än de jag mött förut. Helt andra sätt att leva och att ta ställning.” De olika sätten att uppfatta livet har Anna tänkt mycket på under alla år, även i sitt arbete med invandrarbarn i Sverige. Kanske kan man finna någon förklaring i att vi har en protestantisk kultur och Italien en katolsk. ”Jag började tänka att man inte behöver uppfatta livet som något tungt, som ett strängt åtagande. Det kanske var meningen att man skulle ta vara på det goda, det goda i det lilla. Detta hade jag inte fått med mig.” Anna såg också en oerhört stark känsla mellan Carlo och hans mamma. ”Det var en villkorslös kärlek, som fick mig att se att det fanns villkor i den kärlek jag fått i min familj. Det var en kulturskillnad, men framför allt var det en klasskillnad.” Anna växte upp i en medelklassfamilj med hemligheter. Man höjde aldrig rösten, uttryckte aldrig stark glädje, sorg eller ilska. Om man var arg teg man sig igenom ilskan. 13 BAKGRUND

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 13

2015-01-29 12:40

”I Carlos familj levde de livet inför öppen ridå, allt kom ut. Det var en uppenbarelse för mig, så fullt av liv. Så småningom hjälpte mig mina döttrar att se att det naturligtvis fanns negativa sidor också med detta sätt att hantera livet.” I Italien mötte Anna människor som oberoende av skolgång och klass såg det som sin uppgift att ta reda på förhållanden och händelser i samhället, för att kunna ta ställning. Hemma hade man inte pratat politik, i Carlos familj var det tvärtom. ”När Gunilla i AREA-gruppen (Arbetsgruppen för studier av Reggio Emilia 1988–1990. Se kapitlet Bakgrund) talade om ’den goda staten’ tänkte jag att detta som det ju finns så många goda sidor av också har en baksida – att man som vanlig svensk kanske inte tror att man kan förstå de stora sammanhangen och att man inte heller behöver göra det. Det finns en stat som tar hand om detta. Vad jag själv ser som eftersträvansvärt är en ’god stat’, där det finns stora möjligheter till delaktighet och direktdemokrati för medborgarna.” I Italien är det uppenbart för alla att det inte finns något heltäckande system. Var och en måste ta ställning till hur man ska göra för att sörja för barn, gamla, handikappade och andra grupper. Man kan inte lämna över alla tankar om hur samhället ska vara ordnat till en god stat. ”I Reggio Emilia kan alla, vem som helst i organisationen kring barnen, formulera hur de arbetar och varför. De har en ständigt pågående diskussion, de ifrågasätter hela tiden, de reflekterar och analyserar och detta meningsutbyte pågår hos var och en. Det är inte konstigt att man kan få en sådan lyckokänsla i mötet med Reggio Emilia – de har ett stort hopp, en hoppfull syn på människan.”

SMÅFÅGLARNAS TIVOLI. FÖRSKOLAN LA VILLETTA, REGGIO EMILIA. BAKGRUND 14

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 14

2015-01-29 12:40

15 TÄPPAN

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 15

2015-01-29 12:40

Hundra s채tt_LIBER_A5.indd 16

2015-01-29 12:40

BAKGRUND I det här kapitlet berättar vi om erfarenheter som Anna Barsotti, Harold Göthson och Gunilla Dahlberg gör strax innan projektet börjar. Det handlar om deras arbete med pedagogik, barns uppväxtvillkor och organisationsfrågor under 1970och 80-talen. Här finns bakgrunden till några av de viktigaste tankegångarna i projektet Pedagogik i en föränderlig omvärld. 1974 hör Anna Barsotti talas om de kommunala förskolorna i Reggio Emi-

lia och 1978 åker hon dit för första gången, tillsammans med bildläraren Karin Wallin. De bestämmer sig för att de vill berätta om denna verksamhet i Sverige och tar så småningom, tillsammans med regissören Carlo Barsotti, författaren Gunilla Lundgren och journalisten Ingela Maechel, kontakt med Moderna museet och Utbildningsradion. Detta resulterar i att den första utställning om verksamheten som görs i Reggio Emilia för hela staden 1980, visas – i något modifierad form – för första gången utanför Reggio Emilia på Moderna museet i Stockholm 1981. Samtidigt presenteras en bok, skriven av Anna, Karin Wallin och Ingela Maechel, och en dokumentärfilm av Carlo Barsotti, med samma namn som utställningen: Ett barn har hundra språk men berövas 99, båda produceras av Utbildningsradion 1981. Under 1976–1990 arbetar Anna som barnomsorgsassistent i Huddinge med särskilt ansvar för invandrarbarnen. I samband med utställningen på Moderna museet vaknar ett stort intresse för Reggio Emilias pedagogiska synsätt och arbetssätt bland svenska pedagoger. Den 17 BAKGRUND

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 17

2015-01-29 12:40

grupp italienska pedagoger som följer med utställningen till Stockholm från Reggio Emilia upplever att utställningen mest uppfattas handla om en bildpedagogik, som om det viktigaste målet vore att barnen skulle bli duktiga på bild. Eftersom de själva aldrig tänkt så, gör de om sin utställning, så att barnsynen och kunskapssynen ska framgå tydligare och även det faktum att de ser processerna som mycket viktigare än produkterna. Det är denna utställning som efter 1986 börjar turnera över världen i många upplagor. Anna börjar tillsammans med Karin Wallin att föreläsa om Reggio Emilia. Den andra utställningen får namnet Mer om hundra språk och väcker också den stort intresse. Samtidigt presenterar Anna Barsotti boken Staden och regnet, ett temaarbete på daghem i Reggio Emilia (1986), Karin Walin boken Om ögat fick makt. Mer om de hundra språken och den skapande pedagogiken i Reggio Emilia (1986) och Carlo Barsotti dokumentärfilmen Hoppet över muren (1986) om fyra barn som gått på förskolan Diana och som börjar i femte klass i skolan. I Reggio Emilia får man idén att anordna en kurs för svenska pedagoger. Det blir två kurser som hålls med en veckas mellanrum, i juni 1987. Samordnare är Anna och Carlo Barsotti. Detta är början för Anna på en lång tids verksamhet som uttolkare och förmedlare av Reggio Emilias pedagogiska filosofi, i kurser, resor, böcker, föreläsningar och många andra forum för utbyte och fördjupade studier. Som tolk har hon ambitionen att inte bara förklara orden, utan också de tankar som ligger bakom. Anna har genom egen erfarenhet från en tvåkulturell familj och sitt arbete som invandrarassistent varit engagerad i hur barns olikhet tas emot i förskolan. I Reggio Emilia möter Anna en verksamhet där man tagit ställning genom att välja vissa värden som man vill förmedla i det pedagogiska arbetet. Ett av dem är värdet av olikhet. Harold Göthson arbetar efter sin samhällsvetenskapliga examen några år som förskolechef och är sedan mitten av 1970-talet tjänsteman på Socialstyrelsen där han deltar i arbetet med att skriva Förskolans pedagogiska BAKGRUND 18

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 18

2015-01-29 12:40

program. I expertgruppen möts han och Gunilla Dahlberg första gången. I deras möte kring läroplansteoretiska frågor förenas samhällsperspektiv och politiska frågeställningar med en kritisk blick på pedagogiska institutioners sätt att fungera och förändras. Under åren 1982–1988 deltar de också i den expertgrupp som skriver fram Socialstyrelsens pedagogiska program för fritidshem. En av de frågor man diskuterar i detta programarbete är hur den pedagogiska delen i förskolan ska ordnas. Det finns allmänt en stor uppslutning i Sverige bakom idén om att svensk barnomsorg ska ha en pedagogisk ambition. Samtidigt finns det en oro för vad som skulle ske om lärandet skildes från omsorgen. Kanske skulle det öppna för ett samhälle där barnskötare, mödrar och barnflickor står för omsorgen om barnen medan pedagoger står för lärandet, ungefär som i den franska école maternelle, går resonemanget. Barnstugeutredningen har redan 1972 kopplat samman vård, omsorg och pedagogik och utgångspunkten för förskolans pedagogiska program blir nu en sådan vision om en heldagsomsorg med pedagogiska ambitioner, en vision som gör Sverige unikt i så måtto att man inte väljer mellan omsorg och lärande, det ska vara båda. Under denna tid läggs det fram förslag om att förskolans verksamhet ska organiseras mer likt skolan med sin ämnesuppdelning. Som ett ställningstagande i denna debatt om normer och kunskap i förskola och skolan uttrycker expertgruppen en kritik av ett, som man tycker, alltför snävt kunskapsbegrepp. Gruppen förordar en pedagogisk planering med tydligt innehåll där arbete, lek och lärande integreras och tematiseras. Synen på barn vill man bredda till en förståelse av barn och deras utveckling och lärande i ett kontextuellt och sociokulturellt perspektiv. Därför talar gruppen om barns utveckling och uppväxtvillkor och menar att förskolans innehåll ska kopplas till samhällets gemensamma värdegrund och relateras till socialtjänstens huvudparagraf. Efter en bred remissbehandling 19 BAKGRUND

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 19

2015-01-29 12:40

kommer det Pedagogiska programmet att tala om olika innehållsliga områden ordnade kring begreppen natur, kultur och samhälle. Detta väcker opposition inom tongivande förskolekretsar, där man är tveksam till att formulera innehållskrav på förskolan och i stället vill utforma ett arbetssätt utifrån en utvecklingspsykologisk kunskapsbas. Det pedagogiska programmet med sin idé om en styrning av förskolans kvalitet presenteras i en utvecklingsplan för barnomsorgen som lämnas till socialutskottet 1983 och kommer tillbaka till Socialstyrelsen som ett regeringsuppdrag. Samma år blir Harold Göthson planeringssekreterare för barnomsorgen i Södertälje, men fortsätter i Socialstyrelsens expertgrupp för det pedagogiska programmet, nu som sakkunnig och inte som tjänsteman vid Socialstyrelsen. Hans huvudintresse vid denna tidpunkt är vad som är möjligt att styra – nationellt, kommunalt och på verksamhetsnivå – när det gäller vad barn har rätt att kräva av förskolans verksamhet. Vilka olikheter är önskvärda och vilka är inte acceptabla? 1985 antas det pedagogiska programmet och det utkommer 1987. Gunilla Dahlberg har sedan början på 70-talet, liksom Anna Barsotti, intresserat sig för olikheter. Gunillas forskningsfokus handlar vid denna tid framförallt om analyser av barns utveckling, uppväxtvillkor, social klass och hur de påverkar lärandet i förskolan samt kritiska analyser av kvalitetssäkringstänkande, styrning och utvärdering inom barnomsorgen. I det sammanhanget arbetar hon med professor Ulf P. Lundgren och inspireras av hans ramfaktorteoretiska analyser och läroplansteoretiska tänkande. Vid samma tid fördjupar sig Gunilla Dahlberg också i den engelske utbildningssociologen Basil Bernsteins och den franske kultursociologen Pierre Bourdieus tänkande, samt i studier av den amerikanske kunskapssociologen Tom Popekwitz och av Michel Foucault. Ulf P. Lundgren är tillsammans med Basil Bernstein handledare för Gunilla Dahlbergs doktorsavhandling, Childrens orientation to meaning, som kommer 1985. BAKGRUND 20

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 20

2015-01-29 12:40

UTVÄRDERING SOM STYR

Tillsammans med Gunnar Åsén forskar Gunilla under 1980-talet om förskolans ledning, styrning och ramfaktorer med särskilt fokus på uppföljning och utvärdering. De hör till Forskningsgruppen för läroplansteori och kulturreproduktion, ledd av professor Ulf P. Lundgren vid Lärarhögskolan i Stockholm. Tillsammans med Ulf P. Lundgren skriver också Gunilla fram ett underlag till ett läroplansteoretiskt tänkande för expertgruppen för det pedagogiska programmet. Under den här tiden kommunaliseras och decentraliseras den svenska skolan. Målstyrningstänkandet introduceras och med det följer utvärderingar som ska vägleda verksamheten i både förskola och skola i stället för central regelstyrning. Trots ambitionen att decentralisera ser forskargruppen hur den centrala kontrollen förstärks. De finner stöd för denna uppfattning i forskaren Hans Weiler (sedermera professor i Education and Political Science vid Stanford-universitetet) och hans tes om ”decentraliseringens paradox”, det vill säga att den makt som decentralisering ger med ena handen tas tillbaka med den andra genom utvärderingsinstrumenten. Runt om i Sverige lägger man vid denna tid på många förskolor ner mängder av tid på att skriva lokala arbetsplaner – planer som inte nämnvärt skiljer sig från redan gjorda centrala planer. En mängd ”nöjdhetsenkäter” skickas också mellan ledningen, förskolan och föräldrarna. Enkäter som sällan följs upp, eftersom ledningen inte ger någon fördjupad feedback tillbaka. Det är ett arbete som tar en avsevärd tid i anspråk både i förskolorna och inom ledningen. Tid som forskargruppen menar i stället skulle kunna användas för själva omsorgs- och lärandeuppdraget i förskolan. De ser det som ett oerhört slöseri med resurser och Gunilla Dahlberg börjar i sin kritik använda det ekonomiska språkbruk som nu genomsyrar verksamheterna. Hon säger att utvärderingen så som den bedrivs är improduktiv och ineffektiv. Den kan, trots all välmening, närmast få motsatt verkan. I stället hävdar Gunilla att det inte räcker att bara se till målen 21 BAKGRUND

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 21

2015-01-29 12:40

och resultaten och lämna ramar och processen som en ”svart låda”. Här har hon inspirerats av Ulf P. Lundgrens tankar kring skillnaden mellan formativ och summativ utvärdering. I föreläsningar för pedagoger och ledning betonar Gunilla att om man inte bara vill kontrollera verksamheten, utan också förändra den, måste man synliggöra barnens lärprocesser och de erbjudanden som ges i miljön för barns lärande. Gunilla menar, i enlighet med decentraliseringens paradox, att frågan om hur man följer upp en pedagogisk verksamhet är bland de viktigaste som man kan syssla med, både som forskare, pedagog och politiker, eftersom de instrument som används för utvärdering och bedömning kommer att styra vad som sker i praktiken. Forskarna ser en stor risk i att förskolans kvalitet försämras och komplexiteten i det pedagogiska arbetet reduceras när man utvärderar verksamheten med reduktionistiska metoder. Indikatorer och kriterier blir i förlängningen styrande för hur man ser på barn, kunskap, lärande och hela förskolemiljön. Gunilla börjar nu alltmer se behovet av att fokusera lärandet, dess processer och möjlighetsvillkor. I projektet Att leda en decentraliserad förskola, som hon tillsammans med Gunnar Åsén genomför med cirka 30 föreståndare under senare delen av åttiotalet inleder de alla föreståndarintervjuer med samma fråga: Gunilla: Vad har ni arbetat med under hösten? Pedagogen: Vi har arbetat främst med gruppen. Gunilla: Men VAD har ni arbetat med? Pedagogen: Du förstår att vi har haft en så besvärlig grupp. De får liknande svar överallt. Svar som präglas av ett social-psykologiskt tänkande och handlar om gruppen och gruppens sociala relationer och om barnens förmodade kompetens kopplad till ålder. Vanliga repliker är ”barn är inte mogna för…” eller ”barn i den här åldern kan inte…”. Den läroplansteoretiska frågan ”vad”, alltså innehållet i lärandet, ligger i skugga BAKGRUND 22

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 22

2015-01-29 12:40

”I föreläsningar för pedagoger och ledning betonar Gunilla att om man inte bara vill kontrollera verksamheten, utan också förändra den, måste man synliggöra barnens lärprocesser och de erbjudanden som ges i miljön för barns lärande.”

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 23

2015-01-29 12:40

och därmed den nyfikenhet och lust att lära som detta innehåll kan väcka hos barnen. Genom sitt psykologiska och socialpsykologiska tänkande tycks förskolan framförallt ha fokus på problemen, bristen, och på det sociala, i stället för att börja i innehållet, det vill säga barns tankar, teorier och fantasier. Gunilla frågar sig om det är så att innehållsfrågan kommit bort i förskolans verksamhet? Barnstugeutredningen lyfte 1972 fram det så kallade dialogpedagogiska arbetssättet som ett alternativ till förmedlingspedagogik och traditionell skolpedagogik för små barn. Tyvärr var innehållet inte preciserat i betänkandets första del utan låg framförallt i bilagor. Betoningen på utvecklingspsykologiska och socialpsykologiska aspekter hamnade då i första rummet, till förfång för pedagogiska och ämnesdidaktiska förhållningssätt, kort sagt för innehållet i förskolan. Erfarenheten av denna forskning leder till en övertygelse hos Gunilla om att utvecklingspsykologins stadieteori samt socialpsykologin behöver utmanas om man ska kunna fördjupa kunskaperna om barns lärande. Hon formulerar en tes om att utvecklingspsykologin blivit en omnipotent vetenskap inom förskolan, vilket lett till att man inte arbetar med de läroplansteoretiska frågeställningar som rör innehållet. När ”vad”-frågan kommer i skymundan blir barnets och pedagogernas kunskapande processer osynliga, menar hon, och kan därför inte utmanas. (Dahlberg & Åsén 1986, 1986 och 1987). FÖRÄLDRAR SOM KUNDER

Parallellt med decentraliseringstänkandet talas det mer och mer om att förskolan ska bli en serviceinrättning där föräldrar och barn ses som kunder. Det här är något Gunilla och hennes forskarkollegor reagerar kraftfullt emot eftersom de hävdar att förskolan inte handlar om att sälja varor på en marknad utan bygger på och skapar värden av kulturell, social och ekonomisk betydelse för vårt samhälle. De ser förskolan som en mycket BAKGRUND 24

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 24

2015-01-29 12:40

ansvarsfull samhällelig uppgift, som förutsätter stor delaktighet mellan vuxna och barn när det gäller det demokratiska samhällsbygget. 1991 ger Gunilla, tillsammans med Ulf P. Lundgren och Gunnar Åsén, ut boken Att utvärdera barnomsorg: om decentralisering, målstyrning och utvärdering av barnomsorgen och dess pedagogiska verksamhet. Där skriver de bland annat om risken att tester och enkla utvärderingsformulär reducerar stora pedagogiska frågor till en strävan efter höga svarspoäng, som egentligen inte säger så mycket om kvaliteten på verksamheten. De förordar i stället ett pedagogiskt arbetssätt som kan härbärgera den komplexitet som pedagogiskt arbete innebär i allmänhet och med små barn i synnerhet. I linje med deras syn på förskolans samhällsuppgift föreslår de i boken en mer relationell form av utvärdering och statlig styrning – en modell som de kallar för ”interaktiv utvärdering” och som bygger på delaktighet och dialog mellan ledning och fält och där dokumentation kan bli ett viktigt pedagogiskt redskap för värdering av verksamheten. Om syftet med utvärdering inte bara är kontroll utan även att utveckla och förändra arbetet i förskolan behöver man kunna följa vad som händer i lärprocesser, menar forskarna. En förutsättning för detta är att man kompletterar de enkla utvärderingsmetoderna med andra, som innebär något mer än att enbart följa upp barnens resultat i relation till förskolans mål. Det krävs att man också utmanar sitt tänkande kring synen på barn, kunskap och lärande och sitt tänkande om miljön i ett pedagogiskt perspektiv. Ja, hela det pedagogiska förhållningssättet. I Södertälje prövar Harold Göthson samtidigt det pedagogiska programmets idéer i praktiken. Han lägger fram ett förslag till kommunala riktlinjer för förskolan, där tanken är att förskolorna ska bestämma sig för ett antal principer, som ska vara vägledande för pedagogernas planering. Arbetssättet går ut på att de kommunala politikerna sätter mål utifrån centrala lagar och bestämmelser. Sedan är det upp till ledningen för förskolorna att stötta personalen i att finna former för hur dessa mål ska omsättas i praktiken. 25 BAKGRUND

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 25

2015-01-29 12:40

Harold menar att en risk med det målstyrda arbetssättet är att de mål som sätts upp enbart är mätbara och avsedda att uppnås inom en viss tidsrymd. Värdemål som handlar om etik och förhållningssätt kan inte skrivas in i en sådan plan, utan kan bara uppnås genom handlingar som innefattar dialog. Harold frågar sig om det är möjligt att ha en dialog mellan olika maktnivåer och att arbeta med värderingar och förhållningssätt på det viset. Många pedagoger och chefer runt om i Södertälje involveras i diskussionerna om vilka mål man ska ha. Diskussionen blir ett sätt att reflektera över det som är komplext och motsägelsefullt och ett sätt att göra detta intressant. Strävan är inte i varje läge att alla ska komma överens, utan snarare att var och en ska bli mer bekant med sina uppfattningar och roller. Processen att utforma planeringen blir ett mål i sig, därför att dialogen ökar förståelsen av praktikens relation till principerna. Ytterst gäller frågan huruvida måltexter kan ha betydelse för förändringar av det praktiska pedagogiska arbetet. Det är i samtalen förändringarna sker. Inte genom orden i sig, utan i förhandlingarna om hur man ska skriva. BASUN-PROJEKTET

Under 1985–1989 är Gunilla Dahlberg svensk projektledare för det nordiska samarbetsprojektet BASUN, modern barndom i Norden, finansierat av Nordiska samarbetsnämnden för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning (se vidare Achen 1987, Dahlberg 1992, Dencik 1982, Kristjánsson 2001). Forskare inom pedagogik, psykologi och sociologi undersöker olika aspekter av förskolebarns uppväxtvillkor och socialisation i de nordiska länderna – länder som genomgått en snabb och genomgripande förändring när det gäller människors livsvillkor. Forskarna är intresserade av både barnen och det samhälle de växer upp och är delaktiga i. Femåringar guidar forskarna hemma och i förskolan. De berättar om sin dag, från att de vaknar på morgonen till vad som händer på BAKGRUND 26

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 26

2015-01-29 12:40

förskolan och kvällen hemma. Föräldrarna får också frågor, som: ”Vad hände i morse?, När väckte du ditt barn?” Även förskolepersonal intervjuas. Det blir många livfulla berättelser som skickas mellan de nordiska forskarna. DUBBEL SOCIALISATION

Med hjälp av samtida filosofer och samhällsvetare (som exempelvis Basil Bernstein, Jean-François Lyotard, Jürgen Habermas, Michel Foucault, Thomas Ziehe och Marshall Berman) försöker forskarna lösa upp invanda föreställningar om barn och barndom för att kunna öppna för de erfarenheter de möter när de träffar barnen och de vuxna som omger dem. Materialet visar några tydliga skillnader mot tidigare generationers barndom. Det första är barnens så kallade dubbla socialisation, det vill säga att de växer upp i både ett hem (eller två) och i förskolan. Det andra är att de växer upp i en miljö som domineras av snabb teknisk utveckling och det tredje att uppväxten präglas av förändrade familjemönster. De nya krav som ställs på barnen genom nya livsstilar innebär att barnen utvecklar nya kompetenser och att de konstruerar sin identitet på nya sätt. BASUN problematiserar därmed idén om barns identitet som något fixerat (Dahlberg 1992). Kompetenser man ser hos många barn är bland annat en stor förmåga att agera på olika arenor, flexibilitet, decentreringsförmåga (att kunna anta andras perspektiv), att de kan förvärva någon typ av framförhållning och att de kan integrera olika erfarenheter till något helt. Den moderna barndomens barn behöver också kunna kommunicera sina tankar och önskningar och göra val genom att förstå vad olika situationer innebär, både värdemässigt och kompetensmässigt, vilket kräver stark självkänsla och inre självkontroll. Allt detta är förmågor barnen behöver då de färdas mellan hemmet och förskolan, mellan olika familjemönster och aktiviteter. En annan sak som blir synlig i undersökningen är hur det moderna familjelivet, i synnerhet i medelklassen, kan ses som en komplex förhandlingsprocess. Föräldrar måste ta sig tid och ha tålamod med barnen på ett 27 BAKGRUND

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 27

2015-01-29 12:40

annat sätt än i en mer auktoritär uppfostran. De gamla sätten att uppfostra barn är i upplösning och i synnerhet medelklassfamiljen framstår som en projektorienterad familj, där barndomen utgör en del av livsprojektet (Dahlberg 1991). Forskarna ser också att barn många gånger, i synnerhet när det gäller medier, förstår och hanterar det moderna samhället bättre än de vuxna. Det stärker Gunilla i hennes uppfattning om att vi måste lyssna mer på barnen i förskolan och skolan. Den pedagogiska grundsyn och den barnsyn Gunilla snart möter i Reggio Emilia visar sig ligga mycket nära de synsätt hon själv har utvecklat genom sin forskning om modern barndom. HUR KAN LEDNINGEN BIDRA TILL UTVECKLING?

Under tiden i Södertälje blir det alltmer besvärande för Harold Göthson att iaktta hur möten i chefsgrupperna nästan aldrig handlar om konkreta frågor om hur förskolans vardag ser ut. Barnen pratar man över huvud taget inte om, om det inte handlar om problem. Harold uppfattar inte att det handlar om ointresse, utan att det verkar vara osynliga överenskommelser och självklarheter som bygger upp en ledningskultur formad efter urval av vad som är ”viktigt” och vad som är ”chefers ansvar”. Dessa ganska energilösa möten om hur mycket man ska bygga ut omsorgen, vad det kostar och vilka problem man har med personal, familjer eller barn väcker en idé: Tänk om man kunde sammanföra kommunala ledare med ansvar för barnomsorg från en grupp kommuner och arbeta med frågan: ”Hur kan ledningen bidra till det vardagliga utvecklingsarbetet?” Harold lämnar in ett projektförslag och får ja från socialdepartementet, blir projektledare och sitter återigen på Socialstyrelsen, men nu i en annan roll. Tio kommuner väljs ut och från varje kommun bjuder man in chefen för barnomsorgen och en chef på en annan nivå i organisationen. En gång i månaden under två till tre dagar träffas de. Mötena liknar ett akademiskt seminarium där gäster bjuds in att diskutera frågor som hämtas ur deltagarnas vardagliga ledningspraktik. Då och då öppnas mötena BAKGRUND 28

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 28

2015-01-29 12:40

”Under tiden i Södertälje blir det alltmer besvärande för Harold att iaktta hur möten i chefsgrupperna nästan aldrig handlar om konkreta frågor om hur förskolans vardag ser ut. Barnen pratar man över huvud taget inte om”.

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 29

2015-01-29 12:40

till dialogkonferenser med pedagoger och chefer från andra kommuner i landet och flera från de deltagande kommunerna. Projektet får ett namn som tar fasta på den öppna mötesformen: Torget. Devisen är ”För erfarenheten till torgs”. När huvudfrågan, ”Hur kan ledningen bidra till den dagliga pedagogiska utvecklingen?”, ställs till alla deltagarna från de tio kommunerna, utvalda för sin inbördes olikhet, svarar samtliga representanter med samma två strategiska handlingar: med texter, som exempelvis kommunala riktlinjer och visionstexter, och med omorganisation. DET VACKRA TALET OM BARN

Texterna cheferna refererar till är inte alls lika intressanta som de samtal de för. Det vackra talet om barn som ofta inleder texterna är allmänt hållet och slår fast självklarheter som att ”barnen är det viktigaste vi har”, ”barnet i centrum har vi stått för länge” och liknande. Det är paroller, ord som inte bottnar i eller vägleder handlingar. Texterna innehåller inte heller någon problematisering av uppdraget, här ställs inga frågor om vad det innebär att vara barn idag, vad som utmärker den moderna barndomen, vad det innebär att vara en förskola i detta sammanhang eller liknande. Den andra strategiska handling man väljer, att omorganisera, speglar föreställningen om att en ny organisation för tjänster och ledning i sig skulle kunna främja utveckling. Är då kvalitetsarbete lika med måltexter eller omorganisation? Detta blir en gnagande fråga för Torgets deltagare. Cheferna i projektet beskriver sina kommuners måltexter. Andra chefer från de olika valda kommunerna i landet läser, lyssnar och ger synpunkter. När texterna bemöts av kolleger i stället för av anställda i den egna organisationen får de motstånd. Självklarheterna måste formuleras så att de betyder något och går att tro på. Texterna blir mer distinkta och tar avstamp i ett specifikt sammanhang, i stället för att mer eller mindre oreflekterat spegla tidsandan genom att säga ”de rätta” påståendena om barn och barnomsorg. Processen leder till en gemensam insikt om vikten BAKGRUND 30

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 30

2015-01-29 12:40

av att formulera sig. Det handlar inte om att sätta vackra ord på en dröm, utan om att diskutera den verklighet som orden relaterar till och avspeglar. Vad är det då som styr kvalitet? Torgetprojektet jämför bland annat några olika förskolor som alla ligger i miljonprogramsområden. Trots att dessa områden kommit till vid ungefär samma tidpunkt och fått mycket likartade uttryck i arkitektur och rumsutformning upplever man stora skillnader mellan dem. På ett ställe känns det helt stumt, på ett annat händelserikt och levande. Andan känns redan i förskolans entré. Den enda skillnad man kan finna som kan förklara detta är graden av lust, förmåga och vilja hos pedagoger och ledning. Något nedslående, eftersom ledningsfrågan nu blir djupt problematisk. Hur kan en ledning påverka sådana saker, frågar man sig. Kvalitet tycks inte styras enbart av materiella förutsättningar och inte heller av aldrig så vackert formulerade avsikter. Kan nyckeln vara att stimulera till reflektion? På vissa förskolor som Torgetgruppen besöker pågår ett kontinuerligt samtal om värdegrundsfrågor och pedagogik, på andra inte. Den ursprungliga frågan projektet ställde formuleras om: ”Vad kan ledningen göra åt andra människors reflektionsförmåga?” Det är en besvärlig fråga. Reflektion kan inte beställas fram. Hur skapar man förutsättningar för diskussion i en pågående verksamhet? frågar man sig och konstaterar även att reflektion i sig inte räcker. Det faktum att personalen är enig, genomdiskuterad och har formulerat sig kring en idé om verksamheten, innebär inte självklart att idén är bra för barnen. ”Reflektion” i sig är ett alltför allmänt begrepp, det måste även sägas något om vad man ska reflektera över – svaret är förstås barnen och deras lärande. AREA-GRUPPEN

Anna Barsotti har introducerat Reggio Emilias pedagogiska syn för svenska kolleger under en tid och börjar längta efter fördjupning och ett sammanhang där kunskapen om och utbytet med Reggio Emilia kan få 31 BAKGRUND

Hundra sätt_LIBER_A5.indd 31

2015-01-29 12:40

HUNDRA SÄTT ATT FÖRUNDRAS

HUNDRA SÄTT ATT FÖRUNDRAS Anna Barsotti Gunilla Dahlberg Harold Göthson Tove Jonstoij

Best.nr 47-11514-3 Tryck.nr 47-11514-3

4711514_Barsotti_omsl.indd 1

2015-01-29 12:01