5 minute read
Carl Friedrich Eckleff – det svenska frimureriets fader
Text: Magnus Åkerman
När Forskningslogen grundades den 22 november 1997 hade detta föregåtts av mer än ett decennium av förberedelser. Under dessa diskuterades givetvis vilket namn logen skulle ha. Och valet föll på den tredje av de tre tidiga, stora förgrundsgestalterna hertig Carl, Scheffer och Eckleff, då Eckleffs insatser ansågs vara både tidigare och mer betydelsefulla för Ordens tillblivelse och utveckling än man dittills hade uppmärksammat.
Men vem var då denne Carl Friedrich Eckleff? Jag väljer här att utgå från Hans Bergs presentation vid Eckleffsymposiet 1995.
Carl Fredrich Eckleff föddes i Stockholm den 25 juni 1723 som son till Georg Henning Eckleff och hans hustru Inga Stenhagen. Fadern hade varit i holsteinsk tjänst och som medhjälpare till Karl XII:s räkenskapsförare baron von Görtz häktades han orättvist tillsammans med denne. Efter upprättelse fick fadern tjänst som statsråd i den hertigliga regeringen i Kiel, dit familjen flyttade. Men fadern dog redan 1732.
Modern Inga Stenhagen flyttade 1740 med sonen tillbaka till Stockholm, där hon köpte en fastighet i hörnet av Drottninggatan och Fredsgatan med adress Drottninggatan 6. Där kom Eckleff sedan att tillbringa resten av sitt liv, först med modern tills hon dog 1764 och sedan ensam, då han aldrig gifte sig.
Carl Friedrich Eckleff
Extra kanslist
Yrkesmässigt var Eckleff föga lyckosam. Han var 19 år då han provanställdes i kanslikollegiets utrikesexpedition (dåtidens UD). Ett år senare blev han fast anställd som extra kanslist. Men sedan dröjde det sex år tills han 1749 blev kopist. År 1756 blev han registrator vid utrikesexpeditionen, dock med bibehållen (blygsam) lön. Han sökte högre tjänster men förbigicks. Och den tröst han fick, i form av fullmakt som Kongl. Secreterare, fick han i kraft av sin fars förtjänster, inte sina egna. År 1767 tröttnade Eckleff på den långsamma befordringsgången och begärde vid blott 44 års ålder avsked och blev då ”hugnad med förbättring på caracteren”, det vill säga fick kansliråds avsked.
Men i den allmänna världen var Eckleff mest känd som kulturpersonlighet, som vitter diktare och talare. Han var lärd och respekterad och en av landets verkligt stora bibliofiler.
Största insatser
Han blev även i sin tid känd som något av en ”ordensvurm”. Han var en av initiativtagarna till Tankebyggarorden år 1753, med fler av tidens stora kulturpersonligheter som Hedwig Charlotta Nordenflycht, Creutz och Gyllenborg, som gav ut ”Våra Försök” med dikter under några år. Ett par år senare grundade han Fackelbröderna, med en fullt utbyggd ordensapparat i tre grader. Troligen startade Eckleff ett tredje sällskap med litterär anknytning, Vitterhets-älskare, om vilket inte mycket är känt, liksom inte heller om det Läreoch Öfningsgille som han själv uppgav sig vara medlem av.
Men det var i frimurarorden Eckleff kom att göra sina största och förblivande insatser. Det anses numera högst osäkert om han alls recipierat i Orden. Han anmäldes visserligen i S:t Jean Auxiliere 1753, men ströks 1756 då han inte avhörts. Möjligen kan han ha recipierat i någon annan loge, men här saknas belägg. Dock dyker han upp i vännen Lijdbergs (oäkta) loge och förtecknas i den första matrikeln 1757 som medlem nr 7 och Ceremonimästare i logen, vilken året innan erkänts av S:t Jean och ändrat namn till S:t Edvard. Det finns uppgifter om att Eckleff upptagits där 1752 och det skulle rimma med att han som ämbetsman hade mästaregraden vid matrikelns upprättande. Och möjligen förklara varför han aldrig återkom till S:t Jean Auxiliere.
Sjugradigt frimurarsystem
Med engagemanget i frimurarorden tänds ett nytt engagemang hos Eckleff. Det är oklart varför och på vems uppdrag han från Strassburg och Genève förvärvade de s k Eckleffska akterna. Men i dessa fann han ett system, som gick långt utöver de tre grader som praktiserades. De handlingar som han först fick i sin hand avsåg ett sjugradigt frimurarsystem, med tre S:t Johannesgrader, två S:t Andreasgrader samt en S:t Johannes förtrogne bröders loge och en Utkorade bröders loge. Detta fick följder.
Den 30 november 1756, på Andreasdagen, grundade Eckleff och sex andra bröder S:t Andreae eller Skottiska logen L’Innocente i Stockholm. Några receptioner kom inte igång förrän i juni 1758. Men bollen var i rullning och 1759 var verksamheten i full gång.
Den 25 december 1759 tog Eckleff så nästa steg och grundade ett ”Fullkomligt och Stort Ordenskapitel” kalllat L’Innocente, precis som Andreaslogen, men även kallat Chapître Illuminé de Stockholm, efter förebild från Genéve. Med akter från både Strassburg och Genéve hade han nu tillgång till sammanlagt nio grader. Någonstans här står Eckleff på höjden av sina framgångar.
Franskt patent
Men frimureriet hade nu blivit en viktig social och politisk faktor som behövde styras upp, även om kung Adolf Fredrik redan 1753 åtagit sig ”Övermästarskapet över alla frimurarsamhällen i landet” och Carl Fredrik Scheffer samma år på franskt patent blivit landsstormästare. År 1760 bildas Stora landslogen med Scheffer som landsstormästare och Eckleff som deputerad landsstormästare. Den var efter engelskt mönster inledningsvis som gemensamt paraply för johanneslogerna, något som under de kommande 40 åren ändras under hertig Carl till dagens struktur med ett sammanhållet tiogradigt system.
Eckleffs senare år förmörkades av både vacklande hälsa och ekonomiska svårigheter, samtidigt som hans skapelse gradvis gled honom ur händerna. Han tvingades sälja sin boksamling, sålde sina akter till Tyskland där än idag Grosse Landesloge der Freimaurer von Deutschland arbetar efter hans system och slutligen överlämnade han kapitelmästarskapet till hertig Carl 1774, men kvarstod i ämbetet som ordförande mästare (OM) för Den Sjunde S:t Johanneslogen till 1783, det sista ämbete han innehade.
Den 30 juni 1786 avled Carl Friedrich Eckleff, nyss fyllda 63 år. Och jag citerar Hans Bergs slutord i artikeln i symposieskriften från 1995:
