Det tjocka blodet patrik förberg

död ek som tjänar som stöd för orkidéer och andra epifyter (växter som har en annan växt som boplats men utan att ta näring av den).

Den gröna »regnskogen« påminner om planteringarna vid en av entréerna. Där finns de vanliga »offentliga« växterna som i mindre format också återfinns på fönsterbrädor runt om i Sverige. Men i Henrik Håkanssons verk har de fått en ny innebörd. Växterna är kopplade till teknik som ska hålla dem vid liv och de bärs bokstavligen upp av lätt svajande byggnadsställningar. Ställningar som i sin tur påminner om människans skövlingar av regnskogar för att få virke att på olika sätt bygga med.

Genom att placera »skogen« högt upp i luften tillförs den en svävande, drömartad dimension. Den blir särskilt tydlig när man, från översta våningen i byggnaden, ser växterna ovanifrån. Men tricket med den flygande skogen görs av en trollkarl som avslöjar sina konster. De svarta plastkrukorna, bevattningsslangarna och den stödjande strukturen talar om något annat än magi.

Den blandningen finns minst lika starkt i trädet där arketypisk symbolik (kunskapens träd, paradiset, trädet mitt i världen) sätts i rörelse och befruktas av dagsaktuell debatt om ekologi. Kontrasterna tas ut mellan det döda trädet och de levande växterna, som omväxlande ståtar med sina undersköna blommor och ligger i grågrön träda (få växter kan väl se så trista ut som orkidéer). Det är ett livets KURSIVERING och SLUT, dödens träd som breder ut sina grenar likt en indisk gudinnas armar. De välbekanta julorkidéerna tas här ur sitt sammanhang och får, liksom regnskogskrukväxterna, ett nytt sammanhang.

Diskussionerna kring verken, framför allt Henrik Håkanssons och John Coplans, har varit intensiva. Projektledaren Ulf Kihlander säger att han aldrig varit med om en så arbetsam process som den i Jönköping. Även om den gått till på sedvanligt sätt med brukarsamverkan där alla grupper i huset finns representerade, har det varit svårt att få konsten accepterad. Namnlistor med protester har samlats in och det har till och med gått så långt att verk har vandaliserats eller lyfts undan.

Konstnärerna presenterades på en utställning på Länsmuseet 2000 och under hösten 2001 hålls ytterligare en presentation och debatt och förhoppningsvis löser de något av knutarna. En olycklig omständighet

har varit att arbetsprocessen blivit utdragen över lång tid och att det varit en del tekniska problem med Henrik Håkanssons verk.

Erfarenheterna från Jönköping pekar på vikten av förankringsarbete bland brukarna men visar också på svagheten i den typen av grupper som vanligen bildas för detta ändamål. Ofta är det de redan intresserade som sitter med och deras diskussioner når sällan utanför möteslokalen. Den förhärskande synen på konst är fortfarande att den ska vara något vackert att kontemplera inför. När många konstnärer rör sig med ett så helt annat sätt att se på konst blir det konflikter. Enda sättet att lösa dem är dialog även om det ibland tycks omöjligt att nå varandra.

Jag tror det är jätteviktigt att samtidskonsten förs ut i samhället, att de diskussioner, påståenden och frågor som konstnärer väcker i en mängd olika former och i olika material inte stannar på gallerier, konsthallar och museer. Jag tror att en del av den samtida konsten är en viktig källa till kunskap. Och till glädje. Och som en boxhandske i veka livet. Det finns något att lyssna efter. Något att ta emot. Diskutera. Verken i Jönköping är av den kalibern.

fh ’ m % r i mty.tf) tf W**JQ

W T

* / r

Patrik Förberg Det tjocka blodet

Om man befinner sig i Harmonin, som den nya aulan i Mälardalens högskola i Eskilstuna kallas, kan man inte undgå den märkliga värld som uppenbarar sig på ridån framför en. Det är Jockum Nordströms teckning Det tjocka blodet som uppförstorats till 7x5 meter och screenats in i ridåns bomullstyg. I centrum av den svartvita ridån ses ett mörkklätt, borgerligt sällskap hopträngt på en rund tornbyggnad. De samlas kring ett spöklikt, glasartad barn i vit nattskjorta. Två harlekinklädda indianer anfaller med höjda spjut från höger på stegrande hästar. Ytterligare två fjäderprydda rödskinn rider längre in i det bakomliggande landskapet. Allt inramas av konstfullt slingrande molnformationer och arkitektoniska reminiscenser från grekisk och romersk tid. Det är en bild att gå på upptäckt i. Som i en spännande, om än bisarr pojkboks- roman, där allt kan hända. Händelser och möten i bilden verkar ske vid sidan av och oberoende av varandra i både tid och rum.

Jockum Nordström är tecknare och målare, men har även arbetat med illustrationer, animerad film och collage. Och de som läst hans böcker och stiftat bekantskap med hunden Pekka och hans livskamrat, sjömannen Sailor, glömmer dem aldrig. Jockum har genom åren haft en förkärlek för vissa motiv som tex musiker, fotbollsspelare, nakna kvinnor, fåglar och förortsbebyggelse. Med en didaktisk nyfikenhet på tingen och omvärlden har han sökt sig till nya områden att avbilda, för att kunna behärska helt nya ämnen.

I Det tjocka blodet arbetar Jockum Nordström på ett liknade sätt som när han gör sina bildcollage. Han tecknar en mängd figurer och föremål och sammanfogar dem sen som på en scen. Bilden blir rörlig och perspektivet förvrängt, något som hamnar i bakgrunden blir oproportionerligt stort och tvärtom. Som i det lilla mötet mellan den rökande kvinnan i svart kjol och den Kalle Stropp-liknade insekten i stormhatt vid ridåns framkant. Det är som i drömmen, där perspektiven är vanskapta och tiden och rummet flyter in i varandra, totalt obekymrade om

I jockum Nordström har låtit förstora och screena ; teckningen Det tjocka blodet till ridån för den nya aulan i ; Mälardalens högskola. Det är en bild att gå på upptäckt j i, som i en spännande, om än bisarr pojkboksroman där i allt kan hända.

Fyra teckningar av Jockum Nordström har köpts in och placerats i Mälardalens högskola i Västerås.

55