Robert Ringström

Jag är inne på min tredje leasingbil. Efter att ha rattat två små bensinbilar, Audi A1 och Mini Cooper, under de senaste sex åren kände jag att tiden var mogen för en elbil. Först tog jag en sväng till Segeltorp och Mini för att provköra en el-Cooper. Efter en kortare runda i Smista kunde jag konstatera att skillnaden mellan Minis bensinbil och elbil var betydligt mindre än jag trott. Men när jag lättade på gasen hände något. I början kändes det obekvämt med elbilens återvinning vid gasuppsläppet, men man vänjer sig snabbt och i dag föredrar jag den känslan framför den traditionella gas/broms-funktionen.

Jag är en person som alltid föredragit snabba bud i Mellerud. När jag hittar något jag gillar brukar jag slå till direkt och inte hålla på att jämföra och fundera så mycket över olika valmöjligheter. Då blir det så himla svårt att komma fram till någonting. Å ena sidan, men å andra sidan ... ja, ni vet.

Så det var nära att jag slog till på den elektriska Minin direkt efter provrundan, men tänkte i alla fall ge MG:s ZS en chans, som planerat. Den stod ju och väntade på mig bara några hundra meter bort. Jag har alltid tyckt att den ser trevlig ut och vid tillfället matchade den även el-Minin prismässigt.

Det kändes som att kliva in i en lastbil, de senaste åren hade jag ju suttit bara några decimeter upp från marknivå. Jag slog mig ner bakom ratten och allt kändes rätt. Snygg inredning med svart skinn och röda sömmar, enkel infotainmentskärm med tydlig struktur. Taklucka! Jag gillade även hur den susade fram på vägarna, efter en kortare provkörningsrunda. Det här var inget svårt beslut att fatta, den tar jag!

Mitt treåriga leasingavtal med Minin skulle gå ut i början av juni i år, så jag tyckte att jag var ute i god tid när jag redan i november 2021 gick in till bilhandlaren och la min order.

Han kollade lite på sin skärm och sade: – Inga problem med leverans till den 1 juni! Skulle bilen inte ha kommit tills dess löser vi självklart det, då ordnar vi en liknande bil åt dig så länge.

Vad skönt tänkte jag, no worries.

Bilen blev försenad två månader och säljarens löfte om att vid försening ordna en ersättningsbil infriades inte. – Eh, nej det gäller inte längre, chefen tyckte det blev för dyrt. Vet du hur många sådana här frågor jag får varje dag? avslutade säljaren och såg ut att tycka lite synd om sig själv.

Eftersom den stora orsaken till den försenade leveransen stavades krig i Ukraina, så var det ändå bara att gilla läget och försöka lösa den akuta bristen på fordon. Under tiden fick jag hyra en Nissan Almera billigt av en snäll granne. Den 25 juli kom äntligen min MG. Oj, vad den var efterlängtad! Jag trivs så fruktansvärt bra med min (i mina ögon sett) stora fina bil, och åker gärna en extra tur till affären på kvällen om det saknas lite mjölk i kylen, eller något annat livsviktigt.

Hade jag kunnat justera ratten i djupet och lutningen på stolens sittdyna hade den så klart varit ännu ett snäpp bättre. Infotainmentsystemet är också lite retligt långsamt, i dag är man ju så van vid att allt ska gå fort. Snuddade jag verkligen vid skärmen? Ja, det gjorde jag visst. Jag kör aldrig långa sträckor, det stannar ofta på 1–5 mil fram och tillbaka. Emellanåt slänger jag ett getöga på batteriets status och kopplar på laddkabeln vid behov. Som jag kör behöver jag inte oroa mig för räckvidden. Och det känns så bra att veta att jag nu för tiden släpper ut en betydligt mindre mängd koldioxid.