Krigsropet Frälsningsarmén har svenskspråkiga aktiviteter i Finland, t.ex i Helsingfors, Borgå och Vasa. På de här sidorna har vi material på svenska från Frälsningsarmén i Finland, Sverige och andra delar av världen.
Vad är det jag ser med? I skrivandets stund bjuder årstiden på mörker, regn, kyliga vindar och mera mörker. Jag spanar ut i min trädgård en ganska tidig eftermiddag men ser ingenting. På väg till jobbet tittar jag ut genom tågfönstret men ser bara en spegelbild av mig själv. Ibland kan det kännas att detta mörker kryper ända in i själen och man blir nästan frostbiten i hjärtat. Och min upplevelse kan lätt bli att jag inte ser något annat än det som är mörkt ute. Tämä kirjoitus julkaistaan suomeksi kotisivuillamme tammikuun aikana. Men vad är det jag ser med? Minnet finns ibland i kroppen. Jag minns med mina händer hur det är att ta fram en kopp, sätta på lite kaffe och ta fram frukost på morgonen. Jag kan orientera mig i mörkret mellan väggar som skapat mitt hem, på stigar som jag är van att gå på. En doft kan ge mig tydliga bilder från barndomens somrar i Karleby. Vi som växte upp på 70-talet kan kanske få helt andra vibbar av utsvängda manchesterbyxor och stora kragar än vad dagens ungdomar får. Jag minns också med min kropp att jag stått ute under hösten och målat staket. Det påminns jag om när det känns och gör lite ont i min arm då och då. Kroppen och huden 26
SOTAHUUTO
bär minnen och jag tycker det är viktigt att skapa minnen just med sin kropp och med sina olika sinnen. För de ihågkomna orden är ibland blekare än värmen eller smärtan i kroppen. Och det man har i kroppen såsom rutiner hjälper mig och sparar ibland också energi. Men det kan också vara det motsatta, jag kommer alltid ihåg och blir inte heller av med smärtsamma minnen. Det bekanta, mina vardagliga rutiner ger mig oftast utrymme och skapar trygghet. Jag minns med kroppen. Men vad är det jag ser? Ett mörker som sprider sig över världen. Jag menar inte bara årstidens dunkelhet utan jag tänker på krig
i världen, sjukdom, ensamhet, kriminalitet som fått ett otroligt starkt fäste också här i Sverige. Då blir det lätt att jag inte ser människor som individer, skapade av Gud. Jag ser en yta, ett beteende och klumpar lätt ihop alla i en och samma påse. Men vart tog människan vägen? Min nästa och min medmänniska. Hur tolkar jag min omvärld? Använder jag mig av min egen spegelbild som reflektion till det jag ser? Utgår jag från mig själv varje gång jag försöker tolka tillvaron och livet? Jag kan inte utvecklas eller lära mig någonting om min enda spegling är jag själv. Jag behöver andra människor för att komma vidare, lära mig mer, formas och helt enkelt bli
