Rum i fem dimensioner pontus kyander

bjuden och vi törstar efter den, antingen när det gäller barndomens längtan efter vuxenvärldens förbjudna information, den kunskap som undanhålls oss av politiska eller moraliska skäl, eller mest förborgat av allt — kunskapen om oss själva. Skuggbokstäverna fladdrar på väggen. Eftersom vi ser bokstäverna i cylindern ömsom rättvända och ömsom från baksidan, är det nästan omöjligt att obehindrat läsa texten. Den kommer till oss fläckvis, som mörka eller lysande öar. Ur ordens fragment måste vi skapa oss en mening.

Den första meningen, »Adam måste ha haft förmågan att lyda eller överträda Guds påbud att inte äta av trädets frukt«, säger att censuren är frihetens förutsättning.

Några spiralvarv längre ned kommer Johannesevangeliets ord »Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.«

Boktitlar glimtar till — de har alla att göra med tankens frihet, eller ofrihet. Dante hävdar 1265 att medborgarna inte är till för konsuln, utan tvärtom. Campanella skriver 1568 »Vi befann oss alla i mörker — jag tände ett ljus«. Författarna som har censurerats glider förbi: Giovanni Pico della Mirandola, Martin Luther, Miguel Serveto, Giordano Bruno, Galileo Galilei, ner till Zola, Oscar Wilde, Henry Miller, Zhou Guoqiang, San San New, Aziz Al-Syed Jasim. Att namnen finns där, att vi kan läsa dem och vet vad de står för, visar att censuren misslyckades, men också att kunskap varken är neutral eller ofarlig.

Friedrich Nietzsche önskade att en livsåskådning skall dofta som en ros. Vad man vill och vad man vet, hur lever man och varför hänger ihop, precis som rosen har sin doft. En kunskap som inte får några konsekvenser, eller som inte är inhämtad utan några hinder, har slutat att både dofta och sticka. En kunskap som inte är levd och som man inte offrat något för har små möjligheter att växa i andra. Därför är verkligen censurens historia kärnan i ett bibliotek.

: ■ 1il

on

m i,

WJ

13

Ovan Anders Soidres Donavit, nedan Maaria Wirkkalas Forskarcellerna.

PontusKyander Rum i fem dimensioner

NÅGOT HAR DE GEMENSAMT

Vi talar ibland om konstens brukare, men menar sällan att de bokstavligt ska slita på konsten, sätta sig i den, kanske rent av glömma bort att de befinner sig i något man i vanliga fall närmar sig med väldig respekt och absolut, absolut, inte får röra. Men med dessa verk är det just så. De ska användas, sitt konstnärliga syfte uppnår de först när vi inte längre behandlar dem som konst.

Dessutom står de bara ett par stenkast från varandra. Nu är det kanske inte just med stenar man ska närma sig Maaria Wirkkalas vackra glaspaviljonger på gårdarna till Biomedicinskt Centrum i Lund, och jag tror att verk som så fullkomligt utstrålar integritet och samtidigt lockar den förbipasserande med sin säregna ljusmagi också inger en alldeles särskild respekt som nog kan dämpa den mest förhärdade sten- kastare. Det finns en trollkrets kring Wirkkalas två hus, som definitivt hör till de starkaste permanenta offentliga konstverk som över huvud taget gjorts i Sverige — jag törs säga i världen.

Anders Soidres Donavit smälter långt diskretare in i sin omgivning Det är inrymt i en liten byggnad mellan ett par universitetsinstitutioner som nyligen flyttat in i de stora gamla tegelhusen där tidigare ett par medicinska institutioner varit inrymda. För att komma in i Donavit, som kanske en gång varit en liten transformatorstation, måste man låna en nyckel. Det är ett verk helt riktat till studenter och lärare på institutionerna omkring, ett lågmält erbjudande om att bli del av brukarnas vardag.

Också till Maaria Wirkkalas Forskarcellerna kan man ta sig in, även om teknologin är av senaste snitt. Med magnetkort som sticks in i samma typ av läsare som finns på hela det stora forskningskomplexet öppnar man dörrarna till husen, för en stund av reflektion, ett samtal, ett parti schack eller ett möte i en mindre grupp. Med helt olika uttryck och

ANDERS SOIDRES Donavit och MAARIA wirkkala Forskarcellerna i Lunds universitet har något gemensamt: de ska användas, sitt konstnärliga syfte når de först när vi inte behandlar dem som konst. Donavit är en sekelgammal byggnad för förvaring av tekniska instrument, omvandlad av Anders Soidre till en mötesplats, en social skulptur. Forskarcellerna består av två gårdar och två hus, anlagda av Maaria Wirkkala, en diptyk i full skala av glas, ljus, granit och doftande växtlighet.

tillvägagångssätt har båda konstnärerna vält att ge rum för möten. Därmed har de lämnat över ansvaret för vad verken ska vara, betyda, uppfattas som, på brukarna. De som fått privilegiet att för längre eller kortare tid få förfoga över dessa skulle kunna använda dem för att fundera över och samtala om elementära och fundamentala ting: inte så mycket vad konst är, utan vad den skulle kunna betyda i våra liv, hur vi bryter gränserna mellan konsten och vardagen utan att beröva konsten det värde som ligger i att den just går utöver vardagen.

Man kan förstås tänka på vad man vill eller bara låta bli. Prata strunt och låta tiden gå. Men det är ändå möjligheterna till reflektion som ger dessa verk en dimension utöver de rumsliga. Om tiden förmodas vara den fjärde dimensionen, då skulle man också kunna tillåta tanken att vara den femte. Hur detta sedan ska formas till en fungerande ekvation hör väl till de ting som man med fördel kan stänga in sig att fundera över. Förslagsvis i Donavit, eller Forskarcellerna.

EFTERTANKE OCH FÖRFÖRELSE

om Anders Soidres Donavit

Om man vill, kan man leka med de ledade små skärmarna av bleckplåt som monterats vid varje fönster. Veckla ut dem, skärma av grönskan utanför, eller beskära himlen så att bara det gröna återstår. Naturligtvis kan man öppna helt, och till sist helt stänga ute ljuset utifrån. Därinne kunde man då kura i mörkret utan att nödvändigtvis tända något av ljusen som ligger i en låda. Eftersom det är lite kallt och fuktigt i det oeldade huset, kunde man emellertid bara för sin bekvämlighets skull tända i kaminen med björkveden som staplats längs ena långväggen i entrén. Det knastrar fint om ved som brinner. Med stängda ögon kan man låta tankarna flyta omkring i rummet. Att öppna ögonen gör inte så stor skillnad. När man är stilla i ett avsides litet rum som det här, med väggarna tätt omkring sig, blir tiden på något vis tjockare och trögare. Rumslig, en del av rummet och det sparsamma ljuset.

I entrén till Donavit har Anders Soidre staplat björkved att elda i husets kamin. På nästa uppslag är eldstaden tänd. »Fönsterluckor« av bleckplåt, målade i en svart-gråvit färgskala, öppnar och stänger utsikten mot universitetsparken. Likt signalflaggor kan plåtarna kombineras till olika hemliga meddelanden från det lilla huset, halvt dolt bakom murgrönan.

Ä

■ Ä

P* K.

18

Donavit heter huset sedan gammalt. »Det som är givet« betyder det på latin, och huset har länge burit inskriptionen »A.E.A. donavit«. Arkitektoniskt är det allt annat än ett mästerverk — det finns heller ingen anledning att det skulle vara ett, utplacerat som det är i ett hörn av parken till de tunga gamla institutionsbyggnaderna längs med Biskopsgatan i Lund. På något vis är det som om huset kommit bort medan vi glömt bort hur det kommit till. Transformatorstation påstås det ibland att det varit, för vi är vana vid att små hus i avsides lägen rymde gamla tiders otympliga eltransformatorer. Men tegelhuset, som uppifrån påminner om ett gammaldags nyckelhål och faktiskt också avlägset liknar ett litet kapell med ett smalt mittskepp och en vidare absid, byggdes vid 1800-talets slut för att härbärgera några tekniska apparater skänkta till den fysiska institutionen i en av de intilliggande byggnaderna. I ett utslag av generositet mot sin gamla institution hade lektorn A.E. Andersson donerat en refraktor och ett astrospektroskop som efter några år fick ett slags vilorum i det här lilla huset. Någon större nytta tycks inte hans gåva ha varit till, eftersom apparaterna av allt att döma hade behövt ett helt annat slags hus för att kunna användas.

Hus och gåva har med åren sjunkit in i grönskan och glömskan. Träden runt om har vuxit sig stora, medan Donavit efterhand blivit en skräpkammare som få vetat något om. Förmodligen är det många som tryckt näsorna mot de smala fönstren och undrat över huset och den gåtfulla inskriptionen. Men ingen verkar tidigare ha velat använda det till något. För vad kan man egentligen göra med ett tiotalet kvadratmeter stort oeldat uthus?

Ett blygsamt monument över en bortglömd gåva: Anders Soidres konstverk Donavit handlar på ett plan om att skänka tillbaka det som mottagaren, Lunds universitet, glömt bort att det redan fått en gång förut. Med Statens konstråd och Akademiska Hus som glada meddonatorer, ska man kanske tillägga.

Till det yttre har inte mycket hänt. Huset har rustats upp för att kunna stå emot väder och vind ytterligare några årtionden och försetts med en väl tilltagen vedspis, en rundad vägg som skärmar av den bortersta delen till ett särskilt utrymme för samtal, samvaro eller bara

avskildhet, samt några rätt enkla möbler för att göra vistelsen någorlunda bekväm. Och så veden förstås, prydligt staplad i en mängd som gör det klart för vem som helst att den är avsedd att användas.

Eftersom huset redan stått på platsen i mer än hundra år är det knappast det som i sig självt är konstverket. Det är inte en skulptur i rumslig mening, utan snarare i social. Konstnärens arbete har inte varit att tillföra ett nytt föremål till alla andra som redan existerar, istället har han utgått från något som finns för att ge det en ny innebörd. Eller innebörder, för här är det uppenbart att varje brukare själv bestämmer, från gång till gång, vad Donavit ska användas till. Det finns ingå föreskrifter för hur gåvan ska användas, och möjligheterna slutar knappast vid det kontemplativa. Namnet Donavit manar till en viss respekt för det som är givet, men det är ett avskilt rum där universitetets kursplaner inte längre är huvudsaken. Varför inte ett rum för förförelse, medan veden knastrar och vinden knakar i trädens grenar utanför?

MEETING PLACE OCH CONFESSION DIALOGUE

om Maaria Wirkkalas Forskarcellerna

Jag cyklar ut till husen om nätterna. Det är lugnt då, barnen har lågt sig, om någon ännu är vaken säger jag att jag snart är tillbaka. Lund är inte en stor stad, har man bott här ett tåg kan man de flesta krokar och krökar. Men upp till baksidan av Helgonabacken och Lasarettet skulle jag nog aldrig annars åka, och aldrig in här, till de nya gårdar som uppstått innanför det komplex som utgörs av det nya Biomedicinskt Centrum. Arkitekturen är ogästvänlig men inte utan karaktär, husen är klädda i ett nymodernistiskt skal med mycket tegel, plåt och glas. Gårdarna är märkligt döda ytor, avsedda för passage men inte för att dröja vid. Att arkitekterna glömde tänka på den aspekten, på ytorna mellan husen — eller bara inte brydde sig om den — kanske man inte ens behöver förebrå dem. Uppdraget var att rita hus med en verksamhet innanför väggarna, inte utanför.

Ambitionen lyser i centrets fönster. Här arbetar människor dygnet om, verkar det som, också nu om natten. En man med skägg sitter i något slags pausrum. Stilla, men knappast overksam. Han tänker. Märkliga ljud hörs med jämna mellanrum, metalliska dunsar från olika håll, kanske är det något i ventilationsanläggningen, eller kanske avfallspåsar i väl ihopknuten, halvgenomskinlig plast som åker ner genom något transportrör. Men den öde känslan blir knappast mindre av detta, inte heller av att blåsten tycks dra igenom här för jämnan.

Detta är inte alls en plats, utan en icke-plats. Ett slags ingenstans och överallt, den form av övergångsrum som hela tiden uppstår i ett samhälle där vår ständiga rörlighet skapat en delvis ny form av rum, gjorda enkom för förflyttningen och övergången från ett till ett annat: flygplatsen, motorvägen, shoppingcentret. Platser som är utbytbara och allmängiltiga, en form av öar skapade av det antropologen Marcel Augé kallar »supermoderniteten« i sin bok Non-Lieux, Introduction ä une anthropologiede lasupermodernité (1992, eng övers 1995). Icke-platsen har ingå relationer till de omgivande platsernas historia och är i varierande grad också neutral i förhållande till individernas historia. Detta är arkitekturens och stadsplaneringens teflonytor, vars ändamålsenlighet ligger i att inte tjäna ett komplext och organiskt sammanhang som andra platser människan skapat, där historia och sociala mönster vävs samman. Här, i nattmörkret utanför Biomedicinskt Centrum, är jag losskopplad från alla de band som medvetet och omedvetet knyter mig till andra platser i staden.

Det märkliga är, att de två husen står som om de funnits där från början, och att hela det övriga komplexet vuxit upp omkring dem. I förhållande till rationaliteten i byggnaderna omkring ter de sig först nästan ändamålslösa, eller åtminstone frigjorda från den slags rörlighet som härskar omkring dem. Två solitärer, celler, i en omgivning där allting flyter, där ingenting är helt förankrat.

Maaria Wirkkalas två glaspaviljonger har alla yttre kännemärken för ett hus: väggar, tak, golv, grund, dörrar som tillåter oss att gå in i dem. Hon kallar dem »forskarceller«, och det knyter dem uppenbart till verksamheten i det stora forskningskomplexet. Men börjar man reflek

22

tera över dem, framstår de efter hand allt mindre som hus och allt mer som rum, medan förhållandet snarare är det motsatta med byggnaderna omkring. Här upphör den slags rörlighet som får mig att känna mig fullständigt utbytbar när jag går mellan BMC:s byggnader. Här uppstår plötsligt platser och rum som jag kan förhålla mig till, som närmast uppfordrar mig att stå still. Det är som om de två glashusen gav mig förankring, en nästan fysiskt förnimbar tyngd.

Man stiger inte bara in i Forskarcell: Meeting Place. Man stiger ned. Dess botten är klädd i turkosblå mosaik, som insidan av en bassäng. Det ger rummet en märklig, nästan overkligt flytande karaktär. Om nätterna vilar ett distinkt men inte ovänligt ljus över dess inre. Här står en handfull pallar, och rummet innanför de dubbla fönsterväggarna gör skäl för att kallas »Mötesplats«. Egentligen är det två hus, ett mindre med vackert småspröjsade fönsterväggar och tak, och utanför detta ett yttre skal uppbyggt som ett växthus. Mellan väggarna växer bibliska plantor som fikon, frilandshibiskus och rosmarin. Detta är en plats för samtal. Bokstavligt talat kan de som arbetar på BMC använda huset för informella möten. Men också jag som står utanför dras in i det tänkbara mötet, de möjligheter som det lilla huset signalerar. Som alla andra interiörer vi kan blicka in i rymmer det möjliga fiktioner, av det som kan ha skett, av det som skulle kunna hända. Med eller utan människor är detta en plats som berättar om möten.

Ett hus är mer än väggar, tak och golv, på samma sätt som arkitektur är — eller borde vara — mer än bara summan av sina begränsningar. Vi uppfattar ett hus som något statiskt och fysiskt, ett stillastående och solitt ting som vi kan betrakta och beröra. Men ett hus är lika mycket tid och rum och rörelse, egenskaper vi noga taget varken kan beskriva eller avbilda. Och där det finns tid och rum och rörelse, där ryms också en berättelse. Men de berättelser som ryms i Maaria Wirkkalas två »forskarceller« är inte lineära och målinriktade som de vi kan läsa ut ur byggnaderna omkring. De är snarare självreflekterande och i någon mening inåtvända. Detta är hus gjorda för eftertanke, för att samla sig i, att för ett ögonblick bryta ned rutinerna i. Och beskriver man husen

Maaria Wirkkalas Forskarcell: MeetingPlace för Biomedicinskt Centrum i Lund. Två hus, ett mindre med vackert småspröjsade fönsterväggar innanför ett skal uppbyggt som ett växthus för fikus, hibiskus och rosmarin. Gården är omsorgsfullt anlagd med finsk granit, planteringar och små ljusskyltar med ord som fångar tanken.

•II**

som rörelse, då är rörelsen också riktad inåt, mot en punkt av stillhet inne i rummen.

Glas och ljus, det genomlysta och ljuset som tränger igenom: det finns en lång tradition av spekulation kring ljuset som ett uttryck för det gudomliga och glaset som det renaste, mest upplysta av materiella tillstånd. Forskarcell: Confession Dialogue understryker ljuset som mirakel. Huset med sina på utsidan kopparklädda träspröjsar reser sig högt och smalt på sin gård. Dess glasgolv befinner sig omkring en meter över marken, och när man kommer nära ökar ljuset därinne i styrka. I mörkret får det vita ljuset en väldig intensitet, det lyser både underifrån, genom det halvgenomskinliga golvet, och ovanifrån.

Möbleringen inne i det smala rummet är stram och enkel: två stolar med höga ryggar, ett långsmalt bord, allt i mörkt trä. Man kan bara sätta sig om man går in från vardera kortsida. Två människor kan på så vis mötas inne i rummet. För att tala eller för att tiga: i en utdragslåda under bordet finns ett schackspel. Som mötesplats för två eller tanke-

SSiiil ""SiiiKiiiii

stuga för en är »forskarcellen« lika ändamålsenlig som byggnaderna omkring är för sina syften. Som redskap för eftertanke och samling erbjuder huset skönhet, enkelhet och klarhet. Att dess kvaliteter är tidlösa är en del av husets poäng, samtidigt som det är ett starkt uttryck för en egensinnig formvilja.

Vi har vant oss vid att alla hus uppfyller ett ändamål, om också de mest obetydliga. Brygghuset, uthuset, redskapsboden, kolonistugan, växthuset — de har alla en uppgift. Bara lusthuset undandrar sig bekymmers- löst alla plikter. Men det är ingå lusthus som Maaria Wirkkala låtit uppföra. De är heller inte den form av ändamålslös arkitektur som gör anspråk på att vara enkom skulptur och konst. För det är hela tiden tydligt, att dessa hus inte inbjuder oss till passiv förströelse, utan till en stillsam aktivitet, till tankar och samtal. De har knappast några motsvarigheter i västerländskt byggande, men väl i östasiatiskt. Under en resa i Korea blev jag visad gamla konfucianska lärdomssäten, med månghundraårig verksamhet bakom sig men idag museer och fornminnen. Där fanns små enkla trähus med möjlighet att antingen stänga omvärlden ute eller öppna utsikten mot den bara till hälften tämjda naturen omkring. Här samlades en gång män med bildning för att meditera och samtala, utan religiösa förtecken.

Detfanns också enstaka hus bevarade i byar, där för inte så värst länge sedan traktens män med intresse för filosofi och bildning kunde samlas för att samspråka. Detta var husets ändamål, inget annat: att erbjuda tak, väggar, golv och avskildhet för samtal och eftertanke. Det är den slags långsam rörlighet som Maaria Wirkkala uppmanar till, mental snarare än fysisk. Och där stillhet, ro och samling av hävd hos oss främst representeras av kyrkans rum, erbjuder hon ett profant alternativ.

Med allt detta sagt, glömmer man lätt att Maaria Wirkkalas konstnärliga gestaltning av gårdarna inte bara bygger på idéer och på den stilla verksamhet människorna på platsen dras in i, utan också i hög grad handlar om form och material. I sitt arbete med de senare är Maaria Wirkkalas uttryck lika precist som sparsmakat. Trävirket i Forskarcell: Meeting Place är vacker ek och formgiven med variation och omsorg,

Det andra huset, Forskarcell: Confession Dialogue, understryker ljuset som mirakel. Huset med sina kopparklädda träspröjsar reser sig högt och smalt på sin gård. Dess glasgolv befinner sig en bit ovan mark, och när man kommer nära ökar ljuset därinne i styrka.

25