I fokus och periferi staffan cullberg

© Statens konstråd Statens konstråd, Stockholm 2001

Där inget annat anges ansvarar redaktionen för texten. Årskatalogen kan rekvireras från Statens konstråd Tel: 08-440 12 80 Fax:08-4401281 Box 3084,103 61 Stockholm Besöksadress: Wallingatan 20-22 info@statenskonstrad.se webbplats: www.statenskonstrad.se Redaktion: Ann-Sofi Noring, Patrik Förberg och Ann-Charlotte Krön. Ansvarig utgivare: Staffan Cullberg Grafisk form: Ljungman & Melbi Tryck: Centraltryckeriet, Borås 2002

ISSN 034999-822000

Innehåll

I fokus och periferi staffan cullberg 6 Orden som doftar gertrud sandqvist io Rum i fem dimensioner pontus kyander 14 En serie skjortor niclas östlind 28 Duty Now For The Future jan svenungsson Brännpunkt Karlstad dan wolgers 38 Badande flickor, en surströmmingsulv och

två biotoper gunilla grahn-hinnfors 44 Det tjocka blodet patrik förberg 52

I det fördolda ann-sofi noring 58 Det var en gång... olle granath 66

Dramatenminnen ola billgren <58

Fler beställda konstverk 74 Samarbetsprojekt 96 Övrig verksamhet 106 Register 108

6

Eva Kochs videoverk Crowds i Södertälje högskola

Staffan Cullberg I fokus och periferi

I Södertörns högskola (huset Pontus) har Konstrådets projektledare Catharina Gabrielsson placerat Eva Kochs Crowds, ett videoverk som griper tåg från första stund. Man hamnar mitt i strömmen av vandrande människor i en världsstad, Jerusalem, Bombay, Hongkong i växlande sekvenser. Det rastlösa gåendet, gatuljuden och rösterna blandas till en rytmisk ljudväv, ett varmt regn frasar för en stund över ett hav av uppspända paraplyer, människor tränger sig tätt förbi i ett oupphörligt flöde. Känslan av att inte bli sedd i alla dessa möten blir efter hand allt mer frustrerande och klaustrofobisk. Så tystnar gatubruset. Några i vimlet har stannat upp, söker min blick, granskar mig roat eller skeptiskt och alltmer närgånget. Efter en liten stund tappar de intresset och går vidare, absorberas på nytt i mängden och blir borta. Den mötande floden av människor delar sig alldeles framför mig och ingen ägnar mig en blick.

Crowds är inköptpå ett galleri och därefterredigerad av Eva Koch från tre- till enbildsprojektion. Efter några år ska högskolan ta ställning till om verket bör finnas kvar för nya studenter underytterligare en period. I Konstrådets årsskrift visar vi i övrigt huvudsakligen fasta, permanenta verk som blivit färdiga under år 2000. Det är verk som beställts ett eller ett par år tidigare för sin särskilda plats, och som vuxit fram från skiss och modell medan husbygget accelererat runt omkring. Men den konst som köps in på utställningar, »löskonsten«, är en viktig del av vår verksamhet. Under år 2000 köpte Konstrådets projektledare över 1000 verk för drygt 12 miljoner till byggnader med statligt finansierad verksamhet. En samtidskonst att möta till vardags, också för ovana betraktare. Dit hör John Coplans stora svart-vita fotografiska självporträtt Frieze no 3, som placerats av projektledaren Ulf Kihlander i Jönköpings högskola för lärarutbildning och kommunikation.

Coplans (f 1920) fortsätter att gå på husesyn i sin åldrande kroppshydda. I monumentala och samtidigt avspänt intima bilder visar han

oss ett kroppslandskap av glesbeväxta slätter, dalgångar, valkar och veck. Vi är inte så vana att offentligt möta fotografier av nakna äldre män. Och förvånansvärt provocerande har de tett sig för en del av personalen och studenterna, som efter namninsamling krävt att John Coplans bilder genast ska avlägsnas från deras högskolevägg. Intressanta samtal pågår (se s 50).

Eva Koch är danska, John Coplans engelsman. Bådas verk har köpts in på utställningar i Sverige. Men frågan uppstår ibland: bör inte lokala konstnärer få företräde, särskilt då det gäller uppdrag. Svenskar före andra när jobben ändå är så få, Jönköpingskonstnärer i den egna högskolan osv. Det är en naturlig tankegång. Men det är Konstrådets uppgift att verka över hela landet, att välja det konstnärskap man tror allra mest på för den särskilda platsen. Oväntade möten med nya konstnärskap syresätter svenskt konstliv, det är vår fasta övertygelse, liksom att konstnärer med olika sorters specialistkompetens är en tillgång då den offentliga miljön ska förändras. Därför ger Konstrådet då och då uppdrag till utländska konstnärer, arbetar för utbyte mellan de nordiska länderna och ser det som en kvalitet att konstnärer runtom i Sverige inte bara har uppdrag på hemmaplan.

Statens konstråd medverkade till att 44 fasta verk färdigställdes under år 2000. 24 i statliga miljöer, 20 i samverkan och samfinansiering med kommuner, landsting och bostadsföretag. Nu befinner de sig mitt i strömmen av passerande människor, mer eller mindre iögonfallande i många olika slag av offentliga rum. De lever vidare i i växelspel mellan periferi och fokus, mellan det allmänna och det personliga — som Eva Kochs video och John Coplans självporträtt. Och plötsligt händer det att de berör oss inpå bara skinnet.

John Coplans Self-Portrait, Frieze no. j, i Jönköpings högskola.

9

**B**VfS

* \ IV \

m#

Gertrud Sandqvist Orden som doftar

Hans Hamid Rasmussen har ett särskilt förhållande till ord. Därför passar det så ovanligt bra att han gör ett arbete för ett bibliotek.

I högskolebiblioteket i Halmstad står hans installation om censurens historia. I en glascylinder som når genom de tre våningarna i bibliotekets trapphus löper vaxbokstäverna i spiral, som en borrkärna. En lampa rör sig mycket långsamt, uppifrån och ned. Den belyser texten, som samtidigt kastar en skugga på väggarna.

Bivaxet är ett minne från den första installation Hans Hamid Rasmussen gjorde med text, 1993. Då byggde han ett doftande rum med texter utskurna i vaxet och belysta bakifrån. De texterna var citat, alla på numera glömda språk, om honungens uppgift som förmedlare mellan gudar och människor.

Censuren vill få människor att glömma, både psykologiskt och samhälleligt. Den förbjuder vissa ord att sägas, vissa tankar att tänkas. Men ambitionen att gömma undan kunskap har ofta motsatt verkan. Den göms förvisso, men undan makten. Den viskas fram intill dess den kan sägas högt. Den försvinner inte.

I ett samhälle som berömmer sig av att vara ett informationssamhälle, i ett bibliotek vars uppgift det är att förbehållslöst tillhandahålla kunskap, är det viktigt att påminna om censurens möjlighet. Lika betydelsefullt ät det att minnas att ord doftar, att bokstäver har en viss form, att upplevelsen av hur man läser något och hur det förenas med andra upplevelser till en instinkt inte är något som alltigenom försiggår på ett symboliskt plan. Språket måste för att kunna verka, införlivas med en kropp: det måste talas, lyssnas till, ses — ja smakas och luktas och kännas. Det är människors känslor och förstånd som har uppfunnit språket och de skrivna orden. Det är enbart genom människors längtan efter att förstå och få förlösning som kunskap kan föras vidare.

Den lilla lampan som långsamt på den hydrauliska hissanordningen lyser på bokstäverna påminner oss om en hemlig tid, då kunskap är för-

i hans hamid rasmussen har applicerat vaxbokstäver ; i i en elva meter hög glascylinder i Högskolebiblioteket i j Halmstad. Cylindern omsluter en lampa, som på en hydrau- | i lisk hissanordning långsamt rör sig genom våningsplanen. ; ■ Lampan belyser texten och brottstycken ur censurens histo- i ; ria kastar sina skuggor runt trapphusets väggar.