3 minute read
Jazziga bröder
Text: Jerry Prütz bild: Wikimedia Commons
Nat King Cole, Duke Ellington, Dizzy Gillespie, Glenn Miller och Irving Berlin har för evigt skrivit in sig i “The Real Book” och i jazzhistorien. De har blivit en viktig del av vårt västerländska kulturarv och musikaliska allmängods. Vad få vet är de även varit viktiga delar i vår oupplösliga brödrakedja.
Kanske är det budskapet om allas lika värde som lockat eller vetskapen att andra storheter i musikhistorien gått före och brutit nya vägar. Flera av de jazziga bröderna har varit utsatta för rasism och särbehandling men fann möjligen i fristad bland bröder där just rasism inte har någon bäring.
Dock är det två musiker som lyser starkare i min jakt efter sanning och ljus när det kommer till jazzkatter inom vår Orden.
Influerad av Egypten
Att särlingen Sun ra (född som Herman Poole Blount, 1914 – 1993) var frimurare överraskar först men sedan får man nog finna det helt naturligt. Han var pianist, orkesterledare, poet, kompositör med en ”kosmisk filosofi”, säregna konserter och klädstil. Han var influerad av egypten, rymdåldern och framtiden. Han var en av 1900-talets mest produktiva artister. Sun ra framträdde ofta i sin loge Birmingham, alabama. Han lånade även frimurarböcker i logens bibliotek då färgade inte alltid var välkomna på allmänna bibliotek. Vid en snabb titt på en del av hans scenkläder kan man inte låta bli att le igenkännande.
Bar frimurarring
Bluesgiganten (både kroppsligt och konstnärligt) Howlin Wolf eller Chester Burnett (1910 – 1976) är en av hörnstenarna i det som sedan blev rock’n’roll. Han skrev låtar som sedan blivit standards och spelats in av långt fler artister än vi har utrymme att berätta om: ”evil”, ”Smokestack Lightning”, ”Wang Dang Doodle”, ”Spoonful” och ”Little red rooster”.
Den väldige, över 190 centimeter över havet, sångaren/munspelaren bar frimurarring på sina spelningar och även på sina skivomslag. Han ska, enligt en levnadstecknare, varit medlem i Prince Hall i Chicago.
Jazz och blues är, i mångt och mycket, den amerikanska folkmusiken. Precis som att landet är uppbyggt av olika människor från olika länder är jazz och blues en enda stor smältdegel av influenser från hela världen.
Kompositör och pianist
Duke ellington (1899 – 1974) var 17 år gammal när han började uppträda yrkesmässigt. ”Take the a Train”, ”in a mellow Tone”, ”it Don’t mean a Thing” och många fler odödliga jazzklassiker härstammar från hans penna. ellington blev frimurare 1932.
Nat King Cole (1919 – 1965) började spela orgel i kyrkan men är mest känd som ”crooner”, låtskrivare och pianist. ”unforgettable” får nog anses vara hans mest kända låt men även sånger som ”mona Lisa” och ”Smile” har tolkats av hans mjuka stämma. Cole blev frimurare 1944 då han inträdde i Thomas Waller Lodge no. 49, Prince Hall affiliation, i Kalifornien, tillsammans med några av sina medmusiker. Count Basie eller William James Basie (1904 – 1984) var en storbandsledare, kompositör, pianist och keyboardist. Han är mest känd för låtar som ”Fly me to the moon” och ”april in Paris” för att nämna två av många. Han var medlem av Wisdom Lodge no. 102 och medina Lodge no. 19, en Prince Hall Lodge i new York City. Basie är känd som ”The King of Swing”. Dessa tre är bara några av många och i leden hittar man även irving Berlin, Lionel Hampton, Cab Calloway och Louis armstrong. Dessa lär vi få anledning att återkomma till. X
