Färgens natur Andreas Eriksson

Färgens natur

En fantastisk målning i en färg som har sin egen natur, grafiska verk, rytmiskt komponerade i grafiskt svart-vitt respektive glödande soinedgångsguit och tre bänkar att vila på -det är vad Andreas Eriksson harskapatförden nya entréhallen i Kemiskt-Biologiskt Centrum vid Umeå Universitet. Träder man in här, är det lätt att dröja kvar.

Det totala konstverket - finns det? Under vissa perioder, mer än andra, har konstnärer sökt att utvidga konstobjektettill att omfatta också sin omgivning, att lyfta målningen från staffliet, ut i rummet, att låta skulpturen underminera den mark vi har att beträda. Förklaringarna är mångfacetterade, men det kan måhända räcka med påståendet att vi nu, mittemellan ett sekelslut och ettårtusendes början, just ser en sådan utvidgande strävan inom konsten. Omvälvningarsker i hisnande tempo, på alla samhällsnivåer, och konsten är inte undantagen. Gränser överskrids, vedertagna begrepp ifrågasätts- konsten tangerar områden som arkitektur, design, sociologi och geografi. I det senaste decenniets konstutställningar har många besökare fåttgå påjakt efter konsten -för att kanhända finna att de bokstavligen sitter i ett, i museicaféet eller bland bokhandelns hyllor. Andreas Eriksson har, sedan han nyligen avslutade sina studier vid Kungliga Konsthögskolan, med tydligamåttoch steg vidgatmåleriets fält. Han lägger ett visuellt pussel

av rummets enskilda delar, fogar i färg samman det i hittills oanade konstellationer. När han av Statens konstråd inbjudits att ta sig an den nya entréhallen i Kemiskt-Biologiskt

Centrum vid UmeåUniversitet, har han låtit färgen ange tonen, från golv till tak, direkt på fondväggen. Färgens natur är titeln på hans verk. »Färgen kan liknas vid den gröna ton som nyutslagen björk brukar ha«, skriver han i sin skissbeskrivning om intentionerna bakom sitt arbete. »På nära håll upplevs färgen väldigt mycket som bara materia menpå längrehåll ochsärskilt med fönsterljus från ena hållet upp- missbrukad, skulle hans strategi står en väldigt optisk verkan, två kunna betecknas som postmodern, sidor av färgens natur.« Hans förhållningssätt är lekfullt,

På nära håll upplevs färgen väldigt mycket som bara materia men på längre håll och särskilt med fönsterljus från ena hållet uppståren väldigt optisk verkan, två sidor avfärgens natur.

Andreas Erikssons måleri har en tydlig förankring i historien, inte minst amerikanskt 50- 60-talsmåleri, men han gör enbart bruk av det för sina egna syften. Vore inte termen han användergärna stilar som readymades. I Umeå har han i den nära fyrtio m2 stora gröna väggmålningen ristat oljefärgen horisontellt med en limspackel. Färgen som materia,

dess struktur och pigment är själva ämnet för målningen. Om vi sedan tycker att den doftar lövsprickning, är det något han bjuder på. Andreas Eriksson har gett oss en helhetslösning på entréhallen, där rummets praktiska betydelse har blivit en del av konstverket. Färgfältet på fondväggen är en klassisk markering av in- och utgång, en riktningsgivare av stora mått. Bakom trappan, som leder upp och ned från entrén, har ett intimare rum formats. Här harAndreas Eriksson placerat tre objekt tillverkade av tomma ramar, bänkar att vila på.

Ramarna har samma storlek och materialsom de eklister som inramar de 83 monotypierna, grupperade på den mot »färgväggen« flankerande långväggen. Närmast bänkarna hänger två rader om fjorton så kallade iristryck, valsade bilder med en tydlig känsla av solnedgång.

Färgens materiella förutsättningar har varit grogrund för en illusorisk bild: genom tryckförfarandet, när den flödiga färgen har valsats över pappret, har motivet uppstått. Ett motiv som nyttjats till schablonens gräns framstår nu som pånyttfött, repeterat fjorton gånger om. Långannan slår sig ned på en träbänk, någon försjunker i den repeterade solnedgången, en annan går in i den rumsbildning som den svart-vita monotypin utgör. Det stora flertalet går dock in och ut, såsom en entréhall är ämnad. Andreas Erikssons totala konstverk är i stort demokra

Andreas Eriksson har gett oss en heihetslösning på

entréhallen, där rummets praktiska betydelse har blivit en del av konstverket.

väggenfortsätter,från denmerintima delen av hallen, mot den öppna, vid sidan av trappan. HärharAndreas Eriksson komponerat en sekvens om 55 monotypier i svart-vitt. Vid första anblicken heltabstrakta, och ser man noga efterutgörvarochenavbilderna ett eget rum. Studenter, lärare, besökare strömmargenom KBC:s entréhall. En och tiskt, detlåter folk vara, menlämnar ändock spår och intryck hos alla och envar: inför dengröna målningen är ingen oberörd. Den går inte att sudda ut i minnet, den fortsätter att kasta ett färgatnaturens ljus, långt efter det att vi lämnat rummet.

Ann-Sofi Noring

ä I B

i jlift

MMM8B

'säl

Andreas Eriksson Färgens natur, oljemåleri på vägg, 83 grafiska verkfördelade i två sekvensersamttre sittbänkartillverkade aveklister i entréhall till Kemiskt-

Biologiskt Centrum vid Umeå Universitet.

Färgåtgången för målningen harvarit 50 tuber kadmiumgult, stuberultramarin och

Stubertitanvitt. De grafiska verken är så kallade monotypier, detvill säga gjorda utan upplaga i etttryckt original. Bänkarnas material, inramningslisteravek, motsvarar antalet lister som inramar monotypierna.

Projektledare: Christina Eriksson Fredriksson