Brödramåltid med historiskt resultat

Text: Göran Mellblom bild: Wikimedia Commons

Frimureriet inom den gamla franska armén var omfattande med loger på de flesta regementen. Dessa militärloger var ej områdesbundna utan följde med sitt regemente i fält eller när det förflyttades till en ny garnison. Logerna fortsatte sin verksamhet efter revolutionen 1789 och några existerar än idag.

Den 24 april 1792 hade ordförande mästaren i S:t Johanneslogen Le Candeur (Charleville orient), tillika Strasbourgs borgmästare, baron Philippe-Frédéric de Dietrich bjudit ett antal officerare och tillika frimurare ur garnisonen till sig på middag. Bland gästerna befinner sig även befälhavaren för den franska armén vid Rhen marskalken Luckner. middagen kan ha föregåtts av en loge och middagen kan således ha varit en brödramåltid.

Österrikes krigsförklaring mot det revolutionära Frankrike hade nyligen blivit känd. Stämningen bland den tämligen oordnade revolutionsarméns trupper är långt ifrån övertygande inför stormakten Österrikes angrepp, vilket gästerna – officerarna – diskuterar.

Komponerar under natten

Baron de Dietrich uppmanar en av dem, kaptenen rouget de Lisle, känd som poet och musikant, att komponera en frejdig krigarsång att samla trupperna kring, vilket denne entusiastiskt tar itu med och arbetar på under natten.

Claude Joseph rouget de Lisle, kapten i franska arméns ingenjörtrupper, recepierades i S:t Johanneslogen

Les Frères discrets (Charleville orient) i garnisonen i Charleville strax efter sin officersutnämning 1784. Förflyttning skedde senare till Strasbourg.

Första framförandet

Krigarsången uruppförs av kapten rouget de Lisle den 26 april, ackompanjerad på piano av baronessan de Dietrich tillsammans med baron de Dietrich, en utmärkt sångare. Den får namnet Chant de guerre pour l’armée du Rhin (rhenarméns krigssång).

Den 29 april spelas sången offentligt för första gången av nationalgardets musikkår på Place d’armes i Strasbourg. Sången publicerades och blir strax mäkta populär. Den sprids i den franska armén och förs av frivilligbataljoner från södra Frankrike till Paris och kom där att benämnas ”La marseillaise”.

resten är, som man säger, historia. X