I det fördolda ann-sofi noring

må

Teckning av Jockum Nordströms i Mälardalens högskola i Västerås.

världsliga lagar och sammanhang. I Jockums ridå finns många av de element som surrealisterna tog fasta på: drömmen, det förvrängda tids- och rumsperspektiven. Men även intresset för det klassiska, det arketypiska och det undermedvetna.

I Jockum Nordströms konst finns en fin balansgång mellan det noggrant avbildade och det till synes nonchalant snabba nedtecknandet. Stor omsorg läggs ned, inte minst på detaljen, och många versioner görs innan han är nöjd. Om något ser slarvigt ditkluddat ut, kan det just varit detta som tagit mest tid och känsla i anspråk. Det är själva uttrycket som är viktigt, oavsett om det blir en grotesk grimas eller ett tygveck på en baldakin. Innehållet i hans bilder påminner om hur den tecknade serien är uppbyggd; berättelsen komprimeras och innehållet kryddas ofta med absurda inslag. Kroppshållning, ansiktsuttryck och gester reduceras och mejslas fram tills de får den rätta effekten — tills allt sitter som en smäck!

Scenerierna på ridån liknar en operaföreställning som spårat ur. Den antika fonden med byggnader och stiliserad natur invaderas av folk och fä från skilda epoker. De högst levande besökarna röjer runt på ett närmastvanvördigt sätt i vårt historiska »minne«. Mitt i de muntra galenskaperna och de friska upptågen ruvar dock en allvarlig stämning, ett underliggande hot. Den svagt tecknade figuren över det svartklädda sällskapet ser halvtokig och maktfullkomlig ut där han tronar med sin spira, alldeles under de oroliga molnen. Ett galet spöke ur vårt kollektiva omedvetna. Det känns för ett ögonblick som om marken gungar till och den småluriga ugglan vill påminna oss om att allt är bara på låtsas, denna värld faller när som helst samman och då är föreställningen slut. Ridå.

K-*'t

Ann-SofiNoring I det fördolda

Samtidskonsten har under senare år gjort sig allt mindre synlig. Konstnärer som arbetar med så kallade undersökningar är legio, de subversiva metodernagör att konsten ibland smyger sig på, utan att alla är medvetna om den. Begrepp som permanens och monumentalitet ifrågasätts, och var gränsen för det offentliga rummet går kan snart ingen säga.

I den nya byggnaden för Chalmers institution för mikroelektronik är konstverken en självklar och fullt synlig del av helheten. Här har konstnärerna arbetat med skulptur, måleri och foto, vedertagna uttrycksmedel som tar plats. Icke förty är konstnärerna i högsta grad samtida och deras verk är betydande bidrag till den samtidskonstens karta som ständigt måste ritas om.

Utanför den högresta tegelbyggnaden, som rymmer det allra senaste inom mikroelektronisk forskning, står — ja, vad? Ett metalliskt beläte, ett fyrbent ufo som slagit ned på den stenlagda kullen strax nedanför entrén. Det är Göran Häggs Rymdballerina i putsad aluminiumplåt, sågad och sammanfogad av tusentals poppnitar till en enda kropp. Diameter och höjd är densamma, det är en kraftfull ballerina som här knäar. I rymdålderns barndom nådde en nyss avfyrad sputnik sällan över trädtopparna — ballerinan tycks sprungen från denna oskuldens tid, hon strävar uppåt men är i sitt fyrbenssprång för evigt bunden till jorden.

När man som student vid institutionen har passerat entrén ett antal gånger, upptäcker man att Rymdballerina har en motsägelsefull strävan: frigörelse, och samtidigt, en vilja att stanna just på denna plats, att knäa i den otympliga metallkjolen till glädje för alla och envar som här träder in. En farkost har landat, men oavlåtligt optimistiskt försöker den ändå frigöra sig. I sitt konstnärskap arbetar Göran Hägg just med krafter som tycks motverka varandra: en kaktusform målad slät och blank,

i Ett metalliskt beläte, ett fyrbent ufo har slagit sig ned på ; ; den stenlagda kullen nedanför entrén till Chalmers nya ; i byggnad för mikroelektronik. Det är Göran häggs : Rymdballerina i putsad aluminiumplåt, sågad och samman- j • fogad av tusentals poppnitar till en enda kropp.

hårt skarpskurna huvuden sömmade i mjukt läder, ett sorgset uttryck som väcker göda skratt. Innanför huvudingången möter ett verk till av Göran Hägg, inköpt för ändamålet av Chalmers: Cyklisten. Han trampar oavlåtligt, men kommer ingen vart, hetsad av stampande skoblock som genom sitt rytmiska klapprande på ryggen manar honom framåt, framåt. Ett skinntorrt cykelbud under oket av sitt omöjliga uppdrag — hur kan man någonsin cykla ifrån sig själv?

Från entrén öppnar sig den stora trapphallen, ett vidsträckt rum med många meter till taket. Ljust trä och glas, luft och öppna ytor korresponderar med husets huvudsakliga ändamål: att rymma ett högteknologiskt renrumslaboratorium för forskning. Berit Lindfeldt, projektledare för konstprogrammet, såg på ett tidigt stadium rummets behov av

I den stora trapphallen till Institutionen för mikroelektronik hänger monica Englunds Persefonetid, två fotografiska sekvenser tryckta på kanvas, med växtlighet och organisk form som ämne.

ljus, svärta och kontrastverkan, av ett seriellt uppbyggt konstverk som kunde ta fatt i trapphallens hela volym. Monica Englund har utfört två fotografiska sekvenser, tryckta på kanvas, med växtlighet och organisk form som ämne. De drygt sexton meter långa veporna är indelade i fyra bilder vardera, den ena sekvensen har Monica Englund kombinerat av bilder ur sin mångåriga fotografiska produktion, den andra utgörs av fyra nya bilder, särskilt framtagna för Chalmers.

För att få de rätta sammanhangen mellan bilderna hängde hon en sommar hundratals möjliga arbetskopior på klädstreck och provade olika följder till dess att de två fyrtalen stämde. Från små negativ har hon låtit göra förstoringar som tryckts om ett antal gånger till dess att hon uppnått det exakta uttrycket.

Spända inom ramar ingår nu diptyken som en självklar del av rummet, tillför ytterligare ett byggnadselement som komplicerar den strikta och rena omgivningen, gör den mindre förutsägbar. Reflexer kastas in och ut från väggarnas glaspartier, i trappan uppstår plötsligt nya perspektiv på växandets mysterium. Persefsmetid har Monica Englund satt som titel, en titel som anspelar på den antika myten om Persefone, som i gudasagan blev till symbol för sädeskornet som halvårsvis läggs i jorden för att åter spira. Allt är vält, hon har väntat in de organiska formerna så att livsförloppet, naturens stora byggsats, trätt fram i full skala vid framkallningen. Monica Englund fick en gång ett päron av sin man när hon låg sjuk. I stället för att äta upp det, fotograferade hon den saftiga fruktkroppen som nu, sensuellt och tungt, lutar sig i trapphallens luftrum.

Laika hette den första första levande varelsen som i en farkost skickades ut i rymden. En bit bortom Monica Englunds verk blickar en sentida avlägga till den ryska rymdhunden ut från väggen, ovetande om Göran Häggs Rymdballerina vid entrén. Det är en av Karin Wikströms arton målningar, som hon har placerat i tio grupperingar på de olika våningsplanen. I akryl på pannå med inslag av kol och krita har hon målat en berättelse, en fabel i lika många stycken som antal möjliga tolkningar. Är det verkligen en Laika som möter min blick med outgrundlig uppsyn? Eller är det en trubbnosig hund, höljd i isbjörnsfäll som träder fram likt ett tystlåtet vittne från en gången tid?

Karin Wikströms svit av målningar, SubRosa, löper som en berättelse genom hela huseTTSåsom i en dröm, där osannolika ting blir självklara, förvandlar hon triviala företeelser till magi. Institutionen för mikroelektronik, Chalmers.