Lady Almina och verklighetens
Downton Abbey lady fiona carnarvon översättning: cecilia falk
massolit förlag
ISBN 978-91-87135-51-4 © The 8th Countess of Carnarvon 2011 The right of the Countess of Carnarvon to be identified as the Author of the Work has been asserted by her in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988.
Utgiven av Massolit Förlag 2013 Första tryckningen Originalets titel: Lady Almina and the real Downton Abbey Första gången utgiven av Hodder & Stoughton 2011, Storbritannien Översättning: Cecilia Falk Omslagsdesign: Sanna Sporrong Form Omslagsfoton: © Highclere Castle Enterprises LLP 2013 Tryckt i Falun 2013 av Scandbook AB www.massolit.se
Till채gnat min make och son, som jag avgudar, och mina 채lskade systrar
Innehåll
Prolog 9 Pompa och ståt 11 Välkommen till Highclere 25 Almina, debutant 37 En triumf för hennes nåd 53 Tjänstefolkets liv 63 Klä om till middagen 81 Det edvardianska Egypten 99 Guldålderns slut 113 Sommaren 1914 131 Till vapen 139 Det förlorade paradiset 153 Krigshjältar 165 Sjukhus i London 177 Döden i skyttegravarna 189 Mörka tider 205 Vapenstilleståndet 215 Från krig till fred 229 Ännu en glittrande säsong 241 ”Underbara ting” 255 Ljusen slocknar 267 Arvedel 281 Epilog: Alminas arv 293 Tack till 299 Översättning av breven 301 Bildkällor 304 Referenser 305
7
Prolog
Det här är en bok om en extraordinär kvinna som hette Almina Carnarvon, familjen hon gifte in sig i, slottet som blev hennes hem, människorna som arbetade där och om hur slottet förvandlades till ett sjukhus för sårade soldater under första världskriget. Det är inte en historiebok, men den utspelar sig under den överdådiga edvardianska eran, den dystra tiden under det stora kriget och de första åren av återhämtning som följde efter kriget. Det är inte heller en biografi eller roman, men huvudpersonernas liv beskrivs i en historisk kontext baserat på brev, dagböcker, gästböcker och hushållsräkenskaper från tiden. Almina Carnarvon var en oerhört rik arvtagerska, den utomäktenskapliga dottern till Alfred de Rothschild. Hon gifte sig med den 5:e earlen av Carnarvon, en mycket inflytelserik person i det brittiska edvardianska samhället. Han var en eklektiker med många intressen. Han älskade böcker och resor och tog varje tillfälle i akt att utforska den nya teknik som höll på att förändra tidsåldern han levde i. För eftervärlden är han mest känd för upptäckten av Tutankhamons grav, som han gjorde tillsammans med Howard Carter. 9
Almina var fantastiskt generös, både med sig själv och sina pengar. Hon var gäst vid många praktfulla kungliga tillställningar, men sedan förändrades hennes liv – precis som så många andras – i och med att första världskriget bröt ut. I stället för att anordna glittrande fester startade hon sjukhus, och hon visade sig vara en otroligt skicklig sjuksköterska. Highclere Castle är fortfarande earlen av Carnarvons hem. Teveserien Downton Abbey har gjort slottet känt och tjusat miljoner tittare i mer än 100 länder över hela världen. Själv har jag bott på slottet de senaste tolv åren och blivit väl förtrogen med huset och omgivningarna. Mina efterforskningar har uppdagat historier om några av de fascinerande människorna som har bott här, men det finns så mycket mer att upptäcka. Min resa har bara börjat. Grevinnan av Carnarvon Lady Fiona
10
1 Pompa och ståt
Onsdagen den 26 juni 1895 gifte sig miss Almina Victoria Marie Alexandra Wombwell, en bländande vacker nittonåring med en något tvivelaktig härkomst, med George Edward Stanhope Molyneux Herbert, den 5:e earlen av Carnarvon, i St Margarets kyrka, Westminster, London. Det var en strålande vacker dag, och den tusen år gamla vita stenkyrkan var fylld med bröllopsgäster och en överdådig blomsterprakt. En del av gästerna på brudgummens sida kan möjligen ha tyckt att dekorationerna var lite för pråliga. Längs mittskeppet stod krukor med ståtliga palmer och i vrårna prunkade ymniga ormbunkar. Koret och altaret var pyntade med vita liljor, orkidéer, pioner och rosor. De exotiska inslagen blandade sig med de berusande dofterna från engelskt sommarblomster. Det var en ovanlig blandning, men allt med det här bröllopet var ovanligt. 11
Alminas namn, omständigheterna kring hennes födelse och kanske framför allt hennes otroliga förmögenhet var alla bidragande faktorer som gjorde att det här inte var något vanligt societetsbröllop. Earlen gifte sig på sin tjugonionde födelsedag. Hans familj och titel var förnäma och han var smärt och charmerande, om än en smula reserverad. Han ägde fastigheter i London, Hampshire, Somerset, Nottinghamshire och Derbyshire. Hans gods var storslagna, fyllda med målningar av de gamla mästarna, föremål som han haft med sig från sina resor till Orienten och utsökta franska möbler. Alla dörrar i hela landet stod öppna för honom och han blev inbjuden till varenda tillställning i London – särskilt om det fanns en giftasvuxen dotter eller niece att presentera honom för. Det fanns säkert en och annan besviken ung dam i kyrkan den dagen, även om de förstås var alldeles för väluppfostrade för att visa det. Han anlände tillsammans med sin best man, prins Victor Duleep Singh, en studiekamrat från Eton och Cambridge. Prinsen var son till ex-maharadjan av Punjab, som hade ägt Koh-i-noor-diamanten innan den konfiskerades av brittiska armén och skänktes till kejsarinnan av Indien, drottning Victoria, för att inkluderas i kronjuvelerna. Solen strömmade in genom de nya fönstren med glasmålningar som föreställde engelska hjältar genom århundradena. Den urgamla kyrkan, som ligger alldeles intill Westminster Abbey, hade nyligen restaurerats av den framstående viktorianske arkitekten sir George Gilbert Scott, och den var ett exempel på den blandning av det traditionella och det moderna som var så typisk för den viktorianska tiden. Det var alltså en mycket passande kyrka för ett bröllop mellan två personer som kom från så olika 12
delar av samhället, men som båda hade något den andra eftertraktade. När organisten, mr Baines, slog an de inledande ackorden till bröllopshymnen The Voice That Breathed o’er Eden tog Almina, som hade väntat i vapenhuset, sina första steg. Hon gick långsamt, med så stort lugn och så mycket värdighet hon kunde uppbåda med allas ögon riktade mot sig. Hennes behandskade hand vilade lätt på hennes farbrors – sir George Wombwells – hand. Hon var säkert nervös, men också förväntansfull. Hennes blivande makes svåger, lord Burghclere, hade anmärkt att hon verkade vara en ”naiv tösabit”, men att hon också tycktes vara ”upp över öronen förälskad” och att hon hade varit mycket upprymd under veckorna och dagarna fram till bröllopsdagen. Vetskapen om att hon var utsökt vacker kanske gav henne mod. Hon var liten till växten, knappt 152 centimeter lång, med blå ögon och rak näsa, och ansiktet ramades in av glänsande brunt hår uppsatt i en elegant frisyr. Hennes framtida svägerska, Winifred Burghclere, beskrev henne som ”mycket söt, med perfekt figur och smal midja”. Med dåtidens vokabulär var hon en ”Pocket Venus” – en späd men yppig kvinna. Almina bar en liten krans med orangefärgade blommor under en slöja av tunn silkestyll. Klänningen kom från House of Worth i Paris. Charles Worth var den tidens mest fashionabla modeskapare och han var känd för sina överdådiga tyger och dekorationer. Alminas klänning var gjord av dyrbart atlastyg med ett hellångt släp och en draperad spetsslöja fäst på ena axeln. Klänningskjolen var översållad av riktiga orangefärgade blommor och några mycket gamla och sällsynta franska spetsar – en gåva från brudgummen – var insydda i klänningen. 13
Hela kreationen signalerade Alminas uppseendeväckande entré på den offentliga scenen. Hon hade visserligen redan i maj 1893 presenterats vid hovet av sin faster lady Julia Wombwell och alltså debuterat och gjort sitt inträde i societeten. Men sedan hade hon inte blivit inbjuden till de mycket exklusiva och noggrant övervakade sociala tillställningarna. Det gick rykten om vem som egentligen var Alminas far, och vackra kläder och ett belevat sätt räckte inte som inträdesbiljett till de fina salongerna som styrdes diskret, men med järnhand, av de äldre adels damerna. Almina hade alltså inte varit på några baler under sin debutantsäsong. Det var vid dessa evenemang som de unga damerna skulle dra till sig lämpliga friares uppmärksamhet. Trots det hade Almina lyckats fånga en make av högsta rang, och hon var klädd som det anstår en kvinna som står i beredskap att ta klivet in i de allra förnämsta salongerna. Almina åtföljdes av åtta brudtärnor och två pager. Det var hennes kusin, miss Wombwell, hennes fästmans två yngre systrar, lady Margaret och lady Victoria Herbert, lady Kathleen Cuffe, prinsessan Kathleen Singh och prinsessan Sophie Singh, miss Evelyn Jenkins och miss Davies. Brudtärnornas klänningar var av benvit muslin över vita satängkjolar kantade med blekblå band. De stora, benvita stråhattarna, dekorerade med muslin, fjädrar och band, fullbordade den förtjusande bilden. Därefter följde välborne Mervyn Herbert och lord Arthur Hay klädda i Ludvig XV:s hovdräkt i vitt och silver, med matchande hattar. Almina hade känt sin brudgum i nästan ett och ett halvt år. De hade inte tillbringat någon tid på tu man hand, men hade träffats ett halvdussin gånger vid olika tillställningar. Det var säkerligen inte tillräckligt för att Almina skulle inse 14
att den bonjour earlen hade övertalats att bära på bröllopet inte alls var representativ för hans vanliga, lediga klädstil. Det unga paret stod framme vid altaret. Familjemedlemmarna och vännerna i församlingen var ett glamouröst tvärsnitt av den tidens stora och mäktiga, kryddat med några mer diskutabla element. På den högra sidan satt brudgummens släktingar: hans styvmor, änkegrevinnan av Carnarvon, hans halvbror, välborne Aubrey Herbert, paret Howard, earlen av Pembroke, earlerna och grevinnorna av Portsmouth, Bathurst och Cadogan, samt vänner som lord Ashburton, lord de Grey och markisen och markisinnan av Bristol. Hertiginnorna av Marlborough och Devonshire var där, och det var även lord och lady Charteris, och största delen av Londons societet. Lord Rosebery, före detta premiärminister, var också en av gästerna. Han hade varit på Windsor Castle bara fyra dagar tidigare för att lämna in sin avskedsansökan till drottningen, som därefter bad lord Salisbury att bilda regering. Drottning Victoria hade levt tillbakadraget i många år och var inte med på bröllopet, men hon skickade sina gratulationer till det unga paret. Hon hade gamla kopplingar till familjen Carnarvon och var gudmor till earlens yngsta syster. Brudens släkt och vänner var något annorlunda. Alminas franska mor, Marie Wombwell, hade hetat Marie Boyer som ogift, och var dotter till en parisisk bankir. Det var lätt att se att Almina hade ärvt sin livfulla personlighet och stil från Marie. Sir George Wombwell, bror till Maries framlidne make, överlämnade Almina till brudgummen. Bredvid familjen Wombwell satt representanter för de rikaste, mest inflytelserika och nyligen adlade handelsmännen. Här fanns sir Alfred de Rothschild, baronen och baronessan de 15
Worms, baron Ferdinand de Rothschild, baron Adolphe de Rothschild, lady de Rothschild, mr Reuben Sassoon, fyra andra Sassoonkusiner, mr Wertheimer, mr och mrs Ephrusi samt baronen och baronessan de Hirsch. Både Marie och sir Alfred hade många vänner inom teatervärlden och den firade primadonnan Adelina Patti, som vid det laget hade blivit madame Nicolini, fanns också bland gästerna. Där Almina stod inför de ärofulla prästerna som hade inkallats för att officiera vid hennes bröllop, och hand i hand med sin nyblivne make begrundade sin framtid, kände hon sig säkert en aning överväldigad och nervös inför tanken på livet som gift. Hon kanske fångade sin mors blick och påmindes om just hur långt hon faktiskt hade kommit. Men hon visste förmodligen också att hon genom det äktenskapskontrakt som earlen av Carnarvon hade undertecknat tillsammans med Alfred de Rothschild var skyddad av en rikedom som var så stor att den kunde köpa henne respektabilitet, socialt godkännande och en biljett in i en av de finaste och mest inflytelserika familjerna i det senviktorianska England. Almina trädde in i St Margarets kyrka som den utomäktenskapliga dottern till en judisk bankir och hans franska hålldam, men när hon trädde ut till tonerna av Wagners Brudkör ur Lohengrin var det som den 5:e grevinnan av Carnarvon. Hennes förvandling var fullbordad. Denna remarkabla klättring på samhällsstegen hade inte varit helt problemfri. Inte ens Rothschilds pengar kunde kompensera för det faktum att mrs Marie Wombwell – änka efter den gravt alkoholiserade hasardspelaren Frederick Wombwell och (ännu viktigare) sedan länge sir Alfreds förtrogna – inte var välkommen i societeten. Almina hade tillbringat sin barndom i Paris och London, 16
tonåren på 20 Bruton Street, W1, i hjärtat av Mayfair. Då och då besökte de familjen Wombwell i Yorkshire. Sir George och lady Julia fortsatte att vara mycket snälla mot Marie och hennes barn även efter makens död. Adressen i Mayfair var ytterst respektabel, men det var inte Marie Wombwells bakgrund. Hon hade varit en gift, men separerad, kvinna när hon träffade sir Alfred. Sir Alfred var en ledande person i det offentliga livet – han hade varit direktör på Bank of England i tjugo år, och var ungkarl, estet och en världsvan man. Han roade sig med att spendera delar av den enorma släktförmögenheten på en utsvävande livsstil som inkluderade ”adoration dinners”, soaréer där hans manliga bekanta kunde umgås med teaterns primadonnor. Marie kan ha blivit presenterad för sir Alfred av sin far, som kände honom genom sina kontakter i bankvärlden, eller av sir George och lady Julia, som ibland tillbringade helgerna hos honom på Halton House i Buckinghamshire. Alfred och Marie delade en passion för teatern och operan. De blev först nära vänner, och sedermera ett kärlekspar. Alfred var en generös partner som frikostigt delade med sig av sin förmögenhet till Marie och hennes dotter. Och nitton år senare var det Alfreds pengar som gjorde Almina till en seriös kandidat på äktenskapsmarknaden. Men inte ens Marie hade nog i sina vildaste drömmar kunnat föreställa sig att hennes dotter skulle få möjlighet att ta steget rakt in i etablissemangets hjärta. Tydligen steg denna framgång Marie åt huvudet. Hon insisterade på att bröllopsmottagningen skulle hållas i en lokal som var tillräckligt storslagen för att göra tillfället rättvisa, men det utgjorde en utmaning mot den rådande etiketten. Enligt den skulle festligheterna hållas i brudens 17
släkthem, vilket var omöjligt eftersom hennes mor var socialt suspekt och hennes riktige far, för formens skull, kallades hennes gudfar. Det var Rothschilds pengar som skulle finansiera den praktfulla mottagningen, men den kunde inte äga rum på något av Rothschilds residens. Elsie, den 5:e earlens styvmor och den drivande kraften bakom bröllopsplaneringen, hade grubblat över detta problem i veckor. Hon skrev till grevinnan av Portsmouth, earlens tillgivna faster: ”Vi har ett problem. Vi har varken avlagt visit hos henne [mrs Wombwell] eller tagit emot henne, fast Almina förstås har varit här flera gånger.” Med stor finkänslighet hade den älskvärda Elsie tagit Almina under sina vingars beskydd och diskret förhört sig bland familjens vänner, bland andra lord och lady Stanhope, i hopp om att hitta ett neutralt men ändå imponerande ställe för mottagningen, den så kallade bröllopsfrukosten. Olika ställen diskuterades och slutligen bestämde man sig för att anta mr Astors erbjudande om att upplåta Lansdowne House, som låg vid Berkeley Squares södra sida. Marie var nöjd med det arrangemanget. Efter gudstjänsten begav sig gästerna till det ståtliga residenset i Mayfair. Det var en magnifik byggnad från 1763, ritad av arkitekten Robert Adam, med många eleganta sällskapsrum. Entrén var dekorerad med hortensior och alla salar hade olika blomsterteman. Precis som St Margarets kyrka var salongen smyckad med palmer och ormbunkar. Gottliebs berömda orkester från Wien spelade valserna som var på modet. I en sal serverades förfriskningar och i en annan bröllopsfrukosten, med bland annat en tårta i tre våningar. Mrs Wombwell tog emot gästerna klädd i en mörk purpurfärgad klänning medan änkegrevinnan Elsie, vars rang automatiskt innebar att hon skulle stå främst bland 18
familjemedlemmarna som välkomnade gästerna, bar en klänning av vattrat siden i grönt och rosa. Bröllopspresenterna hade noggrant katalogiserats och förevisades på festen. Av sir Alfred hade Almina fått ett magnifikt halsband och ett diadem med smaragder, smycken som anstod hennes nyvunna rang och som hon skulle bära som värdinna på Highclere och i London. Hon fick också en mängd andra vackra saker, från kristallvaser till förgyllda parfymflaskor. Brudgummen fick lika vackra juvelprydda föremål, allt från ringar till cigarettetuier. Trots alla bekymmer före bröllopet avlöpte själva dagen utan problem. Om det förekom något knorr över miss Wombwells upphöjelse skedde det i tysthet. Mrs Wombwell uppförde sig oklanderligt och alla var diskreta när det gällde Alfred de Rothschilds roll. Faktum är att det spektakulära bröllopet blev ett av säsongens mest lyckade evenemang. Kanske var det inte när Almina steg in i kyrkan eller anlände till Lansdowne House, omgiven av välbekanta ansikten, som hon kände den största ängslan. Det var kanske i stället när hon påbörjade resan till Highclere och lämnade sitt gamla liv och sin flicktid bakom sig. Hon fick förmodligen med sig några ord på vägen av sin mor, och säkert en kyss och en välsignelse från sin far. Men nu skulle hon ta sina första osäkra steg som gift kvinna tillsammans med en man som i princip var en främling för henne, och som dittills inte visat några direkta tecken på att vilja lära känna henne närmare. Under eftermiddagen lämnade det nygifta paret sina gäster och kördes av lord Carnarvons vagnmästare, Henry Brickell, genom London till Paddington Station för att ta ett privattåg till Hampshire. De skulle tillbringa den första delen av smekmånaden på Highclere Castle, det förnäms 19
ta av alla Carnarvons gods. Brudparet hade nu bytt om. Earlen hade slängt av sig de formella kläderna så fort han fått möjlighet och var nu klädd i sin omsorgsfullt lagade gamla blå favoritjacka. Så fort de hade lämnat London hade han satt på sig en halmhatt. Almina bar diamanter till en förtjusande rokokoklänning av gasväv och en hatt från Verrot i Paris. Tåget från Paddington anlände till Highcleres station klockan 18.30. Lord och lady Carnarvon steg av och klev upp i en öppen landå dragen av två fuxar. Efter ett par kilometer svängde ekipaget in genom ett par ståtliga grindar och körde längs vägen som slingrade sig fram mellan krokiga träd och mörka rododendronbuskar. När de passerade Dianas tempel vid Dunsmere Lake avfyrades ett skott från ett av slottets torn. Tio minuter senare kom landån fram till ett vägskäl i parken, och paret fick kliva ur vagnen. Ett valv av blommor hade byggts upp över uppfarten. Några av godsets förmän – mr Hall, mr Storie, mr Lawrence och mr Weigall – selade av hästarna. Lantmästaren och skogvaktaren fäste rep vid vagnen, och paret klev upp igen. Tjugo män högg sedan tag i repen och drog landån genom blomstervalvet och uppför backen till slottets huvudingång, till tonerna av en livlig marsch spelad av Newbury Town Band (som fick sju guineas för sina tjänster). Borgmästaren av Newbury var där, och han överlämnade en bröllopsgåva från invånarna i staden till hans nåd. Det var ett album med välgångsönskningar till brudparet, utsökt illuminerat som ett medeltida manuskript. Det innehöll vyer från Newbury och Highclere, och var inbundet i benvitt kalvläder med Carnarvons monogram på framsidan. Många av godsets arrendatorer hade samlats i parken för att titta på. Tidigare hade de underhållits av bandet i ett 20
stort tält, och det hade också hållits tebjudning för 330 av traktens barn. Ett åskväder hade hotat tillställningen, men som tur var klarnade det upp precis i tid för tebjudningen och brudparets ankomst. Det var en av årets längsta dagar och solen värmde fortfarande. Förutom arvodet till bandet betalades det ut 1 pund 11 shilling och 6 pence för att fem konstaplar skulle närvara. Dessutom gjordes en donation på 2 pund till Burghcleres klockringare, som hade ringt i klockorna i den lokala kyrkans klocktorn ända sedan earlen och grevinnan hade stigit av tåget. Den röda och blå flaggan med släktens vapensköld fladdrade stolt från slottstornet. De pampiga tinnarna och spirorna pryddes med heraldiska symboler och bestar som blickade ner på festligheterna på gårdsplanen. När vagnen stannade framför slottets tunga trädörr steg earlen och hans nya grevinna ur vagnen. De hälsades välkomna av slottets butler, mr Albert Streatfield, och godsets förvaltare, major James Rutherford, och hans hustru. Vilka tankar flög genom Alminas huvud när Highcleres manfolk samfällt drog vagnen mot hennes nya hem? Vad tänkte hon när hon anlände som den nya slottsfrun? Det var inte första gången hon såg slottet. Hon hade varit på besök över en helg två gånger tidigare tillsammans med sin mor. Men nu var hon grevinnan av Carnarvon, och förväntades ta ledningen över hushållet och ansvara för en mängd olika uppgifter. Alla på Highclere, oavsett om de tillhörde herrskapet, tjänstefolket eller godsets arbetsstyrka, hade en uppgift att fylla, och Almina var inget undantag. Det måste ha känts både spännande och utmanande. Almina var en livlig och energisk flicka. Äktenskap, moderskap och en plats i Carnarvondynastin tedde sig nog 21
som attraktiva framtidsutsikter, och de flesta av den tidens unga flickor skulle nog gärna ha velat vara i hennes kläder. Almina var van vid ett privilegierat liv och hade ingen anledning att befara att hon skulle sakna något. Hon var redan mycket förälskad i sin nyblivne make. Men hon måste ändå ha känt en viss bävan. Om hon inte hade insett det tidigare räckte det med en blick i tidningarna lördagen efter hennes bröllop för att förstå att hennes liv hädanefter skulle utspela sig i offentligheten. Då som nu bevakades aristokratins och de rikas och berömdas bröllop ingående av pressen. Den stående spalten ”World of Women” i magasinet Penny Illustrated hade ett ingående porträtt av Almina (även om hon av misstag kallades miss Alice Wombwell i bildtexten) och hennes brudklänning beskrevs in i minsta detalj. Almina hade i ett slag gått från ett liv i total obemärkthet till att bli föremål för närgångna granskningar i pressen. Hennes nya rang innebar en mängd olika påfrestningar. Almina fick inte lång tid på sig att fundera över vad framtiden hade i beredskap för henne. De följande dagarna visade lord Carnarvon runt sin unga brud i parken och grannbyarna för att hon skulle få träffa familjerna i trakten, och för att Almina så småningom skulle kunna börja utforska sitt nya hem på egen hand. De gick på förmiddagsgudstjänst i Highcleres kyrka söndagen efter bröllopet. Sir Gilbert Scott, som hade renoverat deras bröllopskyrka i Westminster, hade också ritat godsets kyrka ungefär tjugo år tidigare på uppdrag av lord Carnarvons far, den 4:e earlen. Efter gudstjänsten gav sig paret iväg till kontinenten och den andra delen av sin smekmånad. De fick nu äntligen en möjlighet att lära känna varandra ordentligt och på tu man hand. De tillbringade två veckor på kontinenten och 22
återvände sedan till Highclere där livet återgick till vardagen. Utom för Almina. För henne blev livet sig aldrig likt igen.
23