Tidsbrist och lång resväg bröt Haydns frimurarbana

Text: Bo Pettersson

Den 31 mars firades det något ojämna 290-årsminnet av den österrikiske tonsättaren Joseph Haydns födelse. Bland alla de klassiska musikskapare som flimrar förbi i frimureriets historia räknas Haydn som en av de främsta. Men så var han även samtida, och nära vän, med den obestridlige mästaren bland frimurarordens musikgenier, Wolfgang Amadeus Mozart.

Det mest kända porträttet på Joseph Haydn.

Bild: Wikimedia Commons

Det var på Mozarts initiativ som Haydn blev frimurare, därtill i samma loge som Mozart: Zur Wahren Eintracht i Wien. Fredagen den 11 februari 1785 var dagen då Haydn fick träda in i ordensrummet – men tyvärr utan sin närmaste fadder bland de närvarande; Mozart var just då upptagen på annat håll.

Och sedan blev det inte så mycket mer frimureri för Joseph Haydns del. I klartext blev han vad man idag brukar kalla en nollbesökare. Han återkom aldrig till logen. Bara två år senare, alltså 1787, lämnade han frimureriet.

Två av det svenska frimureriets främsta musikexperter, Sten Svensson och Lars Ysander, har i standardverket ”Frimureriska tonsättare och frimurerisk musik”, utgivet av forskningslogen Carl Friedrich Eckleff 2006, spekulerat i vad som kan ha legat bakom hans korta och uppenbart inaktiva period som frimurarbroder.

Hårda arbetsvillkor

Som främsta orsak nämner de det faktum att Haydn hade en fast och ganska hårt reglerad tjänst som förste kapellmästare i furstehuset Esterházys praktfulla slott i Eisenstadt, cirka sex mil sydväst om Wien, och i Fertöd, ytterligare cirka sex mil åt sydost, en bit in i nordvästra Ungern.

Där skulle Haydn leda furstefamiljens orkester och med täta mellanrum leverera ny musik som orkestern kunde framföra. Det blev helt enkelt ont om tid för honom att ta sig till Wien för att gå på loge, alldenstund som transporterna skulle ske med häst och vagn på skumpiga vägar.

Haydns hus i Wien.

Bild: Wikimedia Commons

Konflikt med tron

Svensson och Ysander nämner också att Haydn kan ha upplevt att hans djupa katolska tro varit som ett skavsår i relationen till frimureriet och att han möjligen inte heller funnit det kamratskap i logen som han förväntat sig. Men hur han kunnat hysa några betänkligheter beträffande själva kamratligheten efter bara ett enda besök kan man ju undra. I så fall måtte det ha varit en sjusärdeles dålig stämning i logen den där kvällen…

Haydns och Mozart skilda vägar på den frimureriska vandringen (Mozart var en flitig broder livet ut) kom ändå inte att störa deras djupa inbördes vänskap. Den 24 år äldre Haydn var som en pappa för Mozart, trots det geografiska avståndet. Och de respekterade ömsesidigt varandras musikskapande.

Son till en vagnmakare

Socialt hade dock Joseph Haydn en helt annan bakgrund än Mozart. Medan Mozart var son till en yrkesmusiker kom Haydn från en familj där fadern var vagnmakare och modern kokerska på ett grevligt slott, Harrach, i Rohrau mellan Wien och den numera slovakiska huvudstaden Bratislava. Men det musicerades ändå en hel del i Haydns familj, fast på amatörnivå och mestadels med österrikiska folksånger på repertoaren.

Den unge Joseph – nummer två i en syskonskara om tolv – visade tidigt att han hade både musikalisk talang och en ovanligt vacker sångröst. Det ledde till att han redan vid fem års ålder fick privatlektioner av en kusin till fadern. Denne faderskusin råkade vara kantor och skollärare i en näraliggande stad, och av honom fick Joseph en bred undervisning som omfattade flera instrument, violin, piano och trummor, samt lite smakprov på musikteori och komposition.

Korgosse i Stefansdomen

Som åttaåring hamnade Joseph i Wien. Där antogs han som korgosse i Stefansdomen. Med två av sina bröder som sällskap hade han sin fasta tillvaro i domen under hela nio år. Sedan kom han i målbrottet och körledaren i kyrkan tyckte att han skulle kastreras för den ljusa röstens skull. Men det lyckades hans far förhindra i sista stund.

När han inte längre var gossopran ville körledaren i Stefansdomen inte veta av honom längre och han blev tvungen att klara sig på egen hand. Han fick då flacka runt och försörja sig med det han kunde, ge pianolektioner, uppträda med gatumusikanter och skriva enklare instrumentala arrangemang.

Haydns originalnoter till stråkkvartetten ”Jesu sju ord på korset”.

Bild: Wikimedia Commons

Lärd av Gluck och Pompora

Åter i Wien kom han i kontakt med etablerade tonsättare som Christoph Willibald Gluck och Nicola Pompora, som båda lärde honom musikteori och komposition från grunden. På egen hand studerade han också in Carl Philipp Emanuel Bachs sex preussiska cembalosonater.

När han sedan fått anställning som violinist hos en välbeställd wienare kände han sig så stadd vid kassa att han kunde ingå äktenskap, fast tyvärr inte med den kvinna han egentligen älskade, utan med hennes syster – precis som också Mozart gjorde, för övrigt. Maria Anna Keller hette hon som blev Josephs fru. Men det var en dam som varken gillade musik eller hushållsarbete, dessutom var hon för det mesta på dåligt humör. Äktenskapet blev därför både olyckligt och barnlöst.

Kapellmästare

1759, när Joseph var 27 år, fick han tjänst som kapellmästare hos den böhmiske greven Ferdinand Maximilian von Morzin. I denne greves hägn skrev och uruppförde Haydn sin första symfoni, plus flera andra orkesterverk. Resultatet blev en succé som åhördes av bland andra den musikaliskt mycket intresserade prinsen Anton Esterházy. Så när greve Morzin inte längre hade råd att behålla sin orkester kom familjen Esterházy att erbjuda Haydn plats i deras egen slottsensemble, först som andre men från 1766 som förste kapellmästare.

I huset Esterházys tjänst stannade sedan Haydn i hela 30 år. Han fick där en ekonomisk trygghet som han uppskattade, men också strikt utstakade arbetsuppgifter. Han var tvungen att i alla lägen uppträda som ett föredöme för den relativt lilla slottsorkesterns medlemmar, han skulle instruera dem i deras musicerande, lösa deras inbördes konflikter – och skriva ny musik hela tiden.

Joseph Haydns födelsehus i Rohrau.

Bild: Wikimedia Commons

Stor produktion

Om själva arbetsvillkoren i furstehuset var hårda, så var friheten att komponera experimentellt och efter eget huvud desto större. Följaktligen kom det också mycket ur hans händer under åren: minst 104 symfonier, 83 stråkkvartetter, 14 mässor, några oratorier, ett antal operor och konserter, plus ett mycket stort antal kammarmusikaliska verk.

Men allting har en ände, och efter att Haydn tjänat två generationer Esterházy kom furstehuset att övertas av en ättling helt utan musikintresse och orkestern lades ned. Då blev Haydn av en tysk impressario och violinist, Johann Peter Salomon, erbjuden att resa till England och framföra sin musik där under två år, från 1790-92. Mottagandet blev så överväldigande att Haydn gjorde en ny sejour 1794-95. Redan under den första sejouren blev han till råga på allt hedersdoktor vid Oxfords universitet.

Humorist

Några av Haydns mest kända verk kom också till under åren i London, bland annat den symfoni (nummer 94) som kallas Pukslaget och som ger uttryck för hans väl omvittnade humor. Symfonin börjar stillsamt och lugnt och invaggar publiken i en lätt dåsighet – tills han plötsligt drämmer till med ett pukslag som får alla oinvigda att hoppa högt! Typiskt Haydn!

Efter resorna till England slog sig Haydn sedan ner för gott i ett eget hus i Wien. Där fortsatte han att komponera, plus att han på deltid återkom till familjen Esterházy, som ångrat sig och återupprättat ett litet kapell. En och annan lektion med Ludwig van Beethoven som elev hann han också med.

Furstefamiljen Esterházys magnifika slott i Eisenstadt.

Bild: Wikimedia Commons

Skapelsen

Men framförallt ägnade Haydn mycket tid till att förfärdiga ny musik, däribland sitt stora oratorium Skapelsen, ett verk som för övrigt, och tillsammans med stråkkvartetten Jesu sju ord på korset, stod på programmet på de långfredagskonserter som Svenska Frimurare Orden till förmån för sin barnhusverksamhet anordnade på Riddarhuset i Stockholm från 1772 och ända in på 1900-talet.

Sitt sista stora verk, oratoriet Årstiderna, blev Haydn klar med 1801. Men det tog på krafterna och han började känna sig gammal, närmare 70 år som han då var.

Den 31 maj 1809 avled Joseph Haydn av ålderdomssvaghet, samtidigt som en fransk armé under Napoleon invaderade Wien. Hans sista ord lär ha varit ett meddelande till sitt tjänstefolk att ta det lugnt.