Ut ur samtiden

WHY CHOOSE KARLSKRONA FOR THIS EXPERIMENT?

WHO WILL LIVE IN KARLSKRONAl? PARTLY BECAUSE IS PART OF A TECHNOLOGY DEVELOPMENT ZONE i SWEDEN. THE PROIECT INTENDS DEVELOP SOMETHING THAT WILL CONTRIBUTE TO AND QUESTION THIS STATUS!

J&Uk

THE SAME PEOPLE AS KARLSKRONA, OR AT LEAST THOSE PEOPLE THAT HAVE ACCESS TO A COMPUTER WITH ACCESS TO THE INTERNET!

Tree Public Projects

Ett samarbetsprojekt med Blekinge museum

Sedan 1997 har Konstrådet regeringens uppdrag attarbeta med samtidskonst också utanför den statliga sfären. Det gör vi i samverkan med andra-Tree Public Projects ä rett exempel.

Alla offentliga konstverk är inte gjorda i beständiga material. Three Public Projects är ett bland flera exempel på hur Konstrådet, ofta i samverkan med andra parter, undersöker betingelserna för konsten i offentligheten. Tillsammans med Blekinge museum iscensatte Konstrådetetttidsbegränsat projekt i Karlskrona. Mike Bode, Elin Wikström och konstnärsgruppen Superflex inbjöds att medverka. Trots olikartade uttryckvärden gemensamma nämnaren ettstarkt intresse fördet sociala rummet,för relationer och människors aktiva medverkan. Mike BodevaIdeattskapa 77ie Center forBaltic Youth Exchange. Genom att annektera detdanska konsulatet under ombyggnad och montera upp skyltar som annonseradecentretstillblivelse, initierade han enfördjupad diskussion om Karlskronas identitet.Som en del av arbetetarrangerade han en konferens med ungdomarfrån Östersjöområdet om framtidsfrågor. Elin Wikström lättre män besöka

Karlskronas badhus ettantal gånger.

Iförda perukeroch svartsminkade slög de sig ned vid bassängkanten under rubriken Gunde, Erling och Kjell-tre flitiga, lugna ochfina svenska män som hellre arbetar än leverpå bidrag och respekterar kvinnor. I verket sökte Elin Wikström fokusera fördomarom

i4M-M pgf: lit fpf AdSE

»"^”rr

■JBKMIlRi Bffi

hii&j

SSflSi^

CenterforBaltic Youth Exchange rttelaris

ttltBMKA3 {ttiSiSSiiSil

PROJEKT

5KAN5KÄ

Sira

|i ®1 Mv

Smggg,

I jtf .

vit och svart, om kvinna och man. Superflex bidrag hargått in i en ny fas, där Karlskrona undersökerom man kan realisera delar avförslaget. Karlskrona2 beståraven virtuell stad som ärtänktatt presenteras på en storskärm, mitt på Karlskronastorg.

Projektet är interaktivt och beroende av invånarnas aktivitet. Frågor som rör demokrati och medborgligt inflytande kan testas i stor skala.

Vänstersida, ovan, Superflex, högersida, ovan, Mike Bode.Övriga bilder, Elin Wikström

Ut ur samtiden

I Malmö byggs nu ett nytt bostadsområde, Västra Hamnen, med byggnadsanknutna konstverk som en självklar del av helheten. Öresundsbron har nyligen invigts, där den isländske konstnären Olafur Eliasson sedan en tid har arbetat med en ljusgestaltning. Vi bad konstkritikern Dan Jönsson, bosatt i Skåne, att reflektera över begreppet offentlig konst:

Om man riktigt försöker kan man kansketänka sig en framtid- mycket avlägsen, i så fall - där historien vid någon punkthar börjat om från noll.

Enframtid, därman alltså inte längre räknar nittonhundratal och tjugohundratal som vi: där vår egen nära framtid tjugohundra, tjugohundraett, harblivitförhistorisktid. En framtid därvår egen värld försjunkit i arkeologisktdunkel. (Bara en parantes: dethärär ingen science-fiction. Man behöver inte fantisera fram en katastrofför att se framför sig vår samtid somencivilisation som gått förlorad för historien.

Deträckermedattjagförsökerstoppa in disketter från min gamla dator i min nya för att det ska bli hur tydligt somhelst: detjagskrevför baranågot år sen visar sig redan omöjligtatt läsa för systemet i min nya Powermac.

Och det är inget olycksfall i arbetet. I vårt informationssamhälle skapas inte text för evigheten längre. Evigheten är rätt oväsentlig, tror jag. Språket är en konsumtionsartikel vilket lett till att vi visserligen lever i en tid som skriver, och som läser mer än någon annan i historien. Men vars minne också blivit kortare än någonsin.) Så om man försöker tänka sig en sådan framtid: vad kommer den se hos oss? Kommer den att kunna pussla ihop en hygglig bild av livet i sydvästra Skåne kring år 2000 med hjälp av vår tids sfinxer och pyramider- Öresundsbron, kanske;

Scandinavian Tower? Eller vår tids offentliga konst? Man får i sammanhanget gärna minnas attvad vi vet idag om livet i exempelvis detgamla Egypten i stort sett helt och hållet bygger på vad vi har funnit i dess gravar; ett material, alltså, som utformats och utvalts specielltför-inteeftervärlden, kanske men för evigheten. I dethävdvunna sättetatt sepå den offentligakonsten finns också denna syftningframåt: ut ur samtiden. Den är ett »minnesmärke« - tyskans Denkmal - som man »reser« förattlåta evigheten, eller eftervärlden, minnas. Idenmeningen ärvarjemonumentockså engravsten. Men omvi alltså lever i en tid, där evigheten tycks ha tappat smaken? Vad ska vi då med dessa gravstenar? Härvisar sig kanskeen annan

möjlighet. Lite vid sidan utav den historia som framträder i evighetens ljus finns det en annan, hemlig. Själva kallar vi den »vardag«, eller något liknande; för eftervärlden kan den bara visa sig i glimtar mellan gravstensskuggorna -men när dethänder är det alltid lika överrumplande, som klottret på Pompejis husväggar. En stad, eller en mänsklig livsmiljö, blir till i denna spänningmellan kraftfälten »offentlighet» och »vardag« mellan monumentalitet och hemligheter. Så kanske kan man tänka sig en allmän (och med andra ord offentlig) konst som inte strävar efter sådant som massverkan och monumentalitet; som kanske inte strävar efter att »markera« ellerens »artikulera» -utan som försöker finnaspå ettannat sätt. En konst som ger förtroenden, som både avslöjar och kan bevara hemligheter. Enkonstdetgår attprata med. Som angår en. Visst kan man det. I själva verket finns den redan. När vi till vardags rör oss genom staden omges vi av bilder och »installationer«: av reklam och valaffischer, skyltfönsteruppsättningar och väggklotter. Denna »brukskonst« talaroupphörligttill oss -men vad den ville har vi glömt bort i morgon. Vi lever i den som i våra telefonsamtal och arbetsplatsuppgifter; den är ettflöde utan synlig riktning. Ändå formas vi utav den, nästan omedvetet-upprörs avden, fascineras av den, ser förbi den, pratar om den som vi pratar om väder och semesterplaner: somnågottillfälligtochganska flyktigt. Men utan den vore vi inte samma människor. Som sagt, vi lever inte bara med den -utan i den. Närkonsten tarplats i det offentliga rummettvingas den-vare sig den vill eller inte - till en dialog med denna flyktiga och påträngande bildmiljö. Offentlig konst idag är därför något annat än den var för femtio eller hundra eller tusen år sen, tider utan samma bildmässiga överflöd.

Den tvingas till en roll vid sidan av den rent ornamentala, smyckandeoch bortom monumentets varaktiga värdighet. Mot dagsreklamen måste den bevisa inte bara hållbarheten, utan även angelägenheten i sitt budskap. Jagtror fördenskull inte attkonst måste se ut på något särskilt sätt för att fungera i offentligheten. Den måste inte underhålla, inte kritisera eller infiltrera (även om jag gärna erkänner att jag nog hellre ser den göra något av detta än jag ser den bara utsmycka eller föreviga). Nej vad jag tror är viktigt är helt enkelt att vi låter den få vara angelägen.

Problemet med offentlig konst idag är faktiskt att den alltför sällan är just det. Och varför då? Jo-just för att den är offentlig, tror jag. Av det offentliga kräver vi representativitet och värdighet; vi kräver måttfullhet i uttrycket och en respekt för folkflertalets vilja. Dygder, alltså, som helt säkert kan vara ovärderliga på de allra flesta nivåer i det offentliga livet- men knappast när det gäller konsten. I själva verket: hurförsiktigt, och hur känsligt man än manövrerar lyckas ändå alltid konsten väcka anstöt. Man nästan undrar om det

inte är dess uppgift. Det är kanske inte riktigt. Men om offentlig konst ska existera av något annat skäl än bara för att en procent av byggkostnaden, och såvidare - med andra ord: om nu offentlig konst ska angå någon- så kanman knappast kräva att den inte också provocerar någon. Ingen krävde det av Michelangelo, såvitt jag vet. Så länge konsten funnits har den ocksåväcktförargelse; deträcker med att se på sfinxens näsa. Så länge konsten funnits har det funnits konstvandaler. Ytterst handlar detta om vilken betydelse vi lägger i beteckningen »offentlig» konst. Officiella ornament och minnesmärken? Eller en allmän, medborgerlig angelägenhet? En konst för eftervärlden, eller en för den värld vi lever i? Ochvemvetförresten: eftervärlden bryr sig kanske mindre om att läsa inskriptionerna på våra monument än om att tyda klottret under våra järnvägsbroar. Historien blir trots allt inte samma äventyr om ingå hemligheter finns att avslöja.

Dan Jönsson

Bild föregående uppslag Ljusgestaltning vid Lernacken, Öresundsbrons svenska fäste. En inbjuden tävling med nio konstnäreravgjordes 1999-Olafur Eliasson fick uppdraget att ge bron ett konstnärligt tillägg.