Från officer till präst – En yttre och en inre resa

Text: Ivar Sundström

– Har du hört talas om frimurarna? De två majorerna tittar uppmärksamt på mig. De har bett mig komma ut i trapphuset i stabsbyggnaden där vi jobbar. De tycker sig ha sett mig som en lämplig kandidat och vill nu veta om jag är intresserad.

– Jo, jag har hört en del om frimurarna" sa jag, bad om betänketid och svarade sedan ja.

Liksom lite i förbigående nämnde de att frimurarorden förutsätter kristen bekännelse men att det skulle jag inte oroa mig för. De lovade att bli mina faddrar om jag sa ja.

Bild: Pexels

Kristet hem

Jag recipierade i slutet av januari 2000 och när jag väl fick se ljuset kände jag

Wow, här är jag hemma!

Jag växte upp i ett kristet hem, mina föräldrar bad aftonbön och berättade för mig om Jesus. Det fanns en trygghet i det, att somna innesluten i aftonbönen. Söndagsskola ibland men så mycket mer blev det väl inte med min kristna fostran. Skolans kristendomskunskap lärde mig ”bibel basic”, än idag kan jag rabbla upp Jakobs tolv söner. Jag trivdes fantastiskt bra i lumpen och efter muck valde jag att ta anställning vid Norrbottens regemente, I 19 i Boden. Jag tänkte stanna några år men det kom att bli 32 år inom Försvarsmakten.

När min mormor dog var jag 22. I begravningsgudstjänsten hörde jag något som jag nu förstår som en kallelse. Den unga prästen som jag blev bekant med föreslog att jag skulle flytta till Uppsala för att läsa teologi och bli präst. Jag vågade inte! Jag hade jobb, min släkt, min historia; ja allt här uppe.

Så det blev inget av med min kallelse. Det blev olika förhållanden, det blev äktenskap, villa, barn, skilsmässa m m; kort och gott, ett liv som rullade på. Jag jobbade i det militära, blev så småningom kapten, kaserngården byttes emot skrivbord på olika staber.

Brödet och vinet

Men min kallelse gnagde, jag förstår i efterhand att Gud hade en mening med att kalla mig, Gud ville något mer. Frimurarna fyllde mig med ett nytt religiöst språk, jag fick andra gudsbilder än barndomens och nu började jag och den nya kvinnan i mitt liv gå i gudstjänst. En distriktspräst lät mig predika och jag tyckte att det var fantastiskt.

Jag hade en längtan efter nattvarden men då måste jag bli döpt. Jag döptes påsknatten i Överluleå kyrka med några små korta konfirmander och nu var nattvardsbordet öppnat för mig. Då var jag 49 år. Det var en fantastisk känsla att ta emot brödet och vinet, att känna delaktighet i den kristna församlingen.

Konfirmationen ägde rum i Luleå domkyrka och bröderna från Johanneslogen Ultima Thule var inbjuda att närvara. Där fick jag predika, något jag tyckte var stort. Jag var en flitig broder, jag recipierade grad för grad, njöt av gemenskapen i logen och var glad för det kristna språket och psalmsången. Jag trivdes verkligen inom brödrakretsen.

Teologiska studier

Ungefär samtidigt som receptionen i grad VII började jag så mina teologiska studier vid Umeå universitet. Det var fantastiskt att vid så hög ålder, jag skulle fylla 50, börja läsa. Det var underbart att kunna ägna sig åt böckerna på heltid. Ekonomiskt hade jag det fördelaktigt, Försvarsmakten ville bli av med personal och jag fick tre års uppsägningstid för att utbilda mig till ett ”offentligt bristyrke”.

Samtidigt pågick min frimurarvandring, jag recipierade i grad VIII och har alltså en vapensköld hängande i kapitlet. Men när jag recipierade i grad IX, då var jag prästvigd.

Min resa är annorlunda, jag får möjligheten att göra något som jag verkligen brinner för. De år jag fått som präst har varit fantastiska år. Jag har fått uppleva så mycket av både glädje och sorg, jag har ibland fått betyda något för de medmänniskor som jag mött i och utanför tjänsten.

Det vore att förenkla att påstå att det är frimurarna som gett mig modet att börja läsa till präst men det har varit otroligt betydelsefullt. Frimurarorden gav mig ett annat religiöst språk, frimurarna öppnade mina ögon för nya perspektiv och hjälpte mig att bejaka min kallelse.

Så många goda existentiella samtal har jag inte haft med de bröder som verkligen drivs av en uppriktig längtan att tränga in på djupet av sitt inre för att där upptäcka målet med vår frimurarvandring; Gud själv, den Trefalt Store Byggmästaren.