Upp med händerna! Ett samtal med Håkan Rehnberg

Upp med händerna!

Ett samtal med Håkan Rehnberg

»Det som tick mig intresserad avdet smaia rummet mellan glasfasaden och kopparomgärdningen var dess ambivalenta karaktär. Platsen är en märklig gränszon mellan ute och inne, mellan funktion och överblivet utrymme, mellan visualitet och döljande, mellan exponerande och skyddande. Den skulpturgruppjag här presenterar bär som en reminiscens detta rum i sig.« Så skriver Håkan Rehnberg i sin skissbeskrivning om valet av plats för de två diabasskulpturer han har utförtför Sveriges ambassad i Berlin. Med författaren Aris Fioretos samtalar han härom konstverket:

Aris Fioretos Häromdagen steg jag av bussen vid »die nordische Bot- schaften« i Tiergarten här i Berlin. Det var första gången som jag inte åkte förbi, utan tittade bakom det band av kopparlameller som omger ambassadområdet-detta ärggröna, fiskfjällsliknande skyddshölje som redan gjort en och annan förbipasserande cyklist sjösjuk på torra land. Området är ett spännande projekt, inte minst med tanke på den bild som de fem nationerna vill ge av sitt förhållande till varandraarkitektoniskt, geopolitiskt, estetiskt. När man väl släppts in av vakterna

i Faelleshuset, den sjätte byggnad som länderna delar och som rymmer bibliotek, utställningsrum, restaurang och auditorium -kort sagt: den gemensamma kulturen -kommer man in på det nordiska territoriet. Den svenska ambassaden har intressant nog endast tre sidor, eftersom den ligger i det spetsiga, nordöstra hörnetav området. Detären byggnad som vill mycket, förena motsatser och skapa spänningar. Inte bara skall ljus och mörker, genomsyn och opakhet samsas, utan dessutom vill man skapa en dynamisk spänning mellan sten, glas och björkträ- eller översatttill nationellideologi: stadga, transparens och blondhet. Arkitekten

GertWingårdh talar följaktligen om såväl »Yin och Yang« som »Treenigheten»... Längst in, i fonden av det stora rum som dominerar byggnaden, finner man din skulpturgrupp, gjord på uppdrag av Statens konstråd. Varför valde du just denna plats?

Håkan Rehnberg Utrymmet mellan kopparbandet och glasfasaden utövade genast en lockelse på mig. Det är ettrum som inifrån är visuellt tillgängligt, men som inte går att vistas i. Det är ett gränsrum, eller

själva gränsens rumslighet, därnågot avskilt synliggörs. Dubbelgångaren i den stora hallen är till för att detta fält av motsägelsefullheter skall framträda så starkt som möjligt, så att pendlingen mellan närhet och otillgänglighet, något mellan de bägge gränserna, verkligen lyfts fram. AF Jag fick intryck av att skulpturerna själva förkroppsligar denna ambivalenta dynamik. De både konfronterar och drar sig undan betraktarens blick...

HR Så är det. Skulpturerna är en förtätning av de rum de placerats i. Men de är naturligtvis också något annat. Det är mycket viktigt för mig hur verken presenterar sig själva, gör sig närvarande för åskådaren. Hur hela spelet av riktningar, förhållandet mellan det frontala och det som förblir utanför-allt detta, alla dessa rörelser tar formen av något monolitiskt. AF Monolitiskt?

HR Jag tänker på cylindern i skulpturerna och hur den träder fram ur blocket. Den lösgör sig ur blocket, men är samtidigt ett med det. Hela idén med skulpturerna hänger på denna princip. Alla proportioner är kalkylerade utifrån dess dynamik. Även i förhållande till det omgivande rummet. Det är själva känslan att skulpturerna träder fram ur rummet, att man inte i första hand upplever att de är ditställda som flyttbara objekt, utan att de påverkar rummet på ett speciellt sätt. Den stora skulpturen, i prånget, syns till en början kanske inte bakom glasfasaden. Men har man väl lågt märke till den tror jag att man upplever den i hela dess kraft.

AF Dess verkan är kuslig. Det är som tillhörde skulpturen en annan dimension. Den är en kolossal viskning, en fjärran bävan. Jag korn faktiskt att tänka på faderns vålnad i Hamlet. Skulpturen uppehåller sig så att säga i kulissen, bakom glasväggens transparenta ridå. På så vis får den mindre skulpturen något av ställföreträdare över sig- ett slags replik, om man så vill. Dess mått är mera humana, dess tillgänglighet

här dubbleringen iscensätts ju faktiskt för var och en i rummet. Man ser sin egen spegelbild i glasfasaden. Jagtror att detta förhållande förstärker den stora skulpturens karaktär av vålnad. Den är som en spegelbild, men den finns där även i hela sin fysiska gestalt, nära och oåtkomlig.

AF Som sitt lands ställföreträdare har ambassaden just denna karaktär.

Den är en replik av ett större terri

Skulpturen uppehåller sig så att såga i kulissen, bakom glasväggens transparenta ridå. På så vis får den mindre skulpturen något av ställföreträdare över sig

mera direkt. MenliktHamlet befinner den sig i ständig dialog med denna andra dimension.

H R Det är riktigt. Jag har tänkt på hur det främmande träder in i vår värld, likt en hemsökelse eller ett slags gåva som aldrig helt överlämnas. Dethar mermed fascination, passionerad bindning och förhöjd vaksamhet att göra, men möter oss även som krav, uppmaning eller imperativ. Detta är för mig viktiga egenskaper hos ettkonstverk. Kopplingen till Hamlet är spännandepå många sätt. Du använderordet »ridå« för attkarakterisera glasväggen.

Det är en vacker beskrivning. Den torium som inte endast är geografiskt. En nations egenart består ju minst lika mycket av detkollektiva minne, den historia, det arv som landet förvaltar. Dina skulpturer synliggör denna spänning mellan rum och tid. Men de gör även något annat: de tar nuet i anspråk. Ingen ambassad vore värd sitt salt om den inte också fungerade som en asyl.

En ort öppen för främlingar. Jag betraktargärna den mindre skulpturen som en utsaga om detta förhållande.

Den lyfter liksom armarna i luften, i en löftesrik gest av välkomnande.

Nej, den går faktiskt ett steg längre: det är som om skulpturen tolkar ens inträde i det stora rummet som ett »Upp med händerna«. Kanske måste all gästvänlighet se utpå detta sätt? Som värd är man ständigt, i varje ögonblick, sin gästs gisslan...

HR Jag har aldrig tänkt mig skulpturerna så figurliga. Men det roar mig att det är möjligt. Det bekräftar en generositet; objekten kommer betraktaren till mötes. Sidorna i skulpturerna ger dem en riktning, den frontala aspekten blir dominerande. Tänkpå Brancusis skulpturer: de är nästan alltid gjorda så att man skall se dem runtom. Visserligen är de starka objekt, men jag känner mig som en voyeur då jag betraktar dem. Giacometti är annorlunda. Hans gestalter är frontala- de får liksom »blick«. De möter betraktaren genom sin utsatthet, såsom just främlingar. Det är en hållning jag bekänner mig till.

Aris Fioretos

Håkan Rehnberg Två skulpturer i diorit, den större placerad i det smala rummet mellan ambassadensglasfasad och den kopparomgärdning som omsluter de nordiska ambassaderna, den mindre placerad inne i entréhallen till Sveriges ambassad i Berlin.

Projektledare: Acke Hydén