Brytpunkt mellan värld och omvärld Johanna Karlin

Sft ||§||f$|j;

Brytpunkt mellan värld och omvärld

Johanna Karlins skulptur länkar bostadsområdet Nybodahöjden till trafiklandskapets dynamiska flöden. Den pendlar mellan att vara enbartett objekt och en arkitektonisk miljö i sig. Som en diskret pendangtill den »svängen« har hon gjort ett subtilt verk på andra sidan infarten, en ljuskälla placerad under markplan mellan två träd.

Det urbana landskap som breder ut sig i Stockholms periferierpåminner på många sätt om ett skärgårdslandskap. Separata enklaver av funktioner och byggnadskroppar ligger utspridda i etthavavkommunikationer. De topografiska förutsättningarna har förstärktgränserna, man har bebyggt höjderna och transporterat i dalarna. Man kan urskilja helt olika dynamiska flöden beroende på lokaliseringen rent höjdmässigt, och en »hastighetskarta« skulle antagligen sammanfalla med den topografiska kartan. Perceptionen av omgivningen är helt beroende av individens position- om man är stillastående eller befinner sig i rörelse. Detgör att vi får en ny typ av åtskillnad mellan dal och höjd som är knuten till hastighet och till den subjektiva förnimmelsen av landskapet. När isen har lågt sig på vintern mellan malmarna, och jag promenerat från

Södermalm utpå Årstaviken och vidare mellan Tantolunden och

Liljeholmen, har jag förvånats över hur staden kan uppfattas så annorlunda, nästan främmande, ur ett nytt perspektiv. När man betraktar ett objekt eller en miljö från ett rörligt perspektiv osäkras formen, saker förlorar sina tydliga geometriska bestämningar, och vi erhåller en arkitektonisk förståelse av världen genom förändrade förnimmelser. Denna föränderliga karaktär, att objektet transformeras och får skilda

M11 betydelser, är någotJohanna Karlin arbetatmed i sina verk. Hon placerar ofta sina konstruktioner i en brytpunkt; i etttillstånd mellan att endast vara sig själva och vara ett tecken, mellan funktion och icke-funktion, mellan byggnad och konst. Söder omÅrstaviken, mellan

Liljeholmen, Midsommarkransen och Årsta, kan vi finna en intensifiering av kommunikationer, där Årstavägen, Södertäljevägen och Essingeleden vävs samman i en intrikat knut. Nordöst om denna punkt reser sig en höjd upp ur landskapet, Nybodahöjden. En vit upphöjd yta vrider sig mellan de olika dynamiska flödena, mellan höjdens

små och »långsamma« vägar och motorledernas ständiga ström, och förankrar den punkt där man saktar in, när man svänger av till bostadsområdet Nybodahöjden och lämnar Årstabergsvägen bakom sig. Johanna Karlins verk består av ett stålskelett med en hud av vitmålad plåt, med dimensionerna 10 cm x 100 cm x 650 cm, upprestpå 140 cm höga ben av galvaniserade rör och en ljuskälla, placerad under markytan, med ett transparant »brunnslock» 60 cm i diameter. Verkets två delar är placerade på varsin sida om infarten till Nybodahöjdens bostadsområde. En vertikal yta följergenomfartsleden, Årstabergsvägen, vrider sig nittio grader, lägger sig ned horisontellt, och löper vidare efter lokal-

, 'N;

gatan in mot området. Formen förändras beroende på betraktarens position, den vänder in och den vänder ut, tar tag i omgivningen reser sig ytan vertikalt och bildar en »vägg« mellan vägen och bostäderna, samtidigt som formen sett inifrån smälter samman med Essingeledens

Denna föränderliga karaktär, att objektettransformeras och får skilda betydelser, är något Johanna Karlin arbetat med i sina verk. Hon placerar ofta sina konstruktioner i en brytpunkt.

och avgränsar sig mot den, den upplöser sig för att sedan komma samman i en ny form. I relation till den dynamiska rörelsen hos konstruktionen markerar den diskreta cirkulära ljuspunkten en nivå i landskapetoch skaparen stabilvridningspunkt. Karlins arbete både binder ihop omgivningens disparata delar och skiljer dem åt. Mot Essingeleden bågar och knyter ihop den stora skalan i fjärran med det nära och intima. På så sätt fungerar den som både gräns och länk. Som i de flesta av Karlins arbeten finns här en dubbeltydighet, konstruktionens skala relaterar till den mänskliga kroppen medan dess formspråk knyter an till omgivningen. Även inom verket finns en spännvidd i uttrycket, från den visuellt framträdande konstruktionen, till en taktil behandling av markytans plan. Den upplysta vita släta ytan, de galvaniserade benen och placeringen associerar till en informationsskylt eller logotyp, medanrörelsen, den flyende formen och tredimensionaliteten talar om offentlig skulptur. Att konstruktionen är svår att förstå som en hel form gör att den pendlar mellan att enbart vara ett objekt och hel arkitektonisk miljö.

Helena Mattsson

Johanna Karlin 2X2y, glasfiberarmerad polyester, galvaniserat stål, plexiglas och neonrörvid infarten till Nybodahöjdens bostadsområde, Stockholm.

Projektledare: Päivi Ernkvist