Vad är det jag ser med?

I skrivandets stund bjuder årstiden på mörker, regn, kyliga vindar och mera mörker. Jag spanar ut i min trädgård en ganska tidig eftermiddag men ser ingenting. På väg till jobbet tittar jag ut genom tågfönstret men ser bara en spegelbild av mig själv. Ibland kan det kännas att detta mörker kryper ända in i själen och man blir nästan frostbiten i hjärtat. Och min upplevelse kan lätt bli att jag inte ser något annat än det som är mörkt ute.

Men vad är det jag ser med? Minnet finns ibland i kroppen. Jag minns med mina händer hur det är att ta fram en kopp, sätta på lite kaffe och ta fram frukost på morgonen. Jag kan orientera mig i mörkret mellan väggar som skapat mitt hem, på stigar som jag är van att gå på. En doft kan ge mig tydliga bilder från barndomens somrar i Karleby. Vi som växte upp på 70-talet kan kanske få helt andra vibbar av utsvängda manchesterbyxor och stora kragar än vad dagens ungdomar får. Jag minns också med min kropp att jag stått ute under hösten och målat staket. Det påminns jag om när det känns och gör lite ont i min arm då och då. Kroppen och huden bär minnen och jag tycker det är viktigt att skapa minnen just med sin kropp och med sina olika sinnen. För de ihågkomna orden är ibland blekare än värmen eller smärtan i kroppen. Och det man har i kroppen såsom rutiner hjälper mig och sparar ibland också energi. Men det kan också vara det motsatta, jag kommer alltid ihåg och blir inte heller av med smärtsamma minnen. Det bekanta, mina vardagliga rutiner ger mig oftast utrymme och skapar trygghet.

Jag minns med kroppen. Men vad är det jag ser? Ett mörker som sprider sig över världen. Jag menar inte bara årstidens dunkelhet utan jag tänker på krig i världen, sjukdom, ensamhet, kriminalitet som fått ett otroligt starkt fäste också här i Sverige. Då blir det lätt att jag inte ser människor som individer, skapade av Gud. Jag ser en yta, ett beteende och klumpar lätt ihop alla i en och samma påse. Men vart tog människan vägen? Min nästa och min medmänniska. Hur tolkar jag min omvärld? Använder jag mig av min egen spegelbild som reflektion till det jag ser? Utgår jag från mig själv varje gång jag försöker tolka tillvaron och livet? Jag kan inte utvecklas eller lära mig någonting om min enda spegling är jag själv. Jag behöver andra människor för att komma vidare, lära mig mer, formas och helt enkelt bli en bättre människa. Gud skapade oss till ett liv i gemenskap och gav oss uppdraget att älska vår nästa såsom oss själva.

Det finns några meningar i en av sångerna i Frälsningsarméns sångbok som tilltalar mig. Det ger ett annat perspektiv på det som är synligt eller det som vi lätt frestas tro att är viktigt. Vi människor, och jag med andra, är snabba att göra hastiga bedömningar av varandra, av händelser och beteenden.

”Han ser ej till det som för ögonen är, han ser ej som människor ser. Åt fattig och rik han sin frälsning beskär i kärlek sin nåd han dem ger.”

Frälsningsarméns sångbok, sång 540, Herbert Booth

Vem är då fattig och rik? Det är en mycket större fråga än vem som har pengar och tillgångar. Det finns väldigt mycket fattigdom och brustenhet i vår värld. Orättvisor som gör ont i hela tillvaron. Det är inte sällan nöden finns i relationerna, hopplösheten eller i bristen på sammanhang. Men budskapet i sångstrofen är att Gud gör ingen skillnad på oss människor. Hans nåd och kärlek gäller oss alla, på helt lika villkor. Gud har endast favoriter – och det är du och jag. I det ljuset som kommer från Gud vill jag vandra och genom det ljuset se andra.

Mia-Lisa Dahlqvist
Biträdande divisionschef, sociala divisionen i Sverige

Foto: Алексей Громов & Mats Dahlqvist