JENS ANDERSEN
Denna dagen, ett liv EN BIOGRAFI ÖVER ASTRID LINDGREN
ÖVERSÄTTNING URBAN ANDERSSON
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2014 Jens Andersen, Gyldendal, Köpenhamn, och Norstedts, Stockholm Första upplagan, andra tryckningen Originalets titel: Denne dag, et liv. En Astrid Lindgren-biografi Originalförlag: Gyldendal, Danmark Published by agreement with Gyldendal Group Agency Översättning: Urban Andersson Redaktör: Annika Hultman Löfvendahl Omslag: Miroslav Sokcic Omslagsfoto: Stig A. Nilsson/TT Tryckt hos Livonia Print, Lettland, 2014
ISBN 978-91-1-306022-4 ISSN 0347-5387 Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet nr 126. För tidigare titlar i serien, se www.sbi.kb.se.
Vad som inte är livets mening vet jag. Att samla pengar och prylar och grejer, att leva kändisliv och fina upp sej på damtidningarnas kändissidor, att vara så rädd för ensamhet och tystnad att man aldrig hinner i lugn och ro tänka efter: Vad gör jag med min korta stund på jorden? Astrid Lindgren, 1983
Innehåll Förord
9
Beundrarbrev till författaren
11
À la garçonne
23
Fortplantningens mysterier
57
Håbets Allé
87
Dina barn är inte dina barn
125
Mödrar i alla länder, förena er!
165
Revolution i barnkammaren
203
Sorgfåglar och sångfåglar
245
De ljusa nätternas poesi
287
Kampen om fantasin
331
Jag har dansat i min ensamhet
371
Källor
420
Personregister
429
À la garçonne ”Mellan femton och tjugofem år hinner man med ungefär fyra olika liv”, konstaterade Astrid Lindgren på 1960-talet i ett tyskt tv-program som handlade om stadierna i en kvinnas liv. Med samma naturliga utstrålning som i slutet av 40-talet hade gjort barnboksförfattaren till en stjärna i svensk radio, berättade hon om den överväldigande känslan att vara fyra olika kvinnor under en tioårsperiod: ”Om vi skall börja med den första – hurdan jag var när jag var femton år? Jag märkte att jag var vuxen och jag tyckte inte om att vara det.” Och denna osäkra, ibland olyckliga, ensamma femtonåring som fann tröst och mening i böckernas värld förvandlades under de följande åren till en utåtriktad, progressiv flicka i tidens tecken: Jag genomgick snabbt en kolossal förändring och blev hastigt och lustigt vad som på den tiden kallades en jazzböna. För det var ungefär samtidigt med jazzens genombrott på det glada 20-talet. Jag klippte av mig håret, till stor förfäran för mina föräldrar, som var bönder och höll på det bestående.
Det var år 1924 som Astrid Ericsson – ännu inte fyllda sjutton – kastade sig ut i ett ungdomsuppror som väckte uppseende i Vimmerby. Där fanns biograf, teater, missionsbokhandel och folkdanstruppen Smålänningarne, men som danslysten ung kvinna längtade man efter att röra sig till sin egen tids musik. Om sommaren erbjöds möjligheten på utomhusdansbanor och om vintern på Stadshotellet, där man på lördagarna hade ”soaré med dans”. I början 23
på kvällen var det i regel en längre konsert, där båda könen satt snällt avvaktande på olika sidor av salen, men från klockan 21 till en timme efter midnatt var det sedan dans till den senaste schlagern ”i extra dekorativa anordningar i magisk belysning”, som Stadshotellet lockade med på förstasidan i Wimmerby Tidning åren 1924–25. På den tiden gick Astrids bästa väninna Anne-Marie Ingeström (senare gift Fries) ännu i långa, feminina klänningar som både dolde och framhävde de begynnande kvinnliga formerna. Den vackra flickan, som kallades Madicken och hade vuxit upp i bankdirektör Ingeströms vita villa i den borgerliga änden av Prästgårdsallén, brukade också framhäva sitt långa mörka hår, inte minst på fotografier, där en traditionellt sensuell kvinnobild framstod i all sin glans. Astrid, däremot, hade börjat bära manskläder. Långa byxor, kavaj och slips hade smugit sig in i hennes garderob, tillsammans med hatt och keps, som drogs ner ordentligt över det kortklippta huvudet, där det inte – som hon senare konstaterade i en intervju – hade funnits särskilt många jordbundna, förnuftiga tankar. I gengäld fanns där en svärm av lösryckta citat från Nietzsche, Dickens, Schopenhauer, Dostojevskij och Edith Södergran, tillsammans med filmiska intryck av hur Greta Garbo och en tidens femme fatale såg ut och uppförde sig: Det fanns ungefär 3500 invånare [i Vimmerby], och jag var den första i stan som klippte av mig håret. Det hände att folk som jag mötte på gatan kom fram och bad att jag skulle ta av mig hatten och visa mitt kortklippta huvud. Det var i den vevan som Victor Margueritte, en fransk författare, gav ut sin bok La Garçonne, en mycket chockerande bok som blev en världssuccé. Jag tror att alla flickor över hela världen försökte se ut som La Garçonne, åtminstone gjorde jag det.
Victor Marguerittes roman, som under 1920-talet såldes i över en miljon exemplar, blev en kultbok för många unga kvinnor som drömde om att göra uppror mot föråldrade könsrollsmönster och viktoriansk prydhet. Monique Lerbier – romanens huvudperson – är en kringvandrande nagel i ögat på borgerskapet. Hon klipper sitt 24
Den 28 augusti 1924 fyller Anne-Marie sjutton år och hennes bästa väninnor Sonja, Märta, Greta och Astrid (t.h.) klär ut sig till unga män som samlas kring den vackra Madicken. (Foto: Privat ägo/Saltkråkan)
långa hår pojkaktigt kort, klär sig i kavaj och slips, röker och dricker offentligt, vilket annars endast män gjorde, dansar vilt och föder ett barn utom äktenskapet. En självmedveten, selfmade kvinna som framför familjen väljer friheten och ett liv som hon själv bestämmer över och ger färg åt. ”La Garçonne” blev snabbt ett globalt modefenomen som med sin androgyna look chockerade män. I världens alla storstäder vimlade det plötsligt av kortklippta kvinnor som klädde sig i manskläder eller bar figurlösa klänningar och klockhatt. Avsikten med den dubbelkönade garderoben gick inte att ta miste på. Tidens unga kvinna ville inte bli som sin mor och mormor. Hon sa nej till korsetten och de långa, tunga klänningarna till förmån för en mer funktionell klädsel som man kunde röra sig friare i. Tillsammans med La Garçonne-frisyren skulle kläderna få kvinnorna att likna det kön som de mer än någonsin tidigare i historien vågade mäta sig med. I sin egenskap av nyfiken, ivrigt läsande och kulturellt intresserad ung kvinna, som använde sig av tidningar, tidskrifter, böcker, film och musik som kikare mot den stora världen, var Astrid Ericsson bekant med den uppståndelse som det nya kvinnomodet hade väckt utanför Smålands gränser. I nordisk dags- och veckopress betraktade somliga manliga skribenter det som sitt kall att få kvinnor att inte klippa håret kort. ”Shinglat” eller ”bobbat” hår, som La Garçonne-frisyren också kallades, fick till och med rasistiska epitet, som ”apache-klippning” och ”hottentott-hår”, och bakom denna skrämselpropaganda låg en fruktan för den nya kvinnorollen. Skulle framtidens man mista sin urgamla betydelse? Inte helt. Flertalet av de unga La Garçonne-inspirerade kvinnorna drömde om trygghet och familj med man och barn. Det nya var att de också ville arbeta utanför hemmet, gärna ville vara mannens kamrat och – inte minst – ha möjlighet att bestämma över sin egen kropp och sexualitet. Hur väl och naturligt den nya manslooken, och själva den livssyn som låg bakom modet, passade Astrid Ericsson framgick av fotografier från Anne-Maries sjuttonårsdag i augusti 1924, då fyra ungherrar – Sonja, Märta, Greta och Astrid – hade grupperat sig kring 26
Unga Astrid från Näs lägger ansiktet i moderiktiga veck och liknar tidens jagmedvetna, frihetstörstande kvinna av Edith Södergran-typen. (Foto: Privat ägo/Saltkråkan)
det feminina födelsedagsbarnet. Det var naturligtvis ett skämtsamt arrangemang med fyra förklädda väninnor, som i två olika tablåer uppträdde som rivaliserande friare på knä kring skön jungfrun. Jämfört med de tre andra ”unga männen” på bilderna fanns det något suveränt och självständigt över Astrid Ericssons framtoning. Hon spelade inte en roll utan var sig själv. Pojkflickan. Hon som alltid hade lekt med andra utan tanke på kön, och som trots att hon i tonåren var osäker på sig själv aldrig hade velat vara annat än flicka. Som hon förklarade i Göteborgs-Posten den 22 maj 1983: ”Kanske beroende på att vi hemma på Näs aldrig i våra lekar gjorde någon skillnad, pojkar och flickor lekte tillsammans lika vildsint.” Samma iögonfallande pojkflickeutstrålning finns på andra foton av Astrid Lindgren från 20-talet och början av 30-talet. Där ser man en slank kvinna i tjugoårsåldern klädd i långbyxor, nu också med 27
väst och fluga. En kvinna som röker cigaretter nästan demonstrativt tydligt och har en utmanande kroppshållning, på flera av bilderna förstärkt av ett lätt underfundigt, självsäkert leende. Det är som om den unga kvinnan i manskläder på bilderna står i en zon av orörlighet och självständighet och illustrerar några av de starka, jagmedvetna orden från den unga Astrid Ericssons favoritdiktare, Edith Södergran, och hennes dikt ”Vierge moderne”, som handlar om en ny tids jungfru: Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut, jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol … Jag är ett nät för alla glupska fiskar, jag är en skål för alla kvinnors ära, jag är ett steg mot slumpen och fördärvet, jag är ett språng i friheten och självet … […]
Något av denna moderna jungfru återfinner man hos de maskulint handlingskraftiga kvinnliga huvudpersonerna i Astrid Lindgrens ungflicksböcker Britt-Mari lättar sitt hjärta (1944), Kerstin och jag (1945) och särskilt i de tre böckerna om den frihetstörstande Kati. Den föräldralösa tjugoåringen, som också är jagberättaren i böckerna om Kati, reser till Amerika i den första boken, och i Guds eget land kan hon inte låta bli att jämföra sig själv och sitt kön med Columbus och generationer av maskulina erövrare, och vredgas över det hon ser. Detta att vara i opposition och, om det behövs, med hög röst säga ifrån, är en naturlig, självklar del av Katis kvinnlighet: O, ja, karlar är ett vilt och äventyrligt och härligt släkte! Varför får vi kvinnor aldrig upptäcka några nya världsdelar? Egentligen är det bra futtigt att vara kvinna.
28
Vad mor ska säga Att Astrid Ericssons uppror väckte sådan uppmärksamhet i Vimmerby år 1924 berodde inte minst på att hon var dotter till arrendatorsparet på prästgården. En ställning som höjde familjen Ericsson avsevärt över vanliga bönder och stadsbor. Kyrkvärden Samuel August Ericsson (1875–1969) var samtidigt en respekterad och kunnig lantman som förstod sig på både jordbruk, djur och människor, vilket medförde att han genom åren anförtroddes olika kommunala förtroendeuppdrag. Detsamma gällde hans flitiga och intelligenta hustru Hanna Ericsson (1879–1961). Förutom att vara en bländande duktig organisatör av det stora hushållet på Näs, med fyra barn, svärföräldrar och tjänstefolk som hjälpte till på fälten och på gården, var Hanna engagerad i Vimmerbys fattigvård, barnomsorg och hälsovård. Och så var hon berömd i staden och dess omgivningar för sina höns, som med jämna mellanrum vann förstapris på marknader och utställningar. Som fromt troende var Hanna moralens stränga väktare i Astrid Lindgrens barndomshem, där de fyra barnen skulle gå i söndagsskola och kyrkobesök var obligatoriska. Den dag år 1924 då Astrid lät klippa sig som hjältinnan i Victor Marguerittes roman, ringde hon hem till Näs och hoppades att det skulle vara Samuel August som svarade. Han skulle nog, i motsats till Hanna, se mildare men knappast mer förstående på dotterns gärning. Fadern hade då lyssnat, svarat med sorgsen röst och tilllagt att det nog inte var någon god idé att dottern kom hem alldeles meddetsamma. Men Astrid Ericsson höll fast vid sin handling, och att skylta med upproret var ju själva meningen med den. Precis som när Astrid en tid efteråt sa ja till att klippa en yngre släkting som bad henne om det vid en familjetillställning. I en intervju på cd:n Astrids röst berättade Astrid på äldre dar om händelsen och om hur hon vid det tillfället hade börjat sprida sitt kvinnouppror i släkten, och att mormor Lovisa inför de båda pigorna hade låtit förstå att hon egentligen gillade Astrids korta hår. Men mottagandet i barndomshemmet den dag hon kom hem med sin nya frisyr glömde Astrid Lindgren aldrig. Det hade blivit 29
Samuel August och Hanna Ericsson med sina fyra barn. Ingegerd (f. 1916) i pappas knä, Astrid (f. 1907), Stina (f. 1911) och Gunnar (f. 1906) med sin hand i mammas. (Foto: Privat ägo/Saltkråkan)
dödstyst i köket på Näs när hon steg in och satte sig på en stol: ”Ingen sa ett ljud, de bara gick runt mig under tystnad.” Hur Hanna reagerade vid det tillfället, och vad hon kan ha haft för kommentarer, vet vi inte, men att hon senare – ensam med Astrid – mycket tydligt sa vad hon tyckte kan det knappast råda något tvivel om. Rebelliska scener och ostyriga jag-manifestationer var sällsynta bland de fyra barnen i familjen Ericsson, och om det för ovanlighetens skull hände att något av barnen gick för långt så var det alltid från Hanna reaktionen kom. Den disciplinära delen av uppfostrarrollen var inte Samuel Augusts styrka. Som Astrid Lindgren har berättat: 30
En enda gång minns jag att jag satte mig upp emot mamma. Jag var ganska liten, i 3–4-årsåldern, då jag en dag tyckte att mamma var dum och bestämde mej för att rymma till utedasset. Jag stannade väl inte så länge, men när jag kom in igen, hade mina syskon fått karameller. Då tyckte jag det var så orättvist, att jag i ilskan sparkade med foten i riktning mot mamma. Men då fördes jag in i salen – och där fick jag stryk.
Så var det i Astrids, Gunnars, Stinas och Ingegerds barndom på Näs. Ingen av dem tvivlade på sin mors kärlek, men medan Samuel August ofta kramade om sina barn var Hanna inåtvänd och reserverad i sin ömhet. Det var således också inför Hanna man fick stå till svars, när man som ung människa glömde tiden efter en lång sommarkväll bland parkens fluorescerande björkar, där det dansades till dragspelsmusik, och man försjönk i tankar på bänken vid vattentornet. Då bar det av i hast hem genom Prästgårdsallén, och när man försiktigt gläntade på dörren var den stora frågan vad mor skulle säga. ”Det var hon som fostrade oss, jag kan inte minnas att Samuel August någonsin la sig i det”, skrev Astrid Lindgren på 1970-talet i den vackra och kärleksfulla essän om sina föräldrar, Samuel August från Sevedstorp och Hanna från Hult. Där berättas det också om moderns snillrika sida, vilket avsåg att hon i likhet med Samuel August hade ett särskilt förhållande till språket, något som gick i arv till alla barnen. Som Astrid Lindgren sa i en intervju i Aftonbladet den 4 juni 1967: Mamma skrev dikter när hon hade tid. Hon skrev ner dem i ett poesialbum. Hon var den intelligentare av de två, och hon var strängare än pappa. Pappa var mycket, mycket barnkär.
Både Samuel August och Hanna ställde ett krav som var ovillkorligt: att de fyra barnen skulle hjälpa till på gården och ute på fälten. Året runt, och ofta innan man vandrade iväg till skolan inne i Vimmerby, ja, till och med på sin konfirmationsdag kunde man faktiskt hinna ta upp rovor tillsammans med sina syskon innan man skulle tvätta 31
sig och klä om. En parallell till denna beständiga arbetsgemenskap mellan barn och vuxna på Näs, och till den pedagogiska grundsynen att arbetet adlar, finner man i flickboken Kerstin och jag, som handlar om tvillingarna Kerstin och Barbro. Där presenteras läsaren för ett föräldrapar vars äktenskap i flera avseenden påminner om den bindning och den sammanhållning som fanns mellan Hanna och Samuel August. Den flitiga, duktiga och allestädes närvarande modern i boken, som utkom på hösten 1945 samtidigt med den första Pippi Långstrump-boken, beskrivs som familjens fältherre med den stora överblicken och ett aldrig vilande öga för de praktiska detaljerna. Fadern däremot är den opraktiske dagdrömmaren vars styrka när det gäller familjen ligger i att han avgudar sin hustru och sina barn. Som han säger om förhållandet till sina tvillingdöttrar: ”Jag tillhör den där sortens olyckliga föräldrar, som aldrig slår sina barn annat än till självförsvar.” Den mjuke mannen bland tre starka kvinnor har när boken börjar just blivit pensionerad som major och övertalat hustrun och döttrarna att bryta upp från storstadslivet och slå sig ner på släktgården Lillhamra, som har stått och väntat på dem i många år och därför är i behov av kärleksfulla händer. Milt sagt. Det blir ett gigantiskt slit för hela familjen, och gång på gång får modern betona för sina två pojkflickor, Kerstin och Barbro, att arbetet på en gård inte bara är nödvändigt för deras gemensamma bästa utan också utvecklande för den enskilda individens karaktär. Hennes praktiskt orienterade livsfilosofi kan sammanfattas i två grundläggande budskap, som man också fick lära sig som barn på Näs åren 1910–20: ”Man måste försaka det som är mindre nödvändigt för att få det som är nödvändigt” och ”Bara den som arbetar och lär sig att älska arbetet kan någonsin bli lycklig”. Dessa lärosatser om att stå ut med försakelse och arbete tills man sjunker ihop tog Astrid Ericsson med sig in i sitt vuxna liv som något självklart. Dottern Karin Nyman berättar att hennes mor på 1930-talet och under kriget kunde den svåra konsten att få ut mesta möjliga av familjens blygsamma ekonomi, bland annat genom att dubbelarbeta. Något hon fortsatte med i många år efter kriget, ja 32
Vimmerby, augusti 1909. Samuel August, Hanna och deras två äldsta barn Astrid och Gunnar på besök hos släktingar. Som på många andra foton senare i Astrid Lindgrens liv har hon sökt sig in i sin fars famn. (Foto: Privat ägo/ Saltkråkan)
under större delen av sitt liv – berättar Karin Nyman – på sitt förunderligt obesvärade sätt: ”Det var den där självklara hållningen mamma hade, att jobba på utan stress och åthävor, ansträngningslöst växla mellan olika arbetsuppgifter, svara på brev och vara arbetsledare och göra hushållsarbete; bädda sängen, städa efter frukost, diska efter maten lika automatiskt som hon borstade tänderna, alltsammans snabbt och effektivt.” 33
Att man var tvungen att försaka i sitt liv och arbeta hårt var så självklara dygder för Astrid Lindgren att hon aldrig betonade dem för sina egna barn som förmaningar eller påbud. I gengäld fick de veta, minns Karin Nyman, att deras mor hela tiden fick styrka av att tänka på Hannas råd till sina barn, när arbetsbördan på fälten blev för tung och tråkig, och man gladde sig åt att få komma till skolan: ”’Bara dra på, bara stann’ inte’, sa Hanna när de höll på med något utdraget och enformigt arbete, som att gallra betor eller binda kärvar vid slåttern. Och som vuxen gjorde Astrid ofrivilligt de handrörelser hon gjorde när hon som barn knöt till om kärven, för att liksom ta sats för något krävande.”
34
”Jag bara lever på ... och tycker att man ska behandla var dag som om den var den enda man har”, sa Astrid Lindgren, som avled vid nittiofyra års ålder 2002. Orden ”Denna dagen, ett liv” mötte hon första gången som ung, upprorisk flicka. De följde henne genom livet, kärleken och konsten som ett mantra, och gav en innebörd åt människans oförskämt korta liv: Grip det, njut av det, använd det! Den konsten kunde Astrid Lindgren som få, antingen hon befann sig i naturen, försvann djupt in i en skrivprocess, lekte häxa med sina små släktingar, stred för barnbokens status och barns och ungas rättigheter, eller på äldre dar trädde fram som miljöaktivist, förkämpe för fred och filantrop. Denna dagen, ett liv är den första nordiska Astrid Lindgren-biografin på fyrtio år. Den bygger på en mängd aldrig tidigare publicerade brev, dagböcker och fotografier, samt på halvtannat års samtal med Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman, som på nära håll följde sin berömda mors karriär och kluvenhet inför berömmelse, rikedom, ensamhet, makt – och män.
Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet nr 126.
www.norstedts.se