två biotoper gunilla grahn-hinnfors

42

Ibland säger någon att det heter off-konst. Det är ganska bra, för det låter som ett verktyg och verktyg ska ju användas. Då ska man tänka sig att det är dags för konstnären att själv bli ett redskap och helt på egen hand finna användningen av sig själv och meningen med off-konst. Det är bra. Då kan man sätta igång direkt utan att slå upp i lexikon eller ringa någon och fråga vad som menas. Det blir bäst om man saknar fantasi för då kan man inte ens föreställa sig vad man borde slå upp eller ringa till nån och fråga om. Man blir bara ett verktyg, sen låter man det jobba. Man bara jobbar. Själv har jag dålig fantasi. Bara det jag ser förstår jag och jag ser vad som händer konstnärliga alster i offentligheten ute bland allmänheten (i brist på fantasi brukar jag kalla det jag sermålningar eller skulpturer).

På radio och tv har jag flera gånger hört poliser och ordningsvakter uttrycka sig så här; »En allmänhet korn in på stationen och gjorde en anmälan...« eller; »En allmänhet höll fast gärningsmannen...«. Då ska man nog anta att den där »allmänheten« är en icke-misstänkt allmänhet, en lite besvärlig person kanske, men en oskuld (en offentlig person är något helt annat än allmänhet). »En oskuld korn in på stationen...«. Men allmänheten är inte nådig. Den välter omkull saker och kastar snus och ställer blomkrukor, skyltställ och läskautomater framför off-konst. I all oskuld. Det gör den kanske rätt i.

Allmänt om lokalen i Karlstads universitet

I de aktuella nybyggda lokalerna på Karlstads universitet finns inte särskilt mycken ledig yta eller luftvolym i gängse mening att disponera för konstnärlig utsmyckning. Där läser man företagsekonomi och liknande i några salar som ligger innanför en glasad fasad. Man resonerar kring ekonomiska värden, valutaströmningar, fiktiva och reella värden, aktivt och passivt kapital, man lär sig hur att förmera, investera, vårda eller utnyttja fritt och bundet kapital, såväl på ett personligt, privat plan som på ett offentligt, lokalt eller globalt.

Jag föresätter mig att bidra till dessa lokaler med något som i någon mening är aktivt (till eventuell skillnad från en dekoration eller en uts

myckning) och som vidare inte blir overksamt eller verkningslöst då det belamras med benjaminfikusar, affischtavlor, returkärl och annan bråte som ständigt flyter runt i offentliga lokaler.

Mittförslag

Antika möbler anskaffas. Möbelförmöbel byts de gamla, moderna möblerna ut mot de nya, antika. Alla är av hög kvalitet och i så nära originalskick som möjligt. De med klädsel och stoppning kläs om enhetligt. På traditionellt sätt brännstämplas sedan möblerna med sina initialer och med »bomärke« för installationen. Var och en av möblerna övertar sin respektive företrädares uppgift där de står på sin ärvda post i lokalen, som nu har vunnit nya egenskaper och särdrag.

Om man utan vidare använder de antika möblerna som de bruksföremål de faktiskt är så kommer nog deras bruksvärde att stiga. De flesta av dem kommer att användas flitigare än de antagligen någonsin gjort tidigare. Deras antikvärde å andra sidan kommer steg för steg att sjunka till följd av att de slits. Så småningom, när möblerna börjar braka ihop kommer bruksvärdet att vända neråt för att komma ikapp och förbi antikvärdet i nerförsbacken på väg mot noll, dit antikvärdet kanske aldrig ens når.

Om man inte skulle förmå sig till att slita på antikviteterna så måste man nog anta att ungefär det motsatta förhållandet följer; möblernas antikvärde fortsätter att stiga som tidigare om inte brantare, medan bruksvärdet fixeras med ens till nästan noll. Kanske kan det bestämmas till under noll eftersom antikviteterna blockerar utrymmet för andra, förment mer användbara möbler. Samtidigt sjunker själva trapphallens bruksvärde, det finns ju ingenstans att sitta där.

Vare sig man brukar möblerna eller ej blir allting ohållbart och konstigt. Situationen är permanent prillig. Som en osalig ande irrar det konstnärliga värdet (som alltid ska legitimera allting) mellan förhållningssätten, hur man än gör. Understundom sänker det sig dock småleende med försonande kyssar över hela scenen och förlåter alla tilldragelser kring de heroiska möblerna och välsignar deras brukare.

MSqk

:—tf

På gården utanför den nya delen av Högskolan i Jönköping har lena cronqvist dukat ett bronsbord med ett tjugotal små figurer. Det är flickor som sitter i baljor, blad eller koppar, till synes fastlåsta i en struktur, men med ett motsägelsefullt minspel och en spefull gestik.

Gunilla Grahn-Hinnfors

Badande flickor, en surströmmingsulv och två biotoper

Blä, blä. Längst ner i hörnet på skolgården står de. Lite snett. Och jag hör rösterna alldeles tydligt: »Varför ska vi lära oss det här egentligen.^, »Jag vill i alla fall inte!«, »Stick!!«

Lena Cronqvists flickskoleklass är inte lätt att tas med. De blå ögonen stirrar på mig, mäter mig. Inte nödvändigtvis fientligt, men prövande. De kommer inte att nöja sig med vad som helst. De har krav på livet. Och de gäller skolan också.

I Jönköping har högskoleutbyggnadens andra etapp avslutats. Studenter och personal har flyttat in i Peter Erséus hus där rött tegel möter skiffer och glas. Här ska blivande lärare utbildas. Tvärs över gården ligger biblioteket som är inrymt i en konverterad verkstadslokal och i de övriga husen från etapp ett finns ekonom-, ingenjörs- och masskommunikationsutbildningar.

Sammanlagt finns 6 ooo studenter och över 400 lärare och annan personal i husen nere vid Munksjön, nära centrum i Jönköping. UlfKihlander, som är Statens konstråds projektledare, har satsat på en ganska vild blandning av konstnärer för uppdragen i Högskolan för lärarutbildning och kommunikation (HLK). Här finns bland annat målningar av Karin Mamma Andersson och Karin Granqvist, en reliefav Anders A och omdiskuterade fotografier av John Coplans, som använder sin egen nakna och åldrade kropp som motiv. För de fasta uppdragen valdes Åke Pallarp, Lena Cronqvist och Henrik Håkansson. Även den sistnämndes verk har diskuterats, stundtals ganska hätskt, både inom högskolan och i Jönköpings-Posten. Jag börjar i det synbart enkla och slitstarka: vid entréns vindfång reser sig Åke Pallarps monumentalverk i hela husets höjd. Det är väl integrerat med arkitekturen och berättar något om husets lärande funktion samtidigt som den röda ylande vargen i vägg-

46 fältets övre del drömmer sig norrut. Åke Pallarp använderpusselbitar ur sin norrländska uppväxt och skoltid. Surströmmingsulven blandas med relativitetsteorins formel, blå vinterskuggor och en strof ur en Tranströmerdikt om hur kraftledningarna spänns i köldens rike.

Grundfärgerna lyser och den matta betongen med sina kollegieblocksrutor kontrasteras elegant mot några blanka kakelpartier i rött och gult. Inne i entréhallen finns en gul kakelvägg som ett eko av den lodrätt orienterade väggen vid ingången. Den har förresten på ett närmast försåtligt sätt smugit sig in en bit innanför entréns glasade parti.

Med sina enkla symboler påminner väggen om kunskap och bildning, kreativitet och drömmar — nödvändiga ingredienser både i högskoleutbildning och i studenternas blivande yrkesroll.

Lena Cronqvists flickor komplicerar tillvaron för både högskoleper- sonalen och de blivande lärarna. Flickorna, några är snarare kvinnor, är komplexa gestalter. De sitter i små baljor, eller om det är blad eller koppar, på ett bord ute på gården vid matsalen. Underkropparna syns inte.

W2f

äm

L.

3 x;

1 i ■... .

Åke pallarp har kaklaf väggarna innanför och utanför entrén till Högskolan i Jönköping. Surströmmingsulven ylar och grundfärgerna lyser i Boken är ettfönster.

47

På ett sätt är de fastlåsta i en struktur som hindrar all rörlighet. Å andra sidan är deras minspel och gestik så ifrågasättande och självsäkert att de är svåra att tolka som offer för ett system.

Någon har med sig nallen, en annan ser vuxen ut. De är tydliga individer men också delar av en grupp som inte tänker vara snäll och lydig. Vill man tolka det i skoltermer, vilket man naturligtvis inte behöver göra, kommer det alltså att bli tufft framöver.

De här flickorna är förstås systrar till flickfigurerna i Lena Cronqvists konst från de senaste årens produktion. Där har Giottoögda flickebarn med röda rosetter i håret dränkt katter, strypt mamma- och pappadockor och varandra, gjort grimaser och sprungit till skogs. Efter att under många år berättat om flickor och kvinnor i djupaste kris blev de nya målningarna en nytändning i konstnärskapet och i hur det uttolkades.

De nya bilderna kastade delvis nytt ljus över de äldre verken där det dramatiska innehållet ofta överskuggat formen och de konsthistoriska referenserna. Ungrenässansens klarögda och ljusstarka måleri blev en tydlig själsfrändskap för Lena Cronqvists måleri.

När det, som här, gäller skulptur bygger hon upp sina former som en teckning i tre dimensioner. Hon tycks arbeta snabbt och skissartat. Ansiktsuttrycket och kroppshållningen är det viktiga, spåren efter verktygen och leran ärpåtagliga i de gjutna figurerna, som ibland närmar sig karikatyrens tydlighet men aldrig blir till klichéer eller typer.

Åke Pallarp är en ofta anlitad konstnär när det gäller offentliga uppdrag. Lena Cronqvist är, märkligt nog, inte det. Ändå kan valet av henne knappast ha uppfattats som kontroversiellt. Det har däremot valet av Henrik Håkansson.

Han tillhör de yngre svenska konstnärerna, har haft relativt få utställningar i Sverige men desto fler utomlands. Oftast arbetar han med levande material i ett gränssnitt mellan djur/växter och människa, mellan natur och kultur. I Jönköping har han fått två ljusgårdar inne i byggnaden till sitt förfogande.

Rakt genom de fyra våningsplanen och upp i lanterninerna har lian med hjälp av växter, byggnadsställningar och plattformar byggt två »biotoper«: den ena är en städse grönskande regnskog, den andra en

; Henrik Håkansson har för Högskolan iJönköping byggt i ; två »biotoper« med hjälp av växter, byggnadsställningar och ; i plattformar i två ljusgårdar, rakt genom fyra våningsplan. i i Den ena är en grönskande regnskog, den andra en död ek i j som tjänar som stöd för orkidéer och andra växter. Genom j ■ att placera »skogen« högt upp i luften får den karaktär av i • en svävande dröm.