Det var en gång... olle granath

Karin Wikström sätter en tomte i Fantomens knä och ett av många osannolika möten äger ruin. Det är en omedelbar närvaro i hennes bildspråk, expressivt, till synes vilt på ytan, på samma gång finstämt och innerligt i teckning och detalj. Hennes måleri har frändskap med kolorister och naivister i traditionen, men framför allt är det hennes alldeles egna, egensinniga bildspråk. Endast såsom drömmar gör osannolika ting självklara, förvandlar hon triviala företeelser till magi. Att återse Humle och Dumle — eller deras sentida avläggor — i sällskap med en liten knähund är en händelse som etsar sig genom vardagens brus. Och att se Fantomen iförd kentaurkropp ger en helt ny dimension åt begreppet populärkultur.

När Karin Wikström förberedde pannåerna i ateljén, exakt avpassade efter de utrymmen de gjorts för, uttrycktes en viss oro inför hennes motivval från ansvarigt håll. Hur skulle utländska gäster, säg en pen- sionsmässig forskare från Mellanvästern, reagera inför en byxlös Fantomen? Oron lade sig, och hennes målningar är en ständig källa till nya upptäckter. En saga kan läsas många gånger om, och så är det med hennes berättelse som löper genom hela huset, där den kan påbörjas från vilket håll man önskar. Måleriet får en att hisna här och var, ömsom dunkelt, svepande, ömsom högt uppdrivet i kolorit och tonläge och så, plösligt, en nogsamt utmejslad detalj som nitar målningen i ett här och

nu. Sub Rosa har Karin Wikström kallat sitt verk. I det fördolda kan det översättas, dolt, men möjligt att avtäcka för den som vill se.

Beställda konstverk för en plats eller en byggnad kan i vissa fall bli så till den grad av- och anpassade — integrerade i bästa fall — att de upphäver sig själva till förmån för omgivningen. I Chalmers byggnad för mikroelektronik är så inte fallet. Snarare har konstprogrammet kastat en näve grus i maskineriet, gett ett fördjupat mänskligt innehåll och uttryck åt en annars blond, sval och avskalat eftermodernistisk miljö — med arkitektens fulla gillande. Från Rymdballerinans lätt tafatta krumsprång, en upprymd och allt annat än strömlinjeformad markering av entrén, över Persefonetids svärta och sensualism i stora hallen, till Sub Rosas magiska fabel, fullt synlig och samtidigt, i det fördolda.

olleGranath »Det var en gång...»

Den titel Erik Dietman vält på en skulptur att ställas upp på gården till Arvfurstens palats, där det svenska utrikesdepartementet har sina lokaler, är väl vald. Här har argument slipats och idéer prövats innan de omsatts i praktisk diplomati; för och emot, svart och vit, positivt och negativt har ställts mot varandra för att leda fram till lösningar som förhoppningsvis skapat bättre villkor för mänskligheten, i smått och stort.

Det sagda skulle kunna gälla som en beskrivning av Dietmans skulptur och hans arbetssätt. Ingå lösningar är på förhand givna. Handen bearbetar en formbar materia som uppmärksamt iakttas av handens ägare. »Sculptor classicus« har han kallat sig, men han är en grek från Vätterns strand som en gång sett de troll, vilka — som alla svenskar vet genom konstnären John Bauer — befolkar skogarna kring denna sjö. Klassisk är hållningen och spelet mellan volym och tomrum. Burlesk är den oviga rörelsen och den tunga blick, som detta troll vänder mot oss betraktare. Varje ny skulptur av Erik Dietman ser ut som den tagit ett stort kliv ut ur en historisk natt för att berätta för oss sådant som vi inte redan vet eller kanske inte ens vill veta. Därför betyder de oväntade händelserna i materialet så mycket för skulptören när han bearbetar det.

Under arbetsprocessens gång sker avslöjanden som fyller upphovsmannen med samma överraskning, rymmande både glädje och förfäran, som drabbar oss som åskådare. Jag föreställer mig gärna att erfarna förhandlare kan känna igen sig i denna process i vilken långt ifrån allt är på förhand givet. Därför står han nu där, så nära den svenska historiens hjärta han kan komma, och under de tunga ögonlocken blinkar han ett hemligt samförstånd till sin närmaste omgivning. »Det var en gång...«

ERIK dietmans bronsskulptur Det var un gång har en klassisk hållning och ett spel mellan volym och tomrum. Burlesk är den oviga rörelsen och den tunga blick, som detta troll vänder mot betraktaren på gården till Arvfurstens palats, UD.

*e52 &..rz Vi1»

ii ■■ Si

JUL-IS,

IS* .. . 1

67

? fl £t' '"j

.... i

sira

OLA Billgrens svit av målningar i foajén till Dramatens Lilla scen skulle kunna ha titeln Dramatenminnen. »De vill vara spår av föreställningar som för publiken utgjort färgstarka upplevelser, fylld av romantisk demoni, existentiell vånda, politisk oförvägenhet och absurdistisk visdom«, har konstnären sagt.

Ola Billgren Dramatenbilder

Ombyggnaden av Dramatens lilla scen är, om jag förstått saken rätt, i första hand scentekniskt motiverad. Det har gällt att utvidga och förbättra utrymmet på och bakom scenen, som ju aldrig har varit annat än ett provisorium. En självfallen åtgärd har emellertid varit att samtidigt ansiktslyfta de yttre lokaliteterna till gagn för publikens bekvämlighet och nöje.

Speciellt teaterns foajé har givits en mer ändamålsenlig och estetiskt njutbar form, framförallt genom att sikten öppnats mellan denna och den angränsande restaurangen, till vilken publiken har tillträde under pauserna, och tack vare fondväggens utsmyckning — i båda fallen ämnat att ge det intryck av festlighet som hör teatern till.

Vad angår mitt bidrag till denna förnyelse ligger tonvikten på fondväggen, vars »utställning« och färgsättning bildar interiörens blickfång. Fondväggens utsmyckning består av fem oljemålningar med formatet loo x 125 cm, placerade horisontellt på den övre delen av den rödfärgade putsytan. Målningarna är placerade i grunda nischer med 20 centimeters mellanrum, vilket är avsett att ge intrycket av ett sammanhängande muralmåleriskt verk som naturligt ansluter sig till väggens lätta välvning.

Sviten målningar skulle kunna ha titeln Dramatenminnen. För en äldre, trogen teaterbesökare bör det vara möjligt att med någon ansträngning igenkänna enskildheter från uppsättningar av Drottningens juvelsmycke, Lång dagsfärd mot natt, Tolvskillingsoperan och I väntan på Godot, alltså en serie från Almqvist till Beckett. De är samtliga utförda efter förlagor från Dramatens fotoarkiv, och i ett par fall skymtar legendariska aktörer. Mina framställningar är inte avsedda att vara tolkningar av respektive dramatiska verk, inte heller att varaporträtt av skådespelare. De vill vara spår av föreställningar som för publiken utgjort färgstarka upple-

Ola Billgren har samarbetat med arkitekterna för att skapa en helhet av teaterfoajén. I fonden ses de fem oljemålningarna infällda i väggfältet.

velser, fylld av romatisk demoni, existentiell vånda, politisk oförvägenhet och absurdistisk visdom. Jag har utfört dem i ett av tiden anfrätt, bleknat manér, dock inte för att säga att den verkan föreställningarna hade varit flyktig, utan för att uppfylla vissa, enligt min mening viktiga krav när det gäller formandet av en miljö där människor skall vistas uppfyllda av det starkare eller högre ljus som utgår från dyaden komedi-tragedi. Jag har närmare bestämt velat anslå en dramatisk ton utan att göra ett utspel med full orkester. Genom denna sparsamhet föreställer jag mig att publiken vid skilda tidpunkter — förväntansfull inför den stundande upplevelsen, kritiskt yrvaken i pausen, störtande sig ut i verkligheten efter ridåfallet — skall känna trivsel.

Enkelt uttryckt: min vägg är teater utan att för den skull vara ämnad att, som det brukar heta, få publiken att reagera. Om det finns något uppfordrande hos den är det väl närmast det »abstrakta« kontrastför