Konst där man bor Maria Friberg, Ebba Matz och Ann Jansson

sflå3§iäl

Konst där man bor

Maria Friberg, Ebba Matz och Ann Jansson

När bostadsmässan H99 hade stängt sina portar inträdde nästa fas för bostadsområdet Norra Hamnen i Helsingborg. Inte längre ett utstäliningsområde, men väl ettfungerande område för boende. Här hartre konstverktagit plats som i likhet med husen och torget kommerattförbli i sitt sammanhang. Strax innan invigningen skrevs följande om de byggnadsanknutna konstverken:

Maria Friberg Han ser lite ensam ut där han står med armarna över huvudet, förvånansvärt oberörd med tanke på att intrycket är att huset skulle falla samman om han gick därifrån.

Atlanter heter Maria Fribergs arbete till det nya bostadsområdet i Norra Hamnen i Helsingborg. Titeln syftar på den sorts skulpterade mansfigurer som sedan antiken använts som stödpelare, för att stötta bjälklag eller andra byggnadsdelar. (Namnetkommer från titanen Atlas i den grekiska mytologin, vars tunga uppgiftvar att bära upp himlavalvet på sina skuldror.) Fem meter höga fotografier av en man har screen-

tryckts på tre butiksfönster. Mannen är lika hög som fönstren, som gårgenom två våningsplan. Samtidigt är han halvt transparent och smälter nästan omärkligtin i byggnaderna. Detär ettpå en gång monumentalt och icke-monumentalt verk. Flera av Maria Fribergs arbeten från senare år har cirklat kring manlighet och bilden av mannen idag. I Confront me back, en video/foto från 1997, sitter en man mellan de två framsätena i en bil. Bilden öppnar upp för flera infallsvinklar, där den tydligaste är hans plats mellan »herrsätet« (förarsätet) och «damsätet» (passagerarsätet). Denpåminner om sociala strukturer som så att säga föreskriver olika rum åtmän och kvinnor, men den för också tankarna till sexuell identitet. Denna dubbelriktade rörelsedels mot samhälleliga strukturer, dels mot en mer privat och kroppsnära sfär-äråterkommande i Maria

Fribergs verk. I Driven, den video hon gjordetillsammans med Monika Larsen Dennis och som projicerades i jätteformat på Kulturhusets fasad 1998, är två kostymklädda personer inbegripna i en svårgripbar blandning mellan omfamning och brottning. Det omöjligt att säga om det är kvinnor eller män, också här iscensätts ett osäkerttillstånd mellan

AW. SsASåS

« Tf

manligt och kvinnligt. Likt flera av Fribergs tidigare verk rymmer Driven på ett fysiskt påtagligt sätt både ömhet och våldsamhet, närhet och avstånd, njutning och smärta. När jag tänker på de här verken är det kostymen som kommer i förgrunden. Kostymen signalerarpotens och makt, och fungerar som ett slags garant för att alltgår rationellt och säkert till, att världen i de kostymkläddas närvaro är så välordnad den kan vara. Maria Fribergs arbeten luckrar upp denna känsla, och skapar en bild där det irrationella (som givetvis präglar kostymklädda människors liv i lika hög grad som andras) tillåts att sippra fram. Man tänker sig atlanten som heroisk. Maria Fribergs atlant har ett vekare och mer alldagligt uttryck.

Varje foto av mannen uttryckerolika nyanser, av sårbarhet, ofullkomlighet, tålamod. Men det är inte någon ironisering över den kostymklädde, mer en undersökning av vad han signalerar-på ett personligt och på ett mer allmänt plan. Som Maria

Friberg utryckt det i sin projektbeskrivning: »Mannen i sin grå kostym bär på både negativa och positiva kvaliteter. Flan är, i överförd HSsI

'.V .

itiMMR*!

mening, den pelare som samhället vilar på. Detär en position som både är utsatt och som ger stor frihet.« Ambivalensen mellan sårbarhet och styrka ärpåtaglig, och man behöver inte titta länge för att se att mannens bärande funktion är ett spel för gallerierna. Kostymen inger också en känsla av anonymitet, vilket förstärks av att han är diskret inlemmad i sin omgivning- en osynlighet som kännetecknar den manliga normen. Maria Friberg har i ett samtal

sagt att anledningen till att hon påbörjade dessa arbeten är att hon själv känner igen sig i bilden av dessa kostymklädda män som kämpar med att vara, med sina drömmar. Jag ser verken som försök att se igenom schabloner - och förväntningar de bär med sig. Atlas lyckades få Herakles att ta över bördan av himlavalvet en stund. Jagtror att

Maria Friberg vill göra något liknande: föra oss bort från invanda positioner- om än bara för en kort stund.

II1111»

I sat r 11 MM»

Hl. ■ :

us:si: Spsyi

^'Tp^-pr-f,’'

yg£g|g|

\t3j8§a@S

Ebba Matz Hur närmar man sig idag uppgiften att göra en konstnärlig gestaltning på ett torg, en plats som historiskt bär på en tung tradition av ryttarstatyer och monumentalskulptur? Detnya torg som skapats i Norra Hamnen i Helsingborg, som en förlängning på Henry

Dunkers plats mellan Konserthuset och Stadsteatern, är ytmässigt så stort att det kunde ligga nära till hands att tänka monumentalt, att det här skulle krävas ett verk med storleksmässig tyngd. Ebba Matz har vält en annan väg. Hennes verk består av spotlights nedsänkta i torgets stenläggning, och helheten bildar ett mönster av norra stjärnhimlen. Verket sträcker sig visserligen över en betydande del av torget, men är samtidigt ickemonumentalt nästintill osynlighet. Först när mörkret lägger sig framträder verket successivt, för att sedan åter långsamt tona bort i gryningen. När detta skrivs är arbetet ännu inte färdigt, och jag kan bara föreställa mig hur det kommer att vara att röra sig på torget på natten. Rent faktiskt blir platsen ett slags här. En vandring bland stjärnorna är knappast någon vandring bland små lysande kristaller. Denna lek med perspektivet är återkommande i Ebba Matz konst, som om konstnären ständigt ville visa att saker som tycks vara på ett särskilt sätt

Först när mörkret lägger sig framträder verket successivt, för att sedan åter långsamttona bort i gryningen.

spegelbild av stjärnhimlen, där man lugnt och stilla kan vandra omkring bland »stjärnorna«. Som en pendang till »himlen« kommer det också att finnas en stjärnkikare nere vid kajkanten som kan användas fritt. Arbetet blir en lek med vår perception, med oförmågan att utifrån vår blickpunkt greppa de storlekar och avstånd som det handlar om

också har en annan sida. Man kan tänka på ett tidigt verk som Untitled (selfportraits), som med 700 varierande bilder av konstnärens ansikte inmonterade i små glasbubblor blev en bild av omöjligheten att nagla fast en enda sann bild av konstnärens »jag«. I Norra Hamnen kommer man att röra sig genom ett mönster som

är omöjligt att urskilja, att få översikt över, från en positionpå marken. För den som inte vet att helheten formar en stjärnhimmel kommer det attvara svårt att uppfatta någon särskild struktur. Först efter hand, för den somgerverkettid, kan bilden klarna. Det är en trevande rörelse som ärtypisk förEbba Matz arbeten. Vad är det för former vi ser, hur ser vi dem? Betraktaren uppfattarverket genom en förflyttning genom rummet, och precis som hos många konstnärer de senaste decennierna finns här också en betoning av den egna kroppen, av en förståelseakt som involverar andra sinnen än ögat. Jag tänker till exempel på det vita lergolv (gjort av plastilina) som Ebba Matz visade på Anders Tornberg Gallery nyligen, och där varje steg blev en påtagligttaktil upplevelseoch där den kritvita leran långsamt fylldes med grå avtryck efter besökarnas steg. För etttåg sedan stod jag inför mosaikerna i Galla Placidiamausoleet i Ravenna, och blickade upp mot det fantastiska valvet fyllt med guldfärgade stiliserade stjärnor mot en djupblå botten. En bild av himlen som närmar sig ett ornamentalt mönster, men en bild av himlen vi väl känner igen. Ebba Matz arbete till Henry Dunkers plats kan ses som en nutida mosaik, fast av fiberoptik. Här är bilden av himlen undervåra fötter, och verket präglas som så många av hennes verk av en fascinerande pendling mellan skörhet och styrka. Perspektivet är på en gång oändligt och mycket nära, mycket litet. AAilou Allerholm

Ann Jansson Kan konsten vara funktionell? Går det att sitta på en skulptur? Och med vilket innehåll får kärlet fyllas? I våra hem bor vi. Bostaden har en klar funktion, innanför dörren är vi hemma. Men utanför, i bostadsområdet? Där leker barnen, där möter vi grannen och slår oss ibland ned på en soffa. Soffan kan vara rent funktionell, ibland bekväm och, någon gång, vackert formad. I kvarteren Carola och Betula står åtta bänkar på respektive gård, rytmiskt placerade. De är gjutna i betong, terrazzon är slipad till en slät, mjuk yta som inbjuder till att sitta. Detär keramikern AnnJansson som har utformat dem och bestämt deras plats. De gör inte väsen av sig, utan utgör en självklar del av sin omgiv

ning. De står där som om de alltid stått grupperade på detta vis. Och samtidigt är de återhållsamt vackra. Bänkarna bygger vidare inom en tradition, liksom AnnJansson själv gör i sitt konstnärskap. Klassisk, skulle man vilja påstå. Men vad är egentligen klassiskt, i en värld där alla möjliga och omöjliga uttryck är tillåtna? I en grundläggande mening härstammar uttrycket från antiken och dess formvärld. Harmonisk och formsträng är andra benämningar. Många gånger ifrågasätts den klassiska hållningen av andra uttryck, av barocken, av kitschen, av postmodernismen. Att idag, i en stilblandad värld där allt tycks tillåtet, stå fast vid en ren och rak hållning, är ovanligt. Detgör Ann Jansson, oavlåtligen. Som keramiker är hon van vid knappa resurser. Det gäller att handskas med materialet på ett för ändamålet lämpligt sätt. Ett kärl är ett kärl är ett kärl... Endast det väsentliga återstår. Sex höga kärl står fördelade på de två gårdarna, tre tillsammans och så ettpar med en solitär. Fundamenten är gjutna på plats och på dem reser sig de smäckra stengodskropparna, något kortare än den fullvuxne. Högresta, liksom stoiska intar de sin givna plast. Stengodset ger en extra tydlighetåt deras gestalt. Slanka, växande uppåt, svagt utåt, får de en nästan organisk karaktär med leran som ett värmande hölje. Avskalade, men inte avståndstagande. De är sakliga, liksom obundna av förutfattad mening. Kärlen kan fyllas av det innehåll vi vill ge dem.

i ‘:-

§=|l§£||||gJS|

Inom bostadsområdetgår gränsen mellan den privata och den offentliga sfären. Om gränsen dras innanför eller utanförportenärkanhända vars och ens ensak. AnnJanssons kärl och soffor ärplacerade, med god marginal, i detgemensamma rummet. Hon tar inte ställning i frågan om distinktionen mellan intimsfär och offentlighet. Icke förty inbjuder hennes gestaltning till närhet och möten, ute på gårdarna.

Ann-Sofi Moring

Maria Friberg Atlanter, screenade och härdadefotografier på fönsterglas på trefastigheter utefter kajen.

Ann Jansson Stengodskärl och betongbänkar på två gårdar.

Ebba Matz Från skymning till gryning, fiberoptik i stenläggning, Henry Dunkers plats.

De tre verken ärsamfinansierade med Helsingborgs stad, HSB, Riksbyggen, Helsingborgshem och Familjen Bancks Stiftelse. Projektledare: Acke Hydén

LvXv.o....

mm

-EsScasS1

% Mé

PPpwe

§§>y; mm