Peder Karlsson kör Cupra

PEDER PÅ KOMPENSATIONSRESA

PEDER KARLSSON BLEV INBJUDEN ATT KÖRA EN BÅT I NÅGOT SOM HETER SMÖGEN POKER RUN. STORA SNABBA MOTORBÅTAR SOM ÅKER RUNT I SKÄRGÅRDEN OCH LETAR SPELKORT FÖR ATT SENARE PÅ KVÄLLEN SPELA POKER MOT VARANDRA. EN DEKADENT FÖRETEELSE MEN ACK SÅ ROLIGT.

TEXT: PEDER KARLSSON /// FOTO: SEBASTIAN NYLANDER

För att kompensera lite av miljöångesten bestämde jag mig för att åka elbil istället för att ta ett av mina egna bränsleslukande monster. Dessutom var jag genuint nyfiken på hur det skulle fungera att åka en mellanklass-elbil lite drygt 50 mil enkel resa, för snart måste kanske jag också vika ner mig och ge mig in i elbilsträsket, även om det kommer att ske motvilligt.

Valet föll på Born från Cupra som ska gå runt 40 mil per laddning, vilket skulle göra att jag ledigt borde klara mig på en laddning i vardera riktning, perfekt.

Fredag lunch åker jag till Södertälje och hämtar ut bilen från Cupras huvudkontor. Jag har medvetet inte läst på om bilen för att jag vill uppleva för- och nackdelar under färd. Man ska inte behöva läsa en instruktionsbok för att köra 50 mil i en ny bil. Jag knappar in

Smögen på navigatorn och den visar direkt att jag bara behöver ladda en gång vilket gör mig nöjd, jag får lite

u 237 hk och 0–100 km/h på 6,7 sekunder är inte illa. Men hur är det med räckvidden, navigationshjälpen och laddnätverket? panik av laddstopp när jag kör elbil, men ett stopp ska till och med jag klara av. Dessutom kan man som alla elbilsförespråkare berättar stanna och ladda medan man äter, då tappar man ingen tid. Det här blir nog bra.

Jag lättar från Södertälje och beger mig mot Smögen via Eskilstuna. Vädret är regnigt, men inte värre än att jag kan hålla lagliga 110 km/h som vägen tillåter. Redan efter några mil får jag dock en irriterande överraskning.

Innan Eskilstuna har bilen kommit fram till att jag måste stanna och ladda två gånger istället för en. Anledningen till det är att räckvidden skiljer sig monumentalt beroende på hur fort man kör. Med denna bil kommer man 38 mil i 90 km/h men bara 26 mil i 120 km/h! Den skillnaden är alldeles för stor. Irritationen växer i samma takt som hungern. Jag har inte ätit lunch och svänger in på en hamburgerrestaurang i Eskilstuna, långt innan det är dags att ladda. Jag hade kanske kunnat toppa upp under de fem minutrarna jag stod stilla men det fanns bara en enstaka laddare som dessutom var väldigt långsam, så jag struntade i det. Därmed är elbilsmyt nummer ett dödad. Man kan inte alltid matcha laddning med matintag, det är helt omöjligt.

Snart är det dags för första laddningen och bilen känns bra. Det är en mellanklassbil och jag har förväntningar därefter. När jag kör ”vanliga” bilar är jag helt OK med att de är just vanliga. Finns det olika motoralternativ när jag själv väljer vanlig bruksbil köper jag sällan den motorstarkaste, jag kör lugnt och utnyttjar sällan motorkraften när jag inte kör sportbil, utan lägger hellre de extra

pengarna på mer utrustning.

Jag börjar dock irritera mig på ett par saker. Volymkontrollen på ratten är den sämsta jag någonsin upplevt. Det är nån blandning mellan analog och touch och jag måste dra 5-6 gånger med fingret om jag av någon anledning vill sänka volymen lite snabbt. Sjukt irriterande. En annan sak som kanske är lite mer överraskande är ljudet när man kör med öppen ruta vilket jag väldigt ofta gör. Det är direkt öronbedövande. Jag vet inte vilken typ av designmiss man gjort när man ritat bilen men man har inte tagit hänsyn till luftströmmarna runt rutorna. Det låter något fruktansvärt, så resten av resan sker med rutorna uppe trots att vädret slagit om och blivit fantastiskt.

Det är dags för första laddningen. Navigatorn har valt en snabb 200kW Ionityladdare vilket jag är tacksam för. Dock går nästan en säkring när jag ser att alla sex laddplatser är upptagna. Jag har dock sådan tur att precis när jag anländer åker en av bilarna vilket ger mig en plats. De tre bilar som kommer strax efter mig får dock snällt vänta i drygt en kvart innan någon av de andra bilarna åker. Det håller inte. Först stå och vänta och sen ladda en halvtimme innan man kan åka iväg. Orimligt i min värld. Jag gladde mig dock åt att bilen som stod först i kön som kom precis efter mig var norrman, det kan han ha tänkte jag.

Vid andra laddstoppet var det exakt samma sak. Jag fick sista lediga laddplatsen och de bilar som kom efter mig fick en rejäl väntetid innan de fick den ström de behövde.

Jag anländer till Smögen med sex mil kvar i tanken och känner mig nöjd då jag säkert kommer att kunna ladda under helgen, men det gick inte. Vilket naturligtvis är en sanning för fler människor än mig, det finns inte alltid laddmöjligheter där man ska ställa bilen. Men det brydde jag mig inte om just då, jag hade en fantastisk helg med båtåka framför mig.

På söndag morgon var det dags att åka hemåt igen. Hemresor är alltid lite tyngre och jag ville komma hem så fort som möjligt. Men det ville inte bilen.

Navigatorn väljer denna gång en laddare utanför en restaurang, 30 km från starten av resan. En 50 kW-laddare, vilket kanske hade räckt om den hade fungerat. När jag kommer fram står ett förvirrat par där som är ute med en lånebil, en ID4. De hade precis beställt en likadan av en lokal handlare och det här var den andra laddaren för dagen de testade och den andra som inte fungerade. Vi fick båda snällt åka vidare. De var i alla fall där och då inte helt nöjda med sitt bilval. Men som tur är finns det fler laddare i närheten, som navigatorn leder mig till. Också denna en 50kW. Jag betalar och går in på den närliggande macken och köper lite färdkost. 45 minuter tyckte bilen att jag skulle stå innan avfärd. Efter 20 minuter orkar jag inte sitta still längre utan går en liten promenad. 100 meter från 50 kW-laddaren där jag står och laddar, som navigatorn föreslog, finns fyra stycken lediga 200 kW-laddare. Hur i hela fridens namn kan bilen föreslå en 50 kW-laddare när det finns ett helt gäng som kan ge 200 kW på samma område!? Jag blir vansinnig och går och flyttar bilen. Jag har alltså kommit 30 km och har varit igång i en dryg timme. 30 minuter senare är bilen ordentligt laddad men jag får stanna och ladda två gånger till på vägen hem. Resan tog ungefär två timmar längre än vad den brukar – åt vardera håll. Är man i situationen att bilen är begränsningen istället för laddaren leder det i alla fall för mig till enorm frustration. Man ser bilar bredvid en som laddar och kommer iväg på halva tiden, det gör min adhd-hjärna galen. Köper ni en elbil, se till att köpa en med riktigt snabb laddning. Det spar in både en och två hjärnblödningar. Och stanna bara på riktigt snabba laddare – det finns appar som kan hjälpa till med att hitta rätt när bilen inte är tillräckligt smart.

Cupra Born skötte sig förutom några irriterande detaljer bra. Sätena är helt OK och jag kom fram hyggligt utvilad. Prestanda räcker gott och väl till. Men räckvidden får inte vara så känslig för lite fartskillnad. Det är faktiskt riktigt dåligt.

Vad blir summeringen? Jag är fortfarande inte mogen för en elbil som daily driver. Infrastrukturen måste bli mycket bättre och bilarna måste ladda snabbare. Det kan inte få vara så att man ska behöva stå och vänta på att få ladda och det kan inte ta dryga halvtimmen varenda gång. Det kanske funkar för vissa men inte för mig. Inte än.

Jag harvar vidare med mina bensin- och dieselbilar ett tag till. Dessutom så ser det ut att vara billigare med bensinbil än elbil i vinter, så vi får väl se vad marknaden har att erbjuda i vår.

u Se när Peder & Alrik kör bilen i Förnuft & Känsla! http://y2u.be/ ThCHpsEdEok

d Högre kvalitetskänsla än i systerbilen VW ID.3. Men touchsvepknapparna för volymjustering är lika usla.